Way Out West
Rockfestival, Slottsskogen, Göteborg.
9 aug 2013
Jag kör en WOW light i år. Vi klipper en dag, fredagen och det lyckades bli den dagen då det inte regnade under festivalen i år.
Vi anländer precis lagom vid tresnåret framme vid Flamingo-scenen för att ta del av det vi ville se mest. Sixto Rodriguez. Känd naturligtvis efter feel-good-dokumentären Searching for Sugar Man och med två återutgivna LP-skivor som gått varma i vintras och framåt.
Både efter Stockholmskonserten tidigare i veckan och nu i Göteborg fick Rodriguez hemska recensioner i dagspressen som jag tycker var alldeles för orättvisa.
Visst är det darrigt. Sixto leds till en pall av sina döttrar och ser så dåligt att han knappt ser mikrofonen framför sig men det är inte på långa vägar så katastrofalt som pressen gett sken av.
Framför allt har man slaktat kompbandet och kallat det yxigt och osmidigt och därför blir jag så förvånad när de låter alldeles utmärkt. Det har anmärkts på för långa gitarrsolon osv, och visst dras låtarna ut något men vadå? Hur skulle inte en live-platta från 1971 med fullt band ha låtit? Kom in i matchen GP, DN, och SVD.
Sångmässigt har Sixto svårt i sina låtar som han sjöng ljust för över fyrtio år sedan medan det pratsjungande lägre registret låter alla tiders. Bandet sköter sig gott, speciellt el-gitarristen och snubben på orgel och piano och diverse roliga ljud.
Vi får material från de två klassiska plattorna Cold Fact och Coming from Reality men även några covers. Chuck Berrys Lucille var inte så kul men de andra byggdes in fint i setet.
Solen skiner och folk vaggar och rör försiktigt på sig i leden. Många leenden och innerliga applåder mellan låtarna. Publiken är i sanning blandad. Allt från hardcore Slayer-fans, vithåriga pensionärer, hipsters och småbarnsföräldrar delar den tidiga eftermiddagens föreställning med stort intresse och fokus. Härligt Sixto!
 |
| En varm publik på många sätt |
 |
| Utsikt över en av barerna på området. Gott om folk |
En stund senare var det dags för stadens son. Håkan Hellström. Hela skogen dammsugs på folk som ställer upp framför scenen. Liksom när jag såg Håkan senast här på WOW 2010 så är det svårt att inte ryckas med i den monumentala stämningen. Det sjungs med och dansas mest hela tiden.
Musikaliskt har det utvecklats lite snett tycker jag dock. Det är inte mycket alternativrock eller indie kvar i den här showen så att säga. Det kan dels bero på frånfället av Daniel Gilbert från kompbandet. (här ersatt av Mattias Hellberg som är en mycket god musiker men sätter inte här så mycket egen färg på ljudet) Det blir för rakt på något sätt. Ibland nästan lite plastigt. Publiken är dock helt vild som vanligt.
Sen det här med mellansnacken. De är alldeles för långa och övergripande. Skall man ta upp så mycket av publikens tid får man ha något att säga. Bättre då med kortare kärnfulla kommentarer mellan alla låtarna istället för ett par evighetslånga monologer som inte leder någon länge vart än till Azaleadalen. Håkan är på gott humör dock och brinner verkligen på scen. Det kan man aldrig ta ifrån honom.
 |
| Konfetti på slutet |
 |
| Slottsskogen får ett annat sorts ljus i sig under WOW |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar