Skiv-året 2019

Det har blivit dags att summera skiv-året 2019. En sammanfattning av det som gavs ut på skiva just i år och det som fastnade, stannade kvar och värt att berätta till eftervärlden om.

Det blir en resa från de döda till de levande och de i mellan.

Jag börjar med fem singlar och sedan en gäng regelrätta album.

Leonard Cohen - Happens To The Heart

Salig Leonard Cohen som så sorgligt lämnade oss redan i november 2016 hörde av sig från andra sidan med en samling sånger utgivna i efterhand. Det blev ett album, Thanks For The Dance men jag kom aldrig längre än till den här fantastiska första singeln. Låtarna hann skrivas medans Leonard fortfarande var i livet men kom aldrig att materialiseras då. Med hjälp av bland annat Daniel Lanois och en stor skara andra musiker gjordes hälsningen från den andra sidan klar. Kan vara bland det bästa han någonsin gjorde, den här, Happens To The Heart.

Ulf Lundell - Stockholm i December

Lundell fick för sig att göra en jul-singel igen. Få klarar att skriva på temat jul som just han gör. Det låter precis som man kan tänka sig och sin exil till Skåne-land till trots sitter betraktelserna över ämnet Stockholm som ett spett som vanligt. I listan får vi snart anledning att återvända både till fenomenet Jul och företeelsen Ulf Lundell.

Ensamma Hjärtan - Ska vi ha det så här?

70-tals-sensationsbandet Ensamma Hjärtan med ikonen Gunnar Danielsson i spetsen gjorde comeback med nyskrivet material redan 2018. En rad singlar har fått se dagens ljus. Bäst är den här, Ska Vi Ha Det Så Här? som kom tidigt i år.

Les Big Byrd - Snö-Golem

Ny-Kraut-undret Les Big Byrd fick ur sig en stark instrumental urladdning i år i form av den här snögubben. Frågan är om de någonsin låtit mer av germansk taktfast hippiemusik. Lika lämpligt avnjutet i ett inrökt studiorum i Kreuzberg som i full fart på en raksträcka på Autobahn. Bara klockan är inställd på 1973 så.

Vera Vinter - Kanske Kan Julen

Jag hotade med mer musik i julens anda och här har vi Vera Vinters otippade cover på Ron Sexmiths underbara hymn Maybe This Christmas som jag i sig spelar friskt i December månad varje år. Tempot är högre. Det snålas inte med digitala handklapp i den här elektro-akustiska versionen och orden flyter väldigt fint fram i den här svenska versionen också.

Så långt singlar. Nu över till albumen.

Edwyn Collins - Badbea

Skotten Edwyn mest känd för brottar-hitten A Girl Like You från 1995 har fortsatt harva på lite vid sidan av de stora framgångarna sedan dess. Det blev inte lättare att han 2007 drabbades av en stroke och tappade förmågan till att prata, sjunga och det mesta en normal människa normalt klarar av. Han gav sig dock inte och har hittat tillbaka igen och fått ur sig flera skivor ändå. Årets Badbea är inte bara bra, den kan vara den jämnaste han någonsin skapat. Visst hör man sviter av sjukdom på skivan men så gott att humorn är intakt och att han fortfarande kan svänga ihop ett av sina patenterade borrmaskinsliknande gitarrsolon när så krävs.

Hawkwind - All Aboard The Skylark

Den brittiska rymdrock-orkestern Hawkwind vägrar ge sig. Ett band som gav oss en milstolpe inom genren rymdrock, In Search of Space redan 1971, att de får ur sig något relevant nu i år är rätt otroligt. Det skall sägas att de gick rätt ordentligt vilse på 80- och 90-talet. Fastnade i New Age och Pink Floyd-plagiat. Så mycket sig själva som de låter på årets skiva har de inte gjort på decennier. Ändå fräscht rent av. Rymd-blippen ligger där de skall, saxofon spelar fin roll och det ångas på gott på gitarrer och resten.

