The Doors Alive (The Doors-Tribute-Band)
Konsert, Trädgårn', Göteborg, 5 oktober 2019
Det går ju liksom inte att få uppleva ett The Doors vare sig i sitt livs form eller i en tröttare äldre upplaga då hälften av medlemmarna bitit i gräset för länge sen. Jim Morrison redan 1971 och Ray Manzarek 2013. Man kan dock alltid härma. Vi går och tittar på några som gör det.
Det här är ju väldigt kluvet egentligen. Jag har vanligtvis väldigt svårt för tribute-band då det oftast inte riktigt fungerar hur mycket de än försöker. Det är oftast nåt som saknas i tonen eller skiljer sig för mycket i utseende och beteende. Det här blir dock något annat, snarare som en reenactment eller en ren föreställning och faktiskt mycket bättre än man skulle kunna tänka sig.
Dels att bandet rent arkeologiskt grottat ner sig i ljudet, skaffat exakt samma utrustning och instrument som originalbandet hade men också mycket enbart i Morrison-kopian Mike Griffioen som bandet hittade i Belgien av alla ställen. Norbert Varga spelar Ray Manzarek och orglar som heter Rhodes och Vox och allt vad det kan vara. Buzz Allan spelar John Densmore och trummor och Baz Meyer spelar Robbie Krieger och gitarr. Norbert spelar förstås basen med vänster hand på orgel som det skall göras.
Mike är alltså belgare men de andra är britter och de kallar sig själva de bästa Doors-tribute-bandet i världen. På hemsidan har de intyg från turnépersonal från själva Doors turnédagar att det stämmer och det låter faktiskt spöklikt likt.
Det blir en märklig kväll
Mike inte bara sjunger som Jim. Han pratar, svär och mumlar som Jim också. Släntrande omkring i läderbrallor på scenen omväxlade eldar han upp publiken såväl som provocerar den. Vi får hela paketet så att säga. Innan dess har vi fått tag på blaskig öl i plastglas och blivit åthutade flera gånger av den sensationellt otrevliga personalen på arenan Trädgårn' Jag har inte vart här på ett tag men blir närmast full i skratt över hur bedrövligt det här stället fortfarande är. Västvärldens sämsta servicegrad fortfarande på alla fronter. Vakter direkt influgna från Gulag letar problem i en extremt skötsam ganska ålderdomlig publik som undrar vad det är frågan om. Ölen finns i två sorter. Blaskig Åbro i plastglas eller blaskig Åbro i plastglas. Hade det inte vart för underhållningen på scenen och det ganska goda ljudet hade man hellre skjutit sig i ansiktet än satt sin fot här igen.
Dessutom får vi på utsatt tid för konsert på scen ett 20 minuter långt reklam-block på storbildsskärm med mestadels helt ointressanta akter som spelar framåt hösten i lokalen. Det kan va det det mest korkade greppet jag någonsin sett på en konsert. Vi kunde lika gärna fått ett block med nät-casino-reklam rakt i nyllet. Skämmes ta mej fan.
Tillbaka på bandet igen. Som sagt det här är inte ett coverband som spelar av hits. Det är en fullständig föreställning så som en konsert kunde gå till på den gamla tiden. Visst får vi klassiska slagdängor som Light My Fire, Riders on the Storm och People are Strange och liknande. Vi får också mer obskyra grejer, dikter och insprängda specialversioner som så det skulle spelas förr. Är en låt som When The Music's Over över 13 minuter i original så spelas den minst lika länge den här kvällen. Bandet är ohyggligt kompetent. Det här spricker så lätt om någon del fallerar och inte låter rätt men minsta tangenttryck på elpianot eller kantslag på trumman låter 1967-70 hela tiden.
Låtvalet är också intressant. Vi får till exempel hela titelspåret The Soft Parade från 1969 som i sig är en fantastisk resa i tre separata delar i en sorts hippie-symfoni. Inklusive den famösa skrikande inledningen.
When I was back there in seminary school
There was a person there
Who put forth the proposition
That you can petition the Lord with prayer
Petition the Lord with prayer
Petition the Lord with prayer
You cannot petition the lord with prayer
Det sitter så gott och sångarens röst håller. Trots alla skrik och utfall och hyss han har för sig under föreställningen.
Publiken är dock inte riktigt lika vild som när det begav sig på 60-talet. Delvis på grund av på hög medelålder förstås men också av ställets natur och att det fortfarande är rätt tidigt på kvällen, Folk har inte hunnit få så mycket i sig än. Det är fridfullt och lugnt ända framme vid scenkanten på mitten. Vilket dock gör att man hör och ser bra. Mot slutet dyker det dock upp en gäng rejält stenade lirare som rasslar omkring som papper i publikhavet och ställer till det överallt. Gulag-vakterna nyttjar såklart tillfället att gå in och rensa snabbare än såna här idioter tuggar i sig en steroid.
Så en kväll lite på gott och ont. Inget ont i bandet men det är ju trots allt inte det riktiga The Doors. Det är något lite sorgligt med det hela på något sätt hur lika det än låter. Kan mycket väl tänka mig att själva Doors hade spelkvällar som var bra mycket sämre satta än det här men det är ändå något som skaver lite.
Kvällen avslutas med en The End med extra allt. Det är svårt att inte fascineras ändå. Det är ju Live och rakt framför en. Så nära The Doors på konsert det går att komma trots allt.
Man kan hitta en massa klipp med bra kvalité på Youtube om man söker på The Doors Alive för den som är intresserad. Mina klipp blev sådär.
