Det Danske Dunka Dunka

Veto
Everything is Amplified
Album, 2011

Plattan må vara sex månader gammal nu men det är först i de skälvande sista timmarna av augusti som jag tar del av den här danska nysynt/hipster/alternativrock/elektro-kakan. Veto är dock först nu redo att presentera sina nya låtar live i två konserter på svensk mark. De spelar på Pusterviksbaren i Göteborg den 8 september och dagen efter på Kulturbolaget i Malmö.

Man är ju inte så bortskämd med dansk musik fast den uppstår där borta på andra sidan vattnet som den gör på alla andra alla möjliga ställen. Som många andra har man växt upp på ett 70-tal med Gasolin' och Kim Larsen ljudande ur radioapparaterna, ett 80- och 90-tal med Sort Sol och D-A-D från festivalscenerna och i modernare tidevarv med till exempel Kashmir och The Raveonettes ur ipod-lurarna, men ändå är landet Danmarks musik för det mesta ett outforskat territorium. Det skapar ett intresse för att ta del av Veto som på hemmaplan ibland hyllas som det största som hittats på sen wienerbrödet.

Everything is Amplified är en märklig skiva. Vid en första genomlyssning låter den osedvanligt håglös och ointressant. Men när man förpassat sig själv till ett stadium av orkeslöshet och inte orkat stänga av skivan då man börjat pyssla med helt andra saker än att straight lyssna av plattan så att den börjar spela om sig själv från början igen hakar små krokar sig fast sig i en.

Det är små krokar av välbehag som nyper en i skinnet representerande enskilda ljud och vändningar i sångerna. Små insikter om att den där anonyma låten man just hörde ändå hade någonting i sig. Någon låtstöld som man inte kan identifiera just nu och ett visst mått av oförutsägbarhet. En del sjok av elektronik och överstyrda trummor låter närmast parodiska. Det är så överstyrt att det blir så fel att det blir rätt. Elektroniken samsas i utrymmet tillsammans med svältfödd elgitarr och icke danskunnig bas. Över anrättningen svävar klen sång som presenterar dystopiska texter om elände och om att det är något konstigt i vattnet vi dricker.

Här och där trampar ett gammalt vanligt piano fram i stela men välljudande ackord sida vid sida med ljud man hörde på radion förr när stereoegenskaperna skulle testas med jämna mellanrum i de rikstäckande utsändningarna.

Det finns spår av andra saker i musiken som alltid. Ingenting kan bli helt unikt och banbrytande igen. Allting har alltid hunnit göras någon gång förut, på ett ungefär. Ibland låter det som halvvägs mellan Muse och Radiohead, ibland låter det som ett modernt Depeche Mode med Martin L. Gore vid mikrofonen. Andra gånger låter det som ett dussin amerikanska indie-band med ironisk aniktsbehåring av senare års modell som leker med laptopar, rullbandspelare och leksaksinstrument. Det som lät uselt vid första genomlyssningen låter bitvis riktigt delikat vid runda no. 7.

Bäst blir det i Am I Awake Or Should I Wake Up där pianot ligger så gott och skaver mot de digitala inslagen och i Spun som Veto gjort en sådan där bisarr video till som sådana här band ofta gör.

Nu renoverar vi igen #3 - Slutet

Dag 116: Seger!

Idag firar vi storslaget med ett glas äppelmust att renoveringshelvetet äntligen är över. 116 dagar utan att kunna öppna fönsterna känns som att det tagits i lite i överkant. Men nu kan man slå upp på de vida gavlarna igen. Man kan öppna sig på glänt eller köra med helt öppna spjäll.

Synd att sommaren är över nu, dock.

London The Movie

Det vart en liten film också. Jag måste säga att jag är imponerad av min lille Ipod Nano som tar så pass här bra film trots dess anspråkslösa lins. Filmen tar mest upp transportsträckor och döda stunder på flyg, tåg och tunnelbana. Man får följa Göteborgskontoret när de letar efter sitt hotell, dricker kaffe, väntar på varandra på uppgjorda platser, dricker öl, äter fisk och annat och chillar i London i största allmänhet.