Hurula - Klass

Jag betraktar fortfarande Hans Robert Hurula som en relativt ny artist och en av de starkare sådana vi har just nu men sanning är ju att han satte bandet Masshysteri i sjön redan 2008 och har hunnit släppa album i eget namn sedan 2014. Årets skapelse Klass är lite lugnare och mer eftertänksamt än tidigare album. Texterna om livet förr i Lule land biter fortfarande på samma sätt.

Weeping Willows - After Us

Året hade inte kommit längre än till mars månad när Weeping Willows lanserade sitt alster After Us. Kanske den mest mest genomarbetade svenska skivan på temat klimatförändringar, miljöhot och ett hållbart samhälle som gjorts. (Tills en kille som heter Stefan släppte sin) Man hittar också ett grandiost farväl till en närstående i den episka Let Go. WW har aldrig gjort en dålig skiva och den här är inget undantag.

Swans - Leaving Meaning

Amerikanska Swans är verkligen inget lättsmält band. Från det tidiga 80-talets excesser i kakafoni och vansinne fram till senare års rent av vackra stunder tar de ändå en stig framåt vid sidan av de flesta andra akter. Man kan möjligen jämföra med Einstürzende Neubauten som man hittar parallellt i en liknande stig utvecklingsmässigt bredvid. Årets skiva bjuder på lite av varje och som jag var inne på redan i recensionen av comebackplattan My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky 2010 så låter det här märkligt nog fortfarande farligt av och till. Musik som skräms på riktigt. Mest storskaligt blir det dock i det elva minuter långa titelspåret Leaving Meaning som är både skirt, bedårande och skrämmande på samma gång.

Stefan Sundström - Domedagspredikan

Jag gick in på en längre betraktelse på Stefan Sundströms fina Domedagspredikan när den släpptes här men kort igen så är det är en härlig välspelad återkomst av Sundström i god form. Som titeln anger en skiva i tidens anda med de klimat- och miljöutmaningar vi står mitt i men också med betraktelser kring ett möjligt solidariskt samhälle och om hur morfar-livet fungerar.

The Twilight Sad - It Won/t Be Like This All The Time

Vi tar oss tillbaka till Skottland igen och bandet The Twilight Sad som gjordes kända för en större värld när de fick agera förband på världsturné med The Cure 2012.  Bandet är nu framme vid sin femte skiva och fortsätter karva ut sitt alldeles egna depprock-kosmos med den där speciella skotska accenten starkt framskjuten i ljudbilden som vanligt.

Rammstein - Rammstein

Jag skall erkänna att nyheten om en ny Rammstein-skiva efter tio års frånvaro inte väckte jättestarka känslor hos mig. Även om jag diggade då, på 90- och 00-talet så kändes den här tyska grejen lite fyrkantig och lämnad akteröver. Gott då att bli så positivt överraskad som jag blev av årets verk som faktiskt till och med svänger av och till. Jag skrev mer utförligt när den kom här.

Mark Lanegan - Somebody's Knocking

Tidigare recensioner av Lanegans plattor har präglats av ett visst gnäll då de trots att de innehåller en hel del matnyttigt oftast är sorgligt ojämna i kanten. Årets skiva är inte formidabel men konsekvent och med en fin balans mellan blues, elektronik och post-punk. Här och där låter det som ett moget The Stranglers på ett sätt det inte gjort innan. En växare.

Lloyd Cole - Guesswork

Engelsmannen Lloyd Cole har som Edwyn Collins som jag skrev om tidigare hamnat lite utanför de stora arenorna de senaste trettio åren men kämpar på ändå och fortsätter spela och ge ut skivor. Det är synd och skam att det inte får mer uppmärksamhet än det får. På årets Guesswork går Lloyd djupt in i den elektroniska världen där han normalt rört sig rätt sparsamt. Han har ju en mer obskyr karriär vid sidan av sitt singer-songwriter-värv där han jobbar med analog instrumental synthesizer-musik men det här är första gången det hela flyter ihop så att säga. Det är roligt att höra hur väl det faktiskt fungerar. I Violins ligger tjok av elektroniska stråkar och stöter i versen som tagna från New Orders Power, Corruption & Lies från 1982 (New Order stal de förstås i sin tur från Kraftwerks 70-tal).  Befriande ändå att höra el-guran komma fram mot slutet och sätta ihop låten. I övrigt lite molokna men klassiska Lloyd-låtar med andra kläder på sig än vanligt.

