Det blev inte så mycket, men nu

 Jag hade tänkt skriva en skivkrönika som jag brukar göra i slutet på ett gammal eller början på ett nytt år.

Det blev inte så mycket med det.  Tyvärr.

Lite kortfattat kan jag dra här om det som var intressant som släpptes under 2020 så det är avklarat på något sätt.

Bob Dylan ger sig aldrig och gjorde ännu en sent-i-livet skiva, Rough and Rowdy Ways. Framförallt spåret Black Rider stack ut.

Danzig gjorde en fruktansvärd Elvis-hyllningsskiva kallad Sings Elvis. Akta er för den.

Einstürzende Neubauten kom ut med sitt album Alles in Allem. Något klenare än senare års verk men ändå mycket underhållande. Senate under året kom skivan ut i specialutgåva med det tillagda spåret La Guillotine de Magritte som var den största behållningen

Franska Trion trasslade till det något för sig med sin skiva Är Det Konstigt? som jag inte riktigt ännu bestämt mig för vad jag tycker om. Svår skiva

Hurula rockade upp sig en bit på sitt album Jehova och hittade farten igen. Den X-Models-osande refrängen i titelspåret sitter klockrent och likaså uppmaningen om att Se upp, dörrarna stängs.. för oss ikväll i just Ikväll, Ikväll

Iggy Pop slängde ihop en singel om det här Covid-viruset som vänder upp och ner på allting, Dirty Little Virus

Khruangbin myste på ordentligt på sitt album Mordechai och skapade en märklig länk mellan thai-popen, det alternativa och det allra mest kommersiella.

Les Big Byrd fick ur sig en singel där framförallt det andra spåret, Reflex är värd att skriva hem om

Mark Lanegan som oftast är ruskigt ojämn på album fixade till albumet Straight Songs Of Sorrow riktigt gott. Stockholm City Blues sitter bäst.

Mattias Alkberg släppte årets mest frustrerande skiva, Bodensia. Helt ok i musik och text i sig men alltihopa dränkt i en auto-tune från helvetet självt

Neil Youngs återutgivning/återanvändning i Homegrown är hygglig men inte något större utropstecken i skivkarriären

Nick Cave gjorde i virustiden ett soloalbum, rent solo bara med sig själv och ett piano, Idiot Prayer: Nick Cave Alone at Alexandra Palace. Grinderman-låten Palaces Of Montezuma togs verkligen till nya höjder här.

Nicolas Godin, en halvan av franska AIR (han som ser ut som en yngre Robert Redford) släppte ett soloalbum, Concrete and Glass som var otippat uselt. Inledande titelspåret har dock vissa poänger

Rodolphe Burger, ständigt produktiv släppte albumet Environs som halvvägs fungerar väldigt bra men sen mojnar något på ett märkligt sätt

Roger Eno and Brian Eno, bröderna Eno alltså gjorde ett av de stora albumen i år, Mixing Colours. Fragmentariskt och vackert och många gånger inspirerat av en symfonisk katt tycks det. Storartat.

Ulf Lundell likt Dylan vägrar ge upp och vräkte ut sitt album Telegram över oss. Att ta med Pelle Ossler på elgitarr är alltid ett bra beslut. Bäst i inledande Fram mellan stenarna, en sweet remake på Not Fade Away kan man säga. Lite overkligt Kent-klingande Kallt Té Halv Tio är en annan höjdpunkt

Det var det på ett ungefär. Annars handlade det mesta om gammal jazz och exotica. Får tas upp om det vid annat tillfälle.

Skivhögen Vårterminen 2012

bob hund 
Låter som Miljarder
Album, 2012 (släpptes i februari 2012)

The Hives
Lex Hives
Album, 2012 (släpptes i juni 2012)

Iggy Pop
Après
Album, 2012 (släpptes i maj 2012)

Neil Young
Americana
Album, 2012 (Släpptes i juni 2012)

Första dagen på semestern. Läge att beta av några skivor som blivit liggande. Inga nyheter alltså, men skivor som jag lyssnat av en hel del under våren och försommaren som är värda några ord.

