Skiv-året 2019

Det har blivit dags att summera skiv-året 2019. En sammanfattning av det som gavs ut på skiva just i år och det som fastnade, stannade kvar och värt att berätta till eftervärlden om.

Det blir en resa från de döda till de levande och de i mellan.

Jag börjar med fem singlar och sedan en gäng regelrätta album.

Leonard Cohen - Happens To The Heart

Salig Leonard Cohen som så sorgligt lämnade oss redan i november 2016 hörde av sig från andra sidan med en samling sånger utgivna i efterhand. Det blev ett album, Thanks For The Dance men jag kom aldrig längre än till den här fantastiska första singeln. Låtarna hann skrivas medans Leonard fortfarande var i livet men kom aldrig att materialiseras då. Med hjälp av bland annat Daniel Lanois och en stor skara andra musiker gjordes hälsningen från den andra sidan klar. Kan vara bland det bästa han någonsin gjorde, den här, Happens To The Heart.

Ulf Lundell - Stockholm i December

Lundell fick för sig att göra en jul-singel igen. Få klarar att skriva på temat jul som just han gör. Det låter precis som man kan tänka sig och sin exil till Skåne-land till trots sitter betraktelserna över ämnet Stockholm som ett spett som vanligt. I listan får vi snart anledning att återvända både till fenomenet Jul och företeelsen Ulf Lundell.

Ensamma Hjärtan - Ska vi ha det så här?

70-tals-sensationsbandet Ensamma Hjärtan med ikonen Gunnar Danielsson i spetsen gjorde comeback med nyskrivet material redan 2018. En rad singlar har fått se dagens ljus. Bäst är den här, Ska Vi Ha Det Så Här? som kom tidigt i år.

Les Big Byrd - Snö-Golem

Ny-Kraut-undret Les Big Byrd fick ur sig en stark instrumental urladdning i år i form av den här snögubben. Frågan är om de någonsin låtit mer av germansk taktfast hippiemusik. Lika lämpligt avnjutet i ett inrökt studiorum i Kreuzberg som i full fart på en raksträcka på Autobahn. Bara klockan är inställd på 1973 så.

Vera Vinter - Kanske Kan Julen

Jag hotade med mer musik i julens anda och här har vi Vera Vinters otippade cover på Ron Sexmiths underbara hymn Maybe This Christmas som jag i sig spelar friskt i December månad varje år. Tempot är högre. Det snålas inte med digitala handklapp i den här elektro-akustiska versionen och orden flyter väldigt fint fram i den här svenska versionen också.

Så långt singlar. Nu över till albumen.

Edwyn Collins - Badbea

Skotten Edwyn mest känd för brottar-hitten A Girl Like You från 1995 har fortsatt harva på lite vid sidan av de stora framgångarna sedan dess. Det blev inte lättare att han 2007 drabbades av en stroke och tappade förmågan till att prata, sjunga och det mesta en normal människa normalt klarar av. Han gav sig dock inte och har hittat tillbaka igen och fått ur sig flera skivor ändå. Årets Badbea är inte bara bra, den kan vara den jämnaste han någonsin skapat. Visst hör man sviter av sjukdom på skivan men så gott att humorn är intakt och att han fortfarande kan svänga ihop ett av sina patenterade borrmaskinsliknande gitarrsolon när så krävs.

Hawkwind - All Aboard The Skylark

Den brittiska rymdrock-orkestern Hawkwind vägrar ge sig. Ett band som gav oss en milstolpe inom genren rymdrock, In Search of Space redan 1971, att de får ur sig något relevant nu i år är rätt otroligt. Det skall sägas att de gick rätt ordentligt vilse på 80- och 90-talet. Fastnade i New Age och Pink Floyd-plagiat. Så mycket sig själva som de låter på årets skiva har de inte gjort på decennier. Ändå fräscht rent av. Rymd-blippen ligger där de skall, saxofon spelar fin roll och det ångas på gott på gitarrer och resten.

Hurula - Klass

Jag betraktar fortfarande Hans Robert Hurula som en relativt ny artist och en av de starkare sådana vi har just nu men sanning är ju att han satte bandet Masshysteri i sjön redan 2008 och har hunnit släppa album i eget namn sedan 2014. Årets skapelse Klass är lite lugnare och mer eftertänksamt än tidigare album. Texterna om livet förr i Lule land biter fortfarande på samma sätt.

Weeping Willows - After Us

Året hade inte kommit längre än till mars månad när Weeping Willows lanserade sitt alster After Us. Kanske den mest mest genomarbetade svenska skivan på temat klimatförändringar, miljöhot och ett hållbart samhälle som gjorts. (Tills en kille som heter Stefan släppte sin) Man hittar också ett grandiost farväl till en närstående i den episka Let Go. WW har aldrig gjort en dålig skiva och den här är inget undantag.

Swans - Leaving Meaning

Amerikanska Swans är verkligen inget lättsmält band. Från det tidiga 80-talets excesser i kakafoni och vansinne fram till senare års rent av vackra stunder tar de ändå en stig framåt vid sidan av de flesta andra akter. Man kan möjligen jämföra med Einstürzende Neubauten som man hittar parallellt i en liknande stig utvecklingsmässigt bredvid. Årets skiva bjuder på lite av varje och som jag var inne på redan i recensionen av comebackplattan My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky 2010 så låter det här märkligt nog fortfarande farligt av och till. Musik som skräms på riktigt. Mest storskaligt blir det dock i det elva minuter långa titelspåret Leaving Meaning som är både skirt, bedårande och skrämmande på samma gång.

Stefan Sundström - Domedagspredikan

Jag gick in på en längre betraktelse på Stefan Sundströms fina Domedagspredikan när den släpptes här men kort igen så är det är en härlig välspelad återkomst av Sundström i god form. Som titeln anger en skiva i tidens anda med de klimat- och miljöutmaningar vi står mitt i men också med betraktelser kring ett möjligt solidariskt samhälle och om hur morfar-livet fungerar.

The Twilight Sad - It Won/t Be Like This All The Time

Vi tar oss tillbaka till Skottland igen och bandet The Twilight Sad som gjordes kända för en större värld när de fick agera förband på världsturné med The Cure 2012.  Bandet är nu framme vid sin femte skiva och fortsätter karva ut sitt alldeles egna depprock-kosmos med den där speciella skotska accenten starkt framskjuten i ljudbilden som vanligt.

Rammstein - Rammstein

Jag skall erkänna att nyheten om en ny Rammstein-skiva efter tio års frånvaro inte väckte jättestarka känslor hos mig. Även om jag diggade då, på 90- och 00-talet så kändes den här tyska grejen lite fyrkantig och lämnad akteröver. Gott då att bli så positivt överraskad som jag blev av årets verk som faktiskt till och med svänger av och till. Jag skrev mer utförligt när den kom här.

Mark Lanegan - Somebody's Knocking

Tidigare recensioner av Lanegans plattor har präglats av ett visst gnäll då de trots att de innehåller en hel del matnyttigt oftast är sorgligt ojämna i kanten. Årets skiva är inte formidabel men konsekvent och med en fin balans mellan blues, elektronik och post-punk. Här och där låter det som ett moget The Stranglers på ett sätt det inte gjort innan. En växare.

Lloyd Cole - Guesswork

Engelsmannen Lloyd Cole har som Edwyn Collins som jag skrev om tidigare hamnat lite utanför de stora arenorna de senaste trettio åren men kämpar på ändå och fortsätter spela och ge ut skivor. Det är synd och skam att det inte får mer uppmärksamhet än det får. På årets Guesswork går Lloyd djupt in i den elektroniska världen där han normalt rört sig rätt sparsamt. Han har ju en mer obskyr karriär vid sidan av sitt singer-songwriter-värv där han jobbar med analog instrumental synthesizer-musik men det här är första gången det hela flyter ihop så att säga. Det är roligt att höra hur väl det faktiskt fungerar. I Violins ligger tjok av elektroniska stråkar och stöter i versen som tagna från New Orders Power, Corruption & Lies från 1982 (New Order stal de förstås i sin tur från Kraftwerks 70-tal).  Befriande ändå att höra el-guran komma fram mot slutet och sätta ihop låten. I övrigt lite molokna men klassiska Lloyd-låtar med andra kläder på sig än vanligt.

bob hund - 0-100

bob hundens senaste skiva är inte deras bästa direkt men ändå relevant och intressant. En del höga toppar som i Vi Är Såå Lyckliga Som Bara Olyckliga Människor Kan Bli eller den magnifika Impopulärmusik.  Man kanske skulle satsat på en serie singlar istället men rent uselt blir det aldrig förstås.

New Model Army - From here

Några andra som kämpar på oförtrutet är brittiska New Model Army och de släpper skivor i en takt liknande den Motörhead hade i sin glans dagar. Minst ett nytt album minst vart annat år under många år. Jag uppfattar årets From Here som något mer poetisk än rakt plakatpolitisk som brukligt. Det här är ett band som inte fruktar att kalla en spade för en spade så att säga. Överlag tycker jag att postpunkarvet gör sig mer gällande här än på några av de senare skivorna. Basgången i Never Arriving är ett fint exempel på det. Annars är Where I Am med sitt pigga akustiska lägerelds-driv det man gärna tar med sig till års-playlisten.

Ian Brown - Ripples

The Stone-Roses-forne Ian Brown var jag inne på redan förra året då den första singeln till skivan, First World Problems hamnade på skivdiskarna redan då 2018. Själva albumet, Ripples kom dock ut tidigare i år och det är en lite märklig skiva. Märklig på det sättet att den har ett kort bäst-före-datum. Först låter det bara härligt och som ett minimalistiskt moget Madchester-sväng. Sen tröttnar man rätt friskt på det. Låter skivan ligga några månader igen och sen funkar den en stund till.
Mycket märkligt. Inga av de andra skivorna i den här uppställningen lider av samma åkomma.

Iggy Pop - Free

En av de största hjältarna gav oss en mycket god skiva i år.  Jag gick mer noga igenom den när den kom här. Den oefterhärmlige Iggy Pop tonade ner sig något. Släppte in blås och effekter och lyfte fram orden ordentligt. En av de bästa i år.

Tool - Fear Inoculum

Kanske den allmänt mest efterlängtade comebacken i år när de alternativa Metal-giganterna Tool släppte ett nytt album. Tretton år tog de på sig innan årets Fear Inoculum såg dagens ljus.  Jag är ju ingen jättekompis med Metal gjord sådär något efter 1982 men just Tool drog i hel del trådar åt rätt håll när det begav sig som värst på 90- och 00-talet och de förtjänar sin uppmärksamhet. Skivan bjuder dock inte på några enorma överraskningar utan lite av hur det brukar låta om än lite tröttare. Avslutande kvarts-långa 7empest är dock riktigt bra och med mycket geist i steget. Det får dock sägas att om elva minuter med Swans valsar iväg som en dansande dröm så skulle den här sista kvarten kunna delas upp i flera separata låt-delar för större effekt men kvarts-rasten i sig är inget slöseri med tid.

Ulf Lundell - Tranorna Kommer

Så är han här och härjar på årslistan igen den gode Ulf. Nu med sitt album Tranorna Kommer som kom tidigare i år.  Det kan sägas med en gång att det inte är den största fjädern i hatten det här men väl en god kaka. Allra bäst blir det i den i med Ulf-mått mätt sett bluesiga Definitivt Religion.
Jag skrev lite längre om den här när den kom här. (Delad recension med Rammstein)

Cortex - Closure

Klassiska Göteborgsbandet Cortex med Freddie Wadling i spetsen somnade in redan under andra halvan av 80-talet men återutgivningar av hittills outgivet material påbörjades förra året med mini-LP'n 1987 och i år avslutas den cirkeln med ett nytt släpp, Closure.
Än en gång uppstyrt av Henryk Lipp med team som fått rådda med rejält svedda råkopior med musik där en del behövts läggas till och dras ifrån.  Vad vi får här är är ett intro och två egentligen nya spår, Sea of Lunacy och Heart of Steal samt fem live-spår inspelade på Club Caesar i Göteborg runt 1987. De nya spåren håller samma klass som de på förra årets skiva. det vill säga hög och livespåren trots att jag aldrig såg Cortex live då ändå får en att känna att man var där ändå. Det är något som slår emot en genom högtalarna. Billig flasköl, svett, fri rökning inomhus och rå blöt havsluft från havet i kanterna på allting. Som det var då i Göteborg.

Nick Cave & The Bad Seeds - Ghosteen

Efter två månaders lyssning gjorde jag ett tappert försök att recensera den här skivan mer grundligt. Man hittar det försöket här. Det är inte som att juryn är varken inne eller ute på den här. Den är mer som att den springer runt på ett tak som brinner.

Det här en skiva om sorg med vad det innebär. Den kräver sin tid och kraft. Årets vackraste men också mest förvirrande skiva. Inget för dansgolvet. Om du inte dansar alldeles själv. På ett tak som brinner.

Stefans Domedagspredikan

Stefan Sundström
Domedagspredikan
Album, 2019

I fredags lagom till klimatstrejker och hyss på stan släppte Stefan Sundström ut sitt senaste album Domedagspredikan. Stefan satt inte och signerade färska vax på Åhléns som man skulle kunna tro att en artist som inte släppt en ny skiva på fem år skulle kunna göra. Nej Stefan befann sig inne i klimatstrejkens epicentrum på Gustav Adolfs torg i Göteborg och lirade och agiterade istället.

Det här är en politisk artist. På riktigt.

För den som är uppvuxen på 70-talet med Nationalteatern som stödhjul och med Hoola Bandoola Band i en transistor aldrig långt borta från en är det inget egentligt märkligt men för glin idag måste musik som faktiskt handlar om någonting vara smått obegripligt. Det är liksom standard med yta och blaj som default. Om än att Stefans låtar sällan är så rakt politiska som säg Fredrik, nu är det dags att gå till dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt eller Vi Betalar inte som en låtvariant på Dario Fo's pjäs så finns det alltid en djup politisk klangbotten i allt som skrivits och framförts. Naturbetraktelser kan landa i analyser av kärnkraftverksolyckors konsekvenser eller glesbygdens utarmning. De svaga i samhället belyses ofta och lyfts fram. De gnidna topparna som rider överst får sin plats i ljuset också. En klassisk textrad från Hård tid (Slicka uppåt sparka neråt) från 1993 går Varje barn får till läxa / lär dig bli lika fet som Hans Werthen.  Stefan fick välförtjänt Cornelispriset 1998.

Årets skiva Domedagspredikan följer tidigare verks linje och avhandlar på samma sätt det vardagliga, numera också om åldrandet men det djupa engagemanget i de stora frågorna är aldrig långt borta.

Som titeln anger blir det också en pendang till 1994 års Vitabergspredikan, en stor skiva i den goda produktionen som nu totalt räknar in ett omfång av femton album.

Stefan har ett eminent band med sig. På elgitarr hittar vi Ola Nyström som till vardags lirar i orkestern Weeping Willows när han inte hjälper Lasse Winnerbäck på turnéer. Ola var ju även med i Stefans kompband Apache och vi får anledning att återkomma till det längre fram. Basen trakteras av Nikke Ström mest känd från Nationalteatern men även massor av andra konstellationer. Piano och orgel hanteras av Martin Hederos från The Soundtrack our Lives som också hunnit lira mycket med Nina Ramsby till exempel. Mest förvånande är kanske positionen trummor som innehas av Martin Emtenäs som man mest känner igen som en av programledarna till SVTs Mitt i Naturen. Martin har dock odlat en parallell karriär som punktrummis i olika band i Umeåtrakten sen lång tid tillbaka.

Gott band alltså och ingen brist på budskap. Svänger det då?

Ja fan.

Just fans från gamla alster blir inte chockade av det här. Det låter härligt bekant men ändå med en ny snygg touch. På lite senare skivor har Stefan musikaliskt klättrat in mer och mer i arvet från axlarna på jättar som de som kommer efter står på. Jag pratar förstås om Cornelis Wreeswijk som alltid finns i häraden av den här sortens musik hur man än vrider och vänder på det. Stefan med band hamnar ibland i den där mjukt molliga visjazzen där det såklart är logiskt att Hederos rasslar runt på pianotangenterna som en återfödd Jan Johansson. Speciellt i Morsan är ett hav och Till Allan. Det är bister Jazz på svenska med smak av en och tall och folkmusik på håll. Utsökt är en underdrift

På andra spår ångas det på lite mer. Bara va En Del återvinner lite melodin i Stefans gamla Fisk i En Skål från 2000 jämt. I refrängen hälsar på något sätt den äldre varianten av Thåström på. Det är något i fraseringen av Att bara vara en del av någonting......Större... som låter som en den där andra Stockholmaren just där och då. Det är en riktigt bra låt och den blir inte sämre av att den i texten innehåller en variant på begreppet Allt Kött är Hö som jag av någon anledning är starkt förtjust i sitt bibliska ursprung till trots. Vera Vinter gjorde en tagning på de orden härom året också med gott resultat.

Ett annat textparti som biter extra bra är en gliring till gated communities i Gud Skriver brev om önskemålen att bygga murar för att hålla pöbel från bostadsrättsägare eller stad från land.

