En vecka kvar

Sen blir det glam i betongen

Jag är inte riktigt med dig, Chilipepparn'

Red Hot Chili Peppers
I'm With You
Album, 2011

Det var fem år sedan vi senast hörde något från Red Hot Chili Peppers, men nu är det dags igen, vare sig vi vill eller inte. För i jämförelse med en del artister och grupperingar jag recenserar på den här bloggen så pratar vi här om ett multi-mega-stort etablerat band av arena-stora proportioner som ingen kommer undan.

Efter att från början mest spelat vit funk för en utslagen skateboardgeneration i Los Angeles sämre regioner fick bandet efter ett tag enorma framgångar världen över. Bakgatorna ersattes av prominenta scener och etablerade nöjespalats. Många som var unga på 90-talet lät RHCP bli soundtracket till ett vilt liv av fyllt av rockfestival, backpacking och tribal-tatueringar. Bandets hybrid av Funk, Rock och Pop byggde bryggor mellan delar av en ungdomsgeneration som egentligen hade så mycket med varandra att göra. Hittade man ingen annan gemensam musikalisk nämnare kunde alltid en platta med bandet skapa tillfällig och lättsam eufori och skapa tillfälliga vänskapsband med i princip vem som helst samtidigt som man tokdansade och skrålade fram raderna ur Give It Away eller Under the Bridge.

Sedan på 2000-talet blev bandet ännu större.

Red Hot Chili Peppers blev ohyggligt mainstream. Långt från obskyr alternativrock för heroinister med solbränna som lajjade runt där på bakgatorna i L.A.

En av förklaringen till bandets speciella sound var den stora kompromissviljan som fanns i bandet. Stommen med en bildskön sångare som skrev texter av självterapeutisk art kombinerad med en halvgalen basist som vacklade mellan tokfunk eller postpunk, ackompanjerade av gitarr som fick spelas av olika personer som kom och gick och i ett fall knarkade ihjäl sig (Hillel Slovak, heroinöverdos, 1988), en gitarrist som inte fick någon ledande roll i bandet men ändå fick sätta stark prägel på bandets ljud ändå, och så en trummis som trummade på omväxlande som att han trodde att han var med i Led Zeppelin eller i Van Halen.

Det är en ganska osannolik saga runt bandet, men vad man än tycker om dem så måste man erkänna att de lyckats sprida sånger av väldigt olika art men ändå med lika stora framgångar vare sig de gett sig på mer renodlad hårdrock, hippie-visa, lo-fi med rap eller rejäl radio-pop.

Förhoppningar om ett intressant nytt album skapas när vi nås av beskedet att bandet spelat in 70 nya låtar varav de valt ut de 14 bästa till 2011 års nya släpp I'm With You. Men innan vi börjar lyssna infinner sig förstås ett stort frågetecken.

Nye medlemmen Klingshoffer får spela gitarr och hjälpa till med att bära på Flea

Stommen i bandet har alltid varit sångaren Anthony Kiedis och spelevinken Flea på Bas. Från 1988 har vi hittat stabile Chad Smith bakom trumsetet och under stora delar av bandets tid i rampljuset har vi funnit John Frusciante bända strängarna på sin gitarr och utgöra det stora utropstecknet. Nu har John lämnat bandet och vän av ordning undrar förstås hur det skall det gå?

Jo, man har löst den vakanta platsen med Johns kompis Josh Klinghoffer som hängt i bakgrunden med bandet en tid och bland annat hoppade med på en turné som genomfördes redan 2007. Josh har inte någon lika tydlig ljudprofil som Frusciante eller som Dave Navarro som ingick i sättningen under några år av 90-talet. Josh är rent av ett ganska fegt val då bandet vet att han kan lira Frusciantes passager på gamla låtar men samtidigt inte lyfter bort gitarrljudet mot några nya destinationer eller verkar ha någon egen agenda som kan blandas med de andra medlemmarnas egon och bilda nyskapande alster på samma sätt som de lyckats med förut. Han spelar ju inte dåligt Josh, men det låter ändå mest som ett svagt eko från tidigare företrädare på samma plats i orkestern.

