Madrugada - Live på Pustervik 2019

Madrugada
Konsert, Pustervik, Göteborg, 18 mars 2019

Det har äntligen blivit dags att få möta bandet Madrugada på en svensk scen.

Det är första gången för mig även om det norska bandet som albumdebuterade 1999 besökte Sverige en del gånger innan gitarristen Robert Burås så tragiskt omkom i en heroinöverdos 2007 och bandet helt lades på is.

Nu tjugo år efter att första plattan Industrial Silence släpptes har dock resterna av bandet samlat ihop sig och gett sig ut på de Europeiska vägarna igen. De har just klippt Tyskland och Syd-öst-Europa och är nu ute på en sväng i Norden och Polen. Senare i vår invaderar bandet den Iberiska halvön också.

Här på hemmaplan på Pustervik får vi en storartad kväll. Jag hade väntat mig bra, men kanske inte så här bra som det faktiskt blir.

Bandet går på scenen i lagom god tid på ett utsålt Pustervik med en förväntansfull och oväntat pigg publik denna annars dystra måndagskväll på västkusten.

Publiken utgörs inte helt otippat av större andel individer i lusekofta än normalt och en och annan med grekiskt ursprung (Madrugada är sanslöst stora i just Grekland och greker reser över hela världen i grupper för att se bandet varhelst de spelar. Även Greker som bosatt sig här är svårt smittade av just den här rock-bacillen) Det är annars en äldre publik än man normalt ser på den här arenan. Det lyser mer av vitt och silver än vad man är van vid i hårbottnarna i skaran så att säga.

Bandet har bestämt sig att spela hela jämra första plattan, varenda låt från debuten från de sista skälvande månaderna av 90-talet. Tur då att den skivan är såpass stark att konceptet fungerar alldeles utmärkt.

Det hann släppas fem studioalbum innan Burås satte sig med favoritgitarren i favoritfåtöljen och aldrig vaknade upp igen och med undantag av den första och den allra sista så är skivorna inte helt jättejämna egentligen. Alla skivor innehåller hits och starka stycken men det är bara just Industrial Silence och den sista självbetitlade skivan som helt funkar från pärm till pärm.

Låtarna kommer dock inte i precis samma ordning som på skivan så det blir ändå en fin käftsmäll när styckena angriper en från scenen. För angriper är just vad musiken gör. Madrugada är sällsamt taggat den här kvällen. Man skulle kunna tro att när bandet just spelat på coolare ställen i Berlin och Budapest att det skulle vara lite ljummet att komma tillbaka till Norden, men nejdå, det är fullt ställ från första stund och första svepande stycket Vocal lägger sig som en taggig men varm vargpäls över hela stället med en gång.

Det kan vara på sin plats att redogöra för hur musiken låter egentligen för den som inte är så bekant med bandet sedan tidigare. Grovt förenklat skulle man kunna säga att det låter som en skärningspunkt i mitten av en triangel där hörnen utgörs av Nick Cave & The Bad Seeds, Mazzy Star och Ulf Lundell men det är att göra det lite för enkelt. Bandet varvar in äldre tongångar från amerikanska diners i obygden, bister psykedelia, och rena rock-hymner i det hela. Vissa tankar kan gå åt senare års Thåström eller Weeping Willows i sina vildare live-stunder i den tidiga karriären. En låt låter som Kent/Wannadies också, och jag återkommer till den.

Sångaren Sivert Høyem som struttar in i svart kavaj har snart fått av sig den och snart bubblar den vita skjortan av svett. Han ser inte riktigt ut som den klassiska rockstjärnan. Mer som en lärarvikarie åt klass 9B i förorten men sången den sätter han på ett närmast sensationellt sätt. Få band har en så storskalig sångare. Det är som att PA:t inte riktigt hänger med på det stora omfånget i rösten och även om många låtar har tjugo år på nacken så fattas inget i uttrycket vare sig det gäller djup baryton, The Who-refränger eller ren falsett.

