Vi är välkomna till mardrömmen igen

Alice Cooper
Welcome 2 My Nightmare
Album, 2011

1975 släppte horror-rock-artisten Alice Cooper sitt konceptalbum Welcome To My Nightmare som blev en stor succé världen över. På den skivan avhandlades en historia berättad som en resa genom mardrömmarna drömda av en påhittad ung pojke vid namn Steven.

För några veckor sedan släppte Alice lös en ny skiva, en uppföljare till den gamla konceptskivan med mer mardrömmar som gestaltar sig i olika låtar fast nu baserat på Alice egna mardrömmar som det verkar. Han tycks sova mycket dåligt Alice. Om nätterna vrider han sig av skräck när han ånyo drömmer om seriemördare, alkoholism, disco och sysselsättning i 9-5-form för att ta några exempel.

Precis som på den gamla skivan får vi oss en blandad bukett sånger till livs. Vi bjuds på straight rockmusik, kabaré, symfonisk instrumentalmusik, pop och mer moderna tongångar uppblandade med friska lån från tidigare verk. Det är inga regelrätta covers på sånger från den första upplagan, istället smygs strukturer och kännetecken från de gamla låtarna in i de nya.

Inledande I Am Made of You presenterar den mycket välkända pianoslingan från den gamla sången Steven men tar sig strax till helt andra ljudmässiga landskap. Alice sjunger sin sång genom effektredskapet Auto-Tune vilket driver tankarna till Cher och gamla pojkband som Back Street Boys. Det låter sålunda vedervärdigt, men låten tar sig efter en stund med stabila insatser på gitarr av svenske Tommy Denander (som i övrigt innehar en enorm meritlista som sträcker sig från allt möjligt från den norska melodifestivalen, Toto och Ricky Martin för att nämna några exempel) samt Steve Hunter som deltog på Alice fem första plattor samtidigt som han omväxlande var husgitarrist åt Lou Reed.

Som den första sången indikerar är det en show vi tar del av, i LP-form. Showmannen Alice har byggt upp skivan snarare som en modern musikal snarare än ett traditionellt album.
Musikaliskt blir det naturligtvis både på ont och gott.

Alice Cooper här från sitt besök på Gröna Lund i somras

Alice Coopers musik har tagits emot på ett ganska märkligt sätt genom historien. Trots att han redan under det tidiga 70-talet etablerade sig som en ganska stort säljande artist i först vad som var ett band med namnet Alice Cooper innan Vincent Damon Furnier helt sonika tog bandnamnet som sitt eget artistnamn så har framförallt ett par skivor i slutet av 80-talet fått gestalta bilden av vad han håller på med. Alice må ha ägnat mycket tid åt att ha gestaltat fiktiva halshuggningar på scen, måla sig galen i ansiktet och introducera många hårdrocksgimmicks men samtidigt har väldigt lite av hans musik verkligen varit Heavy Metal.

Musiken har nästan alltid uteslutande handlat om renodlad Pop/Rock inte sällan i utforskande i regioner närmare Elton John eller Lou Reed snarare än Judas Priest.

Det blir också tydligt på årets skiva då Alice inte bara återkommer till förlagan från 1975 utan även hälsar på hos några andra av sina gamla skivor som Billion Dollar Babies (1973) eller Alice Cooper goes to Hell (1976) och lånar uppslag och små pastischer till de nya låtarna.

När han inte lånar från sin egen karriär så tar han kraftiga tuggor från The Rolling Stones och The Beatles. Just Beatles avhandlade Alice tillsammans med branschkollegan Ozzy Osbourne i ett samtal i ett radioprogram för några år sedan där de konstaterade att anledningen till att all ny musik är så dålig är därför att de unga artisterna lyssnat alldeles för lite på The Beatles.

Stones-dängor och Beatles-ballader avlöses här och där av andra hyss. I What Baby Wants dyker r'n'b-bruden Kesha upp i en roll som djävulen själv som vill ta Alice själ i just den här mardrömmen, och som det låter (platt och överproducerat) lyckas hon alldeles utmärkt med det.

Den normala tracklisten avrundas med en symfonisk uppgörelse där vi tar del av ett tema där en väldig massa gamla låtar vävs ihop till en instrumental helhet. Det hela låter till slut som ett överdrivet slut-tema i en riktigt uppskruvad Hollywoodfilm, eller som en introduktion till ett tal på Oscarsgalan där publiken rest sig upp och klappar i händerna som om det inte fanns någon morgondag.