Det är en glad platta. Här finns inget utrymme för deppfunk som vi hört ibland tidigare. Det skall till och med göras utforskningsresor i disco och gladlynt pop med afrikanska undertoner av och till. Det är lite synd för att när den rena funken i bandets händer låter hopplöst daterad idag och hårdrocken låter platt så står ju hoppet till de där halvtempoballaderna med ackord av moll och dur som ringlar sig runt i varandra,, och de får vi ju inte så många av. och när vi väl får dem så är de sådär.

Allt är inte katastrof, men plattan som helhet är ingen höjdare. När bandet lugnar ner tempot något och sätter Flea i framvagnen som i The Adventures of Rain Dance Maggie låter det helt okej, även om det låter mer som 1991 än nu. Koskällan gör sitt till också. I Factory of Faith hålls skärpan vid liv men i till exempel öppningsspåret Monarchy of Roses går man vilse ganska fort i en idé man aldrig får styrsel på. I Brendan's Death Song görs försök att upprepa konceptet från Breaking the Girl, men kommer inte fram riktigt, även om syftet är gott i att hylla den bortgångne Brendan Mullen, en artistbokare som hade stor betydelse för bandet i sin ungdom.

Andra låtar som Ethiopia, Happiness Loves Company och Even You Brutus? är rent ut sagt usla och sen lika snabbt glimrar det till något i de hyfsade Did I let You know och Meet Me At the Corner, två spår där det närpå låter som att Frusciante hittat tillbaka en stund, nästan.

Nä, in med en mer utflippad gitarrist, eller satsa på de mer mogna låtarna, gör en bluesplatta eller vad som helst. Jag är inte helt med er Peppers, även om ni är with me.

Rocken Funkar Lenny

Lenny Kravitz
Black and White America
Album, 2011

Det har vart lite tunnsått med intressanta nya skivreleaser nu i sommar, men nu när det ringer in för hösttermin för rockstjärnorna börjar vaxen att landa på skivdiskarna igen. Jag väljer att först ta itu med Lenny Kravitz nya album som släpps nu i augusti.

Jag skall börja med att erkänna att jag tappade bort Lenny någonstans kring 1994. Fram till dess hade han släppt tre sköna album som inte bara kunde höras bara där jag råkade befinna mig utan rönte stor framgång runt om i världen. Under tiden som jag lyssnat åt andra håll släppte Lenny ytterligare fem skivor till så han har ju inte legat på latsidan direkt fram tills rykande färska nionde skivan Black and White America.

Framgångarna till trots har det inte alltid vart så lätt för Lenny. Med en afro-amerikansk mor från Bahamas och en far från Ukraina med judiskt påbrå hamnade Lenny mittemellan de fastlagda kulturerna. När han försökte få kontrakt för sin första skiva fick han höra både att han inte var tillräckligt vit för en vit marknad och inte tillräckligt svart för den afro-amerikanska publiken, så han gav ut den på egen hand 1989.

Den hör dualiteten löper som en röd tråd genom Lennys artistskap. Känslan av att inte höra hemma någonstans måste ha vart förvirrande för Lenny men har ju samtidigt skapat mycket glädje för den publik som samlats kring Lenny och hans alster genom åren. Den kulturella förvirringen i samklang med en osedvanlig musikalisk talang skapade en världsstjärna av rang som de där skivbolagsrepresentanterna nog ångrat många gånger att de nekade kontrakt på 80-talet.

Lenny trakterar i princip alla instrument som behövs för en storskalig skivinspelning. Utöver och sjunga och spela elektrisk gitarr på nya skivan spelar han även akustisk gitarr, bas, keyboards och trummor och han gör det inte dåligt direkt. Skivans keyboards levereras i form av piano, orgel, funkig vintage-synt och brummande elpiano. Utöver lite blås, lite kompletterande gitarr och två gästinhopp på sång/rap har Lenny lagt den egna handen vid rubb och stubb på de ljud som hörs på skivan.

Lenny är på gott humör på nya skivan som bitvis låter kalas

Skivan inleds med med det funkiga titelspåret som stöter sig fram med egenskaper vi känner igen från den unge Lennys karriär samt med kraftiga blinkningar till giganten Curtis Mayfield. De som följt mina recensioner kanske kommer ihåg min sågning av Jamiroquai anno 2010? Redan vid första genomlyssningen på Black and White America slår det mig att det är så här uppdaterad funk skall låta.

