Det har blivit dags att summera skiv-året 2019. En sammanfattning av det som gavs ut på skiva just i år och det som fastnade, stannade kvar och värt att berätta till eftervärlden om.
Det blir en resa från de döda till de levande och de i mellan.
Jag börjar med fem singlar och sedan en gäng regelrätta album.
Leonard Cohen - Happens To The Heart
Salig Leonard Cohen som så sorgligt lämnade oss redan i november 2016 hörde av sig från andra sidan med en samling sånger utgivna i efterhand. Det blev ett album, Thanks For The Dance men jag kom aldrig längre än till den här fantastiska första singeln. Låtarna hann skrivas medans Leonard fortfarande var i livet men kom aldrig att materialiseras då. Med hjälp av bland annat Daniel Lanois och en stor skara andra musiker gjordes hälsningen från den andra sidan klar. Kan vara bland det bästa han någonsin gjorde, den här, Happens To The Heart.
Ulf Lundell - Stockholm i December
Lundell fick för sig att göra en jul-singel igen. Få klarar att skriva på temat jul som just han gör. Det låter precis som man kan tänka sig och sin exil till Skåne-land till trots sitter betraktelserna över ämnet Stockholm som ett spett som vanligt. I listan får vi snart anledning att återvända både till fenomenet Jul och företeelsen Ulf Lundell.
Ensamma Hjärtan - Ska vi ha det så här?
70-tals-sensationsbandet Ensamma Hjärtan med ikonen Gunnar Danielsson i spetsen gjorde comeback med nyskrivet material redan 2018. En rad singlar har fått se dagens ljus. Bäst är den här, Ska Vi Ha Det Så Här? som kom tidigt i år.
Les Big Byrd - Snö-Golem
Ny-Kraut-undret Les Big Byrd fick ur sig en stark instrumental urladdning i år i form av den här snögubben. Frågan är om de någonsin låtit mer av germansk taktfast hippiemusik. Lika lämpligt avnjutet i ett inrökt studiorum i Kreuzberg som i full fart på en raksträcka på Autobahn. Bara klockan är inställd på 1973 så.
Vera Vinter - Kanske Kan Julen
Jag hotade med mer musik i julens anda och här har vi Vera Vinters otippade cover på Ron Sexmiths underbara hymn Maybe This Christmas som jag i sig spelar friskt i December månad varje år. Tempot är högre. Det snålas inte med digitala handklapp i den här elektro-akustiska versionen och orden flyter väldigt fint fram i den här svenska versionen också.
Så långt singlar. Nu över till albumen.
Edwyn Collins - Badbea
Skotten Edwyn mest känd för brottar-hitten A Girl Like You från 1995 har fortsatt harva på lite vid sidan av de stora framgångarna sedan dess. Det blev inte lättare att han 2007 drabbades av en stroke och tappade förmågan till att prata, sjunga och det mesta en normal människa normalt klarar av. Han gav sig dock inte och har hittat tillbaka igen och fått ur sig flera skivor ändå. Årets Badbea är inte bara bra, den kan vara den jämnaste han någonsin skapat. Visst hör man sviter av sjukdom på skivan men så gott att humorn är intakt och att han fortfarande kan svänga ihop ett av sina patenterade borrmaskinsliknande gitarrsolon när så krävs.
Hawkwind - All Aboard The Skylark
Den brittiska rymdrock-orkestern Hawkwind vägrar ge sig. Ett band som gav oss en milstolpe inom genren rymdrock, In Search of Space redan 1971, att de får ur sig något relevant nu i år är rätt otroligt. Det skall sägas att de gick rätt ordentligt vilse på 80- och 90-talet. Fastnade i New Age och Pink Floyd-plagiat. Så mycket sig själva som de låter på årets skiva har de inte gjort på decennier. Ändå fräscht rent av. Rymd-blippen ligger där de skall, saxofon spelar fin roll och det ångas på gott på gitarrer och resten.
Hurula - Klass
Jag betraktar fortfarande Hans Robert Hurula som en relativt ny artist och en av de starkare sådana vi har just nu men sanning är ju att han satte bandet Masshysteri i sjön redan 2008 och har hunnit släppa album i eget namn sedan 2014. Årets skapelse Klass är lite lugnare och mer eftertänksamt än tidigare album. Texterna om livet förr i Lule land biter fortfarande på samma sätt.
Weeping Willows - After Us
Året hade inte kommit längre än till mars månad när Weeping Willows lanserade sitt alster After Us. Kanske den mest mest genomarbetade svenska skivan på temat klimatförändringar, miljöhot och ett hållbart samhälle som gjorts. (Tills en kille som heter Stefan släppte sin) Man hittar också ett grandiost farväl till en närstående i den episka Let Go. WW har aldrig gjort en dålig skiva och den här är inget undantag.
Swans - Leaving Meaning
Amerikanska Swans är verkligen inget lättsmält band. Från det tidiga 80-talets excesser i kakafoni och vansinne fram till senare års rent av vackra stunder tar de ändå en stig framåt vid sidan av de flesta andra akter. Man kan möjligen jämföra med Einstürzende Neubauten som man hittar parallellt i en liknande stig utvecklingsmässigt bredvid. Årets skiva bjuder på lite av varje och som jag var inne på redan i recensionen av comebackplattan My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky 2010 så låter det här märkligt nog fortfarande farligt av och till. Musik som skräms på riktigt. Mest storskaligt blir det dock i det elva minuter långa titelspåret Leaving Meaning som är både skirt, bedårande och skrämmande på samma gång.
Stefan Sundström - Domedagspredikan
Jag gick in på en längre betraktelse på Stefan Sundströms fina Domedagspredikan när den släpptes här men kort igen så är det är en härlig välspelad återkomst av Sundström i god form. Som titeln anger en skiva i tidens anda med de klimat- och miljöutmaningar vi står mitt i men också med betraktelser kring ett möjligt solidariskt samhälle och om hur morfar-livet fungerar.
The Twilight Sad - It Won/t Be Like This All The Time
Vi tar oss tillbaka till Skottland igen och bandet The Twilight Sad som gjordes kända för en större värld när de fick agera förband på världsturné med The Cure 2012. Bandet är nu framme vid sin femte skiva och fortsätter karva ut sitt alldeles egna depprock-kosmos med den där speciella skotska accenten starkt framskjuten i ljudbilden som vanligt.
Rammstein - Rammstein
Jag skall erkänna att nyheten om en ny Rammstein-skiva efter tio års frånvaro inte väckte jättestarka känslor hos mig. Även om jag diggade då, på 90- och 00-talet så kändes den här tyska grejen lite fyrkantig och lämnad akteröver. Gott då att bli så positivt överraskad som jag blev av årets verk som faktiskt till och med svänger av och till. Jag skrev mer utförligt när den kom här.
Mark Lanegan - Somebody's Knocking
Tidigare recensioner av Lanegans plattor har präglats av ett visst gnäll då de trots att de innehåller en hel del matnyttigt oftast är sorgligt ojämna i kanten. Årets skiva är inte formidabel men konsekvent och med en fin balans mellan blues, elektronik och post-punk. Här och där låter det som ett moget The Stranglers på ett sätt det inte gjort innan. En växare.
Lloyd Cole - Guesswork
Engelsmannen Lloyd Cole har som Edwyn Collins som jag skrev om tidigare hamnat lite utanför de stora arenorna de senaste trettio åren men kämpar på ändå och fortsätter spela och ge ut skivor. Det är synd och skam att det inte får mer uppmärksamhet än det får. På årets Guesswork går Lloyd djupt in i den elektroniska världen där han normalt rört sig rätt sparsamt. Han har ju en mer obskyr karriär vid sidan av sitt singer-songwriter-värv där han jobbar med analog instrumental synthesizer-musik men det här är första gången det hela flyter ihop så att säga. Det är roligt att höra hur väl det faktiskt fungerar. I Violins ligger tjok av elektroniska stråkar och stöter i versen som tagna från New Orders Power, Corruption & Lies från 1982 (New Order stal de förstås i sin tur från Kraftwerks 70-tal). Befriande ändå att höra el-guran komma fram mot slutet och sätta ihop låten. I övrigt lite molokna men klassiska Lloyd-låtar med andra kläder på sig än vanligt.
bob hund - 0-100
bob hundens senaste skiva är inte deras bästa direkt men ändå relevant och intressant. En del höga toppar som i Vi Är Såå Lyckliga Som Bara Olyckliga Människor Kan Bli eller den magnifika Impopulärmusik. Man kanske skulle satsat på en serie singlar istället men rent uselt blir det aldrig förstås.
New Model Army - From here
Några andra som kämpar på oförtrutet är brittiska New Model Army och de släpper skivor i en takt liknande den Motörhead hade i sin glans dagar. Minst ett nytt album minst vart annat år under många år. Jag uppfattar årets From Here som något mer poetisk än rakt plakatpolitisk som brukligt. Det här är ett band som inte fruktar att kalla en spade för en spade så att säga. Överlag tycker jag att postpunkarvet gör sig mer gällande här än på några av de senare skivorna. Basgången i Never Arriving är ett fint exempel på det. Annars är Where I Am med sitt pigga akustiska lägerelds-driv det man gärna tar med sig till års-playlisten.
Ian Brown - Ripples
The Stone-Roses-forne Ian Brown var jag inne på redan förra året då den första singeln till skivan, First World Problems hamnade på skivdiskarna redan då 2018. Själva albumet, Ripples kom dock ut tidigare i år och det är en lite märklig skiva. Märklig på det sättet att den har ett kort bäst-före-datum. Först låter det bara härligt och som ett minimalistiskt moget Madchester-sväng. Sen tröttnar man rätt friskt på det. Låter skivan ligga några månader igen och sen funkar den en stund till.
Mycket märkligt. Inga av de andra skivorna i den här uppställningen lider av samma åkomma.
Iggy Pop - Free
En av de största hjältarna gav oss en mycket god skiva i år. Jag gick mer noga igenom den när den kom här. Den oefterhärmlige Iggy Pop tonade ner sig något. Släppte in blås och effekter och lyfte fram orden ordentligt. En av de bästa i år.
Tool - Fear Inoculum
Kanske den allmänt mest efterlängtade comebacken i år när de alternativa Metal-giganterna Tool släppte ett nytt album. Tretton år tog de på sig innan årets Fear Inoculum såg dagens ljus. Jag är ju ingen jättekompis med Metal gjord sådär något efter 1982 men just Tool drog i hel del trådar åt rätt håll när det begav sig som värst på 90- och 00-talet och de förtjänar sin uppmärksamhet. Skivan bjuder dock inte på några enorma överraskningar utan lite av hur det brukar låta om än lite tröttare. Avslutande kvarts-långa 7empest är dock riktigt bra och med mycket geist i steget. Det får dock sägas att om elva minuter med Swans valsar iväg som en dansande dröm så skulle den här sista kvarten kunna delas upp i flera separata låt-delar för större effekt men kvarts-rasten i sig är inget slöseri med tid.
Ulf Lundell - Tranorna Kommer
Så är han här och härjar på årslistan igen den gode Ulf. Nu med sitt album Tranorna Kommer som kom tidigare i år. Det kan sägas med en gång att det inte är den största fjädern i hatten det här men väl en god kaka. Allra bäst blir det i den i med Ulf-mått mätt sett bluesiga Definitivt Religion.
Jag skrev lite längre om den här när den kom här. (Delad recension med Rammstein)
Cortex - Closure
Klassiska Göteborgsbandet Cortex med Freddie Wadling i spetsen somnade in redan under andra halvan av 80-talet men återutgivningar av hittills outgivet material påbörjades förra året med mini-LP'n 1987 och i år avslutas den cirkeln med ett nytt släpp, Closure.
Än en gång uppstyrt av Henryk Lipp med team som fått rådda med rejält svedda råkopior med musik där en del behövts läggas till och dras ifrån. Vad vi får här är är ett intro och två egentligen nya spår, Sea of Lunacy och Heart of Steal samt fem live-spår inspelade på Club Caesar i Göteborg runt 1987. De nya spåren håller samma klass som de på förra årets skiva. det vill säga hög och livespåren trots att jag aldrig såg Cortex live då ändå får en att känna att man var där ändå. Det är något som slår emot en genom högtalarna. Billig flasköl, svett, fri rökning inomhus och rå blöt havsluft från havet i kanterna på allting. Som det var då i Göteborg.
Nick Cave & The Bad Seeds - Ghosteen
Efter två månaders lyssning gjorde jag ett tappert försök att recensera den här skivan mer grundligt. Man hittar det försöket här. Det är inte som att juryn är varken inne eller ute på den här. Den är mer som att den springer runt på ett tak som brinner.
Det här en skiva om sorg med vad det innebär. Den kräver sin tid och kraft. Årets vackraste men också mest förvirrande skiva. Inget för dansgolvet. Om du inte dansar alldeles själv. På ett tak som brinner.
