Way Out West 2013 i backspegeln

Way Out West 
Rockfestival, Slottsskogen, Göteborg.
9 aug 2013

Jag kör en WOW light i år. Vi klipper en dag, fredagen och det lyckades bli den dagen då det inte regnade under festivalen i år.

Vi anländer precis lagom vid tresnåret framme vid Flamingo-scenen för att ta del av det vi ville se mest. Sixto Rodriguez. Känd naturligtvis efter feel-good-dokumentären Searching for Sugar Man och med två återutgivna LP-skivor som gått varma i vintras och framåt.

Både  efter Stockholmskonserten tidigare i veckan och nu i Göteborg fick Rodriguez hemska recensioner i dagspressen som jag tycker var alldeles för orättvisa.

Visst är det darrigt. Sixto leds till en pall av sina döttrar och ser så dåligt att han knappt ser mikrofonen framför sig men det är inte på långa vägar så katastrofalt som pressen gett sken av.

Framför allt har man slaktat kompbandet och kallat det yxigt och osmidigt och därför blir jag så förvånad när de låter alldeles utmärkt. Det har anmärkts på för långa gitarrsolon osv, och visst dras låtarna ut något men vadå? Hur skulle inte en live-platta från 1971 med fullt band ha låtit? Kom in i matchen GP, DN, och SVD.

Sångmässigt har Sixto svårt i  sina låtar som han sjöng ljust för över fyrtio år sedan medan det pratsjungande lägre registret låter alla tiders. Bandet sköter sig gott, speciellt el-gitarristen och snubben på orgel och piano och diverse roliga ljud.

Vi får material från de två klassiska plattorna Cold Fact och Coming from Reality men även några covers. Chuck Berrys Lucille var inte så kul men de andra byggdes in fint i setet.

Solen skiner och folk vaggar och rör försiktigt på sig i leden. Många leenden och innerliga applåder mellan låtarna. Publiken är i sanning blandad. Allt från hardcore Slayer-fans, vithåriga pensionärer, hipsters och småbarnsföräldrar delar den tidiga eftermiddagens föreställning med stort intresse och fokus. Härligt Sixto!

En varm publik på många sätt

Utsikt över en av barerna på området. Gott om folk

En stund senare var det dags för stadens son. Håkan Hellström. Hela skogen dammsugs på folk som ställer upp framför scenen. Liksom när jag såg Håkan senast här på WOW 2010 så är det svårt att inte ryckas med i den monumentala stämningen. Det sjungs med och dansas mest hela tiden. 

Musikaliskt har det utvecklats lite snett tycker jag dock. Det är inte mycket alternativrock eller indie kvar i den här showen så att säga. Det kan dels bero på frånfället av Daniel Gilbert från kompbandet. (här ersatt av Mattias Hellberg som är en mycket god musiker men sätter inte här så mycket egen färg på ljudet) Det blir för rakt på något sätt. Ibland nästan lite plastigt. Publiken är dock helt vild som vanligt.

Sen det här med mellansnacken. De är alldeles för långa och övergripande. Skall man ta upp så mycket av publikens tid får man ha något att säga. Bättre då med kortare kärnfulla kommentarer mellan alla låtarna istället för ett par evighetslånga monologer som inte leder någon länge vart än till Azaleadalen. Håkan är på gott humör dock och brinner verkligen på scen. Det kan man aldrig ta ifrån honom.

Konfetti på slutet

Slottsskogen får ett annat sorts ljus i sig under WOW

Sverige hatar och ler

När blev vi ett så hatfyllt land?

Nog för att ett land genomgår förändringar i takt med att åren går och att dessa förändringar sker utan att vi tänker på dem när vi är mitt upp i det som vi kallar våra liv.

Men ändå? När blev hatet en så väsentlig del av vår livstil? Vad fick oss att omfamna hatet och föraktet som vår främsta fritidssyssla?

En svensk av idag hatar allt som lämnar den för stunden vedertagna banan. Det skall hatas mänskliga rättigheter, det skall hatas omsorg, det skall hatas kultur, det skall hatas arbetstrygghet, det skall hatas invandrare, det skall hatas hemlösa, det skall hatas solidaritet, det skall hatas omtanke, det skall hatas vänsterengagemang och framförallt så skall det hatas Håkan Hellström.

