Mattias AlkbergAnarkistAlbum + Bok, 2011
Det har tagit mig över en vecka att ta till mig
Mattias Alkbergs senaste verk. En skiva insprängd i en bok där texterna från skivan samsas med spridda tidningskrönikor, blogginlägg och texter från fanzines och så vidare. En svenskspråkig pop-skiva och nätt och jämt 100 sidor text i ett paket. 100 sidor hotfull text.
Jag läser uselt nuförtiden. Då dagarna på dagjobbet fyller mitt huvud med manualer och produkttexter och miljoner meningslösa e-postmeddelanden och då jag själv även fyller på med bokstäver i grupp på skärm i form av nyheter och meningslösheter har redan de äldsta böckerna i min "Skall-läsa"-trave av traditionell skrift redan fått gulnande blad.
Men jag tar tag i mig själv och läser och lyssnar av
Anarkist. Alkbergs sjätte album och tillika femte bok under egen flagg.
100 sidor text borde jag klara av, ja och det borde du också för det är trots sitt splittrade anslag en väl sammanhållen resa genom Sverige, livet, politiken, musiken och poesin.
Texterna daterar sig från femton år tillbaka fram till senare år jämte de elva nyskrivna sångerna som ibland präntas upp i tydlig löptext och ibland i mer sirliga handskrivna tecken. Dessutom innehåller boken en del bilder. Bilder på Mattias, bilder på medmusikanter, på träd och tegelväggar, graffiti och ett barn till exempel. Barnet sjunger även med på ett sång.
Alkberg analyserar det borgerligt styrda landet Sverige och han är inte nöjd. Han är inte speciellt nöjd med oppositionen heller. Han pratar om ett folkhem och en arbetarrörelse som utrotat sig själv och han tar även upp det bruna hotet som gjort sig mer gällande nu när de organiserat sig, fått slips på sig och tar rum i de finare salongerna.
Det Alkberg tar lite längre tid på sig i ren text att reda ut presenteras mer direkt i sångtexter som i
Bit i Kudden, skattebetalare, även om han aldrig blir pladdrig eller går runt i cirklar.
Coop forum, eftermiddag, en gnällig, upprörd röst:
”De kommer hit och tar över!” 2010. Höst.
Och ingen pallar svara. Ork räcker inte till.
Nog med sitt eget skitliv, i högerutopin.
-
Valrörelsen är över. Men inget är som förut.
Det har det aldrig varit. Allting är alltid nytt.
”Vi har problem”, en mjuk röst som inte menar någonting.
Två vackert sorgsna ögon. Kamouflerad psykopati.
Mattias har gett upphov till både veckans bok & skiva
Boktexterna, eller essäerna om man så vill avhandlar en rad områden. Alkberg berättar om ungdomens Norrland, ger en ovanligt koncis förklaring om vad det allmänna agget mot Stockholm handlar om. Han minns tillbaka till tiden kring kravallerna i Göteborg 2001. Vi följer med på efterfest i Borlänge och promenerar i Sundbyberg. Vi tar del av vardagslunk med räkningsbetalning och skötsel av barn sida vid sida med redogörelser av vad tidens tand gjort med vår syn på
Ulrike Meinhof. Alkberg tar upp musiken. Om fascinationen över spektakulära konserter med artister som
Einstürzende Neubauten, S
wans och
Sonic Youth som han aldrig gått på men som ändå präglat honom som människa för livet. Ett inlägg handlar helt och hållet om
The Velvet Undergrounds monster till sång,
Sister Ray. Alkberg hinner dessutom med att presentera en helt annan syn på ljudkonstnären
Agnes Mercedes än vad jag själv kom fram till i en inte fullt så förstående
recension. Alkberg förklarar även om ögonblicket när ord blir till poesi och en hel del annat. Även om ingen människa kan hålla med om allt som sägs är det rappt och bittert roligt skrivet. Mycket bottnar i just anarki snarare än att ta fajten mot högern i prydliga raka led.
Boken omfattas av klar litterär talang, Alkberg är en lysande krönikör. Tittar man, eller kanske mer lyckat, lyssnar på skivan som ingår i paketet framgår dock några tveksamheter. Vi hör tilltufsad svensk indie-musik som ibland för tankarna till
Olle Ljungströms dekadenta skiva
Sju som han släppte för några år sedan. Första halvan är klart bättre än den andra. Stadiga bitar som
Dementorer och
Bit i kudden, skattebetalare (som jag citerade en bit av innan) fungerar finfint. I
Allting är drömt lyckas Alberg med bedriften att låta så där torrt vitt fast med afrikanska influenser som bara amerikanska
Talking Heads lyckats låta innan.
Lys upp mig som en stjärna och
Asterism & Obelisk bjuder på brilliant gitarrspel i form av murr och klassiskt
Television-plonk. Små men effektiva gitarrsolon förgyller verkligen. Men sedan när det skall göras mer konventionell pianoballad eller
Håkan Hellström-psalm då håller det inte lika bra musikaliskt. Man förstår vart han vill komma med de låtarna och att vilja är alltid viktigare än att kunna men även i politisk lo-fi kan det vara på sin plats att sålla något.
Född fel gör sig mycket bättre att bara läsas än att höras för att exemplifiera vad jag menar.
Hursomhelst får vi en god multimediastund med Mattias Alkberg. Vi borde alla läsa mer, lyssna mer, skriva mer och rösta mer rätt i nästa val
