Det blev inte så mycket, men nu

 Jag hade tänkt skriva en skivkrönika som jag brukar göra i slutet på ett gammal eller början på ett nytt år.

Det blev inte så mycket med det.  Tyvärr.

Lite kortfattat kan jag dra här om det som var intressant som släpptes under 2020 så det är avklarat på något sätt.

Bob Dylan ger sig aldrig och gjorde ännu en sent-i-livet skiva, Rough and Rowdy Ways. Framförallt spåret Black Rider stack ut.

Danzig gjorde en fruktansvärd Elvis-hyllningsskiva kallad Sings Elvis. Akta er för den.

Einstürzende Neubauten kom ut med sitt album Alles in Allem. Något klenare än senare års verk men ändå mycket underhållande. Senate under året kom skivan ut i specialutgåva med det tillagda spåret La Guillotine de Magritte som var den största behållningen

Franska Trion trasslade till det något för sig med sin skiva Är Det Konstigt? som jag inte riktigt ännu bestämt mig för vad jag tycker om. Svår skiva

Hurula rockade upp sig en bit på sitt album Jehova och hittade farten igen. Den X-Models-osande refrängen i titelspåret sitter klockrent och likaså uppmaningen om att Se upp, dörrarna stängs.. för oss ikväll i just Ikväll, Ikväll

Iggy Pop slängde ihop en singel om det här Covid-viruset som vänder upp och ner på allting, Dirty Little Virus

Khruangbin myste på ordentligt på sitt album Mordechai och skapade en märklig länk mellan thai-popen, det alternativa och det allra mest kommersiella.

Les Big Byrd fick ur sig en singel där framförallt det andra spåret, Reflex är värd att skriva hem om

Mark Lanegan som oftast är ruskigt ojämn på album fixade till albumet Straight Songs Of Sorrow riktigt gott. Stockholm City Blues sitter bäst.

Mattias Alkberg släppte årets mest frustrerande skiva, Bodensia. Helt ok i musik och text i sig men alltihopa dränkt i en auto-tune från helvetet självt

Neil Youngs återutgivning/återanvändning i Homegrown är hygglig men inte något större utropstecken i skivkarriären

Nick Cave gjorde i virustiden ett soloalbum, rent solo bara med sig själv och ett piano, Idiot Prayer: Nick Cave Alone at Alexandra Palace. Grinderman-låten Palaces Of Montezuma togs verkligen till nya höjder här.

Nicolas Godin, en halvan av franska AIR (han som ser ut som en yngre Robert Redford) släppte ett soloalbum, Concrete and Glass som var otippat uselt. Inledande titelspåret har dock vissa poänger

Rodolphe Burger, ständigt produktiv släppte albumet Environs som halvvägs fungerar väldigt bra men sen mojnar något på ett märkligt sätt

Roger Eno and Brian Eno, bröderna Eno alltså gjorde ett av de stora albumen i år, Mixing Colours. Fragmentariskt och vackert och många gånger inspirerat av en symfonisk katt tycks det. Storartat.

Ulf Lundell likt Dylan vägrar ge upp och vräkte ut sitt album Telegram över oss. Att ta med Pelle Ossler på elgitarr är alltid ett bra beslut. Bäst i inledande Fram mellan stenarna, en sweet remake på Not Fade Away kan man säga. Lite overkligt Kent-klingande Kallt Té Halv Tio är en annan höjdpunkt

Det var det på ett ungefär. Annars handlade det mesta om gammal jazz och exotica. Får tas upp om det vid annat tillfälle.

Svensk Kål-Rock x2

Les Big Byrd
Iran Iraq IKEA, Album, 2018

Viagra Boys
Street Worms, Album, 2018

Det är lätt att förlora sig i musiken från förr då bettet, viljan, fantasin och det konstnärliga uttrycket är så extremt frånvarande i 99% av den samtida musiken.

Visst, det är svårt att uppfinna ett hjul igen som vi sett så många gånger förut men man ju iallafall försöka. De flesta nya band och artister lägger mer krut på kreativa frisyrer och pressbilder än själva musiken. Det är ju ändå musiken det handlar om i det personliga uttrycket.

Det andra är ju bara lull-lull.

Så gott då att hösten 2018 ta del av två nya album som strävar mot hela skiten och kör över allt annat trams. Två skivor med två olika band med en del likheter och liknande förutsättningar men ändå i full fart fram i varsin egen fil på väg mot något roligare.

Bägge banden har fått i sig en rejäl dos av den där Kål-Rocken jag skojar till det i rubriken om.  Vågen av tysk experimentell rockmusik från början av 70-talet som snabbt blev populär även i den anglofila världen men ändå behövde näpsas något av brittiska journalister som benämnde fenomenet KrautRock,  (Enligt uppgift var det den legendariske radiojournalisten John Peel som först skall ha myntat uttrycket) Ett epitet tyskarna själva aldrig valde för sin musik. (Även om den tyska orkestern Amon Düül redan 1969 släppte låten Mama Düül und Ihre Sauerkrautband Spielt Auf som uttrycket kan tolkas att komma ifrån också)

Banden skiljer sig annars åt på en del punkter. Les Big Byrd gräver även mycket i den psykedeliska myllan från 60-talet medans Viagra Boys hittat vassa grejer från den dansanta och mest ilskna postpunken från tidigt 80-tal till sin grej.

Låt oss gå in på de nya vaxen ett och ett. Les Big Byrds nya alster dök upp igår och Viagra Boys dito har sett luft i ett par veckor ungefär men jag vänder lite på det hela.

Les Big Byrd har vart igång sedan 2007 ungefär och fick en ganska flygande start då medlemmarna var kända från gamla band som Teddybears, Fireside och Caesars (Caesars Palace). Med Jocke Åhlund i fronten skapades snabbt uppståndelse även om bandet konsekvent valt en smalare nisch och på mindre kommersiella villkor än tidigare.

En fullängdare har man fått ur sig tidigare, 2015 års They Worshipped Cats vid sidan av en rad singlar, EP's, kassetter och grejer utgivna endast i streamad form. Den förra LP'n var en sensationellt god kaka men det vetefan om inte årets verk är ännu starkare.

Det börjar rätt enormt och ökar allt eftersom. Inledande stycket Gerausche låter som en mycket varsam omdaning av det i Krautrocksvängen så kända stycket Hallogallo av gruppen Neu! från 1972. Les Big Byrd bygger om låten till en rättfram  poplåt som gjord att spelas sönder av en rock-radio-kanal som inte finns längre. Milda referenser till Kraftwerk kommer på köpet inramades den repetitiva basen, det march-aktiga trummandet och den djupt filtrerade sånginsatsen.

Sedan rullar det vidare och i påföljande I Tried so Hard så fälls elgitarrerna ut i mixen också. Ofta anfallandes från sidorna eller centralt placerade i evighets-riff hela låten igenom. Det låter ganska rätt underbart.

Det bubblar och surrar. Fräser och blippar och bloppar. Sanning att säga är att hos de gamla tyska banden från förr så får man sålla rätt hårt på skivorna för att hitta guldet. På den tiden drog man sig inte för att bjuda på 10-minutersstycken som lät som någon som dammsög samtidigt som någon skrek lätt i bakgrunden sida vid sida vid mer ordentliga stycken musik. Les Big Byrd destillerar ner grejen till något mer greppbart och tight.

Sedan drar sig bandet även av och till mot mer regelrätt Pop. de har vart inne på det innan som i Broder Daniel-osande balladen Two Man Gang härom året. På årets skiva hittar vi A Little More Numb och framförallt avslutande Mannen Utanför som utforskar det perspektivet. Även i de här låtarna får man dock inramning av det gamla tyska och i I Fucked Up I Was a Child ekar det fint från det gamla bandet Caesars.

Det är mer sång på skivan än man är van vid men en del instrumentala sinnesvidgande melodier ingår också. Mest finstämt är det dock i avslutande Mannen Utanför som jag var inne på tidigare. Här tar sig bandet in en mer kinematografisk värld. Som gjord att användas i en svensk feel-bad-rulle av modernare art. Xylofonliknande ljud och mycket pianon i olika bearbetad form får sju minuter att försvinna fort.

Efter Iran Iraq IKEA passar det bra att vräka på Viagra Boys senaste skiva Street Worms och även om den då funnits ute ett par veckor så blir det bäst i den här ordningen.

Direkt i inledande Down In The Basement kastas man in i samma tillstånd som just när den första groggen sätter sig, fast man inte tagit den än. Det är några mer snäpp intensitet än på skivan med LBB innan. Viagra Boys har inte riktigt samma tidigare produktion som tidigare diskuterade band utan kom igång 2016 och har hunnit med en EP, Consistency Of Energy (med den sensationella låten  Research Chemicals på sig) och några singlar innan årets LP.

Om man skall prata om de små rosa elefanterna i rummet när man pratar om sådan här ny-psykedelisk musik så får man ge Viagra Boys det att de inte är så otydliga i sina preferenser av otillåtna substanser som är rätt ofrånkomligt på den här sidan populärmusiken. Det kom liksom med badvattnet redan hos de gamla tyskarna. Ett smakprov på text från stycket Sports som låter som en skönt utflippad Flash And The Pan-låt:

Beach ball
Volleyball
Naked girls
And naked boys
Do the dance
Down on the beach
Smoking dope
Short shorts
Cigarette (Wiener dog)
Getting high in the morning
Buying things off the internet

Annars hör vi mycket fet postpunk i ljudet. Den rullande högt mixade basen för tankarna till mörka europeiska dansgolv runt 1982 men även till den amerikanska industriscenen runt 1989-93 med band som Ministry, Revolting Cocks och My Life with the Thrill Kill Kult. Speciellt i högst dansvänliga Shrimp Shack låter detta sig höras.

Sångaren Sebastian Murphy är en stor del i bilden också. Växelvis som aggressiv hulligan eller som en extraordinärt sliten Joe Strummer i tonen om än med mer nordamerikansk prägel då.  Här och där ramlar saxofon á la The Stooges på sin klassiska skiva Fun House från 1970 och precis som på den så leder den inte vägen direkt till jazz men in i något gott mellan vansinnigt och rätt driv.

Förutom den tidigare släppta Research Chemicals så var jag faktiskt inte så imponerad av de andra låtarna bandet fått ur sig på sina singlar. Den här fullängds-LP'n är dock en helt annan historia.  En riktigt bra skiva rätt igenom och låten Just like You har faktiskt potentialen att bli en hit för alla vanliga dödliga individer utanför den här scenen också.


Mer Info

Les Big Byrd | FACEBOOK | HEMSIDA |

Viagra Boys | FACEBOOK | HEMSIDA |

Skiv-året 2015

Året börjar ta slut. Läge att summera skiv-året. Nu har jag lyssnat ovanligt lite på nyproducerade album det här året men spaltar här upp lite tankar kring de av årets plattor som jag gått igenom trots allt. Med så litet urval blir det inte direkt best of, men ja, ni fattar.

Årets Hej Då:

Motörhead - Black Magic

Dagar efter att kunskapen satt sig rörande det faktum att Lemmy inte längre är med oss blir det svårt att börja genomgången av skivorna på annat sätt än med Motörheads senaste och sista skiva som kom tidigare i höstas. Det sista skriket. Den sista repan. Litet gott i all sorg är att det gicks ut med flaggan i topp. Bad Magic ångar på under härliga former med stor frenesi och patenterat klassiskt ljud. Visst tar det på krafterna nu att höra Lemmy öppna med låt-titelraden Victory or Die eller sjunga om slutet i den med Motörhead-mått mätt ballad-liknande Till The End.

Som Lemmy presenterade sig och bandet på varje konsert. We are Motörhead and We play Rock'n Roll.  In i kaklet. Starkt.

Årets Cover-platta: 

Ebba Forsberg - Om Jag Lämnar Dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits

I somras umgicks jag mycket med Ebba Forsbergs skiva med Tom Waits-tolkningar. Ebba har tidigare tolkat Bob Dylan och Leonard Cohen och nu i år ger hon sig på näste gubbe i ordningen.  Det kan ju tyckas som ett omöjligt uppdrag att sjunga Waits på svenska och dessutom finns det en klassisk övning på detta sedan tidigare. Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan och deras episka Tom Waits på svenska från 1989. Istället för att rakt översätta som Bad Liver gjorde så gör dock Ebba om låtarna och vänder på perspektiven och det fungerar riktigt gott. En klassiker som Martha blir helt bakvänd på ett skönt sätt.