Hur hamnade vi här? Vad drev oss till att bli de här inskränkta, snåla, rasistiska, egoistiska och självgoda asen till människor? Hade vi något val?

Hade vi kunnat välja något annat än att ständigt sparka på de som ligger, spotta på de som försöker och pissa på de som just lyckats komma på fötter?

Att ständigt rycka bort matten under de svagaste, tränga in de i ett hörn och sedan bli förvånad över att de börjar gnaga på varandra, det är inte bara ondskefullt i kvadrat, det är obegripligt korkat också.

Ansvaret till att vi har ett nazistiskt parti representerat i riksdagen idag ligger helt och hållet hos den högerregering som hållit landet i sina giriga klor de senaste åren.
Historien upprepar sig själv, i tider av hetsjakt på fattiga människor som en sådan utstuderad jakt vi ser nu eller som vi sett tidigare sätter sig inte människor ner och målar regnbågar och diskuterar sig fram till ett bättre värld i lugn och ro - det är något man gör i goda tider.
Istället förvandlas människor till djur och letar upp de svagaste elementen och förpassar de nånstans (till de sälla jaktmarkerna eller med en enkel flygbiljett nånstans..)

Vi har sett det förr. Hetsjakten på invandrare och oliktänkande var likadan förr som den är idag, det är samma mekanismer som styr hatet mot Somalier och Irakier i Skåne idag som det var med med Judar och Zigenare förr. Någon måste offras, det spelar inte så stor roll vem eller vilka.
I en trång bur måste någon kyckling hackas på.

Det som slår en mest med tillståndet i Sverige i höstmörkret 2010 är inte rasismen i sig, det inser väl varje människa som äger sin egen själ att det är en ideologi som är åt helvete, nä, det som slår en mest är hur onödigt det är. Vi har ju för fan råd.

I ett samhälle som genomgår en fullständig kollaps så fattar väl varenda människa att debatt om kvarvarande nivåer på A-kasse-ersättningar inte står högst på dagordningen .
Men Sverige genomgår inte någon fullständig kollaps, det mår tvärtom ganska bra i grunden. Dock har vi på frivillig väg, genom att ha röstat som vi gjort, dammat av de tydliga klasskillnaderna igen och skapat riktig fattigdom, rädsla och utrymme för klassisk 1800-tals-ondska. Vi har skapat ofolkhemmet

Vi har råd med invandring. (för att inte tala om att vi dessutom i slutändan tjänar på den på alla plan)

Vi har råd med fritidsgårdar och bibliotek, vi har råd med byggande av hyresrätter, vi har råd med att betala ut anständiga löner och genomdriva vettiga arbetsvillkor, vi har råd med en bred kultur som ibland kan uppfattas som lite avvikande och konstig av vissa, vi har till och med råd med Håkan Hellström.

Vi kan bättre än det vi håller på med just nu.

Rapport från Way Out West 2010

Folk samlas inför Soundtrack of our Lives och Göteborgssymfonikerna

Soundtrack of our lives hade slagit ihop sig med en del Göteborgssymfoniker och utkomsten blev ganska skira versioner ur Soundtracks repertoar. Stråkarna fyllde på fint, men dessvärre kom ljudet bort något, framförallt på de lugnare alsterna. "Mantra Slider" i slutet funkade inte helt oväntat bäst, som en sorts kollega till Led Zeppelins Kashmir på nåt sätt. Tommy Blom från Tages dök upp på ett spår i en egen kaftan och sken som en sol.

Ett träd och delar av Soundtrack

Jag uppfattade Ebbot som på mycket gott humör och utöver "Mantra Slider" satt "Everything beautiful must die" fint i mellansolen

The National lockar till sig en hop åskådare

The National lät svajjigt, men inte så där bra svajjigt som det skulle kunna bli, utan mer taffligt svajjigt. Sångarn drog visst i sig några vinare innan och under spelning men tyvärr förhöjdes inte värdet av detta

Miike Snow med sin karakteristiska kanin-älg

Miike Snow inledde väldigt Ulf Lundell-influerade, influerade i den meningen att de kom ut på scen alldeles vitmaskade som Ulf gjorde under sin mest förvirrande tid i karriären.
De hade med sig en flygel och ett helt spelkonvents uppsättning av laptops och bjöd på en del intressant.