Funken rockas till å det grövsta på Come and Get It och Lenny är på ett storartat humör. Han sjunger som om han håller på och explodera. Riff och solo sitter som en smäck inramat av stötigt blås och bubbliga analoga tangentljud.

Sedan förvånar Lenny oss genom att tillfälligt utforska disco/New Wave-beats i In the Black, sjunga i ljusare falsett än Marvin Gaye i Liquid Jesus och återvinna riffet från Louie Louie i singelspåret Rock Star City Life. Han bygger dock om den gamla rockklassikern till något eget, om än att det är ett av de klenare spåren på skivan.

Mycket känns igen från förr. Gitarrljudet, de fylliga trummorna och Lennys karakteristiska sång. Men det låter inte daterat för det, det ångar på bra. Därför känns det onödigt att bjuda in Jay-Z på ett spår, Boongie drop som andas lite desperat kontaktsökning med den yngre r'n'b-publiken. Den vanliga rockfunken svänger bra mycket bättre och Jay-Z's tjatter tillför absolut ingenting av musikaliskt värde till anrättningen.

Den andra på skivan gästartisten är Drake, en för mig okänd talang som som är med på projektet att få låten Sunflower att låta som flipperspelsdisco. En sång man kunde lämnat utanför plattan.

Låtarna drar åt olika håll men när det är bra är det riktigt bra. Everything låter som fusion av en rad låtar Lenny gjort innan men det gör inte så mycket när det bultar på så gott. Bara trumljudet på den låten får igång en lördagseftermiddag vare sig man vill det eller inte.

Vi får lite slisk och downtempo också. Lenny är en modern artist som kommer undan med att göra regelrätt gammaldags soul också, det är ont om dem som kan det. Tänk tanken att få höra saliga Amy Winehouse få lägga några stämmor tillsammans med Lenny på souljazzgrooviga Looking Back on Love. Det hade vart magiskt. Nu blir det en bit över "bra".

Det hade inte skadat att sålla lite i materialet. Ta bort de onödiga gästinhoppen, byta in någon av de såsigare låtarna mot slutet mot mer tokfunk och varför inte fler sköna gitarrsolon? Lenny spelar stygg sologura när han är på det humöret. I Come and Get It hör vi ett liksom i avslutande Push där vi hör potentialen . Han spelar så gott, halvvägs mellan Gilmour och Hendrix, och det svåra låter så lätt.

Det funkar inte riktigt

Jamiroquai
Rock Dust Light Star
Album, 2010

Softfunkbandet Jamiroquai med sångaren som ofta har något knasigt på huvudet styr upp de mer välstädade dansgolven igen.
Bandet har sålt hela tjugofem miljoner skivor sedan starten 1992 och det har inte direkt någon annan artist eller grupp sålt som framkom ur sub-grupperingen Acid Jazz.

I början på 90-talet etablerades en liten scen på vissa av Londons klubbar där man jazzade loss till helt andra tongångar på dansgolven och längs bardiskarna än på de vanliga populära diskoteken.

Istället för repetitiv euro-disco eller något annat plastigt hängav sig Acid Jazz-folket åt instrumentala funkpop-excesser, antingen från obskyra vinylsinglar producerade inte en sekund efter typ 1975 eller från samtida band som plockade upp trådar från etablerade artister som Quincy Jones eller Lalo Schifrin inom väldigt begränsade tidsmässiga parametrar.

Jamiroquai gjorde inget större intryck på mig då, de stora stjärnorna på den här rätt kortlivade scenen hette saker som James Taylor Quartet, Mother Earth eller Corduroy och de stod för ett rätt härligt avbrott i det musikaliska frossandet jämte andra genres som Grunge, Britpop och Rap-Metal som var på modet samtidigt. Men då de andra musikslagen åtminstone fortfarande refereras till somnade Acid Jazz in i en djup koma och har inte vaknat till än i någon större mening. Jamiroquai å andra sidan växte ur småklubbskostymen och blev till ett koncept i sig självt. Redan 1993 fick man till en brak-hit med sången Too Young to Die som åtföljdes av en musikvideo där man fick se en klen ung vit man med en skållad bäver på huvudet på äventyr ute i öknen försedd med en sångröst av guld som inte stod långt efter självaste Stevie Wonder.
Musikvideon var mycket populär på TV-kanalen MTV som på den tiden var ett forum för ny musik av alla former. (TV-kanalen finns fortfarande, men har idag helt slutat agera forum för musik och ägnar sig mest åt program som handlar om folk som ramlar och slår sig)

