torsdag 28 juni 2018

Then We Take Berlin



Det blir en resa till Berlin i sommar minsann. Jag förbereder mig med att göra en fet pepp-playlist på Spotify:en.

Låtar med artister och band från Berlin och låtar med andra inspelade i Berlin. Berlinskt helt enkelt.

First we take Kungsladugård then we take Berlin.

söndag 17 juni 2018

Nick Cave i Dalhalla - 2018


Nick Cave & The Bad Seeds
Konsert, Dalhalla, Rättvik 15 juni 2018

Det är bara åtta månader sedan vi stod på ståplats i Globen i Stockholm och tittade just på Nick Cave och hans dåliga frön. Man kan tycka att det skulle räckt en stund och att man inte skulle behöva åka över halva landet så kort efter igen men man måste det helt enkelt. Jag sa till mig själv att om han är hälften så bra som han var då i Globen så räcker det som anledning för att söka upp ett nytt konserttillfälle så fort det går.  Så här är vi igen.

Jag har övertrasserat mina kontakter på sociala medier många gånger om med otaliga klipp och utrop om det här fenomenet Nick Cave men jag kan inte låta bli. Det brinner för starkt för att inte påtalas.  Det är svårt att sätta den exakta pricken på det men kortfattat kan man väl säga den här showen med det här bandet i den här formen som de befinner sig i nu överglänser alla nu levande artister och band många gånger om. Att inta vara här och uppleva det här hade varit något att ångra för all tid.

Jag skummar snabbt reaktioner från andra efter konserten och slås av att jag inte hittar ett negativt ord. Nick och bandet har en osannolikt stark medvind just nu. Det enda negativa jag hittar över huvud taget är en notis om att Göran Greider hade svårt att hitta sin bil i mörkret efter konserten. Det är den nivån på det här.

Det spelar ingen roll egentligen vad andra säger men visst är det speciellt att känna suget i publiken när Nick rusar ut på scenen inledningen av spelningen. Tyngden i de lyckliga suckarna när de klassiska lågmälda låtarna börjar eller euforin när de tyngre sakerna får folk att hoppa jämfota med händerna mot himlen som besatta får.

En konsert med Nick Cave & The Bad Seeds liknar ingenting annat.



"What a fucking incredible place" skriker Nick när han hittat mikrofonen för att dra igång första låten och bandet börjar med två egentligen helt omöjliga låtar från den senaste plattan. Omöjliga på det sättet att de är så långsamma och dystra att de skulle kunna slå ihjäl vilken show som helst, men inte den här. Här fungerar det.



Vi sitter på rad 22, inte helt i mitten men med utmärkt syn- och hörfält mot scenen. Några rader framför sitter programledare för SVT's Kulturnyheterna och några rader snett framför sitter Dennis Lyxzén och håller hov på en rad med sina bandkamrater. I övrigt är det oftast svartklädda kulturtanter och farbröder i alla åldrar som man lätt känner igen på håll. På vägen upp utspelades lustiga scener på perrongen i Borlänge som till hälften befolkades med Cave-fans på väg till Rättvik och till andra hälften av mer färgglada locals som av någon anledning bar ishockey-klubbor i fodral allihopa.

Ljudet är gott. Det är inte perfekt kalibrerat så det skaver och gnisslar som det ska. The Bad Seeds är i sanning en organisk organism som låter levande. Hela tiden. De kan kosta på sig att hamna på kanten ibland så att säga.

Efter inledande och grymt stämningsmättade Jesus Alone och Magneto brister det ut i god rock 'n roll i den stora favoriten Do You Love Me?.  Temperaturen i den svala gruvan stiger och det fortsätter i den monumentala From Her To Eternity. Folk i publiken tittar på varandra och undrar om de drömmer. Bistra män och kvinnor i läge korslagda armar spricker upp i motvilliga fånleenden. Det är svårt att vara cool när känslorna brinner i blodomloppen. Vissa gapar bara tomt och andra har börjat hoppa upp och ner på plats.


Just i From Her To Eternity tar Nick en av sina promenader rätt ut i publikhavet, genom det första blocket ståplats upp på läktarna och klättrandes på folk och stolar. Han tar hjälp av folk att hålla sig upprätt när han levererar textrader personligen in i ansiktet på utvalda konsertdeltagare. Mäktigt är ett för svalt ord för att beskriva det man ser. Han småpratar gärna med folk under tiden där han hamnar och de närmast får saker till livs som inte hörs ut genom PA-systemet. Bonus-material helt enkelt. Han skyfflar också elegant undan ett ivrigt fan som skall ta en selfie med Nick vilket skapar den virala succén Push that Guy Away parafraserade låten Push The Sky Away. Vad man inte ser på alla klipp utan behöver ett från en speciell vinkel till är att Nick faktiskt hjälper snubben som han just putta omkull upp igen. Gentleman i all rock 'n roll.



Vi får den härliga gamla låten Loverman som man inte hört live på många år. En låt som både Metallica och delar av Depeche Mode försökt sig på att tolka utan att lyckas nåt vidare. Man måste ha något speciellt i blodet för att leverera den här. Nick sjunger refrängen extra tydligt och trycker in varje bokstavs betydelse för oss:

L is for LOVE baby
O is for ONLY you that I do
V is for loving VIRTUALLY all you are
E is for loving almost EVERYTHING that you do
R is for RAPE me
M is for MURDER me
A is for ANSWERING all of my prayers
N is for KNOWING your Loverman's going to be the answer to all of yours


Efter Loverman uppstår tekniska problem på scenen. Det är på Warren Ellis kant och det är problem med hans lokala förstärkare, pedaler och kablar. Warren pendlar ju friskt mellan fiol, elgitarr och mini-moog bland annat och han är inte så snäll mot sin utrustning. Den får ta mycket stryk under en spelning. En stackars tekniker gör vad han kan under stark press och bandet fortsätter spela några lugna låtar under tiden som det lagas och lappas på scen. På det sättet får vi Into My Arms och just God is in the House som vi nog inte skulle fått annars. Aftonbladet överdriver i sin artikel hur lång tid det faktiskt tar men lite av den demoniska uppstarten kommer av sig en stund. Det är dock snart reparerat och kvällen fortsätter i samma kaotiska och vackra form som innan de tekniska missödena.

