Hej då, Ennio Morricone

Det är lätt att av och till slänga sig med begrepp som "Gigant" i olika sammanhang beskrivande olika personer som vandrar på och av jorden. I fallet Ennio Morricone går det dock inte att missbruka epitetet.

Ennio lämnade oss idag i en ålder av 91 år. I en ålder då de flesta hälsat hem för länge sen var Romaren fortfarande uppe i högt varv. Stod på scen och fäktades med dirigentpinnen så sent som förra året, vann Polarpris och Oscars några år sedan innan det. Vann Oscars för nyskriven musik, alldeles nyss.

De sex decennierna  innan nu var inte så pjåkiga de heller.

Det finns ingenting som går ens i närheten att jämföra med den produktion Ennio presenterade.

Musikaliskt score till över 450 filmer. 397 regelrätta album med originalmusik. Då räknar jag alltså inte med Live- eller samlingsplattor som det kanske finns femhundra till av, många med enskilda stycken inte utgivna på vanliga skivor. Av de här hundratals filmerna var cirka 40 westernfilmer. De mest kända förstås de klassiska regisserade av Sergio Leone men han skapade tonerna till så många andra typer av filmer också vid sidan av dessa. Maffia-och Gangster-filmer, Action-filmer, Skräck-filmer, Kärleksdrama-filmer, Krigs-dokumentärer, Komiska filmer, Filosofiska filmer, Historiska filmer. Märkliga filmer. Han satte musik till allt man kan tänka sig.

Det var inte bara lite sköna stråkar inslängda där det kunde passa. Ennio karvade ut sin egen plats i tillvaron, uppfann sina egna ljud. Experimenterade och vände ut och in på allt. Han drog sig inte för att halvt slå sönder ett piano för att upptäcka en ny säregen ljudbild han kunde använda. Eller varva klassisk stråkkvartett med mexikansk eller elektriskt fuzzande gitarr i varmt motljus. Han hittade förstås fantastiska musiker och sångare till sina projekt som Alessandro Alessandroni som visslade de episka tonerna i spaghettifilmerna och även tog slog an många av de viktiga twang'en på gitarrerna men Ennio satte ihop det.  Han var kompositören och den moderna musikproducenten på samma gång, redan under tidigt 60-tal.

Det finns så mycket att lyssna på att det nästan är ofattbart. Musiken gör sig starkt även utan film i anslutning. Även om den fullgjorde sitt värv i att lyfta en särskild film, sätta stämningen, intensifiera situationerna och rent av förklara handlingen många gånger är det lika mycket en resa att bara höra, i de goda högtalarna hemmavid.

Mitt främsta fokus ligger väl främst i materialet från 60- och 70-talet men det betyder inte att scoret till exempel till The Mission från 1986 som är mer traditionell filmmusik med symfoniorkester inte bjuder  på intressanta eskapader och så sent som 2016 satte Ennio all musik till Quentin Tarantinos The Hateful Eight med den äran.

Ibland överglänste musiken filmerna. Città violenta från 1970 är en ingen usel film utan en helt okej action-rulle men musiken är magnifik. Kanske det bästa jag än så länge hört från Maestro Ennio.

Jag har många skivor kvar att höra på. Utöver alla som redan finns dyker det hela tiden upp nya, från filmer som ingen längre kommer ihåg med med musiken redo att göra kaos med en. Det är en tröst ändå.

Jag behöver komplettera texten med några väsentliga exempel på den skatt av arrangemang och toner som Ennio gav oss och klipper in fyra upplevelser här.

Först hur satans vackert det kunde låta. Stråkar som bänder upp själen. klassiska blåsinstrument. Ett inledningsvis försiktigt försiktigt piano. En lätt funk-bas hälsar på efter en stund. Det är som att smaka och ta ett bett på landet Italien i sig självt. I slutet kommer det lilla lilla gitarrackordet och gör saker med dig.

Amore Come Dolore från Le foto proibite di una signora per bene, 1970 (Luciano Ercoli)



Vidare ett exempel på hur tufft det kunde låta, här Rito Finale från filmen Cittá Violenta som jag nämnde tidigare, regisserad av Sergio Solimma. 1970. Här kan man också se lite av själva filmen också.




I ett tredje klipp vill jag förevisa hur väl Ennio Morricone fungerar i en modern miljö och i andras händer. Datumet är den 6 juli 2013. Platsen är den olympiska stadion i Rom. På scen står det brittiska rockbandet Muse en bit in i kvällens set. Basisten Christopher Wolstenholme har sprungit fram på mittgången som delar upp publikhavet och sätter munspelet till munnen Snart ljuder tonerna till Armonica, mer känd med sin engelska titel, Man with a Harmonica från Once upon a time in the West, (Sergio Leone, 1968). Sångaren Matthew Bellamy kan inte annat göra än att gallskrika "Morricone!!..." innan de drar in introt i sin egna Knights of Cydonia, ett stycke såklart starkt inspirerat av italienaren själv. Det är rätt mäktigt.