Idel etablerade artister och band, två svenska, en amerikansk och en kanadensare

bob hund  här helt centrerade i kvadrat

 bob hund fick ur sig sin åttonde LP i ordningen tidigt i år och i det monumentala bruset missade jag helt den releasen när den ägde rum. bob hund har helt klart accelererat i tempo i albumutgivning och har nu sedan 2009 hamnat i en form som band i allmänhet hade när de släppte plattor på 70- och 80-talet. Inget fel i det så länge man kan presentera relevant material varje år. Eller att man hittar på nya infallsvinklar och uttryck från gång till gång. På Låter som Miljarder lyckas bob hund på en av de punkterna.

Produktionen och utförandet på det senaste albumet är det mest lättillgängliga och populärmusikaliska som bandet någonsin visat upp. Stora kliv har tagits från den lite snåriga indie som bandet tidigare konsekvent spelat. Nu hör vi straight pop och hamnar ibland rent av i utkanterna av disco. Undantag mot dessa ljudbilder noteras men det bestående intrycket är ändå att det låter mer radioslipat över lag än vad det brukar göra.

Inledande titelspåret och efterföljande fantastiskt betitlade Harduingetmankandansatill? svänger hårt och lätt på samma gång. På det andra spåret bränns egentligen allt krut av på en gång. Det är en fantastisk disco-dänga, en topp som aldrig nås igen på skivan. Texten appellerar gott till alla som i professionell eller amatörmässig form vänt plattor på lokal eller privat fest och frustrerat försökt göra alla församlade danssugna nöjda med underhållningen.

Sedan går det lite på auto-pilot tycker jag även om texterna håller den höga höjd som man är van vid. Det regnar och brinner låter spännande på pappret men är en ganska otäck historia som för tankarna till ett melodifestival-bidrag från 1989 eller så. Stanna Klocka Stanna vinner tillbaka förtroendet men låter som många andra låtar från tidigare i karriären. Nä riktigt roligt som vi hade på spår två har vi inte igen förrän i de sista skälvande spåren på albumet. Såå Nära, ett stycke uppbyggt som en  David Bowie anno 1980 med stänk av U2 och lite 80-tals-Di Leva låter härlig och i sista stycket Maskerade hittar vi stuff värt att återkomma till många gånger längre fram i tiden. Låten som programförklarar bandets  (och kanske framförallt sångaren Tomas Öbergs) behov av att maskera sig på scen och detta till toner helt elektroniskt processade. Även sång har tilldelats en väsentlig del elektronisk manipulering och resultatet är magiskt. Här hittar bob hund tillbaka till melankolin som är en viktig del i uttrycket.

The Hives har klätt upp sig och rockar runt om klockan och tillbaka igen

 The Hives är ett frustrerande band tycker jag. Samtidigt som bandet äger den mest kraftfulla scenutstrålning ett svenskt band haft till sitt förfogande på decennier har oftast låtmaterialet inte alls varit i nivå med övriga egenskaper. Synd på ett sånt showband som detta verkligen är. Hives rockar på som aldrig förr redan från start på nya albumet. Inledande Come On! i sin minimalistiska form är en strålande start. Sin vana trogen kombineras rå och rolig rock i en rak snitslad bana från Chuck Berry till punk via garagerock.  Singeln Go Right Ahead ångar på lika bra. Bandet utstrålar samma nästan lite provocerande goda självförtroende som vi tagit del av tidigare. I Want more bjuder på lite nya idéer. I något mer modest tempo spinner Hives en väv av AC/DC, Joan Jett och en gnutta Twisted Sister. Gott så.

