Frida Selander inleder skivåret

Frida Selander
Possible You
Singel, 2014

Januarimånaden har precis hunnit bli kall när jag nås av ett hej från Frida Selander som berättar att hon släppt ut en ny låt på grönbete. Ett föl utsläppt i snön i form av en pigg webbsingel.

Det låter starkt och sympatiskt som vanligt. Milt brittiskt i andan av Lloyd Cole/The The som jag vart inne på i tankar kring tidigare verk. Textmässigt tar vi dock del av det inre norrländska barnet som leker cowboy och lyssnar och stapplande tar ut tjocka ackord ur Nirvanas repertoar under ett svunnet 90-tal.

Grunge had reached the coast of Holmsund

En försmak på ett kommande album. Gott

Singeln finns på Spotify och säkert med på fysisk skiva sedan senare i år

HEMSIDA | FACEBOOKEN

En ny singel med Frida Selander

Frida Selander
Mountains Define You
Singel, 2012

Ah, den lille vännen singeln. Man får något nostalgiskt i sinnet bara genom att tänka på den. Två låtar på en bit plast.  Två kompisar med sig hem i en liten påse. Den välartade A-sides-vännen och den bångstyrige lite märklige B-sides-vännen. Vännen på den andra sidan var ibland en version av A-vännen i instrumental tappning men oftast en lite osocial historia som inte fick vara med och leka någon annanstans.

Nuförtiden är den lille singeln digital. Det är fråga om två filer och en bild snarare än en liten fysisk plastbit i ett fodral, men det är likt förbannat en singel.

Igår släppte Frida Selander en ny singel, En singel av den digitala modellen och likt vind sprids den över de digitala etermedierna. Snabbare än en sjutummare kunde rulla nerför hela Stigbergsliden. 

Två låtar får vi. På ovansidan hittar vi Mountains Define You och på den andra sidan ligger Geography. A-sidan knyter an till det lite styltigt storbritanniska tilltalet vi hörde en del av på 2011 års  LP  Try Again Baby som jag la ut texten om i en tidigare recension. Som på fullängdaren hör vi generös Pub-Pop med snygg instrumentering och självsäker sång. Musik som lika självklart kan porla ur en transistor på en bensinmack som ur ett alldeles för dyrt soundsystem på ett hippt café. Munspel och genomförande får mig åter igen att tänka på det gamla insomnade bandet The The och nu också med inslag av ett annat band som kallade sig Gene som ingen vettig människa kommer ihåg längre.

Även om Mountains Define You är en trevlig trudelutt infinner sig den stora upplevelsen på spår två. Geography är en ingen Front 242-cover utan ett stycke som lite otippat tar avstamp i ett avslappnat AC-DC-riff (Tänk Hells Bells) och sedan går över i skön körsångsorienterad amerikansk hippie-rock. Textmässigt avhandlas det geografiska avstånd mellan norrländska metropoler som Lycksele, Arjeplog och Täfteå. Om det är en känslomässig karta som ritas upp med samhällena i norr som metaforer eller bara är glesbygdsromantik är svårt att avgöra, men bra är det när Frida bryter ny intressant mark och hamnar i helt andra regioner än tidigare.

Mer om Frida hittar ni på hennes hemsida.

En dos Tantrock

Frida Selander
Try Again Baby
Album, 2011

Det har varit mycket Umeå i år. Jag har ju tidigare i vinter recenserat Anna Hamilton (se tidigare recension) och Katharina Nuttall (se tidigare recension) och det finns klara referenser mellan Fridas nya skiva och de verk Anna och Katharina lanserat nu i mars också.
Alla tre damerna har någon form av koppling till staden Umeå och kulturlivet som det ter sig i de nordligare delarna av vårt land kan man säga om man är sydvästligt orienterad som en skribent lokaliserad i Göteborg som man är. Mina erfarenheter av den norra halvan av vårt land är i milt sagt mindre omfattande. Jag har vart i Sollefteå och härjat lite, fnattat runt Höga kusten och besökt Umeå, men är i övrigt hänvisad till de allmänna fördomarna kring landskapen där uppe.
En sådan fördom kan se ut som att Umeås kulturliv är baserat på 50% argsinta veganer och 50% Naturprogram i TV, men de här tre damernas albumsläpp visar prov på ett rikare kulturliv än vad vi i söder normalt föreställer oss.

Fridas Try Again Baby är den talangfullaste men samtidigt mest konventionella av de tre skivorna jag klumpat ihop i jämförelse ovan. Frida har helt klart den mest klara och självsäkra rösten av de tre och arrangemangen är över lag mer världsvana.


Här hör vi inspiration från Neil Young och andra nordamerikanska giganter, filtrerade och bryggda i ett svenskt kaffefilter som vi hört de tidigare av sjuhundra manliga artister som Lundell och Winnerbäck etc. men i fokus står istället Frida Selander som inte så sällan låter som en mer klarsynt Rebecka Törnqvist. Sången är klockren och skivan är exemplariskt producerad och arrangerad, jag invänder mest mot att det blir lite jämntjockt till slut. Lite mer dynamik i idéerna hade inte skadat, lite mer utflykter från "Safe-zonen" hade lyft skivan.

Inledande Forever on your team startar skivan med ett lättsamt gung. Arrangemanget andas nordamerikanskt som jag var inne på tidigare, men även stramt som när engelsmän bearbetar influenser från sina hjältar från andra sidan Atlanten, engelsmän som Lloyd Cole och den sorgligt bortglömda gruppen The The.

Texterna över lag handlar mycket om flicka-möter-flicka och kärleksproblematik och skiljer sig inte mycket från traditionell transatlantisk rock-prosa, men det är klart att man hajar till som när det sjungs om en bröllopsfest i Flirting. Det är gott om brides, men inte så mycket grooms om man säger så.

Några spår sticker ut mer än andra. Den stampande Back-ups med två elgitarrer som dansar helt olika danser men ändå i symbios hänger sig kvar efter att skivan stängts av, och i Way to Love bjuds gitarrplock som nog hade fått Neil Young själv att flina vid likheten i ljudet. Lägereldsballaden Spend of Life släpper fram ett munspel som för tankarna till min favorit-träskrockare Tony Joe White i sina mer avslappnade stunder. I en sådan låt växer också Fridas röst ytterligare och den stramhet av modernare snitt som hörs ibland på andra spår är som bortblåst. Sedan måste jag nämna Brainy business också, plattans enda egentliga upptempo-spår som svänger riktigt bra. Mycket eleganta gitarrknorrar hittas här och ett outro som nästan närmar sig ett gitarrsolo, det kunde gott fått hålla på någon minut eller två till.

Så är du ute efter en stabil hederlig rockplatta i vår så har du helt klart något att kolla upp här. Letar du snarare efter något mer sinnesvidgande och framåtskridande och experimenterande, ja då får du leta någon annan stans.