Ett par dagar i London

Jag åker till London några dagar med jobbet. Kickoff och konferens står på programmet och en rockmusikal och lite promenad. London vibrerar av folk överallt och bilar och ljud och rörelse. Överallt hör man människor som låter som om de är med i en Carry On-rulle. Det är härligt. jag har inte vart här sen 1988. Men det är alldeles för ont om tid, så mycket att göra, så mycket att se.

Här konfererar vi oss på vårt hotell. Vi hälsar på våra nya medarbetare och tittar bakåt och framåt och på vad konkurrenterna har för sig.

Man måste ju äta fisk och chips när man är i London. På det här stället fick man en rejäl fisk och ölen smakar extra bra här även om det är svårt att hitta inhemsk öl ibland.

Utsikt från hotellrummet. För en stund kunde man tro att man vaknat upp i Pyongyang. Rummet var brittiskt smalt med märkliga lösningar för bad och toalett, men helt adekvat och okej.

Hyde Park. Här träffas dubbeldäckarna när de har lediga stunder.

Vi får ett klassiskt lätt engelskt regn över oss och allt ser ut som skall göra i mångmiljonstaden


Jag får komma tebaka helt enkelt så man helt kan fokusera sig på själva staden. Men den ligger ju kvar ett till misstänker jag.

Rocken Funkar Lenny

Lenny Kravitz
Black and White America
Album, 2011

Det har vart lite tunnsått med intressanta nya skivreleaser nu i sommar, men nu när det ringer in för hösttermin för rockstjärnorna börjar vaxen att landa på skivdiskarna igen. Jag väljer att först ta itu med Lenny Kravitz nya album som släpps nu i augusti.

Jag skall börja med att erkänna att jag tappade bort Lenny någonstans kring 1994. Fram till dess hade han släppt tre sköna album som inte bara kunde höras bara där jag råkade befinna mig utan rönte stor framgång runt om i världen. Under tiden som jag lyssnat åt andra håll släppte Lenny ytterligare fem skivor till så han har ju inte legat på latsidan direkt fram tills rykande färska nionde skivan Black and White America.

Framgångarna till trots har det inte alltid vart så lätt för Lenny. Med en afro-amerikansk mor från Bahamas och en far från Ukraina med judiskt påbrå hamnade Lenny mittemellan de fastlagda kulturerna. När han försökte få kontrakt för sin första skiva fick han höra både att han inte var tillräckligt vit för en vit marknad och inte tillräckligt svart för den afro-amerikanska publiken, så han gav ut den på egen hand 1989.

Den hör dualiteten löper som en röd tråd genom Lennys artistskap. Känslan av att inte höra hemma någonstans måste ha vart förvirrande för Lenny men har ju samtidigt skapat mycket glädje för den publik som samlats kring Lenny och hans alster genom åren. Den kulturella förvirringen i samklang med en osedvanlig musikalisk talang skapade en världsstjärna av rang som de där skivbolagsrepresentanterna nog ångrat många gånger att de nekade kontrakt på 80-talet.

Lenny trakterar i princip alla instrument som behövs för en storskalig skivinspelning. Utöver och sjunga och spela elektrisk gitarr på nya skivan spelar han även akustisk gitarr, bas, keyboards och trummor och han gör det inte dåligt direkt. Skivans keyboards levereras i form av piano, orgel, funkig vintage-synt och brummande elpiano. Utöver lite blås, lite kompletterande gitarr och två gästinhopp på sång/rap har Lenny lagt den egna handen vid rubb och stubb på de ljud som hörs på skivan.

