Stefans Domedagspredikan

Stefan Sundström
Domedagspredikan
Album, 2019

I fredags lagom till klimatstrejker och hyss på stan släppte Stefan Sundström ut sitt senaste album Domedagspredikan. Stefan satt inte och signerade färska vax på Åhléns som man skulle kunna tro att en artist som inte släppt en ny skiva på fem år skulle kunna göra. Nej Stefan befann sig inne i klimatstrejkens epicentrum på Gustav Adolfs torg i Göteborg och lirade och agiterade istället.

Det här är en politisk artist. På riktigt.

För den som är uppvuxen på 70-talet med Nationalteatern som stödhjul och med Hoola Bandoola Band i en transistor aldrig långt borta från en är det inget egentligt märkligt men för glin idag måste musik som faktiskt handlar om någonting vara smått obegripligt. Det är liksom standard med yta och blaj som default. Om än att Stefans låtar sällan är så rakt politiska som säg Fredrik, nu är det dags att gå till dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt eller Vi Betalar inte som en låtvariant på Dario Fo's pjäs så finns det alltid en djup politisk klangbotten i allt som skrivits och framförts. Naturbetraktelser kan landa i analyser av kärnkraftverksolyckors konsekvenser eller glesbygdens utarmning. De svaga i samhället belyses ofta och lyfts fram. De gnidna topparna som rider överst får sin plats i ljuset också. En klassisk textrad från Hård tid (Slicka uppåt sparka neråt) från 1993 går Varje barn får till läxa / lär dig bli lika fet som Hans Werthen.  Stefan fick välförtjänt Cornelispriset 1998.

Årets skiva Domedagspredikan följer tidigare verks linje och avhandlar på samma sätt det vardagliga, numera också om åldrandet men det djupa engagemanget i de stora frågorna är aldrig långt borta.

Som titeln anger blir det också en pendang till 1994 års Vitabergspredikan, en stor skiva i den goda produktionen som nu totalt räknar in ett omfång av femton album.

Stefan har ett eminent band med sig. På elgitarr hittar vi Ola Nyström som till vardags lirar i orkestern Weeping Willows när han inte hjälper Lasse Winnerbäck på turnéer. Ola var ju även med i Stefans kompband Apache och vi får anledning att återkomma till det längre fram. Basen trakteras av Nikke Ström mest känd från Nationalteatern men även massor av andra konstellationer. Piano och orgel hanteras av Martin Hederos från The Soundtrack our Lives som också hunnit lira mycket med Nina Ramsby till exempel. Mest förvånande är kanske positionen trummor som innehas av Martin Emtenäs som man mest känner igen som en av programledarna till SVTs Mitt i Naturen. Martin har dock odlat en parallell karriär som punktrummis i olika band i Umeåtrakten sen lång tid tillbaka.

Gott band alltså och ingen brist på budskap. Svänger det då?

Ja fan.

Just fans från gamla alster blir inte chockade av det här. Det låter härligt bekant men ändå med en ny snygg touch. På lite senare skivor har Stefan musikaliskt klättrat in mer och mer i arvet från axlarna på jättar som de som kommer efter står på. Jag pratar förstås om Cornelis Wreeswijk som alltid finns i häraden av den här sortens musik hur man än vrider och vänder på det. Stefan med band hamnar ibland i den där mjukt molliga visjazzen där det såklart är logiskt att Hederos rasslar runt på pianotangenterna som en återfödd Jan Johansson. Speciellt i Morsan är ett hav och Till Allan. Det är bister Jazz på svenska med smak av en och tall och folkmusik på håll. Utsökt är en underdrift

På andra spår ångas det på lite mer. Bara va En Del återvinner lite melodin i Stefans gamla Fisk i En Skål från 2000 jämt. I refrängen hälsar på något sätt den äldre varianten av Thåström på. Det är något i fraseringen av Att bara vara en del av någonting......Större... som låter som en den där andra Stockholmaren just där och då. Det är en riktigt bra låt och den blir inte sämre av att den i texten innehåller en variant på begreppet Allt Kött är Hö som jag av någon anledning är starkt förtjust i sitt bibliska ursprung till trots. Vera Vinter gjorde en tagning på de orden härom året också med gott resultat.

Ett annat textparti som biter extra bra är en gliring till gated communities i Gud Skriver brev om önskemålen att bygga murar för att hålla pöbel från bostadsrättsägare eller stad från land.

Vissa säger att folk är så smarta i stan
Att det blir bra med en mur
Så man får va ifred och va modern och urban
Och slippa bonnläppar och djur

         Men då säger jag Visst, låt oss prova på

Lycka till och ha det så gott
Vilken sida av muren blir det klösmärken på
När några veckor har gått?

Jag tycker om i princip allt på den här skivan. Det är möjligen det sista spåret Microbernas Skepp som jag inte helt förstår mig på. Den är lite för käckt spelad för min smak. Lite som en signaturmelodi på Morgonpasset från 1971 på speed. Jag kommer säkert att ändra mig om den här.

Titelspåret Domedagspredikan är klassisk Sundström i klass med grejer från Nästan som Reklam/Babyland-tiden.

Starkast blir det dock i Bakvänd Kikare som ändå om skivan är effektiv (37 minuter) och hållbar rätt igenom framstår som det stora utropstecknet. Som en hop klassiska låtar på en och samma gång fram och tillbaka i karriären och ändå här och nu. Alla perspektiv på samma gång. Text och musik gifter sig. Efter en stund faller Nyströms gitarr in i patenterade spridda blues-riff i full Apache-skala lagom till att man tror att låten är slut då Hederos utför en blixtoffensiv på hammondorgel. Underbart. Kan inte sluta lyssna.

Skivan finns på strömmande media-kanaler men den här skivan köper man tycker jag oavsett. Det här skall man gynna. Stefan tar en fet konsertsväng i höst också, Han spelar överallt. Jag klipper Stora teatern i november.

Här är listan på möjligheter

2 okt Drammen, Union Scene (NO)
3 okt Halden, Kongens Brygge (NO)
4 okt Sarpsborg, Glenghuset (NO)
5 okt Austvatn, Odal Rock Club (NO)
9 okt Gävle, Gävle Teater
10 okt Uppsala, Katalin
11 okt Falun, Kulturhuset tio14
12 okt Uddevalla, Östraboteatern
18 okt Umeå, Väven
19 okt Bollnäs, Bollnäs Kulturhus
25 okt Stockholm, Södra Teatern
26 okt Stockholm, Södra Teatern
30 okt Oslo, Postkontoret (NO)
1 nov Bryne, The Yard (NO)
2 nov Haugesund, Flytten (NO)
6 nov Örebro, Hjalmar Bergmanteatern
7 nov Karlstad, Scalateatern
8 nov Göteborg, Stora Teatern
9 nov Göteborg, Stora Teatern
13 nov Norrköping, Arbis
14 nov Jönköping, Jönköpings Teater
15 nov Helsingborg, The Tivoli
16 nov Borås, Sagateatern
20 nov Karlskrona, Rydows Salong
21 nov Halmstad, Najaden
22 nov Malmö, Victoriateatern
23 nov Malmö, Victoriateatern
24 nov Ystad, Ystad Teater
28 nov Mjölby, Mjölby Kulturscen
29 nov Växjö, Växjö Teater
30 nov Kristianstad, Kristianstad Teater
1 dec Kalmar, Kalmar Teater
4 dec Skellefteå, Nordanåteatern
5 dec Luleå, Kulturens Hus
6 dec Örnsköldsvik, Folkan Teater
7 dec Sundsvall, Sundsvalls Teater

Iggy Pop är Free

Iggy Pop
Free, Album, 2019

Förutom han David Bowie och möjligen Nick Cave har ingen enstaka artist någonsin gett mig så mycket nöje och stark musikalisk kultur som den här snubben, James Newell Osterberg Jr. gjort.

Mer känd under sitt artistnamn då, Iggy Pop.

Som att det inte skulle räcka med att ha frontat det mest monumentala rockband världen skådat, The Stooges, har gubben nu hunnit fram till sin artonde solo-platta (Lite beroende på hur man räknar)

En del konsumenter är lite avogt inställda till Iggys solokarriär. En del fastnar helt enbart i de sig klassiska albumen The Idiot och Lust For Life (Bägge från 1977) men gudars och satan vad de missar mycket i den spräckliga men oftast djupt intressanta fortsatta livsgärningen.

Förhandssnacket om nya skivan har skvallrat om jazziga saxofoner, digital teknik och dystra poem i tal-form  och bara det skrämmer lätt iväg en traditionell rocker åt ett helt annat håll. En mer insatt konnässör i ämnet Iggy förstår dock att allt är i sin ordning. Den som kan sin Iggy vet att det där feta garvet han besitter är direkt kopplat till ett becksvart mörker. De mest upplyftande stunderna länkar eufori och livslust med sorg och allvar på ett sällan skådat sätt.

Ta en låt som Iggy & The Stooges Gimme Danger från 1973. En låt som lätt kvalar in på en säg topp-tre-lista på det bästa som gjorts i låtväg. En låt som välter berg och dalar, väcker de halvdöda, får knogar att vitna och blod att bubbla. Djup glädje målad på en fond av sorg och eftertanke. Har man inte den känslan klar för sig kan man aldrig förstå Iggy riktigt.

Mönstereleven med bästa betyg i skolan som hamnade i sämre sällskap när han en bit upp i ålder ville spela trummor i ett band. Bildade världens bästa band byggt på dåliga droger och gott Fuzz.
Uppfann hårdrocken och punken i rena farten. Bytte trummorna mot platsen vid mikrofonen längst fram. Smörjde in sig i jordnötssmör på scenen och hackade sig blodig med tillhyggen bara för att få publiken att förstå att han menade allvar.

Likaväl som det där kluckande skrattet. Ingen kan skratta så gott som den som också vet hur mörkret ser ut inuti.

Det skall gott sägas att varenda ton Iggy tagit inte varit klockren. Några plattor är i högsta grad sådär men innerligheten i försöken är avundsvärd och oftast beundransvärd. Iggy har inte heller alltid haft full kontroll över det som släppts i hans namn som exempelvis hans kompis Bowie hade på sina skivor. Iggy har ofta släppt ansvar för arrangemang och musik till någon kapellmästare i bandet eller producent för tillfället. På Berlin-plattorna och Blah-Blah-Blah var det just Bowie, andra skivor har styrts upp av folk som James Williamson (New Values), Glen Matlock (Soldier), Ivan Kral (Party), Chris Stein (Zombie Birdhouse), Steve Jones (Instinct), Don Was (Brick by Brick), Eric Schermerhorn (American Caesar) eller Josh Homme (Post Pop Depression)

Med detta i åtanke är det inte så svårt att ta tag i årets nya skiva Free. Att Iggy mest fokuserat på orden och låtit några utvalda musiker styra upp ljuden är lite som det brukar vara. Att en del text levereras reciterad istället för sjungen väcker inte heller så stor förvåning. Vi hörde en hel del av detta redan på albumet Avenue B 1999. Ett jazz-projekt som havererade och blev lite allt möjligt på samma gång.

Mest kapellmästare på nya skivan är trumpetaren Leron Thomas och även gitarristen Sarah Lipstate som tar stor plats både i produktion och det som hörs i tonerna.

Vad hör vi då?

ja, i inledande titelspåret Free är associationen lätt till David Bowies svanesång Blackstar. Man hör samma typ av yrsliga blåsinstrument mot en vägg av blå teknik. Det är David Lynch och Dostojevskij, Popol Vuh och Chet Baker, allt i samma paket. På en och halv minut.

Det är en löjligt bra början.

Det blir inte sämre sen om än i något mer konventionell rockform i Loves Missing. Iggy sjunger mot minimalistiskt rullande bas, delikat New Wave-gitarr, noggranna trummor och med ringlande trumpeter i kanterna. Kanske plattans starkaste stund redan här.

Längre fram på skivan blir det lösare i kanterna. I Sonali hör vi ett trumljud inte heller det långt från något från Blackstar men Iggy hämtar också stämning från sitt gamla låtprojekt Risky med Ryuichi Sakamoto från 1987.

Jag inser när jag återkommande nämner Blackstar hur nekrologisk den här recensionen låter när Iggy i högsta grad fortfarande lever och jag får jobba lite med det i den fortsatta texten men beröringspunkten är ändå relevant och tonerna har likheter.

Allvaret bryts något i den ganska rätt och slätt fåniga James Bond. Den kanske mest tveksamma stunden på skivan men den tar sig något efter ett tag när bandet rullar på lite mer och blåset sätter in.

I Dirty Sanchez får vi ilska och en serie fula ord också. Det hör till. Iggy är inte obekväm med de runda orden. Det är ingen risk för nobelpris i litteratur här men orden rullar gott i call-and-response likt som i Success från 1977.  Själva texten är en redig sörja dock.

Glow in the Dark är en pärla också. I viss mån en remiss tillbaka till The Idiot men ändå märkligt modern. Härliga effekter lagda på elbas och trummor. Ödesmättad klaviatur och ett blås som gör sig bekvämt hemmastadd runt om.

Nästföljande stycket Page låter inte så tokig musikaliskt men här övertrasserar Iggy sitt vibrato-konto och låter lite som en parodi på sig själv. Lite synd. Texten har sin poäng.

Så är det dags för en sorts cover. Iggy tar itu med att recitera Lou Reeds dikt We are the People från 1970. Lou Reed är väl mest känd som textförfattare och framförare av sina texter i sång men i glappet mellan sitt gamla band The Velvet Underground och sin solokarriär skrev han en hel del text i ren diktform. Mycket av det har inte getts ut i tryckt form förrän långt senare. Iggy läser innerligt Lous rader och Leron Thomas kör total Tom Waits-trumpet i bakgrunden. Starkt.

We are the people without land. We are the people without tradition. We are the people who do not know how to die peacefully and at ease. We are the thoughts of sorrows. Endings of tomorrows. We are the wisps of rulers and the jokers of kings.

We are the people without right. We are the people who have known only lies and desperation. We are the people without a country, a voice or a mirror. We are the crystal gaze returned through the density and immensity of a berserk nation. We are the victims of the untold manifesto of the lack of depth of full and heavy emptiness.

We are the people without sorrow who have moved beyond national pride and indifference to a parody of instinct. We are the people who are desperate beyond emotion because it defies thought. We are the people who conceive our destruction and carry it out lawfully. We are the insects of someone else’s thought. A casualty of daytime, nighttime, space and god without race, nationality or religion. We are the people. The people. The people.

Iggy lånar en dikt till och läser Dylan Thomas Do Not Go Gentle into That Good Night och som musik ligger samma tema som i inledande stycket Free och det blir en spöklik effekt att höra de tonerna igen men nu med många fler ord. Dikten ursprungligen skriven 1947 och först utgiven i tryck 1952 har en speciell plats i många engelsktalande människors hjärtan. Dikten har också använts friskt i filmer och pjäser såväl som i konst och musik, alltifrån tyngre grejer som i ett klassiskt stycke av Igor Stravinsky till mer lättsamma som pekoralet Independence Day och i flera avsnitt av TV-serien Doctor Who.  Iggy får till en intressant spännvidd i sitt uttal här och även om den här tagningen också bara klockar in på en och halv minut hinns många känslor med.

Avslutas gör det med The Dawn. En dikt Iggy skrivit själv. Den binder ihop skivan på ett bra sätt.
Musiken är mer återhållen här för att lyfta fram orden.

Waiting for the dawn again
The darkness is like a challenger
To all my schemes and orders
And forced good nature
To just lay down is to give up
You gotta do something
Something

Because the dark is like a challenger

And he will point out the sore point
The wanting point
In my stage of the game
He'll point out memories
Basic, basic memories
The few moments that make life any fucking good
And he'll put those in my face
In the dark
If all else fails‚ it's good to smile in the dark
Love and sex are gonna occur to you
And neither one will solve the darkness

Kanske inte en skiva till kaffet för alla det här men förutom några mindre lyckade stunder på det stora hela en god stund med Iguanan får jag säga. Snyggt arrat och mixat och så roligt att han aldrig ger sig, Skivorna fortsätter komma. Jag är med dig in i kaklet Iggy.

Max Lorentz gjorde och gör Bowie igen

Max Lorentz
Kiss You In The Rain: Max Lorentz sings David Bowie (Album, 2008)
Shiningstar (Album, 2018)

Det här med att göra coverversioner på känt folks musik är rätt besvärligt som det är.
Att göra coverversioner på David Bowies musik är dessutom helt jävla omöjligt. Ändå försöker folk oavbrutet. Visst har det gjorts enstaka fungerande saker som Bauhaus tagning på Ziggy Stardust eller Tori Amos After All och Nirvanas The Man Who Sold The World och allt vad det kan vara. Få artister och band har dock försökt sig på att göra hela plattor med Bowie-tributer. 

Max Lorentz är nu uppe i två skivsläpp i albumformatet i ämnet David Bowie

Redan 2008 kom första plattan. Kiss You In The Rain. Max tolkade då ett spår vardera från varje LP Bowie släppte i spannet 1967-1980. Jag hade svårt att få tag i skivan som direkt fångade mitt intresse när jag hörde talas om den men jag bet på att hitta den i någon affär. Några år senare drevs jag till att ladda hem en halvkriminell plug-in till den dåvarande web-browsern Mozilla så jag kunde rippa ner några spår från dåvarande storsajten Myspace.  En fem-sex av låtarna fick jag hem i modest ljudkvalité i mp3 och de har spelats gott många varv sedan dess. Senare försök att få tag i själva skivan var fruktlösa. Senast hade jag en beställning liggandes hos Bengans i ett halvår innan de hörde av sig och gav upp själva. Inte ens att förskottsbetala för skivan hjälpte för att få fram ett ex så jag la ner det. Skivan fanns på Spotiy sedan en tid men jag avskyr att premiärlyssna på spår streamat. Det är okej att lyssna där sen till exempelvis i lurar på spårvagnsresor men första lyssningen vill man göra på riktigt.

Nu i år då det blev tal om en ny skiva, tio år efter den första lyckades jag i samband med köp av Shiningstar även till slut få hem den första alstret och att lyssna nu på de spår jag inte hört innan blev ju nytt på samma sätt som låtarna från den nya skivan är.

Max Lorentz var för mig mest känd som snubben som spelade hammondorgel med Lars Demian en gång i tiden och som programledare för något bortglömt nöjesprogram i SVT där jag framför allt minns en gladlynt intervju med Iggy Pop som Max gjorde i cafeterian på nåt glassigt köpcenter i Stockholmstrakten. Han har dock hunnit med en hel del mer än så visar det sig. Med start i det klassiska punkbandet Bitch Boys och senare genom en rad andra band med olika inriktning. Han har även hunnit med att producera skivor med Mikael Rickfors, Roffe Wikström, Kim Larsen och Janne Loffe Karlsson. Tone Norum lyckades han både producera och gifta sig med även om just det projektet avslutades några år senare. Innan de här Bowie-skivorna har Max även gjort fyra skivor med eget material. Numera spelas det orgel i band som heter saker som Kaipa da Capo och Mårran.  Just Janne Loffe Karlsson höll han just på att spela in nytt material med i sättningen orgel-trummor när Loffe så sorgligt dog för några år sedan. Tanken är att delar av detta släpps på skiva under 2019. Enligt Wikipedia inkluderar sessionerna tolkningar av Stravinskys Våroffer.

Mycket av det här ovan har jag ingen vidare koll på utan får återkomma till vid tillfälle och låt mig istället fortsätta fokusera på Bowie-skivorna.

Den första skivan har jag som jag var inne på redan hört en handfull spår på.  Den inledande första delen av Station to Station, titelspåret från albumet med samma namn hade jag lyckats få ner men inte den på Max album avslutande delen. Den delen av låten som i original hamnar i disco-funk-läge med fet skrik-refräng. Det känns dock bekant och roligt att äntligen få höra hela kakan så att säga.

Max har arrangerat mycket av den första skivan i ett sorts lätt-berusad-cirkus-orkester-mode. Det är alltså inte någon rak rocksättning utan snarare cabaré-jazz som för tankarna till Tom Waits och andra sådana cirkusartister. Låtarna är dock olika tossigt bearbetade. Mest härligt knasigt blir det i All the Madmen. Lätt apart Blues/Jazzpiano bråkar med obstinat ståbas och sången faller in från alla möjliga håll. 

Även om Max inte riktigt har pipan som andra svenskar som tolkar Bowie har, Jag tänker på Di Leva som kör sin show runt om i landet nu och Weeping Willows-Magnus Carlson som ofta drar en Bowie-sång i olika sammanhang, så är Max insats mycket innerligare och produktionen mycket mer kreativ och detaljerad. Där Di Leva på äldre dar tyvärr landar i något slags Schlagerfestival-pop och Magnus ibland hamnar i formen "En-dag-på-jobbet" så brinner det till mer när Max tolkar låtarna.

Blackout hade jag sedan innan också. En smått enorm version på en av mina stora favoritlåtar med Mr B. Här sjunger Max mycket tydligare än David själv och i den relativt sparsamma instrumenteringen hör jag rader i texten jag egentligen aldrig själv uppmärksammat tidigare.

Stycken jag inte hört tidigare lägger sig fint tillsammans med de jag känner igen. Drive-in-Saturday börjar som en kroginspelning med Cornelis Wreesvijk från 60-talet men styrs upp i med skirt effektivt piano och blir som en helt ny låt även om alla ackord ligger rätt.

Quicksand är också helt otroligt fin. Baserad mest på piano med en struttig Bob Dylan-orgel på kanten, senare kommer en jazz-saxofon och säger hej också. Det är så mycket värme i det här så man blir rörd.

Vackrast dock på skivan fortfarande är den enkla men självklara versionen av Be My Wife. En akustisk gitarr i andan av José Gonzales endast ackompanjerad av brus och ekon biter fortfarande lika gott. I sin enkelhet kanske den bästa Bowie-cover som någonsin gjorts.

Årets skiva tar vid där den förra slutade. Den första innehöll då en låt från varje vanligt album som Bowie gjorde mellan 1967-1980 och den andra då på samma sätt fast då en låt från varje vanligt album mellan 1983-2016 (inklusive de två Tin Machine-plattorna)

På pappret ser det här såklart svagare ut. Bowies 70-tal är odiskutabelt den starkaste fasen i en karriär som världen någonsin skådat, räknat både på idag både levande eller döda artister och grupper. Efter 1980 är Bowies output mer splittrad och spräcklig. Här finns förstås mängder av guld men man får sålla en del för att hitta det. Skivorna är inte heller överlag så starka som förr. Någon skiva är till och med rent usel (Never Let Me Down) Detta till trots hittar Max en intressant samling låtar att tolka och som på förra skivan är de inte heller här alltid de mest självklara valen från respektive skiva som lyfts fram.

Jag får erkänna att låtar som Shopping for Girls (Från Tin Machines andra album) eller Lucy Can't Dance (från Black Tie, White Noise) inte sitter som en smäck i frontalminnet som låtarna från den första skivan gjorde. Det låter ändå väldigt bra. I Förhållande till den första skivan låter den nyare något nyktrare och mer ordningsamt producerad. Några riktigt feta spår hittar vi även här.

Absolute Beginners byggs om till en vacker vals. I ett arrangemang inte alls otänkbart att tänka sig att Bowie själv i samråd med sin hovpianist Mike Garson skulle kunna göra som en variant på det vanliga utförandet.

Thursday's Child plockas också ner i tempo och omringas av starkt pianospel och här körar Max snyggt mot sin egen solo-sång. I sådana här nedmonterade versioner hör man verkligen hur ohyggligt stark Bowie är som låtskrivare. Det så storslagna melodier. Man kan göra lite vad fan som helst med de men de överlever ändå.

I I'm Deranged hittar Max delvis tillbaka till sitt Cirkus-orkester-perspektiv från förr och pianohändernas ägare har bjudits på en klunk starkt igen. Det låter dock fruktansvärt bra när det rasslar runt bland tangenterna och en rak café-gitarr håller takten vid sidan av. Efter en stund utvecklas sällskap av bas i baktakt och röster ansluter i sången. Sen ansluter en saxofon på ett våldsamt Tom Waits-humör och en fantastisk tolkning är fullgjord.

Starkast på årets skiva är dock den allvarsamma versionen av Loving The Alien. Stycket som först presenterades på albumet Tonight 1984. Då i tidstypiska sönderproducerade kläder. (Jag erkänner dock villigt att jag håller min tolvtummare på singeln i gatefold från den tiden mycket nära hjärtat). Bowie tog själv tag i låten och gjorde ett mer passande arrangemang som han presenterade på sin sista turné 2003 och Max version bygger mer på den senare versionen. Det är storslaget hur som helst och här hör vi den mest imponerande sånginsatsen också.