Det är bitvis fruktansvärt skönt tungt och samtliga på scen gör storartade insatser.  Från det ursprungliga Madrugada är det förutom sångaren Sivert bara originalbassisten Frode Jakobsen och trummisen Jon Lauvland Pettersen kvar och dessa får sällskap av Christer Knutsen (som gör ett enormt jobb mellan gitarr, hammond, ett riktigt piano, munspel och allehanda öken-ljud) Mest otacksam uppgift har tilldelats Cato Thomassen som fått sologitarr-rollen som tidigare sköttes av den avlidne Robert Burås, bandets egne Keith Richards eller Rowland S. Howard om man så vill.

Det blir ändå toppar bland spåren i den första avdelningen av låtar i kvällen. Higher låter ännu tyngre än den redan gör på skiva, This Old House sticker av fint med sitt stulna munspel från Bruce Springsteens The River och något blåare än kvällens tagning på Strange Colour Blue har jag varken sett eller hört innan. Beautyproof inleds som vanligt som en svensk Kent eller Wannadies-sång men ebbar snart ut i nåt mer djävulskt. En magnifik version på Electric avslutar det första passet.

Sen blir det blandade hits

Den styltiga basgången aviserar att det lurar Black Mambo runt hörnet. Den här tjuvtittade jag på klipp på från Berlin från tidigare på turnén och tyckte att den var stark där men den är fan ännu bättre i Göteborg inte minst då sångläget nu är nedskruvat i tonen av Lucifer typ.

Hands Up - I Love You som är som en Tarantinofilm i sig själv följer och "Twangen" sitter som de skall i gitarrerna. Sedan blir det episkt och majestätiskt i Only When your Gone och Whats's On Your Mind?.

Om det inte är en femstjärnig konsert redan så blir det så när sedan Majesty rullar igång. Låten jag skrivit om så många gånger förut och aldrig tröttnar på.

Vi är inte klara än dock. Vi får även den extremt refrängstarka The kids are on high street och sedan som avslutning en annan personlig favorit. Det extremt molokna mästerverket Valley of Deception.

Man har vart på sämre konserter kan man säga. En måndagskväll. Rakt upp i stjärnvalvet.

Tack.

Jag snodde en bild på en låtlista och satte ett ovanligt uselt gjort videoklipp på sista låten nedan.

När det här bandet kommer tillbaka till Sverige så går du och tittar på det, har du förstått?

Viagra Boys på Pustervik 2018

Tentakel
Viagra Boys
Konsert, Pustervik, Göteborg, 7 dec 2018

Det var inte mer än 1 1/2 år sedan jag var och tittade på Viagra Boys sist och man kan läsa om det äventyret då här. Mycket har dock hänt sedan sist. I höstas kom det första albumet ut och ett ivrigt spelande överallt har skapat ett rejält intresse för bandet. Då på Pustervik sist var det inte utsålt och det det var inte så dignande med intresserade konsertbesökare som vi ser den här decemberkvällen. Nu kan alla texterna och låtarna och är grymt taggade innan ens förbandet gått på.

Det här är ett band i extremt god medvind nu och det är en härlig känsla att få vara med när det händer. Grejer har börjat hända utomlands, framför allt i England och Tyskland och en hype liknande den som GOAT lyckades bygga upp för några år sedan är nog närmast att förvänta sig.

Pustervik är alltså smockfullt och en fet glädje känns i hela lokalen och ståplats framför scenen är helt fullt redan när förbandet Tentakel drar igång sitt set.

Jag har inte hört något med den här bläckfisken innan mer än nåt kort glimt på något youtube-klipp.
På pappret låter det inte så dumt. Live-trummor till Rave-musik. En trummis på scen kort och gott med tillgång till lite syntar och andra maskiner runt om. Det är dock tyvärr i mina öron ganska platt Rave-musik som det trummas till. Om man hoppats på lite skön rytmisk rymd-jazz så har man inte så mycket att hämta här. Det är lite ont om nyanser och detaljer. Det håller mest på, men ljus-projektionerna är mycket fina som ni ser ett exempel på i bild ovan.

När Tentakeln trummat klart är det strax dax för huvudakten. Ett draperi som dragits fram och döljer scenen döljer till att börja med också bandet som drar igång kända tongångar i mörkret.
Viagra Boys öppnar med sin första hit Research Chemicals och fullständigt kör över publiken. Den här hade man kanske kunnat tro att man skulle få sist i programmet men Viagra inleder med den här ångvälten till låt. Draperiet dras ifrån och i fränt ljus är konserten igång. Jublet är stabilt och hopp & lek är i full gång med en gång framför scenen. Sångaren Sebastian Murphy äntrar mitten av scenen iklädd sin patenterade träningsoverall och hittar mikrofonen. En tre-fyra rader text in i låten åker Adidas-jackan av. Basen slår hårt in i bröstet på oss, vass Stooges-saxofon och krispig postpunks-gitarr lika så. Från kanten kommer hårda blipp och blopp från en maskinpark där. Trummisen yr på bland sina både analoga och digitala slagverk. Det låter rent ut sagt löjligt bra.

Det är så mycket på en gång så det blir yrsligt att ens sortera ens intryck ens i efterhand för att inte tala om där, i stunden. Rock-musik live just nu spelas inte bättre av någon annan just nu helt enkelt.

Vi får naturligtvis de flesta av låtarna från ganska nysläppta albumet Street Worms och även en del äldre grejer som släppts på singlarna Consistency Of Energy och Call of The Wild.

Det finns inget att klaga på här. Setet är kompakt och starkt. De lite lugnare låtarna är lugnare än de andra fortfarande men får mer sjuss i live-formatet. En låt som Just Like You blir mer monumental här än på skivan.

Trots att det är så fullt i lokalen är det ändå förvånande lätt att röra sig och det finns en kollektiv vänlighet i luften som jag inte riktigt känner igen från så här tuffa spelningar. Efter ett tag dansar man på ett golv fyllt av tomma ölflaskor och en och annan armbåge i huvudet serveras förstås men i stora lag är det mest bara trivsamt.

På vanligt manér tappar vi i gruppen besökare bort varandra hela tiden och när man hittar någon borttappad i Pusterviks-vimlet så har man såklart tappat bort någon annan men bilden ovan redovisar några glada konsertbesökare fångade på bild på samma gång iallafall.

Bandet yr på i sin härliga rullande rock och avslutande Amphetanarchy hamrar in i oss på bästa tänkbara sätt. Det är en stor kväll på många sätt.

Några kortare försök att filma blev så här:

Madrugada lever och kommer till Sverige

Goda nyheter för vänner av det norska bandet Madrugada. Bandet som som så sorgligt avslutades efter att gitarristen Robert Burås avled i en heroinöverdos 2007 har väckts upp av de kvarlevande och turnerar i år och kommer till Sverige i mars!

18 mars på Pustervik och kvällen innan på Berns i Stockholm.

De kommer att spela mycket från sin första platta Industrial Silence från 1999 som alltså fyller 20 år nästa år men man kan ju alltid hoppas på lite andra alster också. Som extranummer kan man ana att vi får den här brottar-hiten från 2003, Majesty som jag vid upprepade tillfällen utnämnt till 2000-talets bästa låt så här långt.

Här i en tagning med sångaren Sivert Höyem från en soloshow inspelad vid Akropolis i Aten 2016.

Missa inte Norges egna variant på The Bad Seeds.
Biljetterna släpps imorrn,

Billy Bragg på Pustervik 2017

Billy Bragg
Konsert, Pustervik, Göteborg, 27 augusti 2017

Hårt turnerande Billy Bragg gör ett nedslag i hamnstaden Göteborg och självklart är vi där.
Han kallar det Solo men har en snubbe med sig på kompletterande gitarr och växelvis steel guitar.