Där förra plattan The Black and White Album kanske var lite för  experimentell för bandets bästa är det här en klar förbättring. Bortsett från några små krumbukter från mer modern pop gör bandet det som det vet att de kan, vanlig rak rockmusik. Efter den goda första delen av skivan sjunker låtkvalitén betänkligt men det gör egentligen inte så mycket. Man blir ändå på gott humör. Vi har redan hört Take Back the Toys då bandet här lånar extremt mycket från tidigare egna alster, men det är okej. Man kan ha det rejält mycket tråkigare i sommar än i sällskap med Lex Hives.

Bra blir det igen i soulrockgospeln Without the Money och punk-ångande If I had a Cent som får vilken rocker som helst att okontrollerat studsa upp och ner, och det är ju verkligen gott så.

Iggy Pop serverar en portion franska nerver till

 Tidigare läsare av bloggen vet att Iggy Pop värderas högt i rockhistorien hos undertecknad.  Det är väl bara Bowie som knäcker vad den här gubben hittat på tidigare både som soloartist och som del i de livsviktiga The Stooges som jag lätt trots liten skivskatt tycker är det bästa rockband världen någonsin sett dagens ljus för. Jag gillar Iggy helt enkelt.

Iggy har ju gjort sig känd som en galen utlevande artist på skiva och scen. Som i slag efter slag uppfann punken, postpunken och den mest råa rockmusiken som man kan föreställa sig. Därför väcker en sådan här skiva förvåning och oförstående hos en publik som är beredd att gå fullständigt nötter när han släpper en ny skiva, och så kommer det en till stora delar franskspråkig platta med gamla örhängen i lounge- och softa jazz-arrangemang istället.

Iggy har alltid haft det här i sig. Redan på turnéer runt 1979 dunkade han på med oväntade extranummer på annars helt famösa tillställningar. När punkarna ville skalla sig blodiga till till exempel I Got a Right fick de istället höra en stillsam Frank Sinatra-tolkning. Bootlegs från den här tiden erbjuder lyssnaren otroliga musikstunder och stor humor då Iggy fräser åt obstinata punkare att tänker spela en "slow song" hur mycket de än buar och har sig.

1999 gick Iggy in en studio med en etablerad jazz-trio och skapade skivan Avenue B som trots intentionerna ändå i slutändan inte blev den skiva det var tänkt att bli från början, men ett frö var dock sått som fick blomma ut helt 2009 på Preliminaires. Den skivan bjöd på Iggys första samlade försök på det franska språket även om några engelskspråkiga spår fick plats också och nu i år kom alltså fortsättningen i form av Après och här är vi nu.

Föregångaren var faktiskt en riktigt rolig skiva som tyvärr årets Aprés inte är. De har ju ett liknande tilltal och en rad gamla låtar får sig en avhyvling av gamle Iggy, men det som lät charmigt och rent av bra förra gången gör inte det nu. På skivan finns bidrag gjorda kända av giganter som Serge Gainsbourg och Edit Piaf som Iggy inte lyckas göra något vettigt med.

What is this thing called Love, en Cole Porter-historia fungerar bättre än det franska den här gången och det är nog här Iggy skulle lagt fokus. Eller angripit materialet på något annat sätt. The Beatles My Michelle låter bara hemsk. Här blir det svårt att vara ett troget fan, men samtidigt måste man beundra Iggys vilja att göra lite vad som faller honom in istället för att gå i ledband och göra det förväntade hela tiden.

Neil Young presenterar den amerikanska varianten på Nu skall Vi Sjunga

 Neil Young har lyckats med bedriften att långt fram i sin karriär göra riktigt bra skivor. Le Noise från 2010 är sagolikt bra. Sedan har ju också lanserat några sömnpiller om vart annat också som 2005 års Prairie Wind, men ändå, en ny skiva har alltid potential till att kunna vara hur bra som helst.

Att återförena det klassiska kompbandet Crazy Horse och otippat spela in en coverplatta lät som en kul idé och hade det tänkts till hade de kunnat musiksätta telefonkatalogen och komma undan med det närapå. Nu har Neil och bandet valt ut några av de mest vanligt förekommande traditionella amerikanska sångerna och satt ihop en märklig skiva. Det är lite som att Ulf Lundell skulle släppa en coverplatta med låtar av kalibern Vi gå över daggstänkta berg, typ.

Inledande Oh Susannah har ett tänk som utvecklar den gamla 1800-talslåten. Det här bidraget tillsammans med någon enstaka till hade hållit för att få följa med på någon vanlig skiva med egenskrivet material som en skön knaslåt på slutet eller så. Men elva låtar i rad blir för mycket. Neil spelar sin patenterade elgitarr utan att briljera och brisera som han brukar och han sjunger i god ton men det hjälper inte. Synd på rara ärtor så att säga.

Travel On  och High Flyin Bird och har inslag av känslan från klassiska album som Zuma eller Tonight's the Night . Här får man åtminstone lite skönt gitarrsolo-muller mellan verserna, muller som river så gott men på andra spår saknas det i stora drag. En modig skiva, men också en ganska tråkig skiva.

Neil Young var ute på landet på 80-talet

Neil Young
A Treasure
Album, 2011

Nu om några dagar i juni släpper gitarr-ikonen Neil Young ut ett nytt album som han kallar för A Treasure. Det handlar inte om något helt nyinspelat material utan om 12 sånger inspelade live under konserter i USA 1984-85.

80-talet var en förvirrande tid Neil och för de som följde hans gärningar. Han inledde årtiondet med att utforska elektronisk musik då han av händelse blivit djupt fascinerad av det amerikanska nerdbandet Devo, fortsatte med djupdykningar i 50-tals-aktig Do-Wop och borrade på allvar ner sig i riktigt traditionell Country. De här avstegen från sin vanliga musikaliska inriktning fick Neils skivbolag att slita sitt hår och det bar sig inte bättre att de stämde Neil för att han inte lät tillräckligt mycket som sig själv. Neil som är av segt kanadensiskt virke överlevde dock det knasiga 80-talet, både fysiskt och som artist och kom senare när det började närma sig 90-tal tillbaka till de stora arenorna igen med sin patenterade skogshuggarrock med inslag av lägereldsballader som publiken var mer van att höra honom från 60 och 70-talet.

Neil har alltid haft nära till Country men han har oftast gjort sin egen variant av denna genre. Även om vi hört steel guitar och andra typiska attribut har Neil korsat stilen med sina egna uttryck som säregen sång, fräsande starkt distorserad elgitarr och melankolisk tramporgel för nämna några exempel.

1984 togs dock beslutet att ge sig ut på en turné och spela mer renodlad country än vad Neil hade gjort innan. Turnén med kompbandet The International Harvesters spelades in, men banden med inspelningarna blev liggande i 25 år innan Neil och producent insåg att här låg en skatt som kunde putsas upp och ges ut, och så blev det.

Skivan innehåller sju sånger som är kända sedan tidigare inspelningar och fem sånger som är tidigare outgivna och endast kunnat ha tagit dels av på bootlegs och andra illegala format.

Neil Young tar en rejäl tur ut på landet

Det här är verkligen en resa ut på landet. Många av låtarna skumpar fram med en stark lukt och smak av inavel, gödsel, brännvin och andra provinsiella egenskaper . Rufus Thiboseaux våldsamma fiolspel driver låtarna framåt i en röd tråd som för tankarna till logdans och den starka långfilmen Deliverance, ni vet den där med duellerande banjos i obygden.

Även om det är entusiastiskt spelat hela vägen blir det lite väl snällt på många ställen. Man saknar den buttre Neil och inte minst hans ilskna eller melankoliska gitarrer. Sången Flying on the ground is Wrong (först gjord känd genom Neils gamla band Buffalo Springfield) förpassar oss dock till andra känslomässiga regioner. Här får vi oss till livs mer manipulerad sorgsen country, sådan som Neil så framgångsrikt framförde på skivan Tonight's the Night 1975. det är här magin i Neils country uppstår tycker jag och det mesta på skivan når inte riktigt de här höjderna, men en annan låt knäcker allt.

Avslutande sången Grey Riders är i sanning en skatt värd att vänta på att hitta. Varför den inte tidigare spelats in i studio eller släppts lös på något annat sätt är en gåta, men här är den nu. Neil Young-fans världen över kommer att gå ner i brygga när de överraskas av den här flodhästen till låt som Neil gömt sist på sin aktuella skiva. Kompbandet är det samma men nu har Neil plockat fram elgitarren och som han spelar på den. Sången inleds i ett liknande gung som andra låtar på skivan med irrande fiolspel av Thiboseaux igen, men snart lägger Neil en brygga som låter metal snarare än country och gitarren glöder och fräser som bara en Neil kan få den att göra. Solot låter som ett stålverk som brinner. Det är ofattbart bra. Sången är dessutom ovanligt inspirerad. Vad roligt att få lägga ytterligare en klassiker till samlingen.

Så är du tveksam när du börjar lyssna av den här plattan, vänta till efterrätten, den är verkligen värd att väntas på.

Skivhögen Oktober 2010

Neil Young
Le Noise
Album, 2010

Robert Plant
Band of Joy
Album, 2010

Två gubbar är tillbaka. (Ja, jag skall recensera något kvinnligt i kulturväg snart, någon dag) Men det är inte vilka gubbar som helst, Neil Young drabbar oss med sin 34:e och Robert Plant med sin 12:e platta under solorelaterade former. Robert Plant naturligtvis känd från sin karriär i det blåvals-episka Led Zeppelin under 70-talet och Neil har ju även lagt samarbeten med Buffalo Springfield, Crosby Stills & Nash och Pearl Jam bakom sig sedan tidigare.

Två artister med extremt tydlig identitet och roll. Young med sina rostiga rakbladsgitarrer eller mjuka lägereldsditon och sin nasala sång och Plant som i slutet av 60-talet ledde de som uppfann och definierade hårdrocken med en sångstil lika viktig inom sin genre som säg, Elvis eller Sinatra inom sina respektive musikstilar.

Har de något att ge oss idag?

För att citera min flickväns arbetskamrat, ett Bob Dylan-fans spontana kommentar av insikten av ett ännu ett Bob Dylan-skivsläpp:

"Tar det aldrig slut?"

Nä, det gör det inte, de här gubbarna reser sig och nedstiger som solar över himlavalvet om och om igen i evighet och kommer att fortsätta göra det långt efter att vi som lever nu slutat lyssna och leva och blogga och förfasas och njuta och konsumera deras verk.

Neil Young har gett sig in i en studio med Danel Lanois.
Han har med sig gitarrer. Punkt.

Sång och gitarr, det är vad som bjuds. Det är som ett julbord fyllt enbart med köttbullar.
Akustiska Köttbullar, elektriska murriga köttbullar, köttbullar med effektpedaler, köttbullar med eko, köttbullar som sjunger hjärtskärande, köttbullar som gör upp med sitt liv och sina tidigare drogproblem, köttbullar som fyller ut hela bordet helt enkelt

Daniel Lanois har spelat in Neil Young och en gitarr i taget och har inte snålat med eko-maskinen. Bitvis känns upplevelsen som att slå upp ett tält på Roskildefestivalens camping samtidigt som Neil har börjat showa på scenen en kilometer därifrån. Lanois produktionsteknik skapar en del distans till lyssnaren, men samtidigt får han verkligen Neil att låta som en hel orkester. Det är här är ingen unplugged-platta som är elektrisk ibland, det är en platta som gott kan jämföras med tidigare verk som "Ragged Glory", "Weld" eller till och med "Zuma".
Vad som skiljer Le Noise från nämnda skivor är den mindre halten desperation, yrsel och ren låtkvalité.