Bägge skivorna är värda all uppmärksamhet de kan få. Det finns en detaljrikedom och lekfullhet som man sällan hör på skivor nu för tiden. Speciellt för det extreme Bowie-fanet finns här massor av påskägg i form av ljud och fraser som inte alltid hamnar där de fanns från början. Små textsjok kan dyka upp i fel låtar så att säga och små små detaljer tillförs här och där som bara den som lyssnat sönder sig på den här rymdmannen kan uppfatta och uppskatta. Och som jag gör det.

Franska Trion tar Stora Teatern i besittning

Franska Trion
Konsert, Stora Teatern, Göteborg, 16 mars 2018

Kultgruppen Franska Trion börjar få rejäla framgångar nu och är på god resa från kultepitetet till något större. En utsåld Stora Teatern i Göteborg är större än ett glest indie-disco om man säger så.

Musikaliskt har trion inga problem med att fylla ut den härliga gamla lokalen. Det är dels utsålt så långt som jag kan se och dels tar bandet härlig full plats på scenen trots att de bara är just en trio.

En stor och fin flygel har möblerats fram till sångaren och pianisten Matti Ollikainen och i centrum på scenen har vi Viktor Turegård på bred kontrabas. Till höger lite vinklat inåt finner vi slagverkaren Thommy Larsson och alla bidrar stort den här kvällen som redan från första start är en ren segerfest.

Härliga Stora Teatern från parketten sett strax innan avspark

Det spelas mycket från de två senaste skivorna även om vi får en och annan äldre klassiker eller mer obskyr historia. Många fina låtar från bästa Som ett Spjut genom Dagarna betas av i grandiosa versioner. Bandet är riktigt taggat.

Ljussättningen är inte så pjåkig heller

Bandet spelar och sjunger förträffligt och det enda lilla att anmärka på är att det är svårt att få bredden av olika intensitet i ljudet att fungera mot oss i publiken. Bandet växlar ju fort mellan hysteriskt vackert och finstämt till mer brutala tongångar och då till exempel i det brutala är det svårt att få till till exempel Larssons härliga trumspel där det inte snålas med bank på virvlar och cymbaler. Samtidigt försvinner Turegårds mjuka kontrabas i det hela men det är en lite anmärkning i den här härliga showen så fylld av sköna krumbukter på instrument och i sång att det är svårt att inte le stort mest hela tiden. Publiken är också gott lugn men innerligt engagerad i föreställningen.

En stor kväll med Franska Trion

Mot slutet blir det förstås stående ovationer

Jag fångade min vana trogen en liten skvätt på video också. Missade förstås början, men stora delar av den fina En Forsande Flod kan man se och höra på här:

Blackstar ★

David Bowie
Blackstar
Album, 2016

Ett år kan börja sämre om man säger så. Ett nytt album med David Bowie. Yep.

Man har ju fått vänja sig vid att Bowie finns igen efter att han kom tillbaka efter sin långa frånvaro 2013 då han så oväntat släppte ny skiva och visade att den här sagan inte alls var slut än. Sen dess har han hunnit med och släppa en EP, några singlar och vara med och sätta upp en musikal.

Nu lagom till födelsedagen igår släpptes så nya skivan Blackstar eller ★ rätt och slätt.

Innan albumsläppet har vi fått höra två singlar, titelspåret och Lazarus och dessa är inkluderade på det nya verket också.  Vidare finns två stycken med som släppts tidigare fast som här är med i omarbetade versioner. Det gäller 'Tis A Pity She Was A Whore och Sue (Or In A Season Of Crime) som släppts på singlar och samlingsalbum härom året. Utöver detta är det blott tre helt nya låtar.

Det är en kompakt och härligt märklig skiva. Riktigt så avantgardistiskt som på första singeln, titelspåret som skivan inleds med, är det dock inte fortsättningsvis på albumet.

De omarbetade styckena vinner mycket på sin re-make. 'Tis...  som från början var en ganska lökig lägenhets-demo i instrumentalform där Bowie härjade runt på daterade keyboards är här utbyggd med sång och text och mer fullskalig instrumentering. Vi bjuds på rikligt med tut i luren och sång med inställningen spjuver. Trummorna bankas taktfast både mitt på och på kanten. Hela tiden. Låten blir någonting helt annat än den var från början.

Den andra omgjorde låten, Sue... har inte byggts om fullt lika mycket men här har svårjazz-ambitionerna från originalet växlats ner något till förmån för klassisk drum'n'bass och en elgitarr som tilldelats mycket lite diskant får spela en viktig roll. Bowie sjunger i sin egna härliga nya värld.

Lazarus kom ju ut på singel lagom till jul och det är en härlig moloken pärla till låt. Bowie lyckas blanda ihop ekon från sin Berlin-tid, vilsna ljud från både det eleganta tidiga 70-talet och från mitt i det mer förvirrande 80-talet. Ändå låter det modernt och ändå inte. Det är som hela skivan i sig, framlänges, baklänges och här och nu. Dessutom är saxofon-kontot våldsamt övertrasserat. Det är saxofon överallt. Inte så mycket spelad av David själv utan oftast av Donny McCaslin så det står härliga till. Vem kommer undan med så här mycket saxofon anno 2016? David Bowie gör det.

Girls Love Me för tankarna något till 90-tals-skivan 1. Outside i sin distinkta kyla. Elektronik och jazz i samma paket. Utomjordiska trummor.

Where the Fuck did Monday go?

Textmässigt är det som vanligt helt obegripligt.  Det går väl att ana reflektioner över åldrande, döden, rymden, förväntningar på resultat i artistskap etc. men sina vana trogen är meningarna uppklippta i sina egna små planetsystem och läses sällan ut speciellt rakt av någon lyssnare. Alla får göra sina egna tolkningar.

Dollar Days har mer formen som en konventionell rocklåt och här får saxofonen samsas i slutdelen med klassisk elgitarr som pekar rakt upp i världsrymden igen.

Avslutade I Can't Give Everything har också lite mer klassiskt drag över sig. Det ledsna munspelet ekar förstås från klassiska A New Career in a New Town från 1977.  I övrigt med tjocka mattor keyboards och nästan dansanta rytmer. Sången sitter som den skall.

Så ja eller nä. Det är fortfarande inte en par med med de klassiska verken från förr men det är fan så roligt. Att han fortfarande letar, utforskar, grejar och pysslar med hela grejen istället för att bara coola ner sig och spela säkert. Så gör en riktig rockstjärna. Det finns bara en sådan kvar. Han heter David Bowie.

Hjärtattack live på Henriksberg

Konsert: Hjärtattack och Rallarswing

Henrikbergs takterass, Göteborg 27/2 2013

Det är en lite otacksam uppgift att ruska upp Göteborgspubliken en kväll mitt i en arbetsvecka i slutet på mörkaste och ruggigaste februari när de flesta mest vill dra en filt över sig och inte titta fram förrän klockan slår April ungefär. 

Göteborgsbandet Hjärtattack gör ett gott försök på det gamla klassiska etablissemanget Henriksberg i Majorna i Göteborg. Detta ställe som i över hundra år dragit till sig hipsters, alkoholister, huliganer, poeter, författare och annat löst folk. Här har Viktor Rydberg, Fritjof Nilsson Piraten och Evert Taube krökat ner sig och roat sig. Nuförtiden spelas biljard i mittsektionen och på det översta planet finns en liten men trevlig scen nära den fina utsikten över Hisingen, älven och Stenas färjeläge ute på takterassen.

Föreställningen drar igång en stund efter utsatt tid då publiken har lite svårt att lämna tryggheten i baren en halv trappa upp men några ackord in i första låten valsar folk ner lite lojt för att se vad som bjuds på scenen. Hjärtattack blandar nytt från nya ej än utgivna EP:n och gamla hits. Det nya materialet låter lite enklare och rakare än spåren på förra EP:n som hade lite lite mer komplex struktur. En av de nya låtarna innehåller dock ett gott spaghettiwestern-moment med galopperande stränginstrument och trummor som skall bli kul att få lyssna lite mer noga på sen när skivan släpps. 

Gamla Fas 3 sitter som ett spett rent ut sagt, kalasversion, medan Moralpanik förlorar lite på att basisten Tony som sjunger just på den här har lite svårt att bestämma sig vilka register han skall sjunga i. Han sjunger här lite all over the place så att säga. Nyskrivna Ung & Bortskämd funkar fint.

Setet avrundas med en svensk översättning av Eddie & The Hot Rods Do Anything You Wanna do. En fin glad cover som rent av får spontan dans att uppstå i lokalen.

 Här är jag i full färd att leka Anton Corbijn och ta starka bilder på Hjärtattack. Det går sådär.

Här en bild på dansen som uppstått i slutet på setet. Riktigt så ödsligt som det ser ut här var det faktiskt inte. Skaran åskådare kan nog räknas i hyggligt stora tvåsiffriga valörer.

Efter Hjärtattack dyker orkestern Rallarswing upp. Jag hade ingen aning vad det var för nånting med det visade sig vara ett retroband som snöat in på glad dans-jazz från 40-talet och i stora drag såg ut som de kom från de tiden också. De bjuder på pigga versioner av Ain't misbehavin' och Swing it Magistern vid sidan av andra gladlynta toner. Speciellt starka insatser noteras på trombon, trumpet och tvättbräda. De avrundar med en stark version av temat ur Djungelboken. Hysterisk styrdans regerar på dansgolvet.

En onsdag kväll är också en kväll. Även om det är ett rent helvete arbetsdagen efter.

Mer info om Hjärtattack hittar du på FACEBOOK. Bandet är inte att förväxla med Stockholmsbandet med samma namn. Deras verksamhet hittar du info kring på deras FACEBOOK.

Rallarswing har också en FACEBOOK. Alla tycks ha fejsbok nuförtiden. Det är inte så många som upptäckt att Myspace faktiskt återuppstått och ser rätt coolt (om än förvirrat) ut.

Var är Major Tom?

William Shatner
Seeking Major Tom
Album, 2011

Temaskivan Seeking Major Tom har funnits ute ett par veckor nu och du har säkert hört någon snutt redan från någon spelevink som delat eller e-postat dig en länk men jag känner att skivan behöver analyseras ytterligare då det är en rejäl kaka proppfull med kända låtar spelade av en galet storskalig gruppering kända artister som alla hjälper legenden William Shatner att prata sig igenom klassikerna.

Shatner är ju naturligtvis mest känd som skådespelare. Odödliggjord genom TV-serien Star Trek naturligtvis men också i långfilmer och andra TV-serier som inte alltid handlat om äventyr i rymden. Under senare år fick han plats i prime time TV som stor stjärna i Boston Legal och man hade ju kunnat tro när han slapp vara programledare för tv-program som rekonstruerade flygplansolyckor som han tvingades göra när karriären nådde lägre höjder att han skulle fortsätta på den breda motorvägen, men då tog William än en gång upp sin andra ådra här i världen, sin musik, eller ja, sin version av musik.

William skivdebuterade redan 1968 med skivan The Transformed Man och lade här grunden till sitt musikaliska artistskap. Istället för som brukligt är sjunga låtar så pratade Shatner sig igenom dem, reciterade dem. Med stort allvar och med en helt egen uppfunnen stil använde sig Shatner av säregna betoningar, utomjordiska konstpauser och växlingar i intensitet som gör vilken lyssnare som helst yrslig. Världen hade aldrig hört något liknande. Framförallt versionen av Bob Dylans Tambourine Man skapade förvirring, glädje, ilska och andra stora känslor hos den överraskade publiken.

Efter Transformed Man följde några liveskivor och en skiva tillsammans med sin medskådespelare från Star Trek, Leonard Nimoy, innan han fullständigt golvade världen med sin famösa insats på The Sci-Fi Awards show 1978



William Shatner var konferencier på sience fiction-galan men hann även med att göra en brutal version på Elton Johns Rocket Man och även om låten aldrig gavs ut på skiva då har den levt vidare och blivit en modern klassiker på Youtube och andra sociala kanaler.

2004 Chockade Shatner en hel värld genom att släppa en ny skiva som han inledde med en tung coverversion av indiebandet Pulps enorma hit Common People. Han passade även på med att spela in en gring gubbe-duell med Henry Rollins och nagla några riktigt finstämda nummer som inte alls lät kitsch utan faktiskt riktig god musikkultur. Mycket tack vare Ben Folds som la de musikaliska grunderna. Men trots allt, utan den säregna rösten hade det på sin höjd blivit en halvmysig platta. Has Been är helt klart värd att kollas upp för den som har missat den

Nu i oktober 2011 åker Shatner ut i rymden igen. Tillsammans med producenten Adam Hamilton hittade männen ett samband mellan en rad gamla klassiska låtar och snickrade ihop ett album som har så mycket gästartister på sig att jag helt enkelt får beta av hela plattan låt för låt för er. Stommen utgörs av David Bowies klassiska Space Oddity och sångens rollfigur Major Tom som försvinner ut i rymden. För att hårdhänt knyta ihop historien till en helhet avslutas varje låt på skivan med ett utdrag ur just Space Oddity utöver den fullskaliga version som infinner sig på spår två. (Lite längre fram på skivan repriseras kort även andra av låtarna igen vilket skapar lite musikal-feeling över projektet)

To bodly go where many men gone before, men not quite this way...

Major Tom (Coming Home) [feat. Nick Valensi]
Skivan öppnas med den västtyska pop-sensationen Peter Schillings stora hit från 1982 som är en fristående fortsättning från Bowies Space Oddity. Först utgiven på tyska, något år senare på engelska och då en modest hit även i USA. Enorma framgångar fick dock låten i andra anglofila länder som Kanada och Sydafrika. Nick Valensi, mest känd för att bända strängar i poporkestern The Strokes hälsar på och förgyller en annars ganska syntpoppigt inramad Shatner

Space Oddity (feat. Ritchie Blackmore & Candice Night)
Motorn till skivan, Den episka rymdsagan som Bowie först släppte 1967, sedan igen 1969 och ytterligare en gång till 1972 har väl i ärlighetens namn egentligen tolkats bättre många gånger förut, men Shatner får till en rörande ton som lyfter fram den sorgsna texten. Helt otippat läggs gurorna och bakgrundssång av Ritchie Blackmore (Mest känd från Deep Purple) och hans fruga Candice Night. Lite vid sidan av spelar Alan Parson keyboards

In a Little While (feat. Lyle Lovett)
U2's låt från ganska långt fram i karriären får en fin inramning av Lyle Lovetts väna röst. Shatner låter som en Bono som tar sig på ännu större allvar än vanligt upphöjt till 10. det låter ganska härligt

Space Cowboy (feat. Brad Paisley & Steve Miller)
Nu blir det rörigt. Space Cowboy är på sätt och viss Steve Millers gamla klassiska The Joker, men ändå inte. Låt oss skylla på en viss Homer Simpson som trasslade till det här redan på 90-talet. Mainstreamcountryartisten Brad Paisley bidrar med gitarr och sång vid sidan av Steve Miller själv.

Space Truckin' (feat. Ian Paice & Johnny Winter)
Mera Deep Purple, fast nu utan Blackmore. Ian Paice försvarar här färgerna i den lätt osannolika konstellationen tillsammans med Johnny Winter. Riktigt sköna akustiska gitarrer och sydamerikansk touch på den här tagningen. Shatner låter som Jim Morrissons farfar som fått hänga med på en Doors-låt 1968.

Rocket Man (feat. Steve Hillage)
Äntligen på skiva efter trettiotre år vilse i eterrymden. Versionen från 1978 är mer dynamisk och rakt i ansiktet men den nya versionen är inte dum den heller. Steve Hillage känd från flumbandet Gong deltar i en orgie av bubbliga elpianon och en mjuk 70-talsaktig produktion.
I'm a Rock-It Man.... En av plattans höjdpunkter. Och just det ja. Elton John skrev förstås originalet, men den är ju inte alls kul egentligen, ett billigt försök att casha in på rymdtrenden satt av andra viktigare artister.

She Blinded Me With Science (feat. Bootsy Collins & Patrick Moraz)
Tomas Dolby skrev en knasig låt 1982. Den blir inte mindre knasig i händerna på Shatner, funk-pellejönsen Bootsy Collins och pianisten Patrick Moraz, den senare mest känd från den progressiva gruppen Yes. Skivans svängigaste spår.

Walking On the Moon (feat. Toots Hibbert)
1979 ägde The Police världen med låtar som den här. Med hjälp av reggaelegendaren Toots Hibbert, känd från Toots & the Maytals tillverkas ganska puttrigt radioskval i årets version.

