Ögonblick från Semestern 2019 #2 Ulf Lundell

Ulf Lundell
Konsert, Socitetsparken, Varberg 2 augusti 2019

Som jag utlovade kommer här en post dedikerad till han Ulf som soundcheckade i parken i det förra inlägget. Det är såklart ingen annan än Ulf Lundell som gör ett stopp i Varberg i den ljumma sommarkvällen i stadens centrala och för kvällen inhägnade park.

Vi har sett Ulf allra sista turnéer flera gånger nu, senast 2015 i Göteborg men det är klart att han inte ger sig. Det går ju inte. Han måste ut på vägarna igen. Ut i blodomloppet igen.

Dessutom är produktiviteten vad det gäller skivproduktion inte satt på sparlåga heller. Tidigare i år kom den fina Tranorna kommer som vittnade om gott om krut kvar i påsen.

En titt på Ulfs Instagram i sommar där Ulf redovisat sina spellistor på turnén på ett föredömligt sätt visar att han ändrar rätt friskt i programmet föreställning till föreställning. Det finns en grund rätt igenom åt ett ganska publikfriande håll. Det är inte så mycket suggestiva udda-låtar som det kan bli ibland utan det här påminner lite om David Bowies greatest hits-show på Glastonbury 2000.  Dock spelas en hel del man inte helt räknat med den här kvällen. Kul!

Ulf börjar inte sin vana exakt på minuten på utsatt start 20.00 som han brukar göra. Han drar igång fyra minuter innan utsatt start. Det öppnas med introt på Titelspåret Tranorna kommer och vi är igång. Ulf släntrar in från vänster från vårt håll och får den vita viskningen påhängd sig. Det jublas i publiken.

Festplatsen badar fortfarande i sol såhär dags och träden runt om ger gott lä men en god ljusrygg är igång från start och kommer senare att jobba fint i skymningen.

Ulf har lite lätt tappat bort sin röst men det bekommer honom inte. Han rasslar på rejält ändå. Är dock mycket sparsam med mellansnacket inledningsvis. Låtarna hakar tag i varandra. De ebbar inte ut som normalt utan trummisen Andreas Dahlbäck ändrar takten i en takt så att säga och nästa låt rullar in. Som andra låt bjuds Kär och Galen och publiken går förstås bananas. Längre fram som i Chans är trumslagen i sig så ikoniska så de känns igen även innan de andra instrumenten kommer på plats.

Vi lyckas få en gruppering extra enerverade smålänningar bakom oss som skriker och pratar rotvälska hela konserten igenom men annars är folk rätt lugna. Det blandas dock in nyare grejer också bland de gamla hitsen och från senaste plattan får vi förutom titelspåret en god tagning på Definitivt Religion där Janne Bark släpps fram på extra skön elgitarr. Om han tidigare i sällskapet med Ulf i karriären har fått leka Neil Young så är det här hans stora stund som en fiktiv David Gilmour.

Det hinns med 17 låtar innan extranumren tar sin plats. Vi hör bland annat en fin Nästan ditt namn och en vansinnigt stark tagning på titelspåret från Den Vassa Eggen.

I den första grupperingen extralåtar får vi först den allsångsvänliga Hon gör mej Galen där Ulf släpper sången i en vers och låter publiken få arbeta istället. Det är effektivt men kanske inte lika starkt som när Ulf gjorde samma sak på stora scenen på Roskildefestivalen 1999.

Efter en stund tar Ulf till orda och tar itu med kvällens första egentliga mellansnack och det blir en lång och rörig historia om Ulfs upplevelser på behandlingshem i just Varberg 1985. Historien inkluderar ett möte med djävulen och även en ung tös om skötte om tångbadsmassagen på hemmet. Mest om den andra och vad som kunde ha hänt om inte tanterna kom in och störde hela tiden. Det är djupt förvirrat och oscriptat så att säga. Många trådar får ingen egentlig upplösning men publiken skrattar gott med ändå. Medans Ulf pratar fäpplar de övriga musikerna med underliggande muzak och på given signal tar Janne Bark sats, tar ett skutt och sätter det inledande riffet till  (Oh La La) Jag Vill Ha Dej delvis i luften på väg ner. Jag skojar inte, det är så jävla vackert så jag hade kunnat betala inträde bara för att få se det.

Efter en stark Oh La La som mot slutet går över i en överraskande reggae är det dags för en kort paus till. Sedan kommer den sista attacken.

Först Snön Faller och Vi med Den och sedan sist underbara Rått och Romantiskt. Den senare som jag trott hade utgått från set-listen då den inte spelats på de senaste konserterna men här får vi den igen. ändå. Underbart.

Det är sammanfattningsvis en mycket god kväll. Jag kanske hellre hade hört några suggestiva tyngre låtar istället för de mest Bruce Springsteen-glada klapp och klang-låtarna men det är ändå så mycket gott spelat den här kvällen. Bandet är rent guld. Fint förstärkta av Karin Hellqvist på fiol i läget ungefär som på Bob Dylans liveplatta At Budokan från 1978.

Det var svårfilmat då min telefonkamera gärna vill fokusera på huvuden i publiken istället för på själva showen men några snuttar fick jag till som ni kan se nedan.

Ögonblick från Semestern 2019 #1

Ögonblick från Semestern 2019 #1 

Varberg - Horred - Eksjö - Mullsjö

Ett lite lugnare sommar så här långt. Lugnare med resandet. En del tid på Majorna-beachen på bilden ovan innan.

Sen vidare till Varberg.

Till sköna Hotell Gästis mitt i byn. Solen ligger på. En kille som heter Ulf soundcheckar i parken intill. Vi kollar närmare på det sen och jag utvecklar det vidare i nästa post. Här fokuserar jag först på synerna i sommaren i sig.

Varberg sköter sig. Havet ligger där de ska. Det är ett hysteriskt badande och glassätande all over the place.

Fästningen är också i bra form och badar även den i solljuset. Ovan ett av de spektakulära hörnen.

Vid stationen har någon parkerat en brandgul Vespa. Den lyser som en apelsin från 60-talet.

I Apelviken en bit söder om byn har det staplas stenar på varandra. Syfte oklart.

Vi väljer att lägga oss på de svarta klipporna i år. Man kan annars också välja de röda.

Vägen tas sedan nordväst över Horred. The Horror. Mattor gör de visst här också.

Strax efter Horred ser det ut som ovan. Små berg tornar upp sig längs med kanterna.

På den större vägen i riktning Jönköping börjar vädret sluta uppföra sig.

Det tunga regnvädret stänger in oss i Forserum ett tag men sedan är vägen klar fram till stadshotellet i Eksjö.

Här ser det också ut lite som sist. Den där lite sköna känslan utanför det mest sommarhysteriska. Det lite bortglömda vid sidan av. Det duggregnar och solskiner om vart annat. Obeslutsamt.

Gatorna är nästan helt enkom för oss. Några enstaka andra turister vandrar kullerstensgatorna också. På avstånd.

Det är en i stora delar gott bevarad köping fortfarande.

Ett vatten med dåligt självförtroende rinner genom den småskaliga kanalen genom byn.

Det är helt klart en pärla det här. Om man gillar trästad. Och stillhet.

I en park sitter en stenad liten flicka.

Eksjö trädstad city så att säga.

På vägen hem funderar jag på varför orten Mullsjö finns,

Nick Cave på Cirkus 2019

Nick Cave
Konsert, Cirkus, Stockholm, 31 maj 2019 
"Conversations with Nick Cave"

Han är generös med besöken på våra breddgrader Nick Cave. Det här är tredje gången på relativt kort tid som han besöker vårt land. Globen i oktober 2017, i Dalhalla i juni 2018 och nu i maj på ärevördiga Cirkus i Stockholm. Man har inget val, man måste se allt man kan.

Jag var inne på det redan efter globen-konserten att det här är en artist i sitt livs starkaste form och då har vi ändå ett antal decennier av god form och kvalité tillryggalagda bakom oss i Nicks sällskap.

Den här kvällen är dock lite annorlunda upplagd än de två tidigare konserterna. Nick har lämnat sitt kompband The Bad Seeds och kör en världsturné solo på egen hand. Det är Nick och en flygel och två mikrofoner.

Konceptet är en utveckling av Nicks projekt The Red Hand Files. En möjlighet för intresserade att kommunicera direkt med Nick själv i frågeform. Folk skriver in frågor till Nick som han sedan svarar på och sedan skickar ut svaren i en klassisk e-post-lista. Man kan även se frågor och svar på websidan enligt länken ovan. Folk har frågat om vad Nicks låtar och om många helt andra saker. Om Gud och Djävulen, Elvis och det mesta i runt livet och döden. Tunga diskussioner i utgångspunkt från det sorgliga dödsfallet med Nicks son för några år sedan till saker av mer lättsam karaktär.

Kvällen fungerar som så att Nick spelar några låtar och sedan får folk ur publiken ställa sina frågor. Arenan är utrustad med ett antal funktionärer med glowsticks och så får den som ställer frågan ställa sig upp och prata samtidigt markerad med ett rött sken bredvid sig.

Nick ber snällt om att vi inte skall fotografera de som ställer frågor så jag tar det lite lugnare med fotandet och filmandet än normalt men jag tar lite bilder på Nick själv även om förutsättningarna för det inte är så optimala en bit upp på läktaren på den annars härliga arenan Cirkus i Stockholm. Ett ställe som byggt för en artist som Cave.

Det blir lite av ett lotteri med frågorna. I och med att det inte är scriptat eller regisserat alls blir allt på uppstuds och en del frågor blir mer av spontana utrop av beundran. Förvånansvärt många frågor är liknande varandra från skapande människor som har funderingar kring processer och arbetssätt. Sorg efter avlidna familjemedlemmar bearbetas och förhållandet droger och kreativitet avhandlas. Nick verkar uppriktigt intresserad av alla som frågor och ställer mycket motfrågor vilket faktiskt gör det till diskussioner ibland och inte bara frågor och svar.  Folk i publiken visar sig komma från hela världen och runt om från vårt land. Belgare, fransmän, engelsmän och förvånansvärt många australiensare har hittat hit. Någon från rötter från Brasilien och även svenskar förstås. En snubbe från Boden berättar om sin uppväxt som Goth-raggare som åker runt i en bil och äter godis som fredagsnöje får Nick att utbrista att han tycker att han trodde att han ibland uppfattas som deprimerande men att det här är värre. Så där håller det på. Allvar blandat med varma skratt. Det är riktigt roligt mellan varven. Roligast kanske när en svensk ställer frågan om Nicks fru Susie Bick fortfarande möblerar om rummen hemma hela tiden fortfarande (Nick skrev låten The Sorrowful Wife om detta) och Nick frågar om frågeställaren har samma problem, och det har han. Nick berättar då att frugan inte bara möblerar om, hon har nu även börjat bygga om rummens funktion så när Nick somnar i ett sovrum kan han vakna upp i ett TV-rum. Mediterar du? frågar Nick svensken. Det hjälper, säger han vidare och river ner skratt från publiken. Sen spelar han låten i en grym version.

Låtarna är dock den stora behållningen. Enbart Nick med en flygel kan låta lite torrt men så han kramar musten ur sina låtar. Många stycken byggs om helt och får helt andra former än i den normala bandformen. Det är inte bara att han spelar av dem, de får nya kläder och skepnader. De drar iväg åt helt andra håll ibland. West country girl låter nu som något av  Bertolt Brecht. Helt ombyggd. Higgs Boson Blues som är ett sånt rock-monster till låt annars är det här också men helt annorlunda. Fantastisk version. Papa won’t leave you, Henry går knappt alls att känna igen i melodin men orden avslöjar den här festivalspelningsrökaren och det låter underbart. The Ship Song som oftast går rakt in i benen på åhöraren gör den än mer här i det avskalade formatet.

På fråga om inspiration från andra musiker och poeter kommer vi in på Leonard Cohen som Nick pratar varmt om och fortfarande saknar mycket. Sedan spelar han en brutal version på Cohens Avalanche, en låt som Nick gjorde en tolkning redan på skivan From Her to Eternity 1984.

Vi får en cover till. Lite otippat en T. Rex-låt från tidigt 70-tal, Cosmic Dancer. En låt som även David Bowie & Morrisey tolkade i duett på en turné de gjorde tillsammans 1995 som dock fick ett snöpligt slut då de blev osams efter den första spelningen.  Låten känns nog bekant för många svenskar också då Håkan Hellström "lånade" de första orden och tog med de på sin Jag var bara inte gjord för dessa dar. "I was dancing when I Was Twelve /Jag dansade när jag var tolv.."

Konserten och pratstunden knyts ihop fint med en stark tagning på People ain't no Good.  Det har gått tre timmar - känns som en kvart. Värmen från spelningen och rent fysiskt i lokalen sitter i under hela promenaden vi tar tillsammans över Djurgården i småråa försommarkvällen vidare in mot centrala Stockholm. Det sitter i långt längre.

Det var som sagt inte helt optimalt att fota och filma men några sekvenser får man ju fånga i allafall.
Nedan några snuttar från Papa Won't Leave you, Henry och Cosmic Dancer. Man hör lite iallafall hur det lät.

Pugh Rogefeldt i Göteborg 2019

Pugh Rogefeldt med band
Konsert, Musikens Hus, Göteborg, 3 maj 2019

Vi skulle ju sett Pugh redan förra året då han tyvärr tvingades avbryta av sjukdomsskäl men nu i helgen togs nya tag och det blir en riktigt fin revansch för förra årets inställda arrangemang.

Den 72-årige Västerås-sonen firar 50 år som artist i år. Man skulle kunna tänka sig att entusiasmen hos artisten själv skulle ha mojnat lite vid det här laget men det här en Pugh i en fantastiskt fin form och vi får en riktigt härlig kväll.

Musikens hus är utsålt och den något ålderstigna publiken har helt klart försett sig med förfriskningar i den lätt tillgängliga baren inne i konsertsalen. Det är ett härligt sus och dus innan det ens börjat.