Lenny är på gott humör på nya skivan som bitvis låter kalas

Skivan inleds med med det funkiga titelspåret som stöter sig fram med egenskaper vi känner igen från den unge Lennys karriär samt med kraftiga blinkningar till giganten Curtis Mayfield. De som följt mina recensioner kanske kommer ihåg min sågning av Jamiroquai anno 2010? Redan vid första genomlyssningen på Black and White America slår det mig att det är så här uppdaterad funk skall låta.

Funken rockas till å det grövsta på Come and Get It och Lenny är på ett storartat humör. Han sjunger som om han håller på och explodera. Riff och solo sitter som en smäck inramat av stötigt blås och bubbliga analoga tangentljud.

Sedan förvånar Lenny oss genom att tillfälligt utforska disco/New Wave-beats i In the Black, sjunga i ljusare falsett än Marvin Gaye i Liquid Jesus och återvinna riffet från Louie Louie i singelspåret Rock Star City Life. Han bygger dock om den gamla rockklassikern till något eget, om än att det är ett av de klenare spåren på skivan.

Mycket känns igen från förr. Gitarrljudet, de fylliga trummorna och Lennys karakteristiska sång. Men det låter inte daterat för det, det ångar på bra. Därför känns det onödigt att bjuda in Jay-Z på ett spår, Boongie drop som andas lite desperat kontaktsökning med den yngre r'n'b-publiken. Den vanliga rockfunken svänger bra mycket bättre och Jay-Z's tjatter tillför absolut ingenting av musikaliskt värde till anrättningen.

Den andra på skivan gästartisten är Drake, en för mig okänd talang som som är med på projektet att få låten Sunflower att låta som flipperspelsdisco. En sång man kunde lämnat utanför plattan.

Låtarna drar åt olika håll men när det är bra är det riktigt bra. Everything låter som fusion av en rad låtar Lenny gjort innan men det gör inte så mycket när det bultar på så gott. Bara trumljudet på den låten får igång en lördagseftermiddag vare sig man vill det eller inte.

Vi får lite slisk och downtempo också. Lenny är en modern artist som kommer undan med att göra regelrätt gammaldags soul också, det är ont om dem som kan det. Tänk tanken att få höra saliga Amy Winehouse få lägga några stämmor tillsammans med Lenny på souljazzgrooviga Looking Back on Love. Det hade vart magiskt. Nu blir det en bit över "bra".

Det hade inte skadat att sålla lite i materialet. Ta bort de onödiga gästinhoppen, byta in någon av de såsigare låtarna mot slutet mot mer tokfunk och varför inte fler sköna gitarrsolon? Lenny spelar stygg sologura när han är på det humöret. I Come and Get It hör vi ett liksom i avslutande Push där vi hör potentialen . Han spelar så gott, halvvägs mellan Gilmour och Hendrix, och det svåra låter så lätt.

Hej Höst

Höstens alla färger

Montecillo Crianza
Rödvin, Spanien, 2007

Höst
Årstid, 2011


Så var sommaren över och vi går över i förruttnelsens tid. Med en arbetsvecka i ben och märg firar jag in höstens ankomst med djupa klunkar av en mustig Montecillo Crianza (2007) artikelnummer 2643 på Systembolaget. Produktbladet utlovar smak av dill, katrinplommon och fat. Det smakar bara stadigt rödtjut till att börja med.

Till vinet serverar jag höstens traditionella melodier som That Was Summer med Popsicle, den enda sången med norrlänningarna som överlevde 90-talet i mitt tycke. Jag fortsätter med The Fall med Ministry, en sång som antagligen inte ens avhandlar årstiden utan kanske snarare undergång och fall i största allmänhet men som jag likt förbannat förknippar med just hösten ändå. Efter lite lättsam industrirock låter jag fredagskvällen bada i ljudet av den monumentala My Autumn's Done Come så lojt och trött fraserad av Lee Hazlewood.