Spirit In the Sky (feat. Peter Frampton)
Singeln sålde 2 miljoner ex 1969 när det stod Norman Greenbaum på den. En osannolik världshit som både var tok-religiös i texten men ändå innehållande närmast Jimi Hendrix-liknande gitarrprestationer. Shatner tar sig an låten som en kvart-i-tre-full Johnny Cash, men låten når ändå inte riktigt upp i himlen

Bohemian Rhapsody (feat. John Wetton)
Här ger sig Shatner ut på djupast tänkbara vatten, eller mest svårmanövrerade del av rymden. Att ge sig på Queens rock-opera Bohemian Rhapsody är ju närmast att betrakta som ett kamikaze-uppdrag. John Wetton känd från gruppen Asia hjälper Shatner till ett storslaget misslyckande

Silver Machine (feat. Wayne Kramer & Carmine Appice)
Man får verkligen ge det till Shatner, han har fått till en helvetes gästlista på sin skiva och valt låtar av en blandad art. Brittiska spacerockbandet Hawkwinds klassiska Silver Machine får sig en avhyvling med hjälp av Mc5-mannen Wayne Kramer och Carmine Appice, trummis från de ännu tyngre Vanilla Fudge när det begav sig. William Shatner sjunger en sång som Lemmy sjöng från början. Det är episkt

Mrs. Major Tom (feat. Sheryl Crow)
Nu släpper Shatner mikrofonen och släpper fram Sheryl Crow till att sjunga sången skriven av bandet K.I.A som har vänt på perspektivet och berättar hur tillvaron är sett från frun till Major Tom. Hur hon har det helt enkelt. Det blir lite sliskigt. Men Shatner trivs, Han är ett stort fan av Crow och ser henne alltid live om hon spelar inom en radie av 50 miles från där han råkar befinna sig för tillfället.

Empty Glass (feat. Michael Schenker)
Det här är en av de få låtarna jag inte har någon relation till sedan tidigare. Kanadensiska The Tea Party släppte låten 2004. Det bandet har på senare tid haft ett sjå med att freda rätten till sitt namn mot en grupp fanatiska galningar på högerkanten, men har i rena ilskan återförenats och satt sig till motvärn. Låten är riktigt bra och helt osannolikt spelar Michael Schenker gitarr på den. Schenker gjorde sig känd som medlem i tyska hårdrocksorkestrar som UFO och Scorpions förr i världen.

Lost In the Stars (feat. Ernie Watts)
Här blir vi allvarliga igen i sången som gjordes känd av Frank Sinatra. Ernie Watts känd saxofonist som lagt tut i luren på konserter och skivor med The Rolling Stones och Frank Zappa ger låten en lätt erotisk ton.

Learning to Fly (feat. Edgar Froese)
Pink Floyd har ju varit ute och flögit förr. 1987 lärde de sig att flyga igen och här arrangeras sången om i samarbete med astral-tysken Edgar Froese som annars turnerar jorden runt med sin syntetiska new age-grupp Tangerine Dream. Så-så.

Mr. Spaceman (feat. Dave Davies)
The Byrds skrev den närmast gulliga rymdmanshistorien 1966 och nu tar Shater hjälp av ett annat 60talsnamn, Dave Davies från The Kinks för att få styrsel på sången igen. Det går lite sådär. Den här hade varit roligare att göra om mer rejält, metal eller syntpop typ.

Twilight Zone (feat. Warren Haynes)
Här rycker skivan upp sig igen rejält. En av plattans höjdpunkter levereras i form en ny upptagning av Golden Earrings Twilight Zone från 1982. Shatners vokala insats låter som ett bisarrt utspel Shatners rollfigur Denny Crane kunde få ur sig i ett extra inspirerat avsnitt av Boston Legal. Arrangemanget andas power-pop och sväng, Warren Haynes, känd från Allman Brothers Band lägger kön gura på det hela.

Struggle
Skivans enda nyskrivna sång med text av Shatner själv. Ödesmättat, överdrivet och over the top förstås, vi är ju trots allt ute i rymden. Enda sången utan kändisgästspel. Det blir lite U2-parodi över det hela.. Lyssna, Tänk Bono och le.

Iron Man (feat. Zakk Wylde & Mike Inez)
Varför Black Sabbaths Iron Man är med här kan man fundera på en stund. Eller så kan man fascineras över ljudet av en 80 år gammal William Shatner som skriker ikapp med Zakk Wyldes gitarr och fundera på om man själv är ett fragment av så rolig i framtiden som den här mannen är. Mike Inez, bassist i Alice in Chains bygger bas till fundamentet

Planet Earth (feat. Steve Howe)
Skivan slutar lite som den börjar, med ren och skär 80tals-pop- Duran Durans Planet Earth skruvas upp rejält och blir rena dansgolvsklassikern i sin nya kostym klädd med hjälp av Steve Howe känd liksom Patrick Moraz från den brittiska gruppen Yes

Jovisst, det här är inte ett skivsläpp i Tom Waits kaliber om man jämför med recensionen innan. Men vadå, man behöver lite trams ibland också. Och William Shatners trams är så befriande i sitt märkliga allvar och här och var låter det faktiskt riktigt bra också.

Vad folk än säger om plattan så har ingen gjort något liknande innan och inte med den mängden meriterade artister och musikanter heller. 80 jordsnurr Shatner. 20 låtar rockhistoria och rätt ut i rymden.

Man kan ha det tråkigare.

Skivan finns ute i affärerna där du handlar grammofonskivor eller på Spotify eller överallt

Tom Waits gör ingen besviken

Tom Waits
Bad As Me
Album, 2011

Jag pratar ibland om artister som framlever sina dagar lite grann bredvid de breda vägarna i populärkulturen. Artister som inte följer trender, hyss och moderniteter. Artister som letar efter ett annat parallellt universum.

Tom Waits behöver inte leta, han ÄR ett annat universum.

Som en portal till en annan tid har Tom sedan skivdebuten 1973 gett oss sin version av gammal blues, jazz, gospel, folk- och crooner-musik. På 80-talet gick han tvärtemot de flesta andra samtida branschkollegor som förtvivlat försökte hänga med i den nya elektroniska eran. Tom utforskade då istället tango, äldre europeisk musik som den av Kurt Weill, zigenarmusik och atonal konstmusik med förkärlek med bankande på stålföremål och andra saker som kunde generera ljud.

Sådär har han hållit på sen dess. Han har satt upp musikaler och släppt skivor i en imponerande följd och även hunnit med att göra minnesvärda roller i en rad filmer. Aldrig direkt i huvudrollen men inte sällan i den rollfigur man minns mest långt efteråt.

Skivorna som lanserats har kunnat låta hur som helst. Det har handlat om skrik och distorsion lika gärna som en gråtmild jazzballad. En sak är säker, i den här musikaliska världen finns aldrig något bäst-före-datum. Få artister kan så konsekvent kallas tidlösa som Tom Waits.

Just detta gör det så spännande att lyssna av en ny skiva med Tom Waits. Vad skall han hitta på nu? Blir det svår östeuropeisk teatermusik? Spoken word med ackompanjemang? Något man kan dansa jitterbug till? Industrimusik som inte går att förstå? Skall vi ut och åka tåg?

Jag tar fram en flaska whisky av fin modell som jag fick förra året när jag fyllde jämt. Den är närapå orörd. Jag har liksom inte hittat något tillfälle stort nog att förära med en klunk av innehållet, men det här är en sådan dag, en kväll värdig flaskan.

Jag häller upp ett par centimeter Ancnoc och trycker på play.

Fotografen Anton Corbijn tvingar Tom Waits att stå länge vid ett träd

Ja, vi skall ut och åka tåg. Jag hinner knappt sätta glaset till munnen innan jag är överkörd av avgående tåg mot Chicago. "All Aboard" skriker Tom och sången går i hög fart som i en gammal svartvit stumfilm där varje instrument accentuerar varje ljud ett tåg av äldre modell kan ge i från sig. Innan jag hunnit hämta mig brister Tom ut i nästa sång. Raised Right Men böljar fram som en exotisk dans på en sjaskig bar för en handfull årtionden sedan. Låten är som gjord för epigonen Nick Cave att utveckla vidare som han gjorde med Toms Shore Leave som i Nicks händer blev Red Right Hand. Men Toms låt behöver egentligen ingen vidare behandling, den svamlar fram alldeles utmärkt på egen hand med underbart distinkt ålderdomlig orgel i ackord som feta utropstecken utspridd över sig.