James Williamson, Iggy Pop & Steve MacKay

Iggy & The Stooges var den stora anledningen för mig att gå på årets upplaga av Way Out West och minnesvärda läsare av denna blogg minns kanske ett tidigare inlägg där jag spaltade upp The Stooges fem viktigaste låtar.
Av dessa fick vi höra tre; "Gimme Danger", "I wanna be your Dog" och "Open up and Bleed". Och även om dessa utgjorde enorma upplevelser så gick resten inte av för hackor heller.
Lite orolig var jag för James Williamson, om han skulle komma ihåg hur man gjorde, men han fixade det riktigt snyggt. Jag tänker på alla pissiga cover-versioner av "Search and Destroy" (för att inte tala om de cover-versioner som faktiskt är ok) som man hört genom åren, inget skulle vara värre än att höra upphovsmannen själv slakta världens mest klassiska introriff.
- Men nädå, Det satt som en smäck.

Iggy är alltså 63 år och han börjar se lite tröttare ut, dricker en hel del vatten och skär inte upp sig längre, men vadå, han orkar hoppa och fåna sig mer än varenda liten indie-sparv som flaxar omkring på festivalen.

Låtmaterialet är ju naturligtvis fantastiskt, varenda låt är en klassiker och även om man känner av att det är en festivalspelning, (det är väldigt tight och en del intron kortas ner osv) så är det en grym kväll. Iggy skriker och spottar, virar in sig i mikrofonsladd, bjuder upp tomtar på scen som får dansa till "Shake Appeal", flinar och bara är den oefterhärmlige Iggy

"Fun House" tas vidare i utvecklingen från orginalplattan från 1970 och förvandlas till den vackraste kombinationen av Sludge och Frijazz som går att tänka sig

Härlig kväll, saknade "Sick of You" och "Loose", men man kan inte få allt.

Hade sedan tidigare sett Iggy fyra gånger, 1987, 1988, 1993 och 2002. Nu 2010 har jag sett The Stooges också, och jag är så lycklig.

En gäng muntra sjömän, han med ryggen åt kameran heter Håkan

Håkan Hellström spelar hela första plattan i kronologisk ordning rätt upp ner och stämningen är naturligtvis euforisk och allsången är stor kan man säga. Lustigt att stå på en mjuk gräsmatta och känna marken vibrera av hopp och skutt, som om man vore på lokal.

Det som slår en med första plattan är ju mycket bättre första halvan är än den andra av den, vilket skulle kunnat skapa lite antiklimax mot slutet, men publiken bär konserten vidare under de mindre intressanta låtarna.

Låtarna töjs ut i längre versioner och Håkan drar igenom två långa mellansnack som han hade kunnat komprimera rejält och ändå få sagt det han ville ha sagt.

Håkan med band släpper lös konfetti mot slutet

Avslutningsvis får vi höra en ny låt som han hotar med bara kommer att spelas idag (kommer säkert på singel i höst) och även om låten inte är så dum och bandet låter fräscht så låter det parodiskt mycket Bruce Springsteen över det hela.
Kanske var Håkan lite trött i slutet, men här lyckas han även lägga till Bruce's andhämtningsljud i mixen.

Disco-feeling med kemiska bröder

Avslutningsvis togs det en titt på Chemical Brothers som hade fina powerpoint-presentationer med sig.
Låtmässigt blir det sådär får jag säga. De äldre låtarna remixas sönder nåt väldigt och monotoni uppstår ofta under kvällen. Jag är kluven till den senaste plattan som är rätt tråkig bitvis, men "Dissolve" blev faktiskt kvällens höjdpunkt med sin fina tyngd i trummorna och The Who-vibbarna. Vad de gör med "Out of control" som är en av mina favoritlåtar är helt obegripligt och låtjäveln som de kallar för "Horse" gnäggar ju på i flera dagar känns det som.
Men gott ljud och fint ljus.