Vissa säger att folk är så smarta i stan
Att det blir bra med en mur
Så man får va ifred och va modern och urban
Och slippa bonnläppar och djur

         Men då säger jag Visst, låt oss prova på

Lycka till och ha det så gott
Vilken sida av muren blir det klösmärken på
När några veckor har gått?

Jag tycker om i princip allt på den här skivan. Det är möjligen det sista spåret Microbernas Skepp som jag inte helt förstår mig på. Den är lite för käckt spelad för min smak. Lite som en signaturmelodi på Morgonpasset från 1971 på speed. Jag kommer säkert att ändra mig om den här.

Titelspåret Domedagspredikan är klassisk Sundström i klass med grejer från Nästan som Reklam/Babyland-tiden.

Starkast blir det dock i Bakvänd Kikare som ändå om skivan är effektiv (37 minuter) och hållbar rätt igenom framstår som det stora utropstecknet. Som en hop klassiska låtar på en och samma gång fram och tillbaka i karriären och ändå här och nu. Alla perspektiv på samma gång. Text och musik gifter sig. Efter en stund faller Nyströms gitarr in i patenterade spridda blues-riff i full Apache-skala lagom till att man tror att låten är slut då Hederos utför en blixtoffensiv på hammondorgel. Underbart. Kan inte sluta lyssna.

Skivan finns på strömmande media-kanaler men den här skivan köper man tycker jag oavsett. Det här skall man gynna. Stefan tar en fet konsertsväng i höst också, Han spelar överallt. Jag klipper Stora teatern i november.

Här är listan på möjligheter

2 okt Drammen, Union Scene (NO)
3 okt Halden, Kongens Brygge (NO)
4 okt Sarpsborg, Glenghuset (NO)
5 okt Austvatn, Odal Rock Club (NO)
9 okt Gävle, Gävle Teater
10 okt Uppsala, Katalin
11 okt Falun, Kulturhuset tio14
12 okt Uddevalla, Östraboteatern
18 okt Umeå, Väven
19 okt Bollnäs, Bollnäs Kulturhus
25 okt Stockholm, Södra Teatern
26 okt Stockholm, Södra Teatern
30 okt Oslo, Postkontoret (NO)
1 nov Bryne, The Yard (NO)
2 nov Haugesund, Flytten (NO)
6 nov Örebro, Hjalmar Bergmanteatern
7 nov Karlstad, Scalateatern
8 nov Göteborg, Stora Teatern
9 nov Göteborg, Stora Teatern
13 nov Norrköping, Arbis
14 nov Jönköping, Jönköpings Teater
15 nov Helsingborg, The Tivoli
16 nov Borås, Sagateatern
20 nov Karlskrona, Rydows Salong
21 nov Halmstad, Najaden
22 nov Malmö, Victoriateatern
23 nov Malmö, Victoriateatern
24 nov Ystad, Ystad Teater
28 nov Mjölby, Mjölby Kulturscen
29 nov Växjö, Växjö Teater
30 nov Kristianstad, Kristianstad Teater
1 dec Kalmar, Kalmar Teater
4 dec Skellefteå, Nordanåteatern
5 dec Luleå, Kulturens Hus
6 dec Örnsköldsvik, Folkan Teater
7 dec Sundsvall, Sundsvalls Teater

Stefan Sundström och Æ på Stadsbiblioteket i Göteborg 2015

Stefan Sundström & Æ
Eftermiddagskonsert, Göteborgs Stadsbibliotek 28 februari 2015

Jag har skrivit flera gånger tidigare om Stefan Sundströms tillfälliga landsflykt till grannlandet Norge och de skivor i hans namn som tagit prägel därav. Förra året lanserade Sundström sin bok Stefans Stora Blå som än mer redovisar upplevelserna där med fokus på vackra naturbilder, matrecept och tankar kring det politiska och industriella läget i världen. Just fiskebeståndet och det svåra läget för småskalig matproduktion är punkter Stefan resonerar kring i boken.

Nu i år åker Stefan landet runt och pratar om sin bok. Han har med sin fiskar/artist-kompis Æ som får chans att spela sina egna låtar som han fått hjälp av sin svenske kompis att få översatta till svenska språket. Stefan läser en del utvalda stycken ur boken och så varvar de med någon låt imellanåt. AE som han kallar sig i Sverige har precis släppt sin svenska platta och låtarna med sina texter ofta med innehåll präglat av havet och sjöfart ramar in högläsningen fint. Stefan stöttar även med en mystiskt falsettartad körsång och de får fram ett gott ljud för en gladlynt lite oväntad stor publik i bibliotekstrappan.

Mot slutet tar Sundström över gitarren (De reser lätt och har bara en med sig) och får dra några egna låtar också. Han klipper den fladdrigaste versionen på Amors Pilar som jag nånsin hört och följer upp det med en riktigt taggad Alla ska i Jorden. Jag fångade en minut av den som ni kan se i ett klipp längre ner.

Efter Stefans solo-urladdning kommer AE tillbaka och de gör en sista låt. Norrmannens  Låt Alla Gamla Drömmar Dö som så här som förstagångsintryck känns som den starkaste av hans verk. En senare genomlyssning av plattan visar dock att det finns mer gott att hämta på den om än att det behöver lite tid att sätta sig. AE har en mer försiktig sångstil än vad tex. Stefan har men besitter ett gott nordnorskt vemod och goda melodier. Den lite brutna norsksvenskan gör sitt till också.

Kolla upp plattan, den heter AE rätt och slätt och finns här| SPOTIFY

Senaste Skivhögen #Påsken 2014

Afghan Whigs
Do the Beast
Album, 2014

Gallon Drunk
The Soul Of The Hour
Album, 2014

Stefan Sundström
Nu var det 2014
Album, 2014


Påsken rasar i Göteborg och jag firar med att beta av nåra plattor som fått rulla de här goda lediga dagarna tack vare att vi spikade upp Jeusus på ett plus för en längre tid sen.