Det är en smått kokande stämning i lokalen med en skön blandning popnördar, kulturtanter och strejkglada hamnarbetare en god stund innan Billy tar scenen.

Vi inleder dock med en uppsamling på Jerntorgets Brygghus där en del vitaminer intas först.

Sen knallar vi över Järntorget som i daglig skrift stavas med Ä till Pustervik på andra sidan.

Billy har ordnat med en lokal backdrop som vi hinner beundra innan spelningen drar igång.  Det är en fana från Hamnarbetarförbundet som befinner sig i en trasslig arbetsmarknadskonflikt i Göteborgs hamn sedan en tid tillbaka. Billy är alert på såna här grejer och kommer flera gånger under kvällen att återkomma till detta. Han berättar vid tillfälle rört om hur just hamnarbetarna här visade sympati med sina kollegor i Liverpools hamn när de hade sin stora konflikt på 90-talet. Det är inga yviga lätta gester. Billy ger konkreta exempel på vad som händer när man släpper in outbildad oorganiserad lättköpt personal att arbeta sida vid sida med sina mer erfarna kamrater i en sådan farlig miljö som en hamn. Hur säkerheten riskeras direkt vid en enda svag länk och vidare om andra risker när en rovgirig näring lämnar rimliga uppgörelser om lön och arbetstid för att tjäna in den sista kalla kronan i ett kortsiktigt vinsttänk.

Vi får förstås en massa musik också även om Billy gärna brer ut texten i långa tal mellan låtarna om miljön, flyktingkatastroferna i världen, Brexit och förstås om Trump. Han spelar flera Woody Guthrie-låtar och drar intressanta paralleller om hur man behandlade arbetslösa på 40-talet som sökte lyckan i Kalifornien (alltså interna flyktingar i USA) med vad som händer i lägren i utanför Calais i Frankrike till exempel.

Förutom det rent politiska så dignar Billys låtkatalog av kärlekslåtarna också och han blandar fint under kvällen med gammalt, smågammalt och alldeles nytt som han just släppt bara på Spotify (en låt i taget i månaden fram till jul är det tänkt att bli)

Vi får gamla klassiker som Sexuality, Levi Stubbs' Tears, Between the Wars och en fint taggad Accident Waiting to Happen där Billy så fint på egen märkliga cockney fräser "You're a dedicated swallower of fascism" i verserna precis som man vill ha det.

Det är som sagt en fin och varm stämning i lokalen fram tills att en grupp tjocknackade djupt berusade unga män tar sig fram i publikhavet och beter sig ganska störigt i största allmänhet.  Billy är genast på de och skäller ut de friskt från scenen, han har ögonen på de direkt. De visar sig dock inte vara några högerspöken som tagit sig in och skall bråka utan bara lite väl förfriskade hamnarbetare som ville fram och hälsa på Billy. Det ordnar sig och varje gång Billy nämner "Dockers" eller "The Union" under den resterande hörs högljudda bröl och skrik från gruppen i mitten.

Billy hinner även med att kommentera sina egna kunskaper på gitarr. Han berättar om sin son som under sin uppväxt trodde att hans pappa kunde spela allt som fanns i musik på gitarr och hur han sjönk i aktning när han fick backa på att visa sonen hur gitarrsolot i The Only Ones Another Girl, Another Planet gick till. "I'm not that kind of guitar player, son.." Han kunde dock reparera något av skadan när han förklarade att han kunde spela allt som Ramones någonsin gjort.

Mot slutet blir feelingen tätare och finaliseras i en majestätisk There is Power in a Union och så det ofrånkomliga extranumret New England där han släpper sången i långa stycken då publiken kan den lika bra och sätter refrängen på ett styvt sätt. Han slänger in den extra versen tillägnad Kirsty MacColl som han skrev till henne då hon fick en hit med den på egen hand något år efter att han släppt den själv och Kirsty dog ju så tragiskt i en badolycka redan år 2000. Här blir dock låten en fin hyllning till henne och en fin punkt på en stark kväll.

Jag fångade några få sekunder i video på fina Must I Paint You A Picture? som han deklarerade som en låt för "Softies" som även hårda "Lefties" kan lyssna på om det är så.

bob hund drar till Göteborg så de får träffa lite Göteborgare

bob hund

Konsert, Pustervik, Göteborg 15 december 2016

Jag såg kvalitetsorkestern bob hund ett antal gånger när det begav sig på 90-talet och en bit in på nästa årtionde. Även om goda möjligheter getts även längre fram i tiden har det liksom inte blivit av att hälsa på de igen. Jag har kollat upp plattorna som börjat komma ut mer frekvent igen efter 2009 och även om de inte alls vart så tokiga så har bettet och glöden från förr saknats lite menar jag. De har ju ändå hållit på sedan 1994 och jämfört med till exempel Kent som har ungefär samma ålder så är de ju fortfarande intressanta. Istället för att utveckla sönder sig så har bob hund mer invecklat in sig.

Idén att se de live nu 2016 känns dock klockren då rapporter om en god status spridit sig till mig från den pågående norden-turnén och bara för att det är en kul grej helt enkelt. 

Det blir inte riktigt som jag tänkt mig då jag tvingas avbryta konserten för att valla ut en vän som drabbades av illamående men ungefär halva konserten får jag sett iallafall. Bandet intar klassiska Pustervik i Göteborg som nog är stadens bästa scen för band i den här storleksordningen. bob har inget förband med sig men väl en skön kvinnlig DJ som spelar hysteriskt spretig och god musik. Mycket garage och obskyr postpunk och så plötsligt groove-stycket Svolta definitiva med Ennio Morricone från 1970. Bara en sån sak. Inte så konstigt att de lirar den. Stycket ligger till bas för bob hunds egna instrumentala bob hunds 115:e dröm från 1998. 

Något efter utsatt tid står bandet på scenen och värmer igång sina instrument. Sångaren Thomas Öberg har inget instrument att värma upp utan tar sig tid att ögna publiken istället, Han står säkert still i en minut och spanar av scengolvet innan det brakar loss.

Det varvas friskt med färskt material som Underklassens Clown, Din piñata och Brooklyn Salsa med gamla bekanta som Skall du hänga med? Nä!, Düsseldorf och Nu är det väl Revolution på gång?

De nyare låtarna låter överlag mildare, tydligare och ibland lite långsammare medans klassikerna fortfarande har gott om grus och gnissel i kanterna och även drar upp tempot.  Halv-sena och nyare låtar har också lite bredare mönster där Disco möter de alternativa hyssen.  Ett himla gott gry är det hur som helst och Öberg fnattar runt scenen och klättrar på saker och viftar i god kondition.

Ja, sen var jag ju tvungen att bryta och hjälpa vän ut. Personalen på Pustervik agerade mycket professionellt och lät oss använda en speciell utgång som ledde rakt ut på gatan. Jag lyckades inte ta mig in igen till den varma, utsålda föreställningen men det jag hann se var riktigt bra verkligen. Bra driv och humör. Lagom långa filosofiska mellansnack och tända versioner på alla låtar. Fin hjälp av småtjejerna i Pop-Kollo på flera låtar och en fet stämning i lokalen. Det funkar alltid med Bob

bob hund på Pustervik

Skjortan är av nu

Efter ett tag blev det revolution på gång igen

Jag filmade en liten sväng också. Det fina mittpartiet på Harduingetmankandansatill? inklusive bastrumman som hoppar över en takt. Lysande.

Mark Lanegan på Pustervik 2015

Sean Wheeler & Zander Schloss
Mark Lanegan
Konsert, Pustervik, Göteborg, 8 februari 2015

Kall februari kräver kall men ändå varm konsertmusik. Så lämpligt då att legenden Mark Lanegan förärar Göteborg ett besök och man med lätta steg kan ta sig ner till Pustervik vid Järntorget och få sig en tung dos ren kultur.