bob hund - 0-100

bob hundens senaste skiva är inte deras bästa direkt men ändå relevant och intressant. En del höga toppar som i Vi Är Såå Lyckliga Som Bara Olyckliga Människor Kan Bli eller den magnifika Impopulärmusik.  Man kanske skulle satsat på en serie singlar istället men rent uselt blir det aldrig förstås.

New Model Army - From here

Några andra som kämpar på oförtrutet är brittiska New Model Army och de släpper skivor i en takt liknande den Motörhead hade i sin glans dagar. Minst ett nytt album minst vart annat år under många år. Jag uppfattar årets From Here som något mer poetisk än rakt plakatpolitisk som brukligt. Det här är ett band som inte fruktar att kalla en spade för en spade så att säga. Överlag tycker jag att postpunkarvet gör sig mer gällande här än på några av de senare skivorna. Basgången i Never Arriving är ett fint exempel på det. Annars är Where I Am med sitt pigga akustiska lägerelds-driv det man gärna tar med sig till års-playlisten.

Ian Brown - Ripples

The Stone-Roses-forne Ian Brown var jag inne på redan förra året då den första singeln till skivan, First World Problems hamnade på skivdiskarna redan då 2018. Själva albumet, Ripples kom dock ut tidigare i år och det är en lite märklig skiva. Märklig på det sättet att den har ett kort bäst-före-datum. Först låter det bara härligt och som ett minimalistiskt moget Madchester-sväng. Sen tröttnar man rätt friskt på det. Låter skivan ligga några månader igen och sen funkar den en stund till.
Mycket märkligt. Inga av de andra skivorna i den här uppställningen lider av samma åkomma.

Iggy Pop - Free

En av de största hjältarna gav oss en mycket god skiva i år.  Jag gick mer noga igenom den när den kom här. Den oefterhärmlige Iggy Pop tonade ner sig något. Släppte in blås och effekter och lyfte fram orden ordentligt. En av de bästa i år.

Tool - Fear Inoculum

Kanske den allmänt mest efterlängtade comebacken i år när de alternativa Metal-giganterna Tool släppte ett nytt album. Tretton år tog de på sig innan årets Fear Inoculum såg dagens ljus.  Jag är ju ingen jättekompis med Metal gjord sådär något efter 1982 men just Tool drog i hel del trådar åt rätt håll när det begav sig som värst på 90- och 00-talet och de förtjänar sin uppmärksamhet. Skivan bjuder dock inte på några enorma överraskningar utan lite av hur det brukar låta om än lite tröttare. Avslutande kvarts-långa 7empest är dock riktigt bra och med mycket geist i steget. Det får dock sägas att om elva minuter med Swans valsar iväg som en dansande dröm så skulle den här sista kvarten kunna delas upp i flera separata låt-delar för större effekt men kvarts-rasten i sig är inget slöseri med tid.

Ulf Lundell - Tranorna Kommer

Så är han här och härjar på årslistan igen den gode Ulf. Nu med sitt album Tranorna Kommer som kom tidigare i år.  Det kan sägas med en gång att det inte är den största fjädern i hatten det här men väl en god kaka. Allra bäst blir det i den i med Ulf-mått mätt sett bluesiga Definitivt Religion.
Jag skrev lite längre om den här när den kom här. (Delad recension med Rammstein)

Cortex - Closure

Klassiska Göteborgsbandet Cortex med Freddie Wadling i spetsen somnade in redan under andra halvan av 80-talet men återutgivningar av hittills outgivet material påbörjades förra året med mini-LP'n 1987 och i år avslutas den cirkeln med ett nytt släpp, Closure.
Än en gång uppstyrt av Henryk Lipp med team som fått rådda med rejält svedda råkopior med musik där en del behövts läggas till och dras ifrån.  Vad vi får här är är ett intro och två egentligen nya spår, Sea of Lunacy och Heart of Steal samt fem live-spår inspelade på Club Caesar i Göteborg runt 1987. De nya spåren håller samma klass som de på förra årets skiva. det vill säga hög och livespåren trots att jag aldrig såg Cortex live då ändå får en att känna att man var där ändå. Det är något som slår emot en genom högtalarna. Billig flasköl, svett, fri rökning inomhus och rå blöt havsluft från havet i kanterna på allting. Som det var då i Göteborg.

Nick Cave & The Bad Seeds - Ghosteen

Efter två månaders lyssning gjorde jag ett tappert försök att recensera den här skivan mer grundligt. Man hittar det försöket här. Det är inte som att juryn är varken inne eller ute på den här. Den är mer som att den springer runt på ett tak som brinner.

Det här en skiva om sorg med vad det innebär. Den kräver sin tid och kraft. Årets vackraste men också mest förvirrande skiva. Inget för dansgolvet. Om du inte dansar alldeles själv. På ett tak som brinner.

Skiv-året 2018

Lite senare den här gången på grund av sjukdom men här är rapporten om 2018 års bästa skivor
- När Berntsson väljer.

Det har vart ett rätt klent år albummässigt. Inget jätte-år rent generellt och nedan redovisar jag en större del i singlar och EP's snarare än rena album. Jag skippar även att redovisa de rent usla insatserna den här gången.  Fokuserar på det som var något att ha.

Först ut en bunt singlar. Fristående från albumsläpp, i några fall en förstkommande låt från kommande skiva under 2019, annars släppta för sig själva.

Lana Del Rey - Venice Bitch

2018 blev året då jag jag lyckades förstå Lana Del Rey - Åtminstone i en låt.
I somras släppte hon två enstaka singlar och den här är bra. Tidigare har jag inte riktigt förstått, mest hört vanlig kommersiell list-musik med en tunn fernissa cool rock på sig (Lite bleka Mazzy Star/Lou Reed-toner). Det här är nåt annat dock. Startar som lite finstämt och moloket och ebbar ut i ren progressiv psykedelisk pop. Singeln är över nio minuter lång och som en liten märklig hippie-symfoni med intrikata vintage-syntar rullande in som varma vågor från Stilla havet. Efter sex minuter anländer elgitarrerna också. Starka kopplingar till Tommy James & the Shondells gamla klassiska hit Crimson & Clover noteras både i text och toner. Starkt flum att försvinna i.

Ian Brown - First World Problems

En första singel från Ian Browns nya skiva som kommer nu i februari i år. Årets feelgood-låt.
Ian gör ett destillat på sitt gamla band The Stone Roses alla gladlynta låtar i en och inte bara det, han blandar in alla Manchester-banden från förr på en och samma gång. Det låter lika mycket Happy Mondays och gamla Primal Scream också. Enkelt, effektivt. Driften till ful hulligan-pundar-dans i hörnet är satt direkt. Inkluderar också ett härligt jättedåligt gitarrsolo. Underbart.

Cake - Sinking Ship

Amerikanska Cake som inte släppt någon ny musik sedan 2011 släppte helt plötsligt den enstaka låten Sinking Ship. Bandet som annars mest ägnar sig åt sitt fantastiska Facebook-konto där de retar upp republikaner (rekommenderas) pratar även om ett nytt album med släpp under 2019. Årets låt är klassiskt lakonisk enligt känd modell och har ett riktigt gott driv och det där unika ljudet i gitarr, blås och övrig instrumentering som bara det här bandet har. Det mystiska instrumentet Vibraslap är med i paketet också som så många gånger tidigare.

PJ Harvey & Harry Escott - An Acre of Land

Årets vackraste och Polly Jean Harveys bästa på många många år.

Låten förekom i den engelska thrillern Dark River och släpptes ut på som en ensam singel alldeles i början av året. Orden är inte Pollys utan det är en gammal engelsk folksång i samma anda som Scarborough Fair. Först satt i toner på papper 1853 men men i lokal användning under många århundraden innan dess. Fungerar mycket gott även i våra tidevarv och räddar lätt liv i lurar på kollektivresenären i den mörka spårvagnsmorgonen.

Låten finns i två versioner. En radioanpassad version på tre minuter och en längre på en bit över sex minuter. Man väljer med fördel den senare för att få ta del av några extra Go whistle, and ivy.

The Young Gods - Figure Sans Nom

Schweiziska The Young Gods släppte sin senaste skiva 2010 och bröt i år tystnaden med singeln Figure Sans Nom. Bandet mest kända för att ha introducerat konceptet industriell rockmusik för David Bowie och Marilyn Manson med flera befinner sig i ständig utveckling. Via de industriella tonerna på 80-talet genom ambienta hyss över en Kurt Weill-fas på 90-talet och sedan rakt genom en akustisk era efter millennieskiftet jagar de sig nu igenom trakterna av ett modernt Hawkwind. Man har sällan tråkigt med det här bandet. De pendlar också mellan språken och årets vax sjungs på den Schweiziska franskan som gör sitt till. Låten bjuder även på ett enkelt men effektivt riff som skär genom spårvagnsspår och mörka kvällar.

----

Efter de här första fem singlarna så tittar jag på några riktigt intressanta EP-skivor som kommit ut i år. EP'n som på sätt och vis är den bästa formen av musikformat då låtarna så lätt slår ihjäl varandra på en fullängds-LP. Tre-fyra låtar på ett bräde. Då får låtarna sin plats och sin rätta uppmärksamhet.

Alienationsklubben - Alienationsklubben

Jönköpingssensationen Alienationsklubben släppte i höstas sin 3-spårs EP Alienationsklubben som naturligt blir förvirrande då EP'n från 2014 hette samma sak men är man van vid Peter Gabriel och andra som också betett sig på det här sättet går det att hantera. Bandet som i år blivit förstärkta med Jonas Haglund på gitarr och körsång går från klarhet till klarhet och den senaste skivan är den starkaste hittills i karriären. Texterna är som vanligt rakt i ansiktet och samhällsfrågorna som berör oss alla om flyktingsituationen och bostadsegoism för att ta några exempel. Rak ifrågasättande Rock med mening som vi alla behöver ta till oss.

Chrysta Bell - Chrysta Bell

Jessica Rabbit-liknande Chrysta Bell har hunnit göra ett par skivor innan men det är på årets EP det verkligen släpper. Upptäckt av demon-regissören David Lynch som vid sidan av sina skruvade filmer och TV-serier också gör musik. Det är dramatiskt och pretentiöst och milt sagt storslaget. Ingen slump att hon vid konserter inte drar sig för att göra en och annan Nick Cave-cover. Årets EP har lite tyngre gitarrer som säger twang och andra saker som ramar in på ett förträffligt sätt. Alla fyra låtarna fungerar fint men framför allt inledande Undertow går in under huden.

Cortex - 1987

Cortex förlorade skiva som släppts i år är jag lite tveksam till att helt definiera som en ny skiva. Eller så är den inte alls det.

Tanken var att legendariska Cortex skulle spela in en tredje LP efter sina fantastiska två första på 80-talet men olika händelser drev historien åt andra håll. Ett triangeldrama i bandet, ont om pengar och att Freddie Wadling la fokus på sitt andra band Blue For Two gjorde att taperna på det man hunnit spela in försvann. Sedan hittade man vissa av banden och producenten och musikern Henryk Lipp kunde tillsammans med lite löst känt folk sätta ihop en ny EP av de gamla inspelningarna. Därav är det lite oklart att avgöra vad som är från 80-talet och vad som är nypålagt. Wadlings sång är dock en varm hälsning från svunna tider i mörka katakomber i svartvitt. Hur som helst så är det svinbra och bus-tungt rakt igenom.