Amerikanskt, brittiskt och svenskt på varsitt verk utan någon mer gemensam nämnare än att alla tre aktörerna kanske hade sina största dagar på 90-talet på på sina respektive scener.

Afghan Whigs startade upp sin bana i delstaten Ohio under det sena 80-talet och hamnade med sin garagerock ganska ofrivilligt in i Grunge-eran. De delade skivbolaget Sub Pop med band som Mudhoney och Nirvana så det var väl lätt hänt. Jag minns TV-intervjuer från den tiden då sångaren Greg Dulli med ett illa dold missbelåtenhet beskrev vad Grunge betydde för honom. Det var minnen från när han var liten och hjälpte sin mormor att städa och lille Greg fick uppgiften att städa badrummet. "Don't forget the grunge behind the toilet.." påtalade mormodern. Lite så där på kant med tillvaron har det alltid varit med de här killarna. och även om ursprunget och uttrycket var skitig rock'n roll så vävdes med tiden influenser in från Soul och modern R'n'b in i det hela.

Bandet har lagts ner och kommit tillbaka flera gånger under resans gång och bandmedlemmarna har pysslat med andra projekt men nu reformerar de sig i full styrka igen och lanseras sin första LP med nyskrivet material sedan 1998.

Afghan Whigs från ett backstage-område tidigare i år

Det låter lite som man kan tänka sig. Surt. Vasst. Lite elakt och något gubbrockigt mellan varven. Jag var inne på det i en recension av ett av sångarens andra band, Twilight Singers verk för några år sedan att om än att anslaget är stort och intressant så leviterar sällan låtarna till stora saker utan fastnar i intro-liknande goda avsatser utan att få blomma ut helt och hållet. Årets verk Do the Beast mullrar på rätt bra mellan varven och bits lite här och där men helt med i matchen kommer jag inte den här gången heller. Inledningen med Parked Outside och Matamoros är lovande och singeln Algiers är en skönt sötsur historia med innerlig sång och vass sologitarr men sedan mojnar det något.
Man vaknar till lite i finstämda Can Rova som otippat går över i ett oväntat dans-dunk efter en stund. De här greppen som Afghan Whigs tar med att blanda ganska konventionell alternativ rock med helt andra grejer är det som gör det här intressant. Och Dullis krumbuktiska röst då. Okej igen, men inte så mycket mer.

Gallon Drunk är ett sånt där band jag har haft på min kolla-upp-lista i sådär 18 år men inte riktigt fått till en lyssning på ett helt album i sträck förrän nu. Jag minns en konsert jag hamnade på. Kompaniet i Göteborg runt '96 kanske det var. Ditlockad med premisserna "Ungefär som Nick Cave" etc. Jag minns det som en ångande och lysande kväll trots att jag inte hört en ton innan av bandet. Det var mycket riktigt åt Nick Cave-hållet. Ruffigt, smutsigt och med en stötig orgel med i kompet som satte spår men av någon anledning kom jag aldrig vidare att lyssna mer än på några spridda MP3'er längre fram i tiden. Därför kul att ta tag i senaste skivan som kom för någon månad sen, The Soul of the Hour. Det börjar mycket bra. Inledande nio minuter långa Before the Fire är en härligt semi-instrumental mörk pianohistoria som rumlar fram som i en otäck brittisk skräckfilm. De tjocka pianoackorden får sällskap av distinkta trummor, djup bas och en sorgsen orgel som väser och fräser. Sådär en fem och en halv minut in i stycket ramlar en skottskadad elgitarr in och strax därpå en rockröst i linje med som när Iggy lät som trasigast i mitten av 70-talet. Lite aggressivt blås fulländar bilden. Det är sensationellt bra.

Gallon Drunk 2014

Tyvärr blir det aldrig lika bra igen under återstoden på skivan. Inte dåligt för den sakens skull men det blir lite väl vingligt det hela. Bandet har gett sig den på att skruva till sina bitar så långt från det lättsamma och lättillgängliga och inget fel i det. Musik som har något nytt att tillföra måste få ta sina egna stigar ut från allfarvägarna. Det är ju alltid där det nya intressanta uppstår men Gallon Drunk trasslar till det för sig tycker jag. Här och där uppstår hårt skruvad primal-blues som Jon Spencer med sitt Blues Explosion ägnat en hel karriär åt att utforska och ibland är det ödesmättat och brutalt som orkestern Swans brukar få till det, men Gallon Drunk har inte riktigt det vansinnet i sig för att komma undan med de här utflykterna som de nämnda konstellationerna har. Med tanke på det jag hört av bandet sedan innan blir jag lite förvånad att det där stenhårda svänget som verkade vara bandets signum nu är i princip helt borta. Mycket låter som extatisk garage-kraut utan att låta tillräckligt bra som ett epitet utlovar. Titelspåret The Soul of the Hour är dock en vacker visa med vassa kanter och den där Iggy-sången jag var inne på tidigare och Dust in the Light låter som något Nick Cave skulle kunna inkluderat på ett senare verk. The Speed of Fear bjuder äntligen på lite sväng också med ett riktigt gott trumslagande och gott klös på strängarna. Mer av den varan hade inte skadat.


Ständigt produktive Stefan Sundström är nu enligt egen utsago tillbaka med sin femtielfte skiva. Takten i utgivningen har aldrig minskat kvalitén och det har vart nästan förvånande att en artist som kört så hårt så länge fortfarande är så relevant och av och till får ur sig låtar som helt matchar gamla storverk. Förhandssnacket handlade mycket om en politisk skiva, valår och allt men som i tidigare verk så vävs det mesta texterna in i ett mer poetiskt uttryck vilket jag kan tycka är lite synd. Det mesta är så ytligt och platt nu för tiden så lite ren plakat-politik hade bara känts fräscht nu, 2014.