Mark är ute på en en rejäl turné kors och tvärs över Europa och med sig har han förbandet Sean Wheeler & Zander Schloss som visar sig vara ett par rejäla spelevinkar som inleder kvällen på ett mycket gott sätt. Herrarna är kända från äldre orkestrar som Throw Rag, Circle Jerks och The Weirdos. Schloss har dessutom lirat gitarr på det mesta med Joe Strummers soloplattor inklusive the hispiga soundtracket till den sevärda filmen Walker som även hade en mindre roll i och han spelade även i den gamla kultrullen Repo Man från 1984.

Sean Wheeler & Zander Schloss knasar loss gott

Sean & Schloss går ut med gott självförtroende trots en avvaktande publik som förstrött dricker öl och väntar på huvudakten. De ber inte om ursäkt utan drar med oss på en resa genom rock, gospel, blugrass och andra djupt amerikanska musikaliska företeelser. De drar sig inte ens för att leka med publiken och tvinga oss att sjunga med på olika dirigerade sätt som oftast bara större artister mäktar med och kan komma undan med. Jag har inte hört någonting innan men det mesta låter fint någonstans imellan o brother where art thou och lindrigt nykter punk-country. Det passar alldeles utmärkt med en Pripps Blå i plastfat till.

En stund senare äntrar Mark scenen och stämningen och leden på golvet framför tätnar. Det är en sammanbiten och koncentrerad feeling i publiken när Mark endast kompad av en elgitarrist tar lokalen i besittning.

Det blandas friskt redan från start med gamla såväl som nyare tongångar. Jag måste erkänna att jag tycker att de senaste LP-släppen med Lanegan bitvis inte gnagt så stora hål i själen som de gamla klassikerna gjort men Live funkar fan varenda låt förträffligt.

Allting är lite tyngre.

Redan efter några spår spelas en av de stora favoriterna One Way Street och inte långt efter den monumentala Low.  Det är sanslöst bra. Mycket är inte bara tyngre utan ganska annorlunda. Där man från skiva är van att höra plockande akustisk gitarr får man här taggtråds-lir men mycket elektricitet och när syntarna klockar in är det en hel vägg av ljud som i Joy Division-aktiga Torn Red Heart som stjäl hela bakgrunden från just deras verk Atmosphere.

Det är mycket på en gång. Lakoniskt som Nick Cave/Tom Waits/Leonard Cohen förstås men även med djupdyk i mer udda amerikansk root-musik och kryddat med gester av brittisk postpunk. 

Efter hand blir det bara tyngre och tyngre och ett gammalt stycke som Sleep With Me har aldrig låtit så bra som här. Sensationellt bra.

Blå scen, Mark Lanegan i rött sken. Här behövs inga filter

Han bjuder inte på så mycket danssteg Mark, lämnar sällan mikrofonstativet och pratar inte med oss förrän det är dags att presentera bandet. Men det det tillför nästan mer show på något sätt och får publiken att koncentrerat följa sång, ord och grymt stark spelad musik. Ordinarie Basist hade visst skadat sig och då har på kort varsel gitarristen Schloss som spelar i förbandet kallats in på den positionen. Han hukar lite bakom ett notställ med fusklapp och ser lite rolig ut men han spelar alldeles klanderfritt. Snubben som pendlar mellan piano, orgel och sittspelande gitarr sköter sig också och är framme och tar basen på en enstaka låt som har gott mycket dist i sig. (kan ha vart i Riot in my House som jag bara minns som ett blytungt mangel) Trummisen får vid några tillfällen samsas med några förinspelade trumtakter av en maskin men löser detta också. Vid något tillfälle blir det rena gotiska diskot av det hela för att snabbt varvas om något mer finstämt och hela setet är grymt snyggt arrangerat.

Svårt att säga om Mark själv är nöjd i och med att han står mest still och har ansiktsuttrycket "Sten" fastnaglat hela kvällen. Men sjussatans bra låter det.