Bara ett par låtar in på skivan upplever man känslan som att sitta naglad i en särdeles tung film som man inte kan släppa med blicken. Man dras till en annan plats. En vision av ett gammalt Amerika börjar spela innanför hjärnbenet, eller ett annat Amerika än det där man ser i cola-reklamen eller på nyheterna. Ett Amerika fyllt av människor av kött och blod, av damm och slitage, känslor, svordomar och själ.

Toms sång pendlar mellan patenterat skrovlig och mer bistert klarsynt mörk men han visar även prov på en nyuppfunnen falsett som inte liknar något annat röstläge han hittat på tidigare. Det slår mig att Tom Waits som redan som 25-åring utvecklade sin välkända skrovliga farbrors-röst nu faktiskt har uppnått ålder och i all mening nu faktiskt är den där farbrodern som han tidigare låtsats vara.

Upptempo-spår med spår av rockabilly och en vag koppling till 50-talet varvas med rent sagt vackra mer stillsamma nummer. Det ekar från gamla klassiker som Blue Valentine eller Rain Dogs men det låter ändå helt nytt. Musikerna som deltar på skivan är som vanligt av högsta kvalité. Marc Ribot som spelat på många skivor med Tom tidigare gör det han skall. Hans gitarr låter jazzigt lågmält eller som en varm såg när det behövs. Kompletterande gitarr spelas av David Hidalgo och Keith Richards som också hälsat på i skivstudion hos Tom tidigare. Det är över huvud taget väldig mycket folk med på skivan. Inte mindre än fyra basister arbetar av sina pass varav Flea och Les Claypool kan nämnas. Men den stora skaran musiker skapar ingen oregelbunden soppa. Även om plattan är både stökig och lågmäld om vart annat skapar den ändå en helhet som ett klassiskt album gör.

Tom leker även med ljudkvalitén och skapar effekter med den. I ena stunden låter inspelningen som en stenkaka med det ekande pianot lagom långt borta från mikrofonen för att en vers senare släppa in Tom på skrockande sång i ren HD-kvalité.

Ofta låter det tryggt och bekant. Det låter som man vill att det skall göra och som man mer eller mindre förväntat sig men i Hell Broke Luce kastar Tom runt lyssnaren som en gammal vante. I en blytung sång skriker Tom fram en brutal text om en Irak-krigs-veteran som kommer hem och helt plötsligt är det inget romantiskt skimmer över skivan längre. Låten är en skoningslös uppgörelse med USAs krig runt om i världen och just ett enstaka fall. Det enstaka fallet med soldaten Jeff Lucey som i Irak blev beordrad att avrätta barn, överlevde kriget, kom hem, men aldrig kom överens med sig själv och sina tidigare handlingar och slutligen tog livet av sig till sin omgivnings stora förvåning. (Läs mer om Jeff som ligger till grund för Toms sång här)

Kontrasten från sången om Jeff till den sista avrundande sången på skivan, den mest bedårande nyårsvals (New Year's Eve) som går att föreställa sig är enorm. Men det här är Tom Waits. Det är inget halvdant fyllo som kan sjunga och dra vitsar på kommando. Det här är en artist med stor integritet och koll på vad han gör helt enkelt. Tom har ägnat mycket tid vid sidan av sitt konstnärliga arbete med att säkra sitt varumärke och sin person. Han har i rättegång stämt sådana jättar som Pepsi, Levi's, Audi och Opel som alla försökt använda Toms musik i sin reklam utan Toms godkännande.
Han har vunnit alla rättegångarna, och ofta gett bort pengarna till välgörenhet.

Själv har han stått anklagad vid ett tillfälle. 1977 ingrep han när några individer blev misshandlade på en krog. Det visade sig att de som misshandlade var korumperade civilpoliser och Tom och en kollega arresterades för "störning av ordningen". Juryn fann dock Tom helt oskyldig så han fortsatte processa och fällde senare Los Angeles poliskår i en ytterligare rättegång. Poliskåren fick då punga ut med $7.500 till Tom

Det är svårt att inte tycka om Tom och även hans nya sympatiska skiva. Är du själv en gammal vän av Waits musik är det här mycket av att hitta hem igen, och är du sedan tidigare obekant med mannen och hans musik, ja då har du mycket roligt framför dig, och du kan lika gärna börja med Bad as Me som någon annanstans.

Skivan släpps på måndag den 24 oktober

All den här Jazzen

Maria Rylander
Facing South
Album, 2011

"Om det har mer än tre ackord är det jazz" som Lou Reed sa en gång i tiden.

Just Jazz är det vi pratar om här, inte samtida underhållningsmusik färgad av jazz, inte någon kombination av musikstilar med jazz som en av ingredienserna, utan ren jazz som om man inte tillhör den utövande eller stort intresserade skaran sällan kommer i kontakt med nuförtiden mer än i gamla filmer på TV eller någon bortglömd statlig radiokanal som ligger på radiobandet mellan den som bara pratar och den som bara spelar ungdoms-pop.

Öländskan Maria Rylander släpper nu i sommar sitt första album Facing South på eget bolag med egenskrivet material och med uppbackning av en internationell ensemble. Vi hör Yasuhito Mori (Japan) på kontrabas, Vyvienne Long (Irland) på cello, Sebastiaan Kaptein (Holland) på trummor och Vanessa Matthys (Belgien) på körsång. Vidare medverkar Simon Westman på piano och Carl Svensson på gitarr.

Det internationella upplägget till trots låter det mycket som toner från en amerikansk jazzklubb i mina öron. Skivan är inspelad i Bohuslän, men följer en strikt nordamerikansk tradition i sitt utförande. Som rockartisten Lou Reed sa i min lite respektlösa inledning är det definitivt fråga om fler än tre ackord. Vi hör klassiska utflykter från den konventionella melodin i både sång och på respektive instrument. Maria sjunger med klar och tydlig stämma och har inga problem att skruva till sin röst efter de andra mycket meriterade musikernas krumbukter, eller om det är tvärtom, men om det är någons insats på skivan jag framförallt vill framhäva är det pianisten Simon Westman vars sköna pianospel lyfter skivan till intressanta höjder. Han spelar både avslappnat och tydligt och när han får blomma ut som i till exempel i I Left my Town skapar han ljuv musik på de vita och svarta tangenterna.

Jag var också inledningsvis på att man inte hör jazz så ofta nuförtiden och det är klart att om man letar så hittar man den förstås, men det är ju inte svårt att leva ett helt liv utan kontakt med jazz. En jazzfestival av idag till exempel erbjuder iögonfallande lite egentlig jazz och de jazzklubbar som finns spelar mest house eller något annat när klockan har slagit klubb.

Själv är jag ju inte någon storkonsument av jazzen. Jag lyssnar regelbundet på fransk deckarfilmsjazz, lounge-jazz, Hasse & Tage-jazz, funk-jazz eller i någon annan uppodlad form. Därför är det kul att ta vara på lite äkta vara och varför inte med Maria Rylander och hennes aktuella skiva.

På det allra sista spåret You Caught my Eye bryts lite annorlunda mark. En akustisk gitarr tar upp plats i ljudbilden och några minuter in i spåret förändras miljön till mer av karaktären pop/rock. Lite som en omvänd variant på en straight rockplatta som ballar ut i jazz på sista spåret.

Facing South släpps den 15 juni och mer om Maria hittar du på hennes hemsida

1964 var snyggare på nåt sätt

1964 var snyggare på nåt sätt, hemtrevligare, mer avslappnat, i alla fall en kväll hemma hos Serge Gainsbourg

Sonja Åkesson, tolkad av

Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg, Sofia Karlsson, Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hausswolff och Frida Hyvönen
Sonja Åkesson Tolkad Av
Album, 2010

Sonja Åkesson var verksam som poet och samhällsskildrare från slutet av 50-talet fram till sin död i levercancer 1977. Hon slog igenom stort med diktsamlingen Husfrid 1963 i vilken hon angrep könsrollerna på ett sätt som aldrig tidigare gjorts i lyrik eller någon annanstans.
Med ett ganska rått språk, allt annat än poetiskt omskrivande, gav hon sin syn på världen inifrån olyckliga äktenskap och andra situationer.

Vara Vit Mans slav.

Vit Man inte tåla slarv. /Vit Man inte tåla stekad Mat. / Vit Man inte tåla Dum mening. /Vit Man får stora Anfall /snubbla barnens pjäxor.

