Ögonblick från Semestern 2019 #2 Ulf Lundell

Ulf Lundell
Konsert, Socitetsparken, Varberg 2 augusti 2019

Som jag utlovade kommer här en post dedikerad till han Ulf som soundcheckade i parken i det förra inlägget. Det är såklart ingen annan än Ulf Lundell som gör ett stopp i Varberg i den ljumma sommarkvällen i stadens centrala och för kvällen inhägnade park.

Vi har sett Ulf allra sista turnéer flera gånger nu, senast 2015 i Göteborg men det är klart att han inte ger sig. Det går ju inte. Han måste ut på vägarna igen. Ut i blodomloppet igen.

Dessutom är produktiviteten vad det gäller skivproduktion inte satt på sparlåga heller. Tidigare i år kom den fina Tranorna kommer som vittnade om gott om krut kvar i påsen.

En titt på Ulfs Instagram i sommar där Ulf redovisat sina spellistor på turnén på ett föredömligt sätt visar att han ändrar rätt friskt i programmet föreställning till föreställning. Det finns en grund rätt igenom åt ett ganska publikfriande håll. Det är inte så mycket suggestiva udda-låtar som det kan bli ibland utan det här påminner lite om David Bowies greatest hits-show på Glastonbury 2000.  Dock spelas en hel del man inte helt räknat med den här kvällen. Kul!

Ulf börjar inte sin vana exakt på minuten på utsatt start 20.00 som han brukar göra. Han drar igång fyra minuter innan utsatt start. Det öppnas med introt på Titelspåret Tranorna kommer och vi är igång. Ulf släntrar in från vänster från vårt håll och får den vita viskningen påhängd sig. Det jublas i publiken.

Festplatsen badar fortfarande i sol såhär dags och träden runt om ger gott lä men en god ljusrygg är igång från start och kommer senare att jobba fint i skymningen.

Ulf har lite lätt tappat bort sin röst men det bekommer honom inte. Han rasslar på rejält ändå. Är dock mycket sparsam med mellansnacket inledningsvis. Låtarna hakar tag i varandra. De ebbar inte ut som normalt utan trummisen Andreas Dahlbäck ändrar takten i en takt så att säga och nästa låt rullar in. Som andra låt bjuds Kär och Galen och publiken går förstås bananas. Längre fram som i Chans är trumslagen i sig så ikoniska så de känns igen även innan de andra instrumenten kommer på plats.

Vi lyckas få en gruppering extra enerverade smålänningar bakom oss som skriker och pratar rotvälska hela konserten igenom men annars är folk rätt lugna. Det blandas dock in nyare grejer också bland de gamla hitsen och från senaste plattan får vi förutom titelspåret en god tagning på Definitivt Religion där Janne Bark släpps fram på extra skön elgitarr. Om han tidigare i sällskapet med Ulf i karriären har fått leka Neil Young så är det här hans stora stund som en fiktiv David Gilmour.

Det hinns med 17 låtar innan extranumren tar sin plats. Vi hör bland annat en fin Nästan ditt namn och en vansinnigt stark tagning på titelspåret från Den Vassa Eggen.

I den första grupperingen extralåtar får vi först den allsångsvänliga Hon gör mej Galen där Ulf släpper sången i en vers och låter publiken få arbeta istället. Det är effektivt men kanske inte lika starkt som när Ulf gjorde samma sak på stora scenen på Roskildefestivalen 1999.

Efter en stund tar Ulf till orda och tar itu med kvällens första egentliga mellansnack och det blir en lång och rörig historia om Ulfs upplevelser på behandlingshem i just Varberg 1985. Historien inkluderar ett möte med djävulen och även en ung tös om skötte om tångbadsmassagen på hemmet. Mest om den andra och vad som kunde ha hänt om inte tanterna kom in och störde hela tiden. Det är djupt förvirrat och oscriptat så att säga. Många trådar får ingen egentlig upplösning men publiken skrattar gott med ändå. Medans Ulf pratar fäpplar de övriga musikerna med underliggande muzak och på given signal tar Janne Bark sats, tar ett skutt och sätter det inledande riffet till  (Oh La La) Jag Vill Ha Dej delvis i luften på väg ner. Jag skojar inte, det är så jävla vackert så jag hade kunnat betala inträde bara för att få se det.

Efter en stark Oh La La som mot slutet går över i en överraskande reggae är det dags för en kort paus till. Sedan kommer den sista attacken.

Först Snön Faller och Vi med Den och sedan sist underbara Rått och Romantiskt. Den senare som jag trott hade utgått från set-listen då den inte spelats på de senaste konserterna men här får vi den igen. ändå. Underbart.

Det är sammanfattningsvis en mycket god kväll. Jag kanske hellre hade hört några suggestiva tyngre låtar istället för de mest Bruce Springsteen-glada klapp och klang-låtarna men det är ändå så mycket gott spelat den här kvällen. Bandet är rent guld. Fint förstärkta av Karin Hellqvist på fiol i läget ungefär som på Bob Dylans liveplatta At Budokan från 1978.

Det var svårfilmat då min telefonkamera gärna vill fokusera på huvuden i publiken istället för på själva showen men några snuttar fick jag till som ni kan se nedan.

Nick Cave på Cirkus 2019

Nick Cave
Konsert, Cirkus, Stockholm, 31 maj 2019 
"Conversations with Nick Cave"

Han är generös med besöken på våra breddgrader Nick Cave. Det här är tredje gången på relativt kort tid som han besöker vårt land. Globen i oktober 2017, i Dalhalla i juni 2018 och nu i maj på ärevördiga Cirkus i Stockholm. Man har inget val, man måste se allt man kan.

Jag var inne på det redan efter globen-konserten att det här är en artist i sitt livs starkaste form och då har vi ändå ett antal decennier av god form och kvalité tillryggalagda bakom oss i Nicks sällskap.

Den här kvällen är dock lite annorlunda upplagd än de två tidigare konserterna. Nick har lämnat sitt kompband The Bad Seeds och kör en världsturné solo på egen hand. Det är Nick och en flygel och två mikrofoner.

Konceptet är en utveckling av Nicks projekt The Red Hand Files. En möjlighet för intresserade att kommunicera direkt med Nick själv i frågeform. Folk skriver in frågor till Nick som han sedan svarar på och sedan skickar ut svaren i en klassisk e-post-lista. Man kan även se frågor och svar på websidan enligt länken ovan. Folk har frågat om vad Nicks låtar och om många helt andra saker. Om Gud och Djävulen, Elvis och det mesta i runt livet och döden. Tunga diskussioner i utgångspunkt från det sorgliga dödsfallet med Nicks son för några år sedan till saker av mer lättsam karaktär.

Kvällen fungerar som så att Nick spelar några låtar och sedan får folk ur publiken ställa sina frågor. Arenan är utrustad med ett antal funktionärer med glowsticks och så får den som ställer frågan ställa sig upp och prata samtidigt markerad med ett rött sken bredvid sig.

Nick ber snällt om att vi inte skall fotografera de som ställer frågor så jag tar det lite lugnare med fotandet och filmandet än normalt men jag tar lite bilder på Nick själv även om förutsättningarna för det inte är så optimala en bit upp på läktaren på den annars härliga arenan Cirkus i Stockholm. Ett ställe som byggt för en artist som Cave.

Det blir lite av ett lotteri med frågorna. I och med att det inte är scriptat eller regisserat alls blir allt på uppstuds och en del frågor blir mer av spontana utrop av beundran. Förvånansvärt många frågor är liknande varandra från skapande människor som har funderingar kring processer och arbetssätt. Sorg efter avlidna familjemedlemmar bearbetas och förhållandet droger och kreativitet avhandlas. Nick verkar uppriktigt intresserad av alla som frågor och ställer mycket motfrågor vilket faktiskt gör det till diskussioner ibland och inte bara frågor och svar.  Folk i publiken visar sig komma från hela världen och runt om från vårt land. Belgare, fransmän, engelsmän och förvånansvärt många australiensare har hittat hit. Någon från rötter från Brasilien och även svenskar förstås. En snubbe från Boden berättar om sin uppväxt som Goth-raggare som åker runt i en bil och äter godis som fredagsnöje får Nick att utbrista att han tycker att han trodde att han ibland uppfattas som deprimerande men att det här är värre. Så där håller det på. Allvar blandat med varma skratt. Det är riktigt roligt mellan varven. Roligast kanske när en svensk ställer frågan om Nicks fru Susie Bick fortfarande möblerar om rummen hemma hela tiden fortfarande (Nick skrev låten The Sorrowful Wife om detta) och Nick frågar om frågeställaren har samma problem, och det har han. Nick berättar då att frugan inte bara möblerar om, hon har nu även börjat bygga om rummens funktion så när Nick somnar i ett sovrum kan han vakna upp i ett TV-rum. Mediterar du? frågar Nick svensken. Det hjälper, säger han vidare och river ner skratt från publiken. Sen spelar han låten i en grym version.

Låtarna är dock den stora behållningen. Enbart Nick med en flygel kan låta lite torrt men så han kramar musten ur sina låtar. Många stycken byggs om helt och får helt andra former än i den normala bandformen. Det är inte bara att han spelar av dem, de får nya kläder och skepnader. De drar iväg åt helt andra håll ibland. West country girl låter nu som något av  Bertolt Brecht. Helt ombyggd. Higgs Boson Blues som är ett sånt rock-monster till låt annars är det här också men helt annorlunda. Fantastisk version. Papa won’t leave you, Henry går knappt alls att känna igen i melodin men orden avslöjar den här festivalspelningsrökaren och det låter underbart. The Ship Song som oftast går rakt in i benen på åhöraren gör den än mer här i det avskalade formatet.

På fråga om inspiration från andra musiker och poeter kommer vi in på Leonard Cohen som Nick pratar varmt om och fortfarande saknar mycket. Sedan spelar han en brutal version på Cohens Avalanche, en låt som Nick gjorde en tolkning redan på skivan From Her to Eternity 1984.

Vi får en cover till. Lite otippat en T. Rex-låt från tidigt 70-tal, Cosmic Dancer. En låt som även David Bowie & Morrisey tolkade i duett på en turné de gjorde tillsammans 1995 som dock fick ett snöpligt slut då de blev osams efter den första spelningen.  Låten känns nog bekant för många svenskar också då Håkan Hellström "lånade" de första orden och tog med de på sin Jag var bara inte gjord för dessa dar. "I was dancing when I Was Twelve /Jag dansade när jag var tolv.."

