Celloskräck

Linnea Olsson
Ah!
Album, 2012

Som rubriken antyder så lämnar jag för en stund de sedvanliga ljuden alstrade av huvudsakligen gitarrer eller klaviaturer och ger mig i kast med en ny skiva som kretsar kring det gamla klassiska instrumentet Cello.

Bakom cellon hittar vi Linnea Olsson som tidigare gjort sig ett namn som medmusikant till artister som Ane Brun, Frida Hyvönen och Nina Kinert. Linnea som spelat 1600-talsinstrumentet cello sedan sjuårsåldern började för några år sedan samla ihop egna trådar och tankar mittemellan den tränade klassiska musiken och fri improvisation vilket nu i vår resulterar i debutplattan Ah!

Det handlar helt och hållet om cello och sång. Här finns inget kompband som fyller i och fyller ut. Istället hörs lager på lager av svepande och plockande tag på stråkinstrumentet sida vid sida med drömska sångpartier med engelskspråkig text.

Cellon har sitt egna speciella stämningssättande ljud. Självklar i en stråkkvartett men också känd som extra krydda inom både rockmusik och jazz. Det brummar och brinner, kvider och berör. Mycket känns vunnet bara i själva tonen men självklart behövs det någon som kan spela på det ganska otympliga stycket instrument också, och det kan Linnea.

Inledande instrumentala The Ocean sätter stämningen direkt med rullande stråkhyss som illustrerar ett rullande och lite vilset hav en dag då inte luften står stilla.

På de andra spåren sjunger Linnea också, som jag var inne på tidigare.

Linnea har tagit sig till Stranden med sin cello. Dagen har tydligen 1700-talstema

Sången är ren och klar och slår ibland kullerbyttor med flera stämmor samtidigt i drömska och närapå diffusa passager om än att sången inte låter lika speciell som trakterandet av cellon. Linnea sjunger i samma liga som en handfull andra sångerskor antingen från Sverige eller Storbritannien men utan att helt överraska lyssnaren. Musiken däremot står helt i en klass för sig och går inte att likna vid något annat släppt på en fullängds-CD tidigare.

I låtar som All 4 You eller It's Ok drivs arrangemangen in i en intressant minimalism som för tankarna till så skilda källor som Kraftwerk eller Laurie Andersson utan att det låter pretentiöst eller jobbigt avant-garde för den sakens skull. I huvud taget är skivan trots ett visst svårmod och med gott om moll en lättillgänglig skiva som sätter sin alldeles egna speciella karaktär på en tidig söndagsförmiddag hemma hos vem som helst

Några spår poppas till också, men det är det där drömska, lite repetitiva som är det riktigt intressanta med skivan tycker jag. Textmässigt entoniga Summer låter som filmen-i-filmen om mannen som lever ett år i en sjö ur Ägget är löst ser ut. M-hm, den liknelsen var mer pretentiös än något du hittar på Ah!, men låt dig inte skrämmas av det.

Mer om Linnea och provlyssna på låtar etc. kan man ta del av på hennes hemsida.

Och har du vägarna förbi Piteå (23/3) eller Göteborg (24/3) kan du se henne live också

Jägarnatt

Tori Amos
Night of Hunters
Album, 2011

När hårdrocksband en gång i tiden inte kunde vända ut och in på sig själva mer fanns alltid det gamla symfoniorkester-tricket att ta till. Det vill säga att man gjorde precis som tidigare men lät sig ackompanjeras av en symfoniorkester som fick fylla i kanterna så att allt förhoppningsvis lät ännu tjockare, större och högre. Det var en idé som sällan fungerade. Dels fanns det sällan tillräckligt med nyanser utvecklade i ljudbilden som på allvar motiverande alla de tjänster som en storskalig symfoniorkester kan erbjuda. En stråkkvartett var ofta alldeles tillräckligt och medgav att var och en av de inbjudna musikanterna fick något vettigt att göra. I vissa fall kunde det räcka med en tillkommen kille eller tjej på cello för att transponera musiken bortom vad bandet egentligen hade kapacitet för att utnyttja i sitt verk.