(Del ur Äktenskapsfrågan, 1963)

Åkesson låg helt rätt i tiden och omfamnades av framväxande grupper av feministisk och progressiv art och hennes texter användes både i pjäser och musikaliska föreställningar såsom på skiva som Sånger för kvinnor, Sångbok för kvinnor och Slagdängor såsom på fria teaterscener i uppföranden som Sagan om Siv, Sång till livet och Jag väntar mig inget särskilt med posten, för att ta några exempel. En del pjäser framfördes i radio, andra iordningställdes för TV men blev av olika anledning aldrig genomförda.

Men tyngdpunkten låg på lyriken i sig, mellan 1957 och 1977 publicerade Åkesson ett 20-tal böcker i form av dikt, novell eller visa och hon erhöll Ferlinpriset 1969 samt De Nios Stora Pris 1974.

Efter Åkessons alltför tidiga död tolkades hennes texter vidare och under 80-talet uppmärksammades hennes verk stort genom tonsättningar med Ulla Sjöblom vid mikrofonen. Sjöblom deltog även på Sånger för kvinnor 1971.

Efter 80-talet har Åkesson varit fortsatt uppmärksammad inte minst genom Sonja Åkesson-sällskapet som håller hennes minne levande genom återkommande arrangemang och fortsatt utgivning av hennes dikter. Sällskapet har sin bas på Gotland där Åkesson tillbringade stora delar av sitt liv.

Även om dikterna, pjäserna och musiken gjorde stort intryck på de som var aktiva på 50-, 60- och 70-talet är nog hennes verk relativt okända för yngre generationer, därför kan den här skivan, Sonja Åkesson, tolkad av nog framkalla en ny våg av intresserade, inte minst då den har en så bred samling av samtida kvinnliga estradörer representerade på sig.

11 artister tar sig an Åkessons texter och skapar musik med utgångspunkt ifrån dem. Från botten byggs fundamentet av ett husband med bland annat Martin Hederos, Jonas Kullhammar och Fredrik Sandsten som också var inblandade i projektet Återbesöket. En nyinspelning av Cornelis Vreeswijks dubbelskiva Poem, Ballader & Lite blues 2007. Och precis som den gången är det spontant och lite som man gjorde förr i världen. Det är låtar som ibland sätts på första eller andra försöket, utan någon evighetslång efterdubbning, inspelat på ren känsla i stunden, popmusik i nordiskt moll, eller med jazziga vibbar.

Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg och Sofia Karlsson

Kajsa Grytt är först ut och har valt Utdrag ur Självbiografi (replik till Ferlinghetti), hämtad från Husfrid från 1963 och hon gör det lite lättare för sig genom att Thåström-prata sig igenom texten snarare än att sjunga fram orden. Men det är inte så konstigt då dikten utskriven med lite adekvat luft om sig ändå gott och väl täcker sju A4-sidor. Bandet bubblar försiktigt fram sitt komp så att vi inte missar några av Grytts formuleringar och får mig av någon anledning att likna dem vid ett U2 så som de hade låtit om de funnits 1969.
Grytt följs av Anna Järvinen som tolkar O från Hästens Öga från 1977. En till skillnad från Grytts val en mycket mer kortfattad historia om ro, frid, snö och död och bandet släpper in Reine Fiske på en elgitarr som blivit tilldelad mycket sparsamt med el.

Sedan tar Britta Persson vid och tar sig an Man får göra det bästa av allt hämtad från Dödens Ungar från 1973. Britta tar i lite mer och har med sig en mer tydlig gitarr och ramas in fint av orgel som från en Bob Dylan-skiva samt av soft tvärflöjt. Texten som i stort består av ett uppräknande av ett möblemang i en lägenhet lyckas ändå skapa en viss oro hos lyssnaren. Man går liksom aldrig riktigt säker i Åkessons poesi.

Lisa Nilsson inleder Monolog från Glasveranda från 1959 som något som låter som trött eftermiddagsTV-muzak, men allteftersom låten fortlöper dras vi in ett riktigt stycke Hasse & Tage-jazz och man slås av hur långt Lisa tagit sig från Mauro Scoccos plastiga folkhemssoul.

Det är som sagt mycket namnkunniga artister på skivan, en del som just lämnat startgroparna i en karriär i full fart och andra som vart med ett tag. Lena Swanberg har jag dock innan aldrig hört talats om men hon ger sig på Två dikter till Ann-Christine ur Situationer från 1957 med gott mod. Hon tycks mycket bekväm med omslag av jazz och hennes mörka röst duellerar ordlöst av och till med basklarinett som får stort utrymme på det här spåret.

Sofia Karlsson har fått till sitt bidrag i samarbete med Martin Hederos och de vänder ut och in på Ja Tack från Hästens Öga från 1977. En varm kofta på de isande tankarna är en rad som håller sig kvar en kall vinter som den här. Hederos excellerar på pianot.

Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hauswolff och Frida Hyvönen

Annika Norlin, mer känd som Säkert! eller Hello Saferide är den av artisterna som låter mest som man är van att höra henne. Det låter som närapå en upptempo låt av Håkan Hellström och orden låter självklara i sång när hon tolkar Åkej från Jag bor i Sverige från 1966.

I motsats till den raka popen som Norlin bjöd på så bjuder Rebecka Törnqvist in till en mer avantgardistisk tillställning på sitt bidrag och av någon anledning gör hon det också på engelska. Törnqvist pratar psykotiskt fram Lektion från Hästens öga från 1977.

De flesta spåren på skivan håller sig inom måttliga tidsrymder, därför blir man lite förvånad när man i förväg ser att Nina Ramsbys bidrag sträcker ut sig i hela 18 minuter. Vad har hon tänkt sig här, en egen skiva inuti skivan? Men man blir snart lugn då det är här man här hittar skivans klaraste höjdpunkt. Visst är en del av de andra spåren bra och bandet spelar förnämligt tvärsöver hela skivan, men det är i Ninas version av Skärvor av en Svit ur Situationer från 1957 som hela konceptet med den här skivan faller på plats. Hennes röst rinner ihop med instrumenten som rinnande varm honung på kanderade äpplen. För att inte tala om enorma prestationer på klarinetter och andra blåsinstrument vid sida av de vanliga instrumenten. Det är överdjävligt bra helt enkelt

Anna Järvinen kommer sedan tillbaka för sitt andra inlägg i form en tagning på Ajajaj från Hästens öga från 1977. Och här flyter orden ihop. Utan det medföljande texthäftet hade man vart helt lost. Texten i sig innehåller moment på engelska samt på skall vi säga, barnjoller?

Även Lisa Nilsson får med en andra sång, i Pastell från Glasveranda från 1959 fraserar hon som en Cornelis på tur i 1700-talets Gamla Stan. Det fungerar sådär även om Johan Berthling trakterar kontrabas så det står härliga till.

Näst från slutet i låtlistan hittar vi unga Anna von Hausswolff som spelar oss Öron från Jag bor i Sverige från 1959 och jag kan inte hjälpa det, men jag kan inte med människans röst. Hon inleder med att vissla och det låter mycket bättre. Pianot är väl spelat och bandet runt om gör ännu en solid insats, men Anna låter som en Marie Bergman med panikattack.

Skivan avrundas med Frida Hyvönen som skriker sig igenom Neeeijjj från Jag bor i Sverige från 1966. Och när jag skriver skriker så menar jag, ja, s-k-r-i-k-e-r..
Vid min första genomlyssning här på fullgod volym märkte jag att grannarna i lägenheten ovan min började röra sig i nervösa och hastiga rörelsemönster och jag skulle tro att de misstänkte att allt inte stod helt rätt till under golvplankorna. Likt en lite mer mjukt röstad Diamanda Galás skriker hon omväxlande "aj" eller "nej" i drygt fyra minuter. Man kan bli vräkt för mindre.
Men någonstans är det imponerande också.

Så ännu en god prestation av ett formidabelt husband producerat av Göran Petersson med insatser av lite olika kvalité av de kallade artisterna och med mycket speciella och av och till skrämmande och rörande texter från en annan tid Så nära men ändå så långt borta.

Skivan släpps i formen av en bok med texter och bilder och det finns även möjlighet att lyssna på fem av låtarna på skivbolaget Playgrounds hemsida för skivan

Man kan komplettera lyssningen med en runda med att även lyssna på Lottie Ejebrant när hon sjöng Sonja Åkessons text på sången Ska bli sjuksyster jag, tralala, Youtubelänk
Tagen från Sånger för Kvinnor från 1971 (Och ja, det är hon som fick ihop det med Stig-Helmer i Sällskapsresan)