New Model Army
Konsert, Sticky Fingers, Göteborg, 141014
En grå och lite aggressiv tisdag i oktober får staden finbesök av den eminenta protestorkestern
New Model Army. De har just kört en extensiv runda i det tyska landet och gör en gir norrut och gör ett par konserter här också. Sticky Fingers i Göteborg får äran att agera värdshus för den lite luggslitna men fortfarande pigga armén för en kväll.
Jag och NMA har inte rullat sådär våldsamt ihop genom åren får jag erkänna. De har dykt upp i skivbackarna och sammanhangen genom åren men sällan som mer en någon enstaka låt, ett namn som satt på lista att kolla upp vid annat tillfälle, skymda av tydligare och större grupper i någosånär samma genre. Några plattor kring 1989-90 tog sig plats av framgång och spridning men själv kom jag inte så mycket längre än en viss hang-up på stycket
Ballad som jag fann på en tysk goth-samling som jag hittade till extrapris på Åhlens på Frölunda Torg av alla ställen. Längre fram tycktes framgången avta och det blev längre och längre mellan gångerna som bandet kom på tal. Ganska mycket längre fram i tiden blev jag genom nya bekantskaper utsatt för mycket större doser NMA än jag någonsin tagit del av innan och som en ren logisk fortsättning på det så hamnar jag på konsert med bandet, en fin födelsedagspresent, nu i nådens år 2014.
Det var ju tänkt att de skulle hälsat på redan i våras men något satte stopp för det och höstens konserter är de ersättande och efterlängtade tillfällena som äntligen blev av.
Jag är en väldigt glad amatör i den här folkfesten. Publiken på en konsert med NMA är till stora delar veteraner som i många fall hängt med hela vägen från 1984. Eller så följde de med förr och pratar om det var sist de såg dem, 1989 eller så. En del pratar om att det var bättre förr som det alltid pratas om när band hållit på i några decennier men själv tycker jag som satt mig själv på en crash course på bandets hela bak-katalog det senaste året att det låter helt okej rätt igenom på skiva ända fram tills idag. Det har experimenterats en del med instrumentering och uttryck. Låtit lite hårdare eller lite folkrockigare från platta till platta men skillnaden är inte så stor egentligen. Det som möjligen har fattats är de där som till festival specialskrivna refrängerna som gjorda för att viftas med flaggor och hålla på med som gjordes just under den där storhetstiden som fyllde fotbollsarenor en gång i tiden. Vad som är kvar är intensiteten i texterna och uttrycken. Justin Sullivan och hans bandkompisar kompromissar inte med sin inställning till livet, politiken och tillståndet i världen och det hedrar dem verkligen.
Vi missar det mesta av förbandet
The Exploding Boy då valet att ta några bägare på en närbelägen bar känns mer rätt. Några toner av tillrättalagd depprock hinner ebba ut och det hinns knappt med att beställare några bryggda till innan huvudakten äntrar scenen.
Även om bandet generellt spelar på mindre arenor nu för tiden så tänker man att inte helt utsålt Sticky Fingers skulle hämna ett bands spelglädje och utlevelse men nej då. Det här yr på från början till slut och det låter riktigt bra med en gång. Inte helt vän med den ljudnivå som bjuds på konserter nu för tiden (man kan ofta föra ett samtal i normal ton med varandra om den andan skulle fall på i publiken) så är det ändå ett fint ljud med tydliga akustiska och elektriska gitarrer och gott framhävd sång så man hör alla textknorrar ordentligt.
Det spelas friskt från de två senaste skivsläppen men även en del äldre klassiker släpps in. Redan som andra låt studsar vi tillbaka till 1985 års
Rest. De ser lite roliga ut bandet. Bakom keyboard och ibland bakom gitarr hittar vi ett troll. På bas en lirare i rosa metal-hår som av och till fixerar från-sidan-rulllande headbangingar. Bakom en annan gitarr står en skäggig hembrännare och så i mitten då originalsångaren och den naturlige ledaren som flaxar omkring i gubbgrått långt hår.
Publiken kanske var lite vildare förr men pojkarna och flickorna längst fram hoppar, dansar och hytter som om det vore lördag. Det här är musik man hytter mycket till över lag. En dialog sångaren Justin har med någon gladlynt i publiken avslöjar att delar av publiken inte alls är från innanför vallgraven i Göteborg utan lika anglikanska som bandet självt. (bandet har en stor svans konsertbesökare från hemlandet England som följer med på alla konserter var en bandet spelar)
Någon skriker efter hitten
51th State men sångaren Justin menar på att de är i Sverige, Ni är ingen femtioförsta amerikanska stat flinar han och sätter igång någon annan skön låt istället. Sådär håller det på. I Takt med att ölen sänks ner här och där och kvällen åldras höjs intensiteten och stämningen i lokalen är euforisk på ett sånt där sätt som konserter var förr. Det är inte armarna i kors direkt.
Jag har ju aldrig sett NMA innan och har inget att jämföra med men tycker att det här var alldeles kalas. Lagom med några finstämda ballader, tyngre nummer och ren allsångsfest för de mest invigna. Ett band som fortfarande håller.
Mot slutet av konserten börjar män att klättra på varandra som tydligen hör till vanligheten här. Det byggs uppställd man som kan stå på andra mäns axlar och samtidigt hållas i av andra män från olika håll. På det här sättet hålls en man i uppsträckt ställning och kan vifta med armar och ha sig utan att ramla hur än många goda öl som just druckits. Se illustration ovan.
Allt avrundas med finalen Green and Grey och lyckan är total i publiken. Starkt. Och roligt!