Red Right Hand görs i en stark och normal version ikväll. Här har ju Nick skojat till det ganska ofta det senaste och ändrat orden att handla om mobiltelefoner och vad galningar skriver på Twitter och liknande men nu får vi den som den skall låta. Publiken är euforisk.

Jag var inte helnöjd med Ship Song i Globen senast men nu i kväll glänser den som ett kristallskepp.
Vår låt. Rakt i ansiktet. Det finns inga torra ögon kvar.



En annan lugn favorit som vi inte hört på ett tag är Love Letter som görs vackert med Nick vid flygeln.

Love Letter Love Letter
Go get her Go get her
Love Letter Love Letter
Go tell her Go tell her

Vi återbesöker senaste plattan Skeleton Tree i starka Girl in Amber och sen vältrar vi oss i gamla Tupelo med palmer i storm i svartvitt på skärmarna. Basisten Martyn P. Casey drar ett tungt lass med oortodoxt bas-spelande här som låter som tjocka trösklar på ett positivt sätt.

Jubilee Street från förrförra skivan som lät helt okej på album växer live ut till ett riktigt monster. och en av höjdpunkterna i sig under hela kvällen. Låten har fått resa kan man säga. Total rock 'n roll.

I Globen sist stötte jag först på fenomenet att Nick ville ut i publiken och ägna sig mycket åt klapp & klang under Weeping Song och han gör likadant ikväll. Nu fungerar det dock bättre då han klättrat upp i höjd med vår rad och man får en bra blick nära på honom när han leder flamenco-klapps-övningarna. Blixa saknas ju förstås här men det låter annars fantastiskt bra ändå.

Stagger Lee sen då. Haha, ja, vad skall man säga. Om den var tuff  och grov från början på Murder Ballads 1996 så har den ju inte blivit mindre brutal med åren. Här släpps delar av ståplats upp på scenen och som får göra lite vad de vill. Folk dansar och skriker. Allt är okej så länge man inte förstör Nicks frisyr. Sista i efterhand tillagda versen om när Djävulen själv dyker upp sitter som ett spett i sten. Det är så löjligt bra.

Folk som tagit sig upp på scenen blir anvisade att sätta sig ner och får sen agera rekvisita i den täta Push the Sky Away. I mjuka rörelser puttar folk på scenen och folk runt hela arenan bort himlen framför sig. Lika rörande att se som sist.

Sen kommer det en rejäl överraskning och bandet plockar fram gamla City of Refuge från plattan Tender Prey från 1988. Sån här vild cowboy-punk var det länge sen nån fick höra med Nick.

Sista spår blir lugna Rings of Saturn som gör att konserten slutar som den börjar. Dystert, vackert och andäktigt. De har gjort de igen. Kört över en fullständigt.

Jag filmade en del under kvällen men det känns kluvet att dela det. Det är så långt ifrån känslan på plats och jag filmar som en kratta av och till. Tappar bort fokus. Tappar bort var Nick är. Men jag lägger ut det ändå. För att visa nån sorts bild av en sån här konsert.


På äventyr i Dalarna


Vi tar en mini-semester och åker till Dalarna. Mycket av syftet är en konsert som jag strax återkommer till i ett annat inlägg men här redovisar jag några av de andra synerna i det sällsamma landskapet.

Vi bor i Tällberg och fnattar runt mycket i Rättvik men hinner även med att besöka den gamla gruvan i Falun. Vädret är lagom svenskt och Siljan glittrar på sitt patenterade sätt.


Den gamla bryggan ut i sjön ligger kvar bakom tågstationen i Rättvik. Det är rätt friska vindar här vid sjökanten.


På ett mindre berg söder om Rättvik hittar vi Vidablick, ett utkikstorn som de också säljer väldigt dyr hnatverkskonst i.


De snålar inte med rödfärgen här uppe. Här vårt hotell i Tällberg.


Arenan Dalhalla är lika spektakulär varje gång man besöker den. Här har det huggits kalksten och haft sig i lång tid.


Det är en sällsam plats.


Här ser man sjön längst ner i gruvhålet, Numera närmast scenen.


I Dalarna kan man frossa i gruvmiljöer. Vi tar oss även till Falun och tittar på deras koppargruva. Den har också imponerande dimensioner. Fin mat i restaurangen och väldigt entusiastisk personal. Vi nöjer oss med en promenad runt gruvan. Det är lite som att gå varvet runt djurgårdarna i Slottsskogen i Göteborg - fast tvärtom.


fredag 8 juni 2018

10,000 David Bowie-låtar


Dags för ett jubileum igen. På den älskvärda sajten Last.FM.

Sidan räknar ju på genom fenomenet scrobbling allt man lyssnar på i musikväg och idag slår räknaren om till 10,000 spelade låtar med David Bowie. Det betyder att jag lyssnat på ungefär 2 låtar av Bowie om dagen varje dag sedan i april 2004 då jag kopplade upp mitt musiklyssnande på sidan.

Av sammanlagt 315 815 låtar utgör Bowie dock bara 0,3 % men ändå.




























Hur det såg ut nu när räknaren slog om
















De 8 mest scrobblade mer i detalj. Må vi få leva och scrobbla i många år till.