Det glimrar dock till rejält på några ställen; "Love and War" är en klassisk stålsträngad lägereldsballad som gjord för efterfester för sorgsna, berusade och framförallt ensamma medelålders män. "Hitchhiker" bjuder på sur, mullrande gitarr som för tankarna till klassiska livealbum som hette någonting med "Rust" i titeln och Neil beskriver sitt liv som gått genom att spalta upp sina upplevelser med olika droger han tagit i olika faser, från ungdomsåren i Kanada till hippieåren i Kalifornien vidare till livet på landet under tillbakadragna former. Det är naket och inte särskilt glorifierande, utan snarare gripande när Neil konstaterar att han kunde fått kraft till helt andra saker om han inte fastnat i de olika träsk han irrade omkring i förr.

Neil har en bredd i sin musik som sträcker sig från de här molltyngda sångerna till de andra mer lättsinniga rot-rocks-projekten som han visat upp på till exempel "Greendale" och "Prairie Wind", men det här är ändå den Neil jag vill ha. Det må vara så att han aldrig får ur sig en "Cortez the Killer" igen, och det får man leva med, men åtta spår samlade som "Le Noise" är ingen dum ledsagare in i höstmörkret som är så mörkt denna höst på så många olika sätt.


Hårsvallet från West Bromwich, Robert Plant levererar här sin 12:e soloplatta som jag var inne på i inledningen. att jämföra med de 10 som Zeppelinarföretaget fick ur sig under sin levande karriär (om man räknar snällt).
Ändå framstår Plants solokarriär som ganska splittrad och diffus i jämförelsen. Trots stora framgångar framförallt i början av Plants resa som egen artist har han aldrig lyckats skapa något ens i närheten av så ihågkommet och monumentalt som vad som helst som Led Zeppelin hittade på förr i tiden. Men så är han ju inte heller ute efter att fortsätta åka zeppelinare. Han har ägnat mycket tid att gräva och vända i den nordamerikanska bluesmyllan utan att ta de enklaste vägarna eller att sluta som Eric Clapton som grävt i blues hela sitt liv men ändå står där i sin armanikostym utan ett uns dammkorn eller gram jord på sig presenterandes själlös musik för själlösa människor.

Brittisk musik handlade under flera decennier om att ta amerikansk musik, spetsa den, vässa den, utveckla den och sedan leverera tillbaka den till sina forna ägare. Inga representerade denna hållning bättre än Led Zeppelin som sålde över 300 miljoner skivor av vilka mer än hälften hittade sina hem i amerikaners skivhyllor, naturligtvis fortsätter den traditionen i Robert Plants skivutgivning och fortsatta karriär, något annat hade vart märkligt, men nog om Zeppelin nu och mer om "Band of Joy".

Plant fick oväntat stort genomslag med 2007 års "Raising Sand" som han gjorde tillsammans med Alison Krauss och vänner av den skivan kommer att hitta ett och annat på nya skivan som rimmar gott med den.

Men det är en blandad kompott.

Vi bjuds på soft transistorradioblues från svunna amerikanska vägkrogar som man undrar om de verkligen finns fortfarande, ett par rena popbagateller och ett par molokna sånger ursprungligen skrivna av det en gång i tiden kreddiga indiebandet Low.
Han är inte direkt ute efter att hämta enkla pengar, den gode Plant, det får man ge honom.

Produktionen är elegant. Småvuxna frasande elgitarrer samsas med banjo och sval kvinnlig körsång och Plants sång är så enkel och bekväm och man hör att han trivs i sina ljudlandskap.

Till fans som vägrat gå vidare i utvecklingen sedan John Bonham kvävdes av sina egna spyor 1980 vill jag ändå tipsa och fullt vidhålla att låten "Angel Dance" som inleder skivan hade platsat på "Led Zeppelin III", med patenterad mandolin och allt.