Konserten och pratstunden knyts ihop fint med en stark tagning på People ain't no Good.  Det har gått tre timmar - känns som en kvart. Värmen från spelningen och rent fysiskt i lokalen sitter i under hela promenaden vi tar tillsammans över Djurgården i småråa försommarkvällen vidare in mot centrala Stockholm. Det sitter i långt längre.

Det var som sagt inte helt optimalt att fota och filma men några sekvenser får man ju fånga i allafall.
Nedan några snuttar från Papa Won't Leave you, Henry och Cosmic Dancer. Man hör lite iallafall hur det lät.

Sånger för November

Fuck You November

Playlist, november, 2018

Jag tog mig an idén att göra en playlist med låtar på temat November.

Låtar om månaden vi fnattar omkring i just nu såhär mellan höst och ingenting. Det visade sig vara lite knepigt i jämförelse med att göra en lista på den bild- och tonsköna månaden September, eller för att inte tala om julmusikshelvetet under nästa månad men just November har inte skapat sådär enorma mängder musik för att manifestera sig självt. Jag hade några favoriter. Hade några till på känn och tog resten på måfå. Det blev en lista på 30 låtar som spretar rätt vilt.

Motsträvigheten mot månaden November i sig märker man av ganska direkt i det första spåret, Tom Waits "November"

No shadow
No stars
No moon
No cars

November

It only believes
In a pile of dead leaves
And a moon
That's the color of bone

No prayers for November
To linger longer
Stick your spoon in the wall
We'll slaughter them all

November has tied me
To an old dead tree
Get word to April
To rescue me

November's cold chain
Made of wet boots and rain
And shiny black ravens
On chimney smoke lanes

November seems odd
You're my firing squad

November

With my hair slicked back
With carrion shellac
With the blood from a pheasant
And the bone from a hare

Tied to the branches
Of a roebuck stag
Left to wave in the timber
Like a buck shot flag

Go away you rainsnout
Go away blow your brains out

November

Ulf, din spjuver

Det har vart tyst så länge från Ulf. Man har bara hört rasslet från penslar och sett en och annan tavla på instagramkontot. Men Ulf sitter sällan stilla. I natten la han ut lite demos på sin sida. Eller ja, lite det är ju Ulf Lundell vi pratar om. Han la ut trettio-fyra (34) demos på sin hemsida i natten. Nya låtar alltihopa. Några olika versioner på några. Allt Akustiskt.

Jag har inte ens hunnit igenom alltihop innan jag skriver det här men det jag hör låter bra. En del låtar hör man som skelett som man lätt kan föreställa sig kläs i rejäla producerade köttmängder och kläder. In och låt Janne Bark yla, koppla upp hammonden igen etc. Andra stycken låter bra som de gör här.

Jag har lite å göra nu. Hej då så länge.

Ulf Lundell 2018

Man hittar grejerna utlagda på musikwebbtjänsten SoundCloud men inbäddade på Ulfs egna sida. De går inte att spela direkt från Soundcloud. På dator (och jag använder Chrome som webbläsare) kan man hoppa mellan låtarna och se vad de heter. På telefonen blir det dock en enda lång låt av alltihopa, mer som en podd.

Allt ligger (än så länge) här: http://www.ulflundell.com/musik/skisser/

På inomhusfestival - Skogsgläntans Musikfestival 2017

Elinor Brolin

Philip Fritz

Alienationsklubben

Maple & Rye med speciell gäst Nathalie Cuti

Konsert, Skogsgläntas Musikfestival, Bommens Salonger, 10 november 2017

Skogsgläntans Musikfestival håller normalt till i en trädgård i ett radhusområde i Önnered i Göteborg men på grund utav att sommarens upplaga av festivalen blev avbruten av polismakten lagom till att den sista akten skulle sätta igång har ett kompenserade arrangemang varit på gång ett tag och i går gick inomhusvarianten av spektaklet av stapeln i de fina lokalerna på Bommens Salonger i centrala Göteborg.

Festivalen drabbades sent av några tunga avhopp då Dan Viktor och Johan Johansson tvingades delta på en begravning istället. En musikerkollega till dem avslutade sitt liv alldeles för tidigt och deras frånvaro är ju högst naturlig. Snabbt har en ersättare satts in i programmet och jag återkommer strax till honom.

Först ut är singer-songwriter/trubaduren Elinor Brolin som ger sig ut ett set starkt präglat av hennes kommande skiva med Kjell Höglund-tolkningar.  Hon river av klassiska Höglund-låtar varvat med eget material med gott självförtroende och med storartad sång och flinkt gitarrspel. Elinor berättar att hon fått träffa Kjell i hans hemort Västerås och inte bara fått tillgång till hans tidigare utgivna material utan även fått möjlighet att tonsätta outgivna texter som bara funnits på papper tidigare.

Elinor Brolin

Publiken på plats är inte enorm men varm och välkomnande av artisterna på scenen. En fotbolls-match för landslaget på TV samtidigt, regnstorm med inslag av hagel ute och ett relativt högt entré-pris har tunnat ut leden en del kan man tänka. Festivalen är dock fint och omtänksamt arrangerad med välkomstdrink till besökarna och en välförsedd bar i gång. Innerliga presentationer hålls mellan akterna. Synd att man gick ut lite stöddigt i förhandsinformationen om att man inte fick sitta ner om man inte också åt mat under kvällen. Det kunde formulerats mindre klumpigt. Väl på plats ser jag ingen som äter mer än en producent som tagit med sig en egen pizza som han börjar mumsa på vid ett bord. Han blir strax av en bartender bryskt anvisad att äta sin medhavda föda i logen som är reserverad för hans artist. I övrigt finns det gott om stolar som man får sitta på hur man vill. Nåt att tänka på till nästa festival.

Elinor blir inklappad för extranummer och hinner med att dra ett stycke signerat Johansson också i hälsning till artisten som inte kunde vara på plats.

Efter en kortare paus är det dags för nästa artist och nu är det Philip Fritz som har anmälts på kort varsel som äntrar scenen. Philip kör också ett set själv med gitarr men han spelar genomgående eget material från hans nya skiva som släpptes alldeles nyligen. Philip är som Elinor en ung artist alldeles i början av sin karriär men där Elinor redan fått till ett väldigt moget uttryck är Philip mer som hämtad från ungdomens källa. Han hamnar i sitt uttryck någonstans mellan mycket unga varianter av Håkan Hellström och Thåström men jag är mycket imponerad av bägge artisternas kvalité i framförande både vad gäller sång och gitarrspel. Det låter oändligt bättre än många stora etablerade artisters första stapplande steg på scen.

Philip Fritz

Philips egna låtar handlar mycket om livet i hamnstaden Göteborg om än att den sortens hamnstad som Philip beskriver inte setts till på några decennier. Det gör inte så mycket dock och Philip balanserar fint mellan svärta och självsäker humor. Hans reaktion på lokalen med sina valv och sammetsröda draperier får honom att jämföra med ett gig på Titanic på sin tid. Välfunnen replik.

Efter en gäng låtar gör Elinor Philip sällskap på scenen och de gör en låt ihop. Rösterna hittar in i varandra fint och även om det är schysst med ren ensam sång med gitarr händer det alltid något mer när musiker möts tillsammans på scen.  Det skulle vara roligt att se både Philip och Elinor uppbackade med mer instrument och se och höra vad som händer då.

Sedan efter en kortare paus då vi tvingas höra på förinspelad Kapten Röd i högtalarsystemet är det dags för nästa akt, mina polare i punkrockbandet Alienationsklubben.  Klubben kör inte akustiskt ikväll utan brakar på i full skala i trio-formatet i kväll. Vi får se Tony Hall på sång och elektrisk gitarr, Jan Renqvist på bas och Tom Erlandsson bakom trummorna. Det här segmentet i festivalen påannonseras i ett känslomässigt tal av värdarna om den växande främlingsfientligheten i samhället som knyter an till flera av de texter som Tony har skrivit till låtarna vi får höra ikväll. Kvällen får en mer politisk laddning än tidigare men publiken är med på noterna.

Alienationsklubben

Nytt nu också är att en rökmaskin har satts i arbete och den kommer att få jobba under setet. Periodvis uppnås dimma i klass som vid den vid Lützen. Röken samlas i ett stort moln vid tillfällen så man bara ser benen på bandet på scen men det gör sitt goda till. Jag har inte sett så mycket rök på lokal sen innan rökförbudet trädde i kraft eller sedan en vild 30-års-fest på Marstrand för tio år sedan. Den gången rykte delar av Bohusläns brandförsvar ut och hade synpunkter på rökmaskinsanvändandet. Det blir hur som helst väldigt effektfullt med röken och det röda scenljuset i de anrika lokalerna.

Klubben är ruggigt taggade och spelar tajt och effektivt. Utljudet lämnar dock till en början en del att önska. Det finns inget konventionellt mixerbord på plats utan ljudteknikern styr PA:t från en iPAd som är kopplad till det. Att förlita sig på default-inställningen Punk visar sig vara en dålig idé då Tonys gitarr är alldeles för lågt mixad i de första två låtarna och Jannes bas låter alldeles för mycket av diskant men det blir bättre allt efter som. Toms trummor låter dock riktigt bra redan från start.

Här tycks Toms trumset ha fattat eld

De som känner till klubben sedan tidigare känner igen många låtar som spelas ikväll. Visst, en gitarr till i sättningen hade inte skadat men det ångar på riktigt bra ändå. I de delar som körsång från rytmsektionen faller in växer sången i låtarna. Lite extra känslomässigt blir det i stycket om nazi-marschen i Jönköping för några år sedan då alla kyrkor ringde för fara på färde i sina klockor. "Det finns många kyrkor i Jönköping.." som Tony säger i sin introduktion av låten.

En bit bak i lokalen har det dykt upp svensk indie-ungdom i hattar och ponchos och andra attribut i större skaror och de är lite avvaktande till Alienationsklubbens attack på scenen. Andra lite mer erfarna konsertbesökare går dock loss fint på spelningen och mot slutet uppstår rent av styrdans framför scenen. Indie-ungdomarna skall visa sig vänta på akten efter klubben och mer om det strax.

Dans uppstår

Klubben sätter pricken över i en tät tolkning av Imperiets gamla klassiker Alltid Rött, Alltid Rätt och här hänger folk med fint i manövrarna.  En riktigt kul spelning. Värd en än större publik.

Sen får jag väl erkänna att jag blir lite disträ i mitt mottagande av vad som händer på scenen. Jag undersöker mer vad de har i baren. De har saker som heter Staropramen för åttiofyra kronor som ändå är svåra att hålla sig borta ifrån. Jag hälsar även på i bandens loge och smakar på deras chips och hinner hänga en stund på trottoaren utanför med producenten som blev ivägjagad med sin pizza tidigare under kvällen. Under tiden spelar Maple & Rye upp. De låter extremt amerikanska sådär som allt skulle låta på Way Out West för några år sedan. De har blivit kallade för Sveriges version av Mumford & Sons och man hittar sånt här i ljudet på Fleet Foxes och såna grejer också.

Maple & Rye med Nathalie Cuti

Jag hinner dock med att uppleva en stund där bandet gästas av Nathalie Cuti som visst sjunger i musiken till en aktuell reklamfilm för Volvo. Hon har lyckats dra ihop tre miljoner visningar av videon på sin facebook-sida får jag lära mig. Det låter trevligt det jag hör.

Efter att personalen på stället börjat förklara att de vill gå hem så där vid 2-snåret så avslutas aktiviteterna på Bellmansgatan. Dock hade det ordnats med olika bilar som för de som ville kunde slussas vidare på efterfest i radhusområdet i Önnered. Jag avböjde dock detta charmanta erbjudande och tog mig hemåt Majorna istället med en fin kväll i bagaget med mig.

Billy Bragg på Pustervik 2017

Billy Bragg
Konsert, Pustervik, Göteborg, 27 augusti 2017

Hårt turnerande Billy Bragg gör ett nedslag i hamnstaden Göteborg och självklart är vi där.
Han kallar det Solo men har en snubbe med sig på kompletterande gitarr och växelvis steel guitar.

Det är en smått kokande stämning i lokalen med en skön blandning popnördar, kulturtanter och strejkglada hamnarbetare en god stund innan Billy tar scenen.

Vi inleder dock med en uppsamling på Jerntorgets Brygghus där en del vitaminer intas först.

Sen knallar vi över Järntorget som i daglig skrift stavas med Ä till Pustervik på andra sidan.

Billy har ordnat med en lokal backdrop som vi hinner beundra innan spelningen drar igång.  Det är en fana från Hamnarbetarförbundet som befinner sig i en trasslig arbetsmarknadskonflikt i Göteborgs hamn sedan en tid tillbaka. Billy är alert på såna här grejer och kommer flera gånger under kvällen att återkomma till detta. Han berättar vid tillfälle rört om hur just hamnarbetarna här visade sympati med sina kollegor i Liverpools hamn när de hade sin stora konflikt på 90-talet. Det är inga yviga lätta gester. Billy ger konkreta exempel på vad som händer när man släpper in outbildad oorganiserad lättköpt personal att arbeta sida vid sida med sina mer erfarna kamrater i en sådan farlig miljö som en hamn. Hur säkerheten riskeras direkt vid en enda svag länk och vidare om andra risker när en rovgirig näring lämnar rimliga uppgörelser om lön och arbetstid för att tjäna in den sista kalla kronan i ett kortsiktigt vinsttänk.

Vi får förstås en massa musik också även om Billy gärna brer ut texten i långa tal mellan låtarna om miljön, flyktingkatastroferna i världen, Brexit och förstås om Trump. Han spelar flera Woody Guthrie-låtar och drar intressanta paralleller om hur man behandlade arbetslösa på 40-talet som sökte lyckan i Kalifornien (alltså interna flyktingar i USA) med vad som händer i lägren i utanför Calais i Frankrike till exempel.

Förutom det rent politiska så dignar Billys låtkatalog av kärlekslåtarna också och han blandar fint under kvällen med gammalt, smågammalt och alldeles nytt som han just släppt bara på Spotify (en låt i taget i månaden fram till jul är det tänkt att bli)

Vi får gamla klassiker som Sexuality, Levi Stubbs' Tears, Between the Wars och en fint taggad Accident Waiting to Happen där Billy så fint på egen märkliga cockney fräser "You're a dedicated swallower of fascism" i verserna precis som man vill ha det.

Det är som sagt en fin och varm stämning i lokalen fram tills att en grupp tjocknackade djupt berusade unga män tar sig fram i publikhavet och beter sig ganska störigt i största allmänhet.  Billy är genast på de och skäller ut de friskt från scenen, han har ögonen på de direkt. De visar sig dock inte vara några högerspöken som tagit sig in och skall bråka utan bara lite väl förfriskade hamnarbetare som ville fram och hälsa på Billy. Det ordnar sig och varje gång Billy nämner "Dockers" eller "The Union" under den resterande hörs högljudda bröl och skrik från gruppen i mitten.

Billy hinner även med att kommentera sina egna kunskaper på gitarr. Han berättar om sin son som under sin uppväxt trodde att hans pappa kunde spela allt som fanns i musik på gitarr och hur han sjönk i aktning när han fick backa på att visa sonen hur gitarrsolot i The Only Ones Another Girl, Another Planet gick till. "I'm not that kind of guitar player, son.." Han kunde dock reparera något av skadan när han förklarade att han kunde spela allt som Ramones någonsin gjort.

Mot slutet blir feelingen tätare och finaliseras i en majestätisk There is Power in a Union och så det ofrånkomliga extranumret New England där han släpper sången i långa stycken då publiken kan den lika bra och sätter refrängen på ett styvt sätt. Han slänger in den extra versen tillägnad Kirsty MacColl som han skrev till henne då hon fick en hit med den på egen hand något år efter att han släppt den själv och Kirsty dog ju så tragiskt i en badolycka redan år 2000. Här blir dock låten en fin hyllning till henne och en fin punkt på en stark kväll.

Jag fångade några få sekunder i video på fina Must I Paint You A Picture? som han deklarerade som en låt för "Softies" som även hårda "Lefties" kan lyssna på om det är så.

Säkert Jesus

Säkert!
Däggdjur
Album, 2017

The Jesus And Mary Chain
Damage And Joy
Album, 2017

Skivsäsongen börjar komma igång. Det är ju ändå mars, strax april och det börjar nästan likna vår ute i naturen och skivbackarna. Jag tar del av två vax som man skulle kunna tänka sig inte har så mycket med varandra att göra men som skall visa sig ha några beröringspunkter ändå.

Annika Norlin är tillbaka på skiva under sitt bandnamn Säkert! som hon växelvis har gett ut skivor med sida vid sida med det engelskspråkiga projektet Hello Saferide. För att förvirra lyssnarna ytterligare ger hon ibland även ut alster under sitt vanliga namn. (Som hon gjorde på samlingsplattan Sonja Åkesson Tolkad Av som jag recenserade för en så där sju år sedan)

Jag har inte riktigt kommit i hennes engelska alster så för mig känns det här mer som en återupptagning av det svenska som hon släppte i albumform senast 2010 då hon gjorde Facit.

Säkert! Aka Annika Norlin

Det är en darrigare och mer stillsam återkomst. De två gamla Säkert!-skivorna Säkert! och Facit präglades av en balans mellan tunga texter och oftast ganska gladlynt pop inte så jättelångt ifrån vad han Håkan Hellström spottat ur sig genom åren. Det är inte så mycket upp-tempo den här gången.

Man behöver lite mer tid att ta sig in i skivan men när man väl gjort det har man en fin samling stycken i högtalarna som man gärna återvänder till.  Enligt uppgifter från intervjuer var Annika less på att sjunga och hade rent av planer på att skriva en musikal-skiva istället. Nu blev det inte så, men det blev en hel del gäster på nya skivan. Folk från band som Vapnet, Könsförrädare, Loney Dear, Isolation Years och The Perishers. Jakob Hellman är med en låt också men det känns inte splittrat utan allas röster tar god plats med Annika som själv blir tyst mellan varven.

Hon är inte så tydlig den här gången. Man får lyssna mer noga. En låt som Snooza sitter rätt direkt i sitt rakt-på-tilltal men annat får man koncentrera sig mer för.

En skiva som kräver lite mer. Men som också ger.

Annika/Säkert! står i egen klass både ljud och textmässigt.

Födde barn till Björn Olsson                          
Solen bröt fram precis när mitt barn kommit ut
Låg i en pöl av svett och blod
Barnmorskan sa: Jag såg din spelning på Luleå Kulturhus
Hörde fåglarna sjunga om vår

ur Dian Fossey 


The Jesus And Mary Chain kommer från Skottland och skapade på 80-talet sitt egna speciella universum i prickiga skjortor, hysteriskt spretigt hår, ständigt med svarta solglasögon på sig (helst inomhus) och stora gammaldags gitarrer på magarna kopplade till enorma mängder rundgång. De tuggade i sig The Beach Boys, The Velvet Underground och The Stooges och spottade ur sig den mest oförskämt bitska Skott-popen man kan tänka sig. De liknande ingenting om man jämförde med allt det andra som hände då. De kunde komma undan med att att göra hysteriska Elvis Presley-covers sida med sida med närmast atonala väggar av elgitarrs-oväsen. En berömd spelning i Köpenhamn som Lars Aldman skrattande redovisade i radioprogrammet Bommen i P3 gick ut på ett långt utdraget intro av feedback utan någon större hänvisning till melodi samtidigt som den ene av bröderna Reid som är kärnan i bandet deklamerade, "Fuck you, Danish pigs!...".

Följde en konsert mer en konventionell form med låtar spelade bandet sällan längre än en halvtimme. Ganska otrevliga och snåla rackare kan man tycka men jag ägnade ändå ohälsosamt mycket tid med den andra skivan i deras katalog, Darklands och skulle nog inte tveka att utnämna Gimme Hell från den mer ojämna Automatic till en av de tre bästa låtarna som någonsin gjorts. Åtminstone vissa dagar.

Bandet tog sig in fint i 90-talet och ingen låt karakteriserade vilda svartklubbskvällar mer så där runt '92 än Reverence (då i maxisingel-versionen som erbjöd än mer fräsig gitarr än originalet) från den mer dansanta plattan Honey's Dead.  En modest hit fick de till lite senare också i duett med Hope Sandoval i din bitterljuva balladen Sometimes Always från 1994.

1998 kom senaste plattan Munki som tog väldigt på nerverna på alla inblandade och ledde till en paus tills nu, våren 2017 då nya skivan Damage And Joy finns ute, den dök rent av upp i fredags.

Bröderna William och Jim Reid - The Jesus and Mary Chain 2017

Det var ju som sagt ett tag sen sist och jag måste säga att jag inte har några större förväntningar alls. Några klipp från nån enstaka återföreningskonsert i ett sydamerikanskt land såg jättetrött ut. De väldigt enstaka solo-hyssen (av det som jag hört) som skett under tiden har vart rätt bleka. Jag trodde nog att den här sagan var rätt slut men oj vad kul att få ha fel ibland.