Tori Amos spelar inte hårdrock, men av någon anledning har hennes dramatiska flygel-pop varit speciellt älskad av just hårdrockspubliken. Amerikanskan Tori ansågs tidigt vara lite av ett underbarn som komponerade melodier redan vid fem års ålder, fick ett stipendium vid prestigefyllda The Peabody Institute som hon dock tvingades lämna när hon fyllt 11 år. Uppgifter gör gällande att hon utvecklat ett ohälsosamt stort intresse för rockmusik samtidigt som hon helt tappade viljan att spela efter noter.

80-talet präglades av småjobb som körsång på andra artisters skivor, barpianist-uppdrag samt en kortlivad karriär i new wave-bandet Y Kant Tori Read. Det bandet lämnade inga större spår efter sig mer än att sångerskan senare skulle nå stora framgångar på egen hand, samt att trummisen Matt Sorum kort efter kom att ingå i Guns N' Roses. I början på 90-talet skivdebuterade Tori på egen hand och nådde ganska omgående stora framgångar.

Med piano eller gärna flygel i centrum skapade Tori allvarliga popsånger som avhandlade sin stränga katolska uppväxt, sexuella övergrepp och längre fram i karriären om missfall och moderskap. Allt i en skrud i mina öron rent musikaliskt nära Kate Bush i tonen.

Tori presenterar klassiskt svammel på sin nya skiva

Men när det har varit svårt att avgöra vad Kate Bush låtar egentligen handlar om har det i Toris fall varit enklare, då hon är tydligare och mer rakt på sak, textmässigt.

Skivorna har avlöst varandra i jämn takt fram till årets Night of Hunters som också signalerar ett skivbolagsbyte. Skivan är utgiven på Deutsche Grammophon, världens äldsta fortfarande fungerande skivbolag, välkänt för sina inspelningar av klassisk musik. De har hållit på sedan 1898 vilket får ses som en abnormalt lång tid i skivbolagsvärlden. (De utvecklade logotypen "His master's voice", ni vet bilden på hunden som förundrat tittar in i en trattgramofon, en bild som de dock sålde till EMI redan 1949. Efter det har de ganska konsekvent släppt album med den klassiska gula brickan på omslaget som alla människor som någonsin hållit i en klassisk skiva någon gång sett)

Följaktligen är det också klassisk musik som utgör grund och form för skivan. Tori har egentligen inte skrivit några egna stycken och sedan arrangerat de mot en klassisk fond utan istället utgått från existerande klassiska verk och hittat på sång och text till dem. Hon ger sig på Debussy, Bach, Mendelssohn, Schubert, Chopin, och Satie för att nämna några rockstjärnor av den gamla världen. Det börjar inte så tokigt.

I Inledande Shattering Sea, en variant på Charles-Valentin Alkans Song of the Madwoman of the Sea-Shore höjer man ögonbrynen över Amos brutala pianospel där hon ofta uppehåller sig långt till vänster på tangentuppsättningen. Här rullar stråkarna som spelas av medlemmar från Berlins filharmoniska orkester in som sjuka fiskmåsar över stycket och det låter spännande helt enkelt, men sedan blir det segt.

Tori spelar gudabenådat men det är nästan fascinerade hur tråkigt hon får det att låta bitvis. Det spelar ingen roll att hon presenterat skivans uppgift som att "...knyta ihop 400 års musikalisk historia med konceptet med jägaren och det jagade inom oss själva genom historien berättad av en kvinna som hittar sig själv i den falnande glöden i ett döende förhållande.." för att citera upphovskvinnan själv. Man somnar av och till helt enkelt.

Av någon anledning släpper Tori ibland mikrofonen till sin 11-åriga dotter och även till sin brorsdotter och de får ta en väldig plats på en del spår. De sjunger väl okej, men det blir minst sagt lite urballat.

Rent musikaliskt påminner det ibland om sida två på The Beatles filmmusikskiva Yellow Submarine, dvs den sidan som producenten George Martin gjorde instrumentalmusik på , och som han dirigerade bitvis hellre än bra.

Fearlessness, en variation av den spanske kompositören Enrigue Granados Orientale from 12 spanish Dances fungerar lite bättre än annat på skivan. Här faller saker lite mer på plats och halvvägs in i den tio minuter långa tagningen av Star Whisperer, en variation på Schuberts Andantino från Piano Sonata in A Major D börjar Tori äntligen banka på de där tangenterna långt till vänster igen. Hon borde banka oftare på dem.

Storslaget producerat med tyngd i tangenttryckningarna, men samtidigt så erbarmligt tråkigt. En märklig skiva.