Som i en låt som inte togs med på nya skivan som släpptes ut på egen hand härom veckan:



Han har ändå ringat in sig mot sin publik med mer rent raka åsikter om tillvaron och politiken än vad de flesta andra rocktrubadurer har gjort och gör. (Lundell undantagen som kommit igång ordentligt de senaste åren om vad han tycker om saker och ting) Nåja, det är en mindre anmärkning. Stefan har bytt ut huvudstommen av sitt band på senaste skivan och har vart i Göteborg och spelat in med Franska Trion. Ett gött gäng som är helt med på noterna i de finstämda styckena men det blir ingen rock alls faktiskt. Det här blir ganska lugnt rakt över som i tagningen av De Feta Åren är Förbi som Stefan skrev för en skiva med Dundertåget för några år sedan. Här arrangeras låten med proggsyntar som ett i ett score av Ulf Dageby en kort bit in på 80-talet.

Stefan Sundström med Franska Trion infällda

Jag skall erkänna att jag tyckte bättre om förra skivan Under Radarn där låtarna hade lite mer tyngd men en gäng spår håller god form här också. Bäst blir det i Grön Grön Grön, Malena (som jag i och för sig tycker är en ganska rak stöld av Bob Dylans Is Your Love in Vain?) och den långa Ägarn där texten får god tid på sig att veckla ut sig på ett nödvändigt sätt. Som i gamla 1900 får vi en fin historielektion här med en viktig text som ändå framförs på ett skönt sätt.  Gött mos.

Stefan Sundström på Liseberg

Stefan Sundström
Konsert, Taube-scenen, Liseberg, Göteborg
19 juli 2013

En nyklippt och sprallig Stefan Sundström kommer till Göteborg och bjuder på en ganska soft föreställning med tyngdpunkt på senaste skivan Under Radarn. På Lisebergs mindre scen är sikten god från alla håll. Från baren, bänkarna närmast scen och rentav strax utanför själva området. En hel del av våra äldre medborgare har resolut tagit plats på bänkarna närmast scenen, de kanske alltid gör det i hopp om att få se Lotta Engberg eller så vilket medför en mycket lugn och sansad tillställning.

Bandet för kvällen består av kända delar från Weeping Willows och gamla kompbandet Apache och kvällen till ära är de förstärkta av Gunnar Frick som alternerar på dragspel, piano och Steel guitar.

Fina versioner på färska låtar som Fåglar och Hej Hej Hej Lou blandas upp med klassiker som Under Isen och stycken om Sabina i olika varianter. Starkast blir det inte helt otippat under Alla Ska i Jorden som framförs nedtonat och brutalt med Stefan på akustisk gitarr och Ola Nyström på grymt ekoförsedd elgitarr. (Se klipp längre ner från kvällen innan i Kalmar som lät ungefär likadant)

Sundström är på ett piggt humör och hakar upp sig på fenomenet Carl-Einar Häckner ganska mycket under kvällen. Han pratar lite om att jobba med att tona ner sin proggig-het men kan såklart inte hålla sig från att dela ut en och annan känga mot exempelvis oljebolagen i världen och vad de har för sig.

Kvällen avslutas med Amors Pilar som ett lite tillrättalagt extranummer, men det är en varm och god kväll som drar upp mungiporna på alla församlade. Inte ens det faktum att en Mariestad kostar 72 riksdaler i Lisebergsbaren kan förändra det.

Här den gott inspelade videon från kvällen i Kalmar innan:

Sundström tillbaka från exilen i Norge

 

Stefan Sundström

Under Radarn

Album, 2013 (Rötjut/United Stage)

Stefan Sundström fick nog av hemlandet, Trött på nedskärningarna, rasisterna, fildelarna och de hippa centerpartisterna. Drog till Norge. Rensade fisk. Odlade skägg. Bidade sin tid.

Nu är han tillbaka och han har en ny skiva med sig.

Tiden i Norge har gjort gott. Nog för att de två senaste regelrätta verken Ingenting har Hänt (2009) och 5 dagar i Augusti (2010) var sköna plattor så är den här ännu ett snäpp vassare. Det är ett lite annat sting i rösten, ett lite mjukare varmare gung. Lite stabilare helt enkelt.

Stefan har samlat goda musiker och spelat in sin skiva i en gammal kyrka i Helgeland i norra Norge. Vi finner till exempel den mystiskt benämnde norske artisten Æ på positionerna akustisk gitarr, naturljud och logistik. Vidare hittar vi gamla bekanta som Anders Hernestam på trummor och Ola Nyström på gitarr. Frugan Karin Renberg samt Stefans döttrar på körsång och Martin Hederos på Piano och orgel för att nämna några.

Tidigare har Stefan valsat friskt mellan Taube och The Rolling Stones i tonläget på sina skivor. På Under Radarn är upplevelsen dock mer mild och tankarna går ofta till TV-programs-jazz från tidigt 70-tal. Sådan där jazz som Cornelis Vreeswijk snubblade in i ibland på sina  mer orkestrerade alster.

Stefan hittar fina fisken

Jag åkte genom Sverige
Kunde aldrig kliva av
Alla knappar var låsta
Alltid på och aldrig av

---

Jag har skrivit brev till Twitter
Bett om hjälp mot svarta hål
Men jag möttes av ett stilla fnitter
Nu vill jag bara måla Moln.

ur Bakom Rutan

Texterna handlar mycket om Norges natur och ro och stillhet men vi hör även om tillbakablickar av livet på landsbygden och i städerna från förr som Stefan upplevde det. I Odlandets Glädje påminns vi av konsekvenserna av det radioaktiva nedfallet efter Tjernobyl-olyckan och dess konsekvenser för djurhållningen. Vi hör om hur fåglarna fungerar egentligen i Fåglar, en bearbetning av ett norskt original. (Lätt att förväxla med Cornelis sång Fåglar från 1970 som Stefan också tolkat) och vi får också en tolkning av Avstånd till min Käresta ursprungligen av Bernt Staf.

Det mer rent politiska står tillbaka något men finns ändå närvarande mellan raderna oftast.

Herr Svanberg kammar upp sin kotlett
Vaskar sin sista skumpaskvätt
I fickan en exklusiv biljett
Till Aniara och Helvetet

Ur Bye Bye Trondheim

Stefan spelar Under Radarn

Musikaliskt låter det både bekant och fokuserat som aldrig förr. Bandet spelar klockrent och varmt. Jag måste dock lyfta fram Martin Hederos pianospel som är helt briljant speciellt i just Odlandets Glädje och Bakom Rutan, dessutom lägger han en riktigt skarp Nick Cave-orgel i Bye Bye Trondheim. Ingen skugga på de andra, men det där pianoliret är som massage för en knäckt rygg bara det. I kombination med Stefans sånger och de andras stabila insatser har vi här ett riktigt gott vax.

Härligt att du kom tillbaka Stefan.

Plattan släpps den 13 februari och åtföljs av en turné Norge och Sverige runt med start dagen innan skivsläppet fram till slutet av april.

Stefans HEMSIDA | Stefans FACEBOOK

Bokmässefest

Det är bokmässa i stan och till den finns en rad fester kopplade. Jag väljer att gå på en fest i regi av de klassiska tidningarna Galago och ETC. Jag står med på gästlista (om än som del i en +2) Det tror jag inte att jag gjort sedan 1995.

Det är ett rätt blandat klientel närvarande. Kulturkoftor, hipsters, bimbos, serietidningsnördar och ungdomar. Folk har blivit mycket yngre sen jag hängde på klubbar och sociala event på allvar. Konstigt va?

Jag köper Stefan Sundströms Lilla röda och får även med mig en platta med det elektroniska bandet Kite som ska spela senare på kvällen, men jag orkar inte vara uppe så länge så jag hinner se de spela med en full arbetsdag dagen efter.

Det dricks flasköl som om det vore 1990 igen och alla är så glada och fulla av energi. Själv känner jag mig som en sten.

"A dinosaur is riding in my elevator.." sjunger töserna

Jag missade Kite men hinner se Slynkören. En samling damer som körsjunger alternativrocklåtar. Det värmer att få höra The Freaks, från början odödliggjord av Cortex med Freddie Wadling i spetsen. Det verkar inte som så många förstår låten, men värmen i lokalen är ändå stor.

Själva bokmässan blir jag matt bara att läsa om.

Skivhögen September 2010

Stefan Sundström
5 Dagar i Augusti
Album, 2010

Grinderman
Grinderman 2
Album, 2010

Knappt en vecka in i september månad drabbas världen av skivsläpp av två till mig personliga favoritartister. Linjen mellan Stefan Sundström och Nick Cave kanske inte känns glasklar, men det finns referenspunkter. Här har vi två kompromisslösa artister med pondus och innerlighet som styr sina skutor precis som de vill utan något vilset bligande på sin samtid eller tillfälliga trender eller något patetiskt sökande efter ett modernt "nu".
De gör sin grej helt enkelt.

Stefan Sundström lanserar nu sin utlovade "glada" platta som han pratade om i anslutning till förra plattan, "Ingenting är hänt" från förra året. Han delade ju då upp sina nyskrivna låtar i en glad och en ledsen hög och nu får vi alltså ta del av den glada högen då den förra skivan fylldes av de mer eftertänksamma melankoliska sångerna.

Jag var lite bekymrad inför det här skivsläppet då jag anser att Sundström tappat stinget något i sina klassiska upptempo-rock-visor på de sista 2-3 plattorna och tyngden och höjdpunkterna oftast hittades i de softa mollvisorna. Men här visar han att han fortfarande hanterar rödvinsrock i en lada på landet bättre än någon samtida artist kan prestera.

Det skrålas på i gammal fin form, Sundström & akustisk gitarr omfamnas av tight komband som lyfter fram riktigt inspirerade textrader. Det sparkas på fördumningen i samhället och ytligheten i TV som Sundström aldrig tröttnar att förargas på. Han återvänder till sitt persongalleri och dammar av Marguerite och Sabina kända från tidigare sånger och uppdaterar oss på deras tankar om samtiden och den tid som gått. Utan att skrika rakt ut vad vi skall rösta på genomsyras plattan av politisk ilska. Låten "Vem är terrorist" ställer mer frågor än ger färdiga svar då han tar upp kravallerna i Göteborg 2001 och senare i Köpenhamn och funderingar inför det stundande valet.

Här och där reflekteras det över svunna år. i "Ge det till mig", ett av de starkaste spåren på plattan återvänder han till 1982 och historien om att förföra en svår tjej till tonerna av en skön låt.
Sundström har dock samma problem att uttala David Bowies namn som de flesta stockholmare. Sundström bräker fram Bowie som "Bauuieee", inte "boʊi" som är det korrekta uttalet. Detta enormt viktiga fel förtar dock inte effekten ifrån en grym låt :)

Skivan är jämn och fin, jag har lite problem med reggaen "Korintierbrevet" och man kan anmärka på att han recyklar 2 melodier helt och hållet; "Vem är Terrorist" är i princip "Hög kan bli Låg" en gång till, fast med ny text och "Rum 23" har precis samma ackord som historielektionen "1900" från några år sedan, men det gör inte så mycket, det är ju bra ackordföljder, och skarpa nya ord gör ändå låtarna till nya.

För att ge exempel på Sundströms skarpa ord klipper jag avslutningsvis in första och sista versen på "Kamerasmashing Time" här nedan;

"Det var kamerasmachingtime
för Marguerite utanför Kvarnen
Det var PR-Fest och mingel
Hon var bjuden in till baren
I egenskap av gammal Söderprimadonna
' Kenta Gustafson och Nacka
Vi behöver också såna'
I entrén stod fotografer
och sa åt henne att le
Och hon borde väl va tacksam
att hon ännu fick va me

-

Jag är besviken gasta Marguerite
Var är Slas och var är Pimme?
Allt jag ser är Fredrik Federley
ha fifteen minutes i en timme
Sen blev det kamerasmashingtime
där låg ett trasigt objektiv
över en chockad golvad fotograf
steg Marguerite med långa kliv
Slutgiltigt Befriad
och med stolthet kvar i barmen
Gick Marguerite
och tog en öl på Carmen"

Grinderman anfaller nu för andra gången i en samlad truppförflyttning under namnet "Grinderman 2" Det här är alltså ett projektarbete utfört av fyra sjundedelar av den ordinarie uppsättningen av Nick Cave & The Bad Seeds och som vanligt demoniskt vägledda av domptören Nick Cave själv.

Skillnaden mellan Grinderman och Bad Seeds utgörs av en mer spontan och förenklad attityd till låtskapande och produktion. När Nick Cave pratat om att låtskrivandet till Bad Seeds har han pratat om en ganska långdragen process där Nick går till ett hyrt kontorsrum och sitter där under en längre tid mellan nio och fem och filar på sånger under nyktra och fokuserade förhållanden. Grinderman å andra sidan tycks skapa i stunden, de äter kaka, dricker sprit och utgår från ett svängigt ljud någon just hittat på.

Det är lite på gott och ont.

Grindermans låtmaterial är överlag inte jättestarkt, liksom på debutplattan involveras man mer av enstaka infall av bitska gitarrslingor, Nicks famösa fraserande och inslag av monoton råblues än själva låtarna i sig.
Den starkaste låten på plattan, "Palaces Of Montezuma" utmärker sig faktiskt genom att låta mer som en Bad Seeds-låt än vad Bad Seeds själva har låtit på säg, 10 år. Just denna sång drivs fram genom ettrig akustisk gitarr och en körsång som får en att undra om Blixa är på återbesök.

Men det är inte dåligt, man har aldrig tråkigt med Grindermän. En lite tråkig sak är att i anslutning till singelsläppet "Heathen Child" så spelades det in en alternativ version av just denna låt som hamnade på B-sidan av singeln. Denna version innehåller ett 2 minuter långt gitarrsolo av ingen mindre än Robert Fripp, och versionen i sig är mycket bättre än den version vi får på albumet. Mute records har dock gjort denna version kallad "Super Heathen Child" lyssningsbar på denna sida. Den här versionen borde verkligen ha vart med på albumet.

För att avrunda med en klyscha: Även om plattan inte är så märkvärdig så kan man lätt föreställa sig att materialet spelat Live är den elektriska käftsmäll man behöver rakt i ansiktet för att orka med att leva en vinter till. Det blir i så fall att bege sig till Danmark som är närmaste anhalt då Grinderman i skrivande stund inte har aviserat några spelningar i Sverige i höst och vinter.

Stefan Sundström är tillbaka

Stefan Sundström
Ingenting har hänt
album, 2009

Stefan Sundström är tillbaka med den första av två aviserade skivor, "Ingenting har hänt" så här säger han själv i det härliga pressutskicket:

"Jag slog mej i huvet förra hösten-cyklade omkull, jag var på väg hem till Miss Li, hon skulle ha fest. Tappade minnet och nästa grej jag minns är hur dom körde opp mej från operation,13 stygn. Så jag hamnade inte på nån fest, men jag fick en fin hjälm samt möjlighet att i lugn och ro beakta mitt liv. Detta resulterade i hör och häpna 38 låtar. Dom la jag i 2 högar, en lessen och en glad. Eftersom man alltid ska spara det roliga till sist spelade jag först in den lessna plattan, det är den ni nu får. Men den är vacker. Mycket beroende på mitt samarbete med producenten Sebastian Aronsson, jag var ute och fyndade och ramlade över honom. Han är ung och var barn när Kraftwerk och annan synthmusik behärskade luftrummer och detta har format honom, samt även denna skiva. Jag har ju alltid hatat sånt där, men när fan blir gammal blir han som bekant religiös. Ni som nu säjer Åh vad han sjunger bra, inte visste jag att Sundström kunde sjunga, så säjer jag bara ta er i arslet, det har jag alltid kunnat."

Så här är alltså först den ledsna skivan och oj!
Jag har tyckt väldigt bra om de senaste alsterna Sundström fått ur sig även om mycket av det som finns på dem inte gått på knock riktigt som gamla klassiker som "Teddybjörnen", "Fånmåne" eller "Vitabergspredikan" till exempel, ändå har jag hittat personliga hit-spår som "Haren" och "Låt dom gå". Resterande material är ju inte direkt dåligt även om mycket hamnar strax över "bra".

Den här plattan är en annan femma dock, det är som en hel platta full med teddybjörnar och fånmånar. Jag har stora förhoppningar på nästa platta också, den är säkert full med gladlynt halvpackad vis-rock'n'roll, men denna första är nog Sundström i sitt esse ändå.

Framförallt sticker "Alla ska i jorden" ut. En helt otrolig sorglig underbar sång och inledande "Glöm din dröm" överraskar i sin entonighet med sina lätta små syntsjok som rasslar runt sången, inte helt olika sådana som Brian Eno introducerade på U2's "The Unforgettable Fire" 1984. Men det låter inte sjukligt retro eller 80-tal för det, det låter nu och här.

Inte för jag önskade att Stefan skulle cykla omkull och slå sig i huvudet, men med det onda kom uppenbarligen mycket gott.