Så ömsom vin och ömsom riktigt trött vatten. Några hyggliga låtar får vi allt. Den lyckade John Lennon-imitationen i Something to Remember me by är nog den sången jag kommer att minnas mest från den här skivan.

Vidare finns ju såklart skivan i en mängd olika utföranden, som deluxe, som limited, på vinyl som dubbelalbum och i digital form. I varje av dessa fall får man några låtar till som inte hänger ihop med den övriga helheten. I den versionen jag har skivan fick jag med en cover på We Gotta Keep Out of This Place (rätt okej version) samt ett par livespår. På skivan du får tag på kan det vara någonting helt annat som bonusgodis.

Berntsson tittar på film: Suck (2009)

Suck
Kanadensisk långfilm, 2009

I tider då det här med vampyrer är populärt kan man ställa sig frågan : Finns det någon hyggligt okej film med vampyrinnehåll inspelad efter 1972? Ett rakt svar är väl, nja, men man har ganska roligt med filmen Suck som helt gått under min radar tills jag hörde talas om den ganska nyss.

Historien avhandlar det inte fullt så framgångsrika bandet Winners och deras väg längs en liten turné i Kanada och nordöstra USA.

Här är Winners i sin vanliga kostym innan det började hända grejer

Winners är ett lättsamt neo-grungeband som spelar för de närmast sörjande tills den kvinnliga basisten blir förhäxad av en vampyr som är märkligt lik sångaren i svenska Wannadies som förändrar hennes style och uppträdande ganska ordentligt. Bandet blir av med sin manager men bandets ledare skapar på kort tid en förvirrad relation med en skum bartender spelad av Alice Cooper och de möts i bluesmättat magiska vägkorsningar, barer och bilfönster i lätt surrealistiska filmscener.

Alice Cooper i en central scen, han bjuder på sprit och delar ut goda råd

Efter en tids diskussion accepterar bandet att de fått en vampyr i bandet och fortsätter sin turné som på grund just utav vampyrinslaget får ökande framgångar. Men vampyrjägaren Eddie Van Hellsing spelad av den meriterade Malcolm McDowell är bandet i hälarna i syfte att ha ihjäl allt vampyriskt.

Bandet gillar inte att bli tagna för posers under intervju i radio

Henry Rollins spelar en jättejobbig radiogubbe

Efter en mindre lyckad radiointervju med en härligt slemmig rockradiopratare spelad av Henry Rollins lovar vampyrrockbandsdeltagaren att i fortsättningen bara äta kor, men det går så där med den saken. Som tur är har bandet med sig en fransk roadie som heter Hugo som inte bara bär trummor och andra instrument utan även gör sig behjälplig att göra sig av med lik under resan. Allt blod Hugo har på sig hela tiden skylls på att Hugo lider av och till av näsblod.

Nu har Hugo fått näsblod igen

Efter hand förändras fler medlemmar i bandet och den stackars roadien Hugo får mycket att göra. Bandet hinner även med att göra en skivinspelning och studioägaren Victor spelas av ingen mindre än Iggy Pop

Iggy Pop spelar producenten som får mixen klar med en commodore 64

Victor ser till att bandet får spelat in sitt nya vampyrmaterial, men Iggy har varit ute och seglat förr och varnar bandets oskyldige ledare om vad det innebär att ha med vampyrer i sitt band

Iggy har förklarat hur han står i vampyrfrågan, han säger nej

Till slut jagar Iggy (Victor) iväg bandet och vill aldrig mer se dem igen, men han har en scen till längre fram i den här märkliga filmen

Moby företräder inte vegetarianer i sin roll i den här filmen

Förutom Iggy, Alice och Henry är även Moby med på ett hörn. Han spelar Buffalos tuffaste rockstjärna som älskar att få kött kastat på sig. Men han får mer än han bett om.

Till vänster, Malcolm McDowell 1973 och till höger 2009

Jo, det här går inte till filmhistorien direkt, men man har en rolig stund helt klart och filmen har en del lustiga turer, bland annat får man se tillbakablickar från vampyrjägarens yngre dagar och då har man helt sonika använt autentiskt bildmaterial från min gamla favoritfilm Oh Lucky Man! från 1973. Filmen som McDowell gjorde strax efter Clockwork Orange och som är minst lika bra som den, om inte bättre på en del plan.

Musikaliskt blir det mycket för filmen direktskriven musik av bandet Winners som är okej, men soundtracket i övrigt är briljant med toner från både Iggy solo och The Stooges, David Bowie och Alice Cooper.

Löjligt och roligt på samma gång, se Suck tycker jag