Vinet smakar regn och jord och för varje klunk jag tar etsar det sig starkare fast i mina sinnen. Jag hittar de svenska vaxen och spelar Höstlåten (Till någon långt borta) med Robert Broberg. Han är så avslagen att han bara orkar nynna och vissla fram den frusna melodin. Ola Magnell däremot sjunger tydligt om kalla motorvägar och att ta på sig jackor i sin Höstkänning.

Hösten må vara dyster, men det är inga problem att sätta ihop ett gott Soundtrack till den.

Manic Street Preachers har i Autumnsong lyckats tonsätta en höstdag med hög himmel och krispig luft som man lätt kan föreställa sig även om det regnar och är grått idag. The Plan gnäller sig igenom Autumn på ett passande sätt och Monica Zetterlund jazzar fram budskapet om att sommaren är död som bara hon kunde göra i Höst.

Jag tar en klunk till och avslutar höstsångs-sejouren med engelsmannen som kallade sig The The och hans mystiskt arrangerade August & September, sången om mannen som gick ut i sig själv.

Snart är vintern här och alla jävla låtar som hör till den

Ögonblick från Semestern 2011 #12

Gränsö, strax utanför Västervik

Vi tar in på hotellet som ligger i anslutning till Gränsö slott. Det här är vår terrass. Hotellet är dyrt och ombonat. Alla rum har sjöutsikt. Det är lite som en charterresa fast i hemlandet. Man får choklad på kudden och man kan ladda sin i-pod i tv:n. Det är inte som hotell Alexandra i Stockholm direkt.


Hotellet har en rad olika bassänger både inne och utomhus. Badvattnet håller en god temperatur och vi badar när det blivit mörkt i den här bassängen samtidigt som folk sitter inomhus och äter och tittar på oss.


Nu äter vi frukost. Hotellet erbjuder en gediget sortiment med kallskuret, små mystiska wienerbröd och mycket gott kaffe. Anläggningen har kapacitet för 600 konferensgäster, men vi är kanske ett tiotal gästande dessa dagar allt som allt. Det är tyst förutom AC och jacuzzi-anläggningar som brummar lätt om dagen och natten.

En eka har blivit liggande och förvandlats till shabby chic. Eller så är det Gustav Vasas gamla båt. Vem vet?. Små stränder hugger in i kustlinjen här och där. På de små stränderna vandrar en och annan vilsen tysk turist.


Bredvid slottet och hotellet leder en bro över till ön Ekholmen som man kan promenera omkring på. Vi blev utlovade ugglor och hackspettar men de var nog själva på semester vid vårt besök. Ön är hursomhelst en skön naturupplevelse ändå med lövskog, ängar, klippor och små vikar.


Vid Östersjön växer träden ända fram till strandkanterna. Det gör de inte hemma. Det är lite djungel och vildvuxet över det hela. Det är gott att inte allt måste vara engelsk trädgård hela tiden.

Längst ut på ön hittar vi lätt sluttande klippor som är jämna som badhallsgolv. Solen ligger på och vi lägger oss ner en stund. Snart kommer det tyska turister och stör oss.


Vi jagar en fjäril frenetiskt tills den inte orkar göra motstånd mer och låter sig fotograferas en stund. Sen låter vi den göra lite som den vill igen. Den är storvuxen och verkar ha det bra här i lövskogen.

Här är själva slottet. Den första upplagan byggdes redan på 1200-talet men så som det ser ut nu har det gjort sedan 1807. Slottet fick förfalla länge och när man väl började renovera det på allvar brann det ner helt och hållet 1993. Men med insamlade medel från befolkningen runt omkring Västervik byggde man raskt upp det igen.

Allt har inte alltid varit frid och fröjd på slottet. Under en rad år höll den tidigare folkpartiledaren Lars Leijonborg sitt årliga sommartal här. Dessa mörka tider är dock över nu och man relaxa i lugn och ro.



Några steg fram från terrassen kan man få en skymt av downtown Västervik på andra sidan sundet. Havet ligger blankt. Det är grönt och tyst. Man mår bra här.

Ögonblick från Semestern 2011 #11

Västervik

Vi når fram till kusten på andra sidan landet och bekantar oss med Västervik. Det visar sig vara en härlig semesterort. Lite sådär Astrid Lindgren-land/utomlands ungefär.

Staden är på gott humör och turistsäsongen är inne i sin sista skälvande fas. Det är inte direkt något trängsel någonstans.


Överallt ligger pittoreska hus som Västerviksborna själva tycks få bo i också. Allt är inte förehållet turister som det kan vara på andra sådana här orter vid kustlinje.

Ofta har vi gatorna lite för oss själva och det finns en hel del gator att gå upp och ner på. Man har fått fin ordning på staden trots att danskarna eldade upp den år 1517, 1612 och även 1677. Danskjävlar.


Ett stopp för lite käk och en stadig tjeckisk stor stark sitter aldrig fel. Folk pratar lite konstigt i Västervik men vi gör oss hyggligt förstådda. Det är sol och regnar på samma gång, men är varmt och regnet är snart över. Vi äter husmanskött och fisk och språkförbistringen leder till att vi får in fel sås till laxen några gånger, men på det stora hela flyter det på bra


Här har vi hittat fram till det riktigt gamla Västervik. Det är så gammalt att det är snett.


Stegeholms slott anlades 1370. Togs av Engelbrekt 1434 och 1612 var de förbenade danskarna här och tog hand om det en stund. Från 1966 har det dock ockuperats av vistrubadurer. Under flaggen Västervik Visfestival har scenen i hörnet frekventerats av storheter som Fred Åkerström, Cornelis Vreejswijk, Ola Magnell, Stefan Sundström och Lasse Demian för att bara nämna några. Vi är dock några veckor sena från sommarens vis-klimax, vid vårt besök satt endast några tonåringar på murarna och skrek könsord och längtade till nästa sommar igen



Det är ordning och reda på Västervik, även om parken vid järnvägsstationen var fylld av friställda solbrända medborgare med stora hundar som i de flesta städer. Medelåldern på invånare såväl som gästande turister är över lag ganska hög. Barer och kullerstensgator befolkas i stor grad av seniorer.

Västervik har sitt eget Skansen, komplett med gamla röda hus, ett museum och ett torn som Uno byggt, eller i alla fall testamenterat en massa pengar till så det kunde byggas.

Från järnvägsstationen kan man ta tåg som åker på väldigt smalt spår. När solen ligger på skapas lätt en illusion av att man befinner sig ett par hundra mil söderut ner i Europa.

Kaffe och bulle är ett kapitel för sig i Västervik. Bullen äts med fördel med sked. Jag har aldrig tidigare sett sådana horder av feta och lyckliga gråsparvar som de som höll till på den här gården till det här bull-fiket.

Ögonblick från Semestern 2011 #10

Åtvidaberg


Kommunalhuset byggdes 1936 eller 1937. Orten Åtvidaberg präglas av en viss tveksamhet


Sista rycket på semestern. Vi tar oss till östkusten, landet som helt sonika har en kustlinje mot en stor sjö som heter Östersjön. Innan vi hittar fram till innanhavet stannar vi till i Åtvidaberg.

Staden är känd för fotboll och skrivmaskiner men nuförtiden är det väldigt chill i samhället om man säger så. Det stod några och rökte utanför arbetsförmedlingen, annars var det inte direkt några köer någonstans.


Enligt uppgift från Åtvidabergs hemsida kunde det hända förr i tiden att Ralf Edström intog sin middag just här på Åtvidaberg Hotell & Bar


Åtvidaberg har till antalet en restaurang om man undantar en pizzeria, en korvgrill och ett galleria-café som stängde klockan 14. Den är säkert okej, men just dagens rätt lockade inte så mycket så vi pinnade vidare mot kusten. Imorgon: Västervik

Husmusik

The Japanese Popstars
Controlling Your Allegiance
Album, 2011

Idag ger jag ut på djupt vatten och tar itu med ett sommarsläpp (skivan kom ut sent i juni) i form av ett verk innehållande så kallad House.

Jag och House har väl inte promenerat så där värst mycket ihop genom åren. Jag har väl snarast snubblat in i genren via andra musikstilar som tillfälligt korsat vägarna med den här dansmusikvärlden. Det kan ha handlat om någon remix på en rock-singel eller något extraordinärt utsvävande experiment som fångat mitt intresse (läs Primal Scream ca 1991, svenska Nåid, norska Röyksopp eller franska Daft Punk till exempel)

Men nu ger mig i kast med renodlad House av den sommarfärska varianten av 2011.

Nordirländska The Japanese Popstars släppte alltså i juni ut sitt andra fullängdsalbum Controlling the Allegiance och bandnamnet till trots är de inte popstjärnor i Japan, inte än i alla fall. Namnet härstammar från en i trions starka intresse av manga och annan japansk populärkultur.

Jag får väl erkänna att det är listan av gästartister som figurerar på skivan som lockat mig till den, gästartister från en mer konventionell rock/pop-kultur och jag får anledning till att återkomma till dem strax.

Som många dansmusik-musiker har bandet börjat sin bana som renodlade DJ's. Som sådana vann de flera inom branschen mycket meriterande priser både i Storbritannien och lokalt i Nord-Irland. 2008 togs steget från att spinna skivorna till att göra en egen och debutplattan We Just Are såg världens ljus. Den skivan gjorde inte så mycket väsen av sig men fram till den nya skivans födelse arbetade bandet fram ett gott rykte som estradörer av dansanta ljud på konserter och festivalspelningar. Framgångar i USA har uppnåtts och nästa år deltar man på den ryktbara Lollapalooza-festivalen vilket innebära närmast en garanti för någon form av större genombrott.

Skivan brakar loss med en repetitiv slagfärdig dänga som befinner sig ljudmässigt någonstans mittemellan Deutch-Amerikanische Freundschaft och The Chemical Brothers. Det är ganska mäktigt och tungt, men de vokala insatserna på Let Go blir väldigt upprepande då det inte är många olika textrader som uttalas om och om igen. Musikaliskt låter det roligare då det händer en del en bit in i stycket. Ringlande loopar av elektronik omfamnas av tung bas och rytmer som faktiskt utvecklas under låtens gång.

Efter Let Go följer ett instrumentalt spår som låter som Rave i största allmänhet, Catapult, men efter det kommer vi till det första spåret med mer traditionell sång och här faller bitarna mer gott på plats. Lisa Hannigan, mest känd som medlem i Damien Rice's kompband fyller Song for Lisa med lite välbehövlig själ. Strax efter dyker självaste Robert Smith upp, Robert känd från sin spökorkester The Cure har även tagit med sig sin patenterade sex-strängade bas och spelar och sjunger bekanta toner över en fond av dansmusik. Det är inte Roberts största stund, men det låter ganska trevligt.

The Japanese Popstars får Besök av Robert Smith och Jon Spencer

För att vara en dansmusik-platta är Controlling the Allengiance en ganska dynamisk historia. Det är inte rätt och slätt samma tempo hela tiden och inte upprepningar på samma infallsvinkel om och om igen. I Our Building Block hälsar vi på hos 70- och 80-talet med mjuka analogliknande halvmelodier om än inplacerade i ett modernt möblemang av elektroniska instrument.

Nästa tunga gäst på skivan är Jon Spencer känd från sitt primalblues-band Blues Explosion. Han har fått i uppgift att prata till tonerna av en stunsig sak som bandet kallar Destroy. Det är lite slöseri att inte använda Jon till sång också, eller lite bestialisk gura som han spelar så bra, men han är rätt kul att höra pratandes också. Han babblar på som en ung Elvis Presley som sköter mellansnacket i ett inspirerat The Cramps. Tyvärr klipps hans monolog sönder och det trycks en del på repeat-knappen, det är synd. Organiska hyss gör sig bra i sin helhet mot den helt och hållet elektroniska ljudbilden annars.

