Lars Winnerbäck
Hosianna
Album, 2013
När det första nypet i kinderna för säsongen uppenbarar sig om morgnarna såhär års, när löven börjat höstvirvla på allvar då landar lämpligt nog en ny platta på Lars Winnerbäck på skivdiskarna.
En ny platta med Lasse W är oftast höst. Även om somrar och vårar använts för inspelningarna så smakar låtarna ofta just virvlande löv, tjut i träden, fladdrande levande ljus, rödvin och lite sorg och eftertänksamhet.
Hosianna gör det mer än någonsin.
Den monumentalt framgångsrike Winnerbäck har med årets verk fått ur sig tio album sedan debuten Dans med Svåra Steg 1996. Sedan dess har han hunnit gå igenom universitetsspexig vispop, Stefan Sundström-light-rock, någon form av svenskklingande americana, Kent-excesser och i senare delen av karriären i stora sjok med Ulf Lundell-fasoner. Ändå ofta med sin egna surmulet östgötska prägel.
Jag har inte riktigt hängt med honom i svängarna alla gånger. Jag minns honom som ett okänt men kul förband till just Stefan Sundström i början andra halvan av 90-talet på ett svettigt Kåren även om de första alsterna lät lite väl finurligt studentikosa för min smak. 1999 kom dock en skiva som började peka åt andra håll med många riktigt starka sånger och sen har det vart lite upp och ner får jag säga. Nåt gott spår här och där, omväxlande med lite väl nedfilad medelklass-blues.
Till skillnad från hans gamla fränder och lärofarbröder Stefan Sundström och Lars Demian har det aldrig funnits något spetsigt och direkt med Lasse. Varken i text eller arrangemang. Det har alltid vart mer tryggt och enkelt och inåtvänt. Det har inte funnits några politiska utspel eller några spektakulära beskrivningar av vilt leverne, ilska, humor eller stark kärlek. Det har mest vart stilla betraktelser om att må lite dåligt eller att ha tråkigt i olika städer runt om i Norden. Skulle man göra en metafor från seriernas värld så är det mer Rocky än Arne Anka om man tänker så. Därmed inte sagt att Lasse inte kunnat sätta personlig sorg på pränt som i monsterhiten Elegi för några år sedan och det är där hans styrka ligger, i det brutalt uppriktigt sorgsna. Inte i det där halvsura som slutar i ett snett flin, som för att inte skrämma publiken med för mycket allvar. Av den anledningen tycker jag att Hosianna fungerar bättre än de senaste 10 årens skivsläpp då den bjuder på mycket ren melankoli.
Tonen slås an direkt med den stapplande Vi åkte aldrig ut till havet. En naken akustisk gitarr som efter en stund får sällskap av ett par dystra elgitarrer och lite komp som kan klassas som atomsfär snarast. Ödsligheten och minimalismen och dagboks-raderna för genast tankarna till Thåström eller som Lundell när han var som allra ensammast mellan flaskan och tomheten. Därför känns det helt logiskt när Thåström dyker upp i den lite tyngre Gå med mig vart jag Går på spåret efter. Thåis sjunger dock rätt illa på den här insatsen. Albumet fortsätter i ren feel-bad-känsla. Det skall gås ner sig och det skall drickas och det skall dras sig undan. Det skall berättas att det är speciellt jobbigt i Stockholm. Vi pratar inte någon livscoach-glädje här direkt. Men det tar mer än det gjort på länge. Det är väldigt fixerat vid hur det känns inne i Lasse nu men det är svårt att inte låta bli att hänga med på resan. Några låtar låter mer som man är van att höra Lasse som i Vem som helst Blues eller Blåser från ditt håll som låter som ett eko från '99. Lite mer straight rock får vi i Det gick inte som hamnar strax bredvid Anders F Rönnblom i uttrycket.
"Det här är hur det blev" sjunger Lasse i Den Vassa Eggen-tunga Skolklockan. Komplett med tungt piano och tjockt markerade körsångsinsatser i hörnen. Det är bara ett solo av Janne Bark som fattas men så här mycket Lundell låter det faktiskt inte hela tiden. Han har absolut hittat sin egen grej med sin speciella frasering som hörs tydligt i singelspåret Utkast till ett brev som än om att den låter mest pop av allt på skivan ändå textmässigt är en riktig neråtsång.
Är du bekant med Lasse sen gammalt och går loss på låtar som Fria vägar Ut, Pacemaker eller Timglas då är nog delar av det här rena julafton men vill du ha det där lite mer Perssons Pack-packade öset då får du nog vända fram gamla skivor från en annan tid.
Ett ledset men starkt fall framåt är min dom.