Fler skivor följde och även växande framgångar. På skiva växlade det mellan djup funk och mer stillsamma övningar av klassiskt nattradiostuk. Lite gäspigt alltså. På scenen var det dock fullt ställ. Jag ramlade själv in i ett tält på Roskildefestivalen 1994 och knockades helt av ett furiöst dansparty på blanka eftermiddagen.

Av någon anledning hade det uråldriga instrumentet Didgeridoo blivit populärt och man kunde stöta på det på gator och torg spelandes på av berest ungdom påfallande ofta utstyrslad i dreadlocks. Det här instrumentet tog Jay Kay och hans kompanjoner in i sin sättning i sin funk-orkester och hur märkligt det lät så fungerade det. Den där eftermiddagen i Roskilde utvecklades till ett fullständigt vansinnigt organiskt rave där träröret befann sig i epicentrum.

När Jamiroquai sedan återkommit på skivdiskarna genom åren har jag lyssnat med förhoppningen att något av den där magin de skapade i Roskilde skulle infinna sig även på CD-skiva, men jag blev oftast besviken.
Istället för att fördjupa funken upptäckte de istället dess mer menlöse lillebror discon.
Det där roliga lite skitiga, organiska ersattes med välstädad om än bitvis dansant findiskoteksmusik.

De har snubblat rätt någon gång genom åren. Sången Black Capricorn Day från 1999 är mitt i prick och likaså Deeper Underground från samma skiva, Synkronized. Här får vi höra bandet allt annat än nattradiotrötta excellera i ett skönt inte helt nyduschat sväng.

Efter det följde några ganska anonyma plattor fram till den för månaden färska plattan Rock Dust Light Star.

Omslaget pryds av en medelåders klen vit man med en sprängd kalkon på huvudet och det kan man inte göra mycket åt. Det är tur att han fortfarande kan sjunga även om han inte utmanar blinda svarta superstjärnor på skönsång längre.

Bandet gjorde inför skivsläppet sak av att man slängt ut datorerna ur studion och börjat göra musik på riktigt igen och när vi inleder lyssningssejouren låter det inte så tokigt.
Första spåret, tillika titelspåret bjuder på först ett ljudanslag som låter som ett rullband som trasslat in sig och fortsätter sedan med mjukt elpiano och bubbelljud som låter som hämtade från Stelvio Ciprianis repertoar. (framför allt som från Stelvios soundtrack till bläckfiskskräckfilmen Tentacoli) Men redan på spår nummer två, White Knuckle Dance fumlar sig bandet in i hemsk reklamfilmsdisco och tankarna far iväg med Haribo-bussen.
Lika fort som man trasslar bort sig trasslar man fram sig igen och Smoke and Mirrors är en lite soulig pärla med gott blås i kanterna.
All Good in the Hood lyfter fram basens roll under Friskis & Svettis med champagne-aktiga förhållanden och i Hurtin' lyfter det på riktigt. Här låter de som Prince som spelar rock. Soft rock pratar vi här, men ändå. Och på det följer de upp med ett smörigt pekoral kallat Blue Skies.

Så där håller skivan på, det är lite fram och fint och lite bakåt och dåligt. Det är en välstädad produktion som väl kan spelas på vilket Starbucks i vilken stad som helst i världen utan att någon gäst skräms iväg. Det hade vart roligt att höra de flippa ut på åtminstone något spår och höra de ta lite risker, hitta en Didgeridoo för 10-talet eller överraska en lite. Varför inte utforska mer grövre funk och vräka på lite? eller svärta till det lite över lag. Som ett riktigt party fungerar.

Rock Dust Light Star släpps i tre versioner. En vanlig med 12 spår, en deluxe-variant som innehåller de vanliga 12 spåren + en skiva med 6 bonusspår (mest remixer och alternativa tagningar) samt i en japansk utgåva som är samma som deluxe-utgåvan + ytterligare ett spår med den talande titeln That's not the Funk I want