Nick Cave and The Bad Seeds
Ghosteen
Album, 2019
Erfarna läsare av den här blogg-skriften vet att skriftställaren ofta återkommer till fenomenet Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds. De album som färdigställs med Melbourne-sonen och hans vänner under de tio som just den här versionen av bloggen funnits har alla nagelfarts och recenserats i noga ordning. Likaså de flesta av de konserter som gjorts på svensk mark under de här åren. Orden har oftast flutit lätt fram på skärmen. Intrycken har vart lätta och starka att fästa på pränt. Vad som fungerat och vad som fungerat mindre bra har varit enkelt att reda ut. Med den här skivan är det inte riktigt så.
Albumet kom ju först ut i strömmande form redan för två månader sedan och sedan i fysisk upplaga för tre veckor sedan. Jag kunde förstås inte hålla mig och löste en alternativ leverans av de nya låtarna så fort det fanns att tillgå inne i de mörka skogarna på internet. Sådana här skivor väntar man inte att lyssna på. Man jagar upp dem. Man gör sig tid. Man fokuserar. Man går in dem. Eller man försöker. För oftast kommer man in. Men Ghosteen är en annan sorts kaka.
Det må så vara att jag under den här tiden gnagts av sviterna av en knäolycka som gjort mig temporärt enbent men jag vet inte om det hade hjälpt att ha två fungerande ben ändå.
För den som inte är helt bekant med Nick Cave och förutsättningarna för den här skivan förklarar jag kort lite bakgrund. Mitt i inspelningarna av den förra skivan Skeleton Tree förolyckades en av Nick Caves söner i tragisk olycka vid Englands södra kust. Skivan och efterkommande konserter kom att präglas av sorgen och chocken efter förlusten av sonen. Även om skivan nätt och jämt var klar kom den ändå ut som ett sorgearbete och det gjordes långfilm och andra projekt i den andan. Cave förklarade att trots den utomsinnliga sorgen var det enda alternativet att fortsätta arbeta. Skriva, spela och uppträda. Han beskrev det i filmen One more Time With Feeling och hur han och hans fru Susie levde vidare trots sorgen.
But you know, after a while, after a time, Susie and I decided to be happy
This happiness seemed to be an act of revenge
An act of defiance
To care about each other and everyone else
And to be careful
To be careful with each other and the ones around us.
Årets skiva Ghosteen är den första helt skriven efter olyckan och den tar helt avstamp i det son hänt och livet efter. Om man tycker att Nicks grejer är för svåra att ta sig till i vanliga fall så blir det nog stört omöjligt att ta sig in i det här. Även ett stort fan kan få svårigheter. Det kräver ett fokus. Och tid.
Skivorna innan den här, Push the Sky Away och Skeleton Tree är ju inte några partyplattor direkt även om den första bjöd på en del mer vildsint musik i mer traditionell rock-form. Här och nu är allt mer fragmentariskt. Dimmigt. Mer krävande.
Jag exemplifierar situationen med en bild av Tove Jansson.
Bilden visar ett eldfängt sammanhang på toppen av ett mindre berg. Det är oklart vad det egentligen händer där uppe. Man ser skepnader och eld mot nattens fond. Vid bergets fot står ett Mumintroll som inte hittar vägen upp. Något åt det här hållet är det som att försöka ta sig in i den här skivan.
Nog har jag beskärda del av egen sorg i livet. Närstående som dött. Människor som tappats bort. Det är inte det att man inte förstår eller inte vill förstå. Det är mest just det att man inte riktigt kommer in.
Det är såklart vackert. Dramatiskt. Välspelat. Som det skall vara. Men det har svårt att sätta sig. Även en nedskalad Nick Cave-låt kan till och med sätta sig vid den första genomlyssningen, tänk titelspåret på Skeleton Tree som trots sin nedtonade enkelhet ändå sätter sig som en lavett rakt i ansiktet med en gång. Det mesta på den här skivan är mer som att gå in i en stilla rök. Låtarna driver fram som ogreppbara moln på marknivå. Profana psalmer. Stilla.
Musiken är som sagt fragmentarisk. Inga trummor. Inga gitarrer. En del piano. Yrsliga analoga keyboard-slingor, körsång ifrån fjärran. Några tag på en elbas. Några andra diffusa ljud är inbjudna med.
Sång och text är dock fastsurrat vid rodret och styr skeppet in och ut ur dimman.
Anslaget är grovt som vanligt trots den minst sagt allvarsamma inramningen. Nick har hittat på en del nya varianter på att sjunga i falsett men oftast är rösten bekant och eftersom sångerna sällan går upp i något högre tempo blir mycket i närmast talad sjungen sång.
The three bears watch the TV
They age a lifetime, O' Lord
Mama bear holds the remote
Papa bear, he just floats
And baby bear, he has gone
To the moon in a boat, on a boat
I'm speaking about love now
And how the lights of love go down
You're in the back room washing his clothes
Love's like that, you know, it's like a tidal flow
And the past with its fierce undertow won't ever let us go
Won't ever let you go
- Från titelspåret Ghosteen
Jag lyssnar i veckor på skivan. Tassar runt och letar efter en väg in. Det kan låta som att jag inte tycker om det jag hör men det gör jag. Det är mer att jag inte helt förstår. Som om noterna och orden inte är helt begripliga för mig. Ändå är orden tydliga i sig. Allt finns här att hitta på något sätt. Om man bara orkar ta in det.
Ett sätt att ta till sig skivan är genom en film med alla låtarna som bandet släppt ut på Youtube. Det är låtarna rakt av med framrullande texter. Det är outsägligt vackert presenterat. Till och med fonten som använts till bokstäverna i texterna utgörs av små diffusa moln. I det här läget framför en skärm som visuellt hjälpmedel så kommer man inte undan skivan. Man blir sittande kvar. Har man inte brutit ihop ganska omgående så lär man göra det när eldflugorna dyker upp mot slutet på skivan i den starka Fireflies.
Skivan är upplagd som ett dubbelalbum. Den första skivans låtar är barnen. Den andra skivan är föräldrarna och Ghosteen är en vandrande ande. Den andra skivan innehåller bara tre stycken varav två är tolv respektive fjorton minuter långa. Mellan de ligger spoken word-stycket Fireflies och just det blir min väg in till skivan. När det stycket sätter sig så öppnar sig portarna till de andra med. Mumintrollet kommer till slut upp till berget. Det är inte jättemycket klarare sikt där uppe men man har kommit in. Eller så har man låtit skivan komma till en själv. Det kan lika gärna vara så.
Du får inte igång dansgolvet med den här skivan på fest. Det är antagligen ingen idé att höra på detta i grupp över huvud taget. Det här är gjort för att höras på ensam. I fred. och med gott om tid och tålamod till hands. Men det kan löna sig.
Hela skivan med texter i ett svep finns i film här. YOUTUBE
Skivan finns där skivor finns.