Årets Comeback: 

The Leather Nun - Whatever

Det trodde man inte riktigt att Lädernunnan skulle komma tillbaka 2015. Det kändes ju rätt kört om man säger så efter de förvirrade turerna i tidigare återföreningar. Plattan visade sig innehålla en näve låtar vi hört tidigare från projektet Godtherapy som jag recenserade redan 2010, en Nunnan-klassiker i ny form och några helt nya låtar. Bitvis lite jolmigt både text och musik-mässigt men ändå förvånansvärt bra och med gott om plock från Iggy och Bowies Berlin-tid och från Lou Reed förstås, som det skall låta. Singeln Just like a Dream funkar bäst. Som en ondsint tvilling-låt till Iggys gamla Cry For Love. Gott så.

Årets Soundtrack: 

Various Artists - Kung Fury (Original Motion Picture Soundtrack)

Den svenskproducerade lågbudgetrullen Kung Fury slog ned som en bomb under året. En orgie i amerikansk VHS-action som vi inte sett sen 1985. Med alla ingredienser; ninjor, nazistskurkar, video-effekter, persondator-nörderier, dinosaurier och uppgörelser. En fantastisk film. Soundtracket är om möjligt ännu bättre. Helt logiskt sjunger David Hasselhoff ledtemat  True Survivor. Jättelöjligt och fantastiskt roligt alltihopa. De övriga bidragen på skivan framförs av ganska okända akter som heter saker som Lost Years och Betamaxx. Synt-trummorna viner i vinden. Allt vad Daft Punk alltid velat vara men aldrig blivit.

Årets Kraut-Pop: 

Les Big Byrd - Liquid Sky EP

Det blev i år som jag på allvar upptäckte fantastiska Les Big Byrd. De krängde ju iväg sin monumentala fullängdare They Worshipped Cats redan 2014 men inte fattade jag det. Jag fick jobba ikapp i år och fick då årets Liquid Sky i rena farten. En EP javisst, men vilken EP sedan. Inledande  The Summer Ends Tonight kan vara bland det bästa de gjort. Skir Pop, tyngd, groove, psykedelia . Allt i ett. De andra tre styckena är grymma de med.

Årets hitta sig själv igen: 

Anna Ihlis - Känslomässig Kull

Annas platta är den enda på listan här som jag redan gått igenom tidigare. En fin och skör redogörelse från ett liv som gick bort sig och om vägen tillbaka.

Årets efterutgivning: 

Mark Lanegan - Houston: Publishing Demos 2002

Han jobbar lite som Dylan nu, Mark Lanegan. I år släppte han en samling sånger från inspelningssessioner som ägde rum 2002. Han kallar det demos men det här hade kunnat gå ut till skivpressar direkt efter att det gjorts, så bra är det. Det är ju så här det skall låta ju. Han får sällan till det på sina album, trasslar lätt gärna till det med produktion och idéer. Ibland är den första enkla känslan bäst. Spåret No Cross to Carry bevisar det bland många andra låtar. Som torrt trä som möter tung bourbon. Vilda Västern på riktigt.

Årets Nja, sådär: 

New Order - Music Complete

Veteranerna i New Order släppte nytt i år och det gick sådär. De har ju tappat sin gamle kollega Peter Hook och även om de gör sitt bästa för att fylla i hans lucka rent spelmässigt. Någon inhyrd förmåga spelar Hook-bas för glatta livet men det hjälper inte. Det är inte bara den högt stämda basen som fattas. Jag tror Hook saknas på många fler plan. Han behövs för att skapa ilska och frustration och dålig stämning i bandet så att de kan göra de där surmulna poplåtarna som de kunde göra förr. Nu låter de alldeles för glada och för mycket som vänner av ordning. De släpar in Iggy Pop för att prata på ett spår, Stray Dog och han sköter sig förstås men den underliggande musiken är för loj och samarbetet lyfter aldrig riktigt. Ett spår klarar sig från yxan, Singularity, här tänder det till för en gångs skull. Märkligt blekt vax.

Årets Sarg-släpp: 

A Cup of Coffee and a Lovesong - Earth is Moving

Under året har jag tagit del av Göteborgsbandet A Cup of Coffee and a Lovesong både från scen och på skiva och de erbjuder i sanning en besvärlig upplevelse oavsett format. Det är folk-psych från 60-talet varvat med atonalt joller från skumma bakgårdar på 80-talet. Rock och o-visa om vartannat. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om det här. Saknar sargen men vill ändå försöka igen. skivan avslutas dock med ett schysst Stone Roses-liknande jam på 11 minuter med som om med Grace Slick vid mikrofonen omväxlades i sång och indian-mässande. Yrsligt.

Årets Comeback 2 (som inte gick så bra):

Just D - Den Feladne Länken

Jag har alltid gillat Just D. Bandet som aldrig slutade med buller och bång som alla andra utan bara försvann liksom. I år kom de tillbaka med en ny skiva som om ingenting har hänt. Men någonting har hänt. Textmässigt är allt bekant även om texterna avhandlar medelåldersproblematik snarare än värsta fyllorna på stan och hunger efter mer. Orden flyter rappt som man säger och vissa växlingar är lika briljanta som när det begav sig just innan internet blev var mans grej. Själva musiken verkar de dock ha out-sourcat helt till yngre förmågor. Det handlar inte alls som förr om finurliga samplingar av Pugh Rogefelt eller Björn Skifs eller andra svenska skatter. Det är mycket rakare genvägar och det är synd det. Utan ord är det mesta här outhärdligt. Ett spår sticker ut. Rädd om sin Kredd där de tillsammans med Dogge Doggelito får till något som smakar som fornstora dar'

Årets Fransmän: 

Rodolphe Burger / Philippe Poirier - Play Kat Onoma

Kat Onoma var ett fantastiskt franskt rockband som var verksamma 1980-2004 varpå bandmedlemmarna påbörjade olika solokarriärer med varierande framgångar. Två av de mer framträdande figurerna i bandet, Rodolphe Burger och Philippe Poirier är nu tillbaka med en skiva där de helt enkelt spelat in gamla låtar med Kat Onoma en gång till. Tyvärr har de inte valt de allra bästa låtarna utan grävt djupt i lådorna. Det är trots det intressant och speciellt. Burger spelar brutalt fin gitarr. En amerikansk radioröst hälsar ofta på och fraserar om sjungna fraser. Sången hamnar som vanligt halvvägs mellan Serge Gainsbourg och Lou Reed. Ljudet är tjockt och det hela låter ändå mest som gatorna i Strasbourg en regnig kväll. 

Årets Thåström: 

Thåström - Den Morronen
 
Året var inte gammalt när Thåström fick ur sig ett nytt vax. Den minimalistiska resan fortsätter. Årets skiva är dock ett gott fall framåt jämfört med de senare skivorna innan tycker jag. Ändå hoppas jag på något mer omvälvande nästa gång. Något mer maximalt. Mer än två ackord på pianot. Nåja, när det funkar så funkar det riktigt bra. Ner mot Terminalen och Kom med Mig är bara att lägga till klassikerna.

Årets Play it Safe: 

Bo Kaspers Orkester - Redo att gå Sönder

Det är kluvet med Bo Kaspers Orkester. En gång i tiden fenomenala i uppdaterad mollbestänkt svensk lättsam jazz och sen försvinner de in i nåt pop-sväng av värsta märke. Fram och tillbaka. Iväg till Kuba och tillbaka och med fantastisk musik med sig tillbaka och sen rakt in i den mest sura svenska soulen som går att föreställa sig. 
Årets skiva är dock lite otippat alldeles lysande. De drar en del växlar på sig själva och gamla meriter men de kan de kosta på sig. Starkt jobbat hur som helst. Orgel-ljudet i Håll Ut är värt inträde bara det och låten i sig den bästa de gjort på evigheter.