Nine Inch Nails - Bad Witch

Trent Reznors episka band Nine Inch Nails output i år för klassas som ett mellanting mellan EP och LP då den bjuder på sex låtar och ungefär en halvtimmes sammanlagd musik. Jag väljer dock att stoppa in den här bland EP-skivorna.  Trent jobbade en del med Bowie på 90-talet och det är nu i år han väljer att på allvar bearbeta sorgen efter gigantens bortfall och inkorporera de mest tydliga influenserna i sin musik på ett hyllande sätt. Han plockar dels fram saxofonen och lägger dissonanta klanger liknande de från Bowies Low och dels tar sången bitvis mycket färg från den gamle hjälten.
Det är en skiva av sorg men också av sedvanlig ilska och apart programmering. Det blir dock aldrig för blippigt med NIN utan allt ramas in av vilda rytmer och elbas i baktakt när så krävs.

INVSN - Forever Rejected

Umeåorienterade INVSN (Tidigare Invasionen) med Dennis Lyxén i spetsen fortsätter utforska all musik som finns. Nu är det ganska hård New Wave/Post-Punk på menyn och det fungerar riktigt bra.
Årets fyra-spårs EP är en bitsk kaka som vänder ut och in på det tidiga 80-talet men samtidigt inte låter för arkeologiskt. Man hör pinniga gitarr och basgångar och digitala handklapp som ger den rätta känslan. Det kallaste Dennis involverat sig i men riktigt starkt tvärs över.

Underworld & Iggy Pop - Teatime Dub Encounters

Årets mest oväntade samarbete. House/Techno-akten Underworld, mest kända för brottar-hiten Born Slippy på 90-talet slår sig samman med ikonen Iggy Pop och gör en märklig och varm EP tillsammans. Underworld lägger beats och digitala hyss och Iggy berättar anekdoter och historier ovanpå. Det låter kanske krystat men fungerar bättre än vad man skulle kunna tänka sig. Iggys raspiga röst ger det hela flygfart. Allt är dock inte fullt Rave-ställ. Lugna I'll see Big är som att titta på en god film men utan bild. Mindfulness för rockers.

Hurula - Oss Är Allt

Luleå-sonen Hans Robert Hurula Pettersson, mer känd som Hurula kort och gott har snabbt tagit position som en av Sveriges mest intressanta samtida kulturpersonligheter. Det finns ett distinkt uttryck i leveransen av ord och musik som så ofta fattas hos de nyare artisterna. Jag hade nöjet att se Hurula två gånger live under 2018 och det var bägge storslagna tillfällen. Albumen som hunnits göras innan är sagolikt bra och årets EP Oss är allt är inte dum den heller.  Det svajar så där gott ur instrumenten som det gör på gamla kassettband som går på sista versen och orden om utanförskapen brinner för sig själva. I en klass för sig själv.

-----

Så långt EP¨s och Singlar. Nu tar vi några album också:

Black Rebel Motorcycle Club - Wrong Creatures

Amerikanska Black Rebel Motorcycle Club började så bra en gång i tiden som ett coolt just amerikanskt band med starka brittiska influenser. Främst The Jesus & Mary Chain bestals på sina attribut (till och med deras frisyrer) men det som kokades upp var så särdeles delikat att man såg mellan fingrarna på den kriminella verksamheten. Sedan efter några plattor gicks det rätt vilse och jag tappade intresset. Årets LP Wrong Creatures är dock en precis lagom återgång till det som fungerade en gång i tiden varvat med något nytt, lätt dystert men härligt sväng. Man hittar inte något enstaka stycke som välter en som gamla hits men hela skivan rullar fint runt på de coola gatorna.