Och som det börjar. Pugh med band äntrar scenen och drar på med Grävmaskinen som första stycke i en suggestiv och tät version. Låten som är en kärleksförklaring till grävskopan Marion med alla sina kluriga textrader. Publiken är med på noterna direkt.

Grävmaskin, skakar av ljud, luktar av olja 

Grävmaskin, skakar av ljud, luktar av olja

Marion, väntar på mej, väntar på dagen

Marion, väntar på mej, väntar på dagen

Pugh har med sig ett rejält band. Han har ju spelat mycket i trio-form de senaste åren men nu har bandet växt ut till en kvartett med Pugh inräknad. Bakom trummorna hittar vi Mikael Lyander. På vild ståbas ibland spelad på tvären har vi Hasse Tholin och de två gitarristerna utgörs av Kasper Kvist och Pughs bror Ingemar "Iro" Rogefeldt. Det här ger Pugh möjligheter att inte behöva spela gitarr hela tiden som han måste göra i trio-formen då det bara är han som trakterar gura i det läget. Så han kan helt fokusera på sången i flera låtar. Lite ovant ser det ut för honom gitarrlös med armarna i turistläge längs med kroppen när han inte viftar, pekar eller leker örn mellan varven. Sången är dock sensationellt stark och inga hyss han hittat på tidigare i karriären sångmässigt är omöjliga att återskapa för Pugh.

Vi får i princip bara gamla klassiska hits. När Pugh pratar om att de skall lira en relativt "ny" låt så kan vi hamna på 80-talet typ. Lite nyare stycken hittar in i setet också från albumen Maraton (1999) och Vinn Hjärta Vinn (2008) men mest är det från perioden 1969-75 och publiken sjunger oftast med starkt i textraderna i Sången om Bo, Här kommer Natten eller Bolla och Rulla för att nämna några av Pughs många fina hits. 

Jag måste också ge en eloge för det precis lagom återhållna men informativa mellansnacket som Pugh står för. Det blir aldrig långdraget även om vi får en lång historia berättad för oss om en speciell turné Pugh gjorde med Bernt Staf i Norrlands inland i början på 70-talet till exempel. Vi får också en hel del fjäsk för att det är så trevligt att spela i Göteborg och att publiken är så bra här. Det här säger han naturligtvis överallt men både Pugh och hans bandkamrater verkar uppriktigt glada över publikresponsen. När nån låt spelats klart reflekterar Pugh över att det lät såpass bra från deras kant att det borde spelats in. 

Efter halva setet får vi en väl tilltagen paus och hinner justera vätskebalansen och gå ut och känna på den nu lite råare luften på Djurgårdsgatan utanför innan det är lagom dags att ta del av fortsättningen av konserten som fortsätter i samma goda anda. Vi får en fin tagning på Vår Kommunale Man som Pugh spelat in två gånger i karriären och som 90-talsvarianten fick stöd av ingen mindre än Thåström på sång. Låten skrevs från början av Woody Guthrie som då kallade den Vigilante Man. Låten har även tidigare tolkats fint av bandet Nazareth. 

I finalen får vi en episk tagning på Små Lätta Moln som framförallt damerna i publiken går bananas på och sedan följs det av en urtät Hog Farm som får alla farbröder att skrika i ren hänförelse. Just på den här känns det extra ovant att inte se Pugh gå loss på en gitarr men broder Rogefeldt och kollegan Kvist tillhandahåller all gitarr som krävs för ett lyckat resultat på den här dängan. Inledningen i låten är som att höra ett Rolling Stones-riff på högerkanten strax slå följe med ett AC/DC-riff på andra kanten. Underbart. 

Jag gjorde ett par filmande insatser som redovisas nedan men lånar även min polare Johnnys klipp på just Hog Farm.

Påsken 2019 i backspegeln

Påsken sedd lite från framtiden några dagar senare.
(Jag har vart trött och sen började blogger i sig att mucka med mig och ville inte lägga upp bilder som det var tänkt)

Nytt försök då.

Inleder Långfredagen med en promenad mot den kommunala skogarna

Kollar till älgarna i deras egna Guantanamo

De verkar lite chill ändå

De grupperar sig komiskt iallafall

Maten är söt i smaken i skogen

Senare mot kvällen blir det utflykt i övärlden

Jag lämnar fastlandet och civil kultur som opera bakom mig

Lämnar även det organiserade småbåtslivet vid land

Snart är verkligheten bara en siluett

Så här ser det ut på ön Hisingen

Helt Freaky!

Jag umgås med urinnevånare och spelar brädspel från 80-talet

Påskaftonen inleds med samkväm med såna här

Och sen hänger jag vidare med såna här

Vi har hamnat på Crippas ölcafé 

Och ser PA Ericsons rock-cabaret. Bra grejer. Glad Påsk.