Det låter väldigt bekant allting. Om än inte indränkt i fuzz som förr så ligger riff och plock där det skall. Jims sång är lika sur som vanligt. Strängarna bänds på ett korrekt sätt. Tydligen är en del låtar återanvända från solo-grejer under mellantiden som få fått höra. De har bland annat släppt skiva i lillasyster Reids namn också. Grejer jag missat helt. Favoritlåten Facing Up To The Facts härstammar visst från en sådan session. Visst, några låtar står väl och trampar lite. Man hade kunnat sålla i listan men på det stora hela fungerar skivan oväntat bra. Blir bra att gå in i våren med. Nu är det ändå snart april då man regementsenligt spelar klassiska April Skies från 1987 på högsta volym under de höga tidiga vår-himlarna. Damage And Joy går bra att driva kvällen vidare med.

So Long, Leonard

Dödsguden har fullt upp i år. Han plockar noga ut de viktigaste spelarna från planen. En efter en.

Idag hämtade han Leonard Cohen. 82 jordsnurr men ändå för tidigt. Det är alltid för tidigt

Ikväll dricker vi som Leonard.

Det skall vara mer av allting. Ledsen kille med gitarr deluxe

Sången om Janis i just den här tagningen biter annars bäst ikväll
 

Winnerbäck turnéavrundar i Linköping 2016

Lars Winnerbäck
Support: Anna Ternheim
Konsert, Linköpings Arena, 20 augusti 2016

Winnerbäck har vart ute på turné ett tag i år och vi passar på att se avrundningen av hela resan på hans gamla hemmaplan i Linköping. Arenan är dock helt nybyggd och här har aldrig spelats någon konsert innan. Trots att bygget inte är helt färdigt än går det bra att se spelning här. Allt är uppfört i den populära färgen betong och det hela ligger utslängt på en åker en bit ifrån själva staden. Jag har aldrig förstått vad det skall vara bra för att slänga ut såna här lokaler ute på vischan för när städer är utmärkta platser att ha de i men det tar inte så förtvivlat lång tid att ta sig hit. Om man har bil.

Det blir lite som en Östgötarnas version av Håkan Hellströms Ullevi-spelningar i mindre format. Femton tusen taggade östgötar i milt blandade åldrar har tagit sig hit och stämningen är som värsta hemvändarkvällen i en mellanstor svensk stad en bra lördagskväll.

Anna Ternheim inleder med sitt set. Jag var lite orolig att hennes del skulle blåsa bort något på en fotbollsarena men hon blir lite mer av allting i live-formatet. Dessutom sjunger hon ännu bättre än hon gör på skiva. Hon växlar mellan gitarr och piano eller bara mikrofon och gör bra ifrån sig. Hon är ju en av få artister som man inte behöver skrika "Spela Shoreline" till, för hon gör ju ofta det frivilligt som det är. Den får vi höra och en massa andra låtar som jag inte riktigt vet vad de heter. Mot slutet blir det rent av Rock'n'roll.

Många tittar på Anna men många står också i köerna till ölförsäljningen under hennes framförande. När hon slutat och mörkret lägger sig är det dags för Lars. Då tätnar folkmassorna på parkett framför scenen och köerna till barerna glesnar av. Vissa har jagat upp sig med för mycket dryck och blir utledda av vad som ser ut som ganska vänliga vakter men det är på det stora hela en städad afton.

Lars inleder med Lågsäsong från senaste plattan och det skulle man kunna tänka sig lägga sordin på stämningen men sanningen är den att de senaste låtarna växer fint i det levande formatet. Faktum är att alla nya låtar låter mycket starkare här. Det är en återvändelse som märks. Anekdoter om för utomstående okända förorter till Linköping mottags högljutt och välvilligt av publiken. Lasse hinner även med att ta lite politisk ställning för en gångs skull när han pratar om flyktingkrisen och tiggare. Han berättar om tiggare han möter på flygplatser som vill värva honom för American Express och frågar sig vilka vi borde göra oss av med först egentligen. Bra Lars!

Det blir en del material från senaste plattan men också oväntat mycket gammalt. Det är möjligt att östgötarna bjuds på en mer nostalgisk meny än vad andra fått den här sommaren men bra sitter det.
"Vi skall ju åt samma håll" säger han lite torrt och drar igång låten med samma namn. Vi hör grejer som Tätort på en Slätt, en naken men stark Elegi. Avslutningen innan första pausen Kom ihåg mig/ Solen i Ögonen/Hugger i Sten/Om du lämnade mig Nu (Med Ternheim som duettpartner)/Hosianna är ett fett parti minst sagt. Sen kommer Söndermarken och då får man ta sig till Motala för att hitta en torr näsduk. De är känslosamma, östgötarna.  Sen är det paus igen och stark nyöppning efter det med Elden och den personliga favoriten För dig.  Sen blir det några låtar till och ett rejält fyrverkeri.

Han har bytt band sedan jag såg honom sist på Läckö slott för några år sedan. Jag känner bara igen Hellacopters-trummisen som gör ett styvt bra jobb och Ulf Lundells basist från förr. De två gitarristerna har jag ingen aning om vilka de är. Den ena har en sällsamt trevlig hög volym på sin gitarr hela spelningen igenom. Schysst ljud.

Några låtar fattas, I Stockholm hade suttit fint också och Kom Änglar förstås men ändå mycket gamla klassiker. En fin kväll på slätten. Jag fångade en minut av när det höggs sten som man kan se längre ner.