The Cure - Torn Down: Mixed Up Extras 2018

I väntan på nästa riktiga album som kanske dyker upp under 2019 så får man hålla sig till godo med sånt här. En fristående fortsättning på The Cure remix-album Mixed Up från 1990.  Jag skall villigt erkänna att jag inte är något givet fan av det här med Cure-remixer. I de flesta fall är låtarna bra som det är och tål inte att dras ut i långa dans-excesser även om undantag finns (Läs: Fascination Street, High och The Walk)

På årets variant på remix-skiva är inga utomstående remixare inbjudna utan det är Robert Smith själv i samråd med basisten Simon Gallup som grejat om alla spåren.  Det är vin ömsom vatten detta men en del fungerar oväntat bra. The Drowning Man från 1981 låter som alldeles ny samtidigt som mycket av den gamla klaustrofobiska känslan i låten finns kvar. Just One Kiss från 1982 låter rent av maffigare än i original då stycket tillsatts fantastiskt fin tjock bas som lyfter det hela något väldigt.

En del andra spår kan vi dock lämna helt därhän och behöver aldrig lyssnas på igen

David Bowie - Glastonbury 2000

Nej han dör inte. Han dör aldrig.

Det var sagt att Millenieskiftesvarianten av Glastonburyfestivalen skulle bli något spektakulärt. Det var bara frågan om vem som skulle headlina?. Vem hade skorna stora nog? Man bjöd in David Bowie till att ta platsen. Konserten har gått till historien som en av de mest magnifika festivalen kunnat erbjuda sina besökare genom åren.  Då, år 2000 sändes en del av konserten ut live i TV i England genom BBC men som man brukade göra så bröt man efter en stund och visade akter från andra scener för att visa TV-publiken. Kamera-teamet på plats vid Bowies scen revolterade dock mot sina instruktioner och fortsatte filma konserten trots att den inte längre sändes ut i TV. Det är detta materialet tillsammans med det som sändes i TV som nu putsats till och som under 2018 släpptes ut i formerna trippel-LP, dubbel-CD och DVD. Det är en konsert som är värd att bevaras.

Glastonbury fungerade på den här tiden lite annorlunda än vad vi är vana vid festivaler i Sverige gör och gjorde. 100.000 hade betalt biljett. Ungefär ca 150.000 till smet in.  En kvarts miljon besökare på plats. Många var intresserade av huvudakten. Ögonvittnen pratar om att fältet framför stora scenen påminde om hur man kunde tänka sig uppställningen inför slaget vid Azincourt. Böljade rader i evighet av folk, flaggor och standar överallt. En lätt dimma inböljandes från kanterna och så en regalt klädd Bowie som äntrar scenen och tar en brittisk bow för publiken. Bara inledningen ger rysningar.

Hur är själva spelningen då? Jotack. Med undantag av några år på 80-talet (läs tiden: Glass Spider) så har väl Bowie aldrig gjort några kackiga liveframträdanden och det här är i linje med det bästa han gjort. Det är en lättsam show, I princip bara hits. Kanske det mest kommersiellt gångbara han någonsin förevisat men ändå så fantastiskt bra. Mest rörande för mig är i den så våldsamt uttjatade Let's Dance, hur han här lyckas göra låten till en helt ny igen där orden man hört så många gånger får helt ny innebörd.

And if you say run

I'll run with you

And if you say hide

We'll hide

Because my love for you

Would break my heart in two

If you should fall into my arms

And tremble like a flower

Earl Slicks andra gitarrsolo här är bara det värt inträde i sig.

Skivan i övrigt är en ren parad av hits som sagt. Inte ett klent spår

Les Big Byrd - Iran Iraq IKEA

Mer musik som faktiskt är gjord i år. Jag är vanvettigt förtjust i det här bandets programförklaring med episk krautrock och infall av 60-talets garagerocks effekter. Den förra skivan They Worshipped Cats var rent sagolikt bra. Jag skall ärligt säga att årets Iran Iraq IKEA inte riktigt når den höjden rent låtmässigt men det är ändå ett av de stora skivögonblicken i år.