Irländaren James Vincent Mcmorrow tar sig sedan ton i Shells of Silver och med tempot något lägre än tidigare uppnår Japsarna en av de mer intressanta stunderna, rent melodimässigt. De har stulit bitar av refrängen någonstans, men jag kan inte sätta fingret på exakt vad just nu. Annars låter det eget om än att det är nära till The Chemical Brothers och Daft Punk här och där, men inte så där pinsamt nära som det lätt kan bli.

Allt är inte jättebra. Lagom utspridda ligger mindre roliga alster och Falcon Punch med sina raspande ljud är nog värst av de sämre spåren. Sist på skivan dyker Tom Smith från bandet The Editors upp och han låter lite som han sjunger en helt annan låt än vad bandet spelar på, men på något sätt fungerar det ändå. Joshua representerar den klassiska valet för radio på skivan.

Lite mättande med så mycket välstädad elektronisk musik på en gång som med ett helt album blir det. Behovet att lyssna på taggig lo-fi gör sig påmint efter en runda, men i milda doser är The Japanese Popstars nya skiva ett hyggligt musikaliskt hantverk

Ögonblick från Semestern 2011 #9

Skara


Drama i centrala Skara. Mannen som ligger på bilden är på väg eller kommer just ifrån krogen på motsatt hörn av tegelväggen. Han har två oöppnade ölburkar innanför tröjan som ramlar ut hela tiden. Två kvinnor har engagerat sig i mannen. En annan man tittar på. Den stormagade taxichauffören har tittat på en stund. Minuter efter bilden tagits kommer taxichauffören att bete sig nesligt mot en äldre dam i rullstol. En sommarkväll i Skara. Ett ögonblick i tiden.

Ögonblick från Semestern 2011 #8

Läckö Slott, Lidköping



Vad är en sommar utan att få besöka ett fett slott? Inte mycket till sommar. Resan norrut tar oss till Läckö Slott strax ovanför Lidköping. Slottet byggdes som biskopsborg 1298 och utvecklades vidare senare av Gustav Vasa på 1500-talet och slutligen av De La Gardie på 1600-talet till den syn vi ser i dag. Det är en härlig syn.



Slottet är enormt med torn och tinnar och våningar och källare åt alla möjliga håll. Man kan promenera i princip överallt och det finns saker att titta på vart man än kommer.

De la Gardie hamnade i onåd i slutet på 1600-talet och blev av med slottet varpå hans lösöre spreds vind för våg men ett gediget arbete har utförts för att återmöblera slottet med tidstypiska möbler och tavlor, mattor och övrig inredning. Själva slottet i sig är dock i ett härligt skick och som jag var inne på tidigare finns det hur mycket som helst att titta på. En jämförelse med säg muséet på Varbergs Fästning eller Livrustkammaren i Stockholm ter sig löjlig, här finns mycket mer grejer.


På den stora borggården (det finns tre) kör de operaföreställningar av och till och där finns också en restaurang och en affär med lite dyrt krimskrams. Det är varmt som i en smedja och svetten rinner längs rygg och hår. En del rum proppas igen fullständigt av rundlagda turister, men man kan alltid ta ett annat spår och gå lite som man vill.



Ovan ser vi kyrkan där ett bröllop var i full gång. Efter akten utspelades en komisk scen då brudens mor försökte förklara för en lomhörd och lätt förvirrad bröllopsgäst, en äldre gentleman som satt sig på en bänk utanför. Hon skrek upprepande gånger "jag är brudens mor!" om och om igen. Mannen försökte höra och förstå, med klent resultat, men han såg ganska nöjd ut i solen ändå.