Här mitt ute på ingenting ligger arenan

Anna Ternheim inlder

Sen kommer Lars

Här en darrig 1:45 på Hugger i Sten

Ulf Lundell - Sista varvet?

Ulf Lundell
Konsert, Konserthuset, Göteborg 6 december 2015

Det skall vara sista gången säger han igen. Sista turnén. Han säger det.

Han har sagt det förr, Ulf Lundell. Vi får väl se. Han verkar dock beslutsam den här gången

Vi går och ser honom iallafall igen. Sjätte gången för mig.
Klassiskt uppbackad på scen med Janne Bark på ledande gitarr och andra kända och okända vänner på andra instrument.

Konserten tar sin början en minut efter utsatt starttid. Som vanligt. Få artister har nånsin satt en ära att sätta starttider som Ulf.  Det börjar akustiskt. Sina senare års vana trogen i bistert tal om vädret, den aktuella årstiden, lokalen och staden han befinner sig i.  Mellan låtarna och ibland på låtarna pratar han om svunna tider. Mobiltelefoner i publiken, livet innan de fanns. Hur han och Nature tog sig an just konserthuset i Göteborg 1976. Historier från Gotland. Analyser av åhörarna som han ser på första bänk.  Det är ömsom uppfordrande och om livet som inte skall glömmas bort att levas och ömsom bistert och dystert. Det är Lundell helt enkelt.

Jag har försökt räkna ut vilka låtar man kan tänkas få höra på konserten i förväg genom att läsa om de tidigare konserterna på turnén men det är det blir en omöjlig uppgift. Ulf kastar in allt möjligt från karriären med viss tyngdpunkt på 80- och 90-talet. Den här kvällen får vi knappt några vanliga hits över huvud taget.

Konserthuset är slutsålt och lokalen är full. Publiken mer förväntansfull än full som den kanske var mer förr. Jag känner mig inte farbror i den här folksamlingen direkt även om en och annat yngre par eller några klasar grabbhalvor klockar in på 30 någonting här och där.

Då det inleds akustiskt och vi sitter i en konsertlokal avsedd för symfoniorkestrar hörs minsta prassel med en påse halstabletter. De enstaka snubbarna som av och till vill ta en diskussion på egen hand med Ulf hörs högt i rummet. Ulf går ibland i svaromål men oftare viftar han bort dem och går vidare i programmet. Han har hört nog av de flesta kan man tänka vid det här laget.

Trots den prisbelönta akustiken i lokalen och att det spelats på samma ställe kvällen innan är inte ljudet helt satt. Sången är för hög i förhållande till den akustiska gitarren och när bandet sedan ramlar in efter två låtar bjuds det friskt på diskant men inte så mycket bas. Det tar sig dock längs med kvällen.

Vi bjuds en hel del låtar som jag inte spelat sönder som Venus & Jupiter och Hungerdepartementet. En bit in brinner det till fint i Danielas Hus. Nu börjar fler dimensioner i musiken träda fram.
Janne Bark är satt lite på sparlåga men när han får excellera så hugger det gott.  Trummisen Andreas Dahlbäck däremot får dock glänsa mest hela tiden och som han gör det. Har aldrig sett honom göra ett lamt gig. Han ger trumskinnen ovett som om det inte fanns någon morgondag i varje låt.

Jag har återlyssnat en hel del på albumet Den Vassa Eggen nu i höst och även om låtarna är starka överlag är produktionen vedervärdig på många spår. Längre Inåt Landet för att ta ett exempel som kom fem år innan (1980) är mycket enklare att fortfarande ta till sig rent ljudtekniskt. En låt som dock fortfarande är helt gångbar från Den Vassa Eggen är dock Främmande stad som vi får höra den här kvällen i en lätt omarbetad men mycket fungerande version. Senare även mer kanske kända Rialto men dessvärre ingen Aldrig så ensam.

Det pratas mer mellan låtarna. Ulf drar ner mest skratt under kvällen i sin uppretade natur när han visar ovilja över att ständigt förknippas över att ha sitt ursprung i förorten Orminge. Han har inte alls sitt ursprung där menar han. Han växte ju upp innan Orminge byggdes. (Orminge med torg och allt uppfördes i stora drag i etapper 1964-81)

Det är inte jag som kommer från Orminge

...Orminge kom mer till mig..

..Jag kommer från Stockholm..

Det blir en lång och tät kväll bortåt tre timmar i vanlig ordning inklusive den långa Club Zebra-låten, en väldigt stark tagning på Jag saknar dig och låten där han sjunger att han ber och oss att gå ut och vara glada våra djävlar.

Som allra sista extranummer blåser Ulf otippat på Två Blåa Ögon och det går ett sus i publiken när den stillsamma pianolingan inleder sången. En dittills tyst snubbe några rader snett framför mig brister fullständigt ut i ett klassiskt Göteborgskt Oååååååååååhhh efter ett par sekunder när det upp för honom vilken låt som Ulf väljer att stänga kvällen med.  Jag förstår honom. Det är fruktansvärt starkt.

Jag fångade en skvätt av låten i en videosnutt som ni kan se nedan. Svårt med styrseln i det här läget dock.

Jag kan se att du hållit dej fri
Från allt som en dåre i sin egen dal
Men är inte friheten också en uniform?