Det sista klippet jag tar med här är med stycket som rockbandet Metallica öppnat varje konsert de spelat sen de gick i kortbyxor. Men musiken skall förstås avnjutas så här med scenen i själva filmen.
Den Gode (Clint Eastwood) har övertygat iväg Den Fule (Eli Wallach) i riktning mot kyrkogården för att hitta gömman med pengar. För att få Den Fule att skynda på något skjuter Den Gode lite kanon på honom under tiden. Fyra minuter med en prick som ränner runt på en kyrkogård. Det är en fantastisk scen och Ennio drar sitt lass med musiken till.

Il buono, il brutto, il cattivo, Sergio Leone, 1967



Tack för allt Ennio. Maestro Ennio.

Best of Ennio Morricone - En helg i Norrköping

Best of Ennio Morricone
En tribute-konsert under ledning av dirigenten Marcin Wolniewski
Louis De Geer konsert & kongress, Norrköping 27 januari 2019

Vi tar oss en längre helg och åker till Peking. Östergötlands mörka hjärta, Norrköping.

Det fanns tankar på att se Ennio Morricones sista turné men med tanke på Globen som arena och vettiga biljetter som hann ta slut tog vi istället budget-alternativet "Best of Morricone" som utspelade sig samma kväll som Ennio lirade i Stockholm på det lokala konserthuset i den mindre staden.

Det vi ser är en italiensk-polsk gruppering på över 100 individer på allehanda instrument av symfonisk eller konventionell band-typ, eller som del i en stor kör.

Bakom sig har de en stor bildskärm där filmklipp visas och den här showen fokuserar helt på Ennios bildrag till filmmusiken. Han har ju ändå gjort scores til obegripliga över 500 filmer genom åren och är still going strong.

Föreställningen är riktigt bra och jag blir lite förvånad över att om vi ändå får de mest kända styckena från de välbekanta spaghetti-western-filmerna från 60-talet så smits det emellan med en hel del annat också. Ennio har ju mestadels tonsatt mer reguljära dramafilmer ofta av kriminal typ men är ju ändå mest bekant för de flesta genom Sergio Leones Western-filmer.

Ljudet är mycket gott. Den svåra balansen just att få till ett normalt trumset vid sidan av klassiska slagverk är vanligtvis ett omöjligt uppdrag även i specialbyggda konserthus. (Minns en groteskt dålig inledning av Weeping Willows i Växjö konserthus där just trummorna inledningsvis lätt vedervärdiga ljudmässigt) För att inte tala om hur det ekar i en hockey-arena.

Alla små och stora märkliga instrument hörs förträffligt och det är roligt att leta i synen på scenen vem som spelar någon märklig flöjt eller solar loss på någon form av bleckblåsinstrument.

Vanlig akustisk och elektrisk gitarr smiter fint in i ljudbilden och kören ångar på starkt längst bak. Ennio skriver musiken så att alla har att göra. Utom damen på harpa då som inte har full sysselsättning under kvällen. Men ändå, en stor jävla harpa har de så klart släpat med sig också.

Det är närmast omöjligt ens för ett fan att ha tagit del av all musik som Ennio komponerat och jag själv hör flera stycken från filmer som är helt obekanta för mig. Allt låter dock starkt känslosamt eller lätt groove-svängigt den propra looken som orkestern har till trots.

Allra starkast blir det dock i den klassiska L'Uomo Dell'Armonica eller The Man with the Harmonica som anglofiler helst känner igen den som. Munspelssnubben får till tonen helt och det är rysningar över hela publiken.

Även om det här inte var Ennio och att orkestern hade mer oväntade polska inslag än utlovade italienska så är det här en riktigt sevärd och stark föreställning. I filmklippen värjer man inte för de mest sadistiska inslagen och vi ser scener med tortyr, barnfamiljer som arkebuseras och andra våldsamheter som ramar in den stämningsfulla musiken väl.

En liten skvätt film här från klassiska  Le Clan des Siciliens, från början släppt som film och på skiva 1969






Att åka till Norrköping annars är som mildare variant av morbid-turism. Även om man har rensat upp i sina gamla centrala industriområden och fyllt husen med museer och allehanda aktiviteter och att man ser att på skyltar i staden som ändå klockar in på 100.000 i befolkning att de har etablering av kända arbetsgivare som har lokal representation här så är det som att hela stan har gett upp på något sätt.

Man märker det redan när man kliver av tåget på stationen. Det är som att staden hälsar en med en trött suck när man hastar på i riktning mot stadshotellet. Det märks ännu tydligare när man är här om sommaren då parkerna frekventeras av landets mest håglösa tiggare och påtända arbetslösa individer. Det är något djupt sorgligt och fascinerande på samma gång. Med sina vackra stenhus och smalspåriga spårvagnar och sitt förflutna är staden ändlöst mer intressant och själfull än till exempel grannen Linköping men ändå så döende.

Jag försöker få ihop en varm korv vid halv sju på lördagskvällen men allt som inte heter McDonalds har precis stängt. En lördagskväll, lönehelg. Helt dött överallt. Jag lyckas till slut hitta en öppen pressbyrå och beställer en korv som rullat många varv på sitt galler. Äter den gående hemåt hotellrummet och möter bara någon enstaka människa på väg hem från något sent jobb eller några klasar invandrarungdomar som hänger i hörn utan mål och mening. Göteborg känns överlag som downtown Manhattan i jämförelse med det här.

Lite bilder från staden