Det visade sig att man inte fick fotografera de mest känsliga utställningsobjekten, men jag blev så exalterad när jag hittade min favoritkung Karl X inne i ett rum att jag helt missade ordningsreglerna. Karl X var inte den mest intelligente regenten i vår kungalängd, inte heller speciellt mild eller begåvad med några specifika egenskaper. Han råkade dock vara på plats när en faslig massa händelser gick av stapeln under kort tid som fortfarande påverkar vår vardag i vårt land. Han är för mig sinnebilden av en kung. Han var äregirig, krigisk, matglad och lite korkad. Som en spelkortskung ungefär. Jag blundar inte på något sätt för de illdåd han utförde. Operationerna i Polen som han ledde 1655-60 resulterade i Sveriges enda utförda kompletta folkmord. 45% av Polens befolkning gick under (bortåt 5 miljoner människor), de flesta döda genom svält, köld och sjukdom, men ändå genom krigets försorg. Man pratar inte så mycket om det här idag, framförallt därför att kriget i slutändan inte gav någonting och därför att att Karl strax efter dessa händelser knallade över stora och lilla Bält och norpade Skåne från danskarna som vi bekant fortfarande kontrollerar.

Ingen najs kille alltså, men ändå så härligt absurd. Han pysslade en del med sin kusin Kristina i unga år, men när han längre fram la in en rejäl stöt hade han blivit tämligen fet, så hon ville inte ha honom, han blev dock kung ändå efter att Kristina abdikerat 1654. I sex år var han kung innan han dog i en svår förkylning i Göteborg 1660. Men på de åren hann han vara med om mer än andra kungar upplevt på 200 år eller så.



Allting är inte lastgammalt på Läckö slott. Under vårt besök hann vi även med att titta på en del design och uppfinnande av senare natur. Här ser vi Sveriges första bild-telefon från 1950-talet. Det framgår inte vilka appar som är installerade på den men jag vill ändå ha den.


Innanför murarna hittar vi slottets trädgård som sedan 90-talet återställts till ursprungligt skick. Här har man placerat ut 12 000 plantor, örter, sallad och blomster så det skapar rena djungeln. Murarna hade även en praktisk funktion då ett mikro-klimat skapades innanför dessa vilket gav jämna och fina skördar av allt man odlade.


Insekterna har det ganska bra i slottsträdgården. 2 steg in i paradise kan man säga.



Det är som sagt satans hett så en kylskåpskall slotts-sockerdricka sitter inte direkt fel.


Blommor överallt. det här kan vara en Tagetes. Eller så är det något annat


Här bekantar jag mig med en Triffid. Den luktar fara och ilsken nyfikenhet.


Vart man än går hittar man rum med olika saker i. Är det inte nobelporslin, båtmotorer, vapen eller fängelsehålor så kan det vara en staty som på bilden ovan. Gunnar Nylunds tvestjärtade sjöjungfru från 1946 har ett märkligt levnadsöde.

Statyn byggdes i Lidköping och såldes strax efter till Grand Hotel i Gävle där den visades upp i dess vinterträdgård. 1960 brann dock hotellet ner och statyn såldes till Clayton Hanson, en amerikan som hade tänkt sig att den skulle stå på ett torg i en stad i Iowa. Den pryda stadsledningen klarade dock inte av statyns nakenhet så den fick stå kvar på en bondgård som Clayton ägde. Dock var biltrafiken, speciellt nattetid, mycket ymnig ut till Claytons bondgård, statyn, nu under epitetet "the viking mermaid" var en inofficiell turistattraktion för amerikaner som ville se lite naket i smyg.

2006 köptes statyn tillbaka och har nu fått ett hem på Läckö slott.


Omgivningarna runt slottet är inte så dumma de heller. År 1707 bankade man upp en sten just här. Slottet är ju omgivet om vatten (Vänern) och man kan bada eller hyra en paddelbåt som ser ut som en svan om man vill det.


Det ligger kanske lite avigt till, men ett besök till Läckö är väl värd mödan. Glöm inte att hälsa på Karl X.