Jag är en fullständig sucker för flygfärder som i I Tried So Hard. Låtar som kan få hålla på hur länge som helst. Det finns inte ett onödigt stränganslag här. Sången är helt rätt kompresserad så att säga.
Sen är det ju så att band måste ju få utvecklas annars blir det ju för tråkigt i slutändan. Vad LBB också sysslar med är spröd pop, nåntans i avfart från Broder Daniel och sådana saker och vi får ju sånt till livs på denna skivan med. Riktigt så bra som den grejen fungerade i singeln Two Man Gang härom året blir det inte men avslutande Mannen Utanför har något väldigt speciellt i sig ändå.

Anna von Hausswolff - Dead Magic

Jag har haft rätt svårt att ta till mig Anna von Hausswolff innan men nu när hon i år går ner något i svårighetsgrad från säg från Diamanda Galás till typ Swans så känner jag att jag hänger med. Det är fortfarande helt kompromisslöst och kräver en del koncentration men man belönas med något som skiljer sig från det mesta andra man hör på. Ibland låter det som en helkväll i dödsriket och ibland som ett orgel-intro till en Led Zeppelin-låt.  The Mysterious Vanishing of Electra som fortfarande är en rätt tung historia känns ändå som hitlåten här. En ganska annorlunda hitlåt, men ändå. Årets mest sinnesvidgande upplevelse.

Ministry - AmeriKKKant

Minstry vägrar ge sig. För några år sedan hade de fullt upp med att lägga av hela tiden men sedan har de vaknat till och fortsätter ge ut skivor och turnera världen runt. Årets skiva är dessutom den bästa på evigheter och amerikanerna är taggade som aldrig förr. Mycket av anledningen stavas väl såklart fenomenet Donald Trump och han är med på många håll på skivan. Sin vana trogen samplar bandet vad de hör på nyheterna och vad den sittande presidenten säger. Trumps utfall är ju mer än lovligt lämpliga att framhäva då de så ofta är så världsfrånvända men ändå viktiga att arkivera. Så här tokigt kan det faktiskt bli. Musikaliskt görs en del tillbakautflykter till min favoritskiva Filth Pig och de är skönt att höra doom-gångarna igen vid sidan av det vanliga riffandet.

Franska Trion - Blod på våra Händer

Enormt produktiva Franska Trion släppte nytt i år också och även om årets Blod på våra händer inte riktigt toppar skivorna innan, Los Angeles och Som ett Spjut Genom Dagarna så är det bitvis alldeles underbart här också. Jag tänker mest låtmässigt, ljudmässigt i sig låter det bättre och bättre för varje skiva.

Jag har två klara favoriter här; dels den beskt kärleksfulla Jag Går Med Dig och dels den väldigt Stefan Sundström-klingande Med Kärlek i Alla fall.

Det kommer gå åt Helvete 

men det går åt Helvete med Kärlek i alla fall

Franska håller sitt fort hursomhelst. Liknar ingenting annat

Viagra Boys - Street Worms

Årets skiva?
Ja

Årets konsert?
Ja

Årets band?
Ja

Jag har hunnit skriva om den här plattan tidigare i år men det blir ju självklart att ta med den på listan här också. Det här är plattan som sopar banan med det andra i år. Som ställer skåpet.

Det är trycket. Ljudet. Instrumenteringen. Geisten.

Det är egentligen en välsignelse att få bli så gammal att man hört allting. Att inte få kunna låta sig imponeras av något nytt. Att känna igen allting. Men det är ännu större att få kastas omkull igen. Fånskratta åt att nåt nytt bara är så jävla bra.

Det är en jämn god skiva med låtar som växer ut än mer live. De stökiga låtarna pockar först på sin uppmärksamhet. Sen hittar man det andra. Som halvtempo-låten Worms. Om maskarna som äter en inifrån, som snart äter dig också.