Det hände lite mer grejer i Maj

Megaloppis i Majorna

Det hände ju faktiskt lite mer grejer i maj även om uppdaterar svagt.

En avstickare till Gatenhielmska reservatet

Stadsmuseets Freddie Wadling-utställning DejaVooDoo 

Minneskvällen till Freddie här med Amanda Werne och Anna Von Hausswolff

Utflykt till Botaniska

Ett par stringhyllor till kommer hem

En klar på restaurang Krakow

Skiv-året 2016

Det har blivit dags att summera skiv-året som gått. Ett sorgligt år på många sätt. Inte i kvalitén på skivorna men i bortfallen. Så många vi tappat till de döda i år.

Årets Hej då Kompis

David Bowie - Blackstar

Först kom det en skiva och sen gick den störste hjälten av de alla och dog. Det är fortfarande helt obegripligt. Medans han fortfarande levde samlade jag några intryck om skivan här.

Årets Tillbaka-Till-Berlin

Iggy Pop - Post Pop Depression

Iggy samlade ihop sig med Josh Homme och några till och gjorde sin bästa skiva på evigheter. Även om låtarna inte riktigt nådde upp till fornstora dagar så gjorde ljudet det. Ljudet av Berlin 1977. Jag samlade mer tankar här när skivan kom ut.

Årets Sorgearbete

Nick Cave & The Bad Seeds - Skeleton Tree

Skivan som spelades in och så starkt formades av Nick Caves sorg över sin ene unge sons död. Vackert ihopkopplad med spelfilmen One More Time With Feeling. Det mest darriga och uppriktiga som gjorts i bandets karriär. Jag skrev mer här.

Årets Hej då Kompis 2

Freddie Wadling - Efter Regnet

Göteborgshjälten Freddie Wadling fick klart en sista skiva innan han sa tack och hej tidigare i år.
Det är ett värdigt farväl med många starka stunder. Hårdast bet Alla Faller och vad han hittade på med Håkan Hellströms Känn Ingen Sorg. Här finns också en fin Velvet Underground-översättning i Söndag Morgon.

Årets Tvär-politiska

PJ Harvey - The Hope Six Demolition Project

Det här är en mer spretig platta än föregångaren Let England Shake men det är en slön kaka på många sätt. PJ Harvey sjunger om situationen i Kosovo, Afghanistan och reder ut sin syn på gentrifiering och bostadspolitik i Washington D.C. Det senare satte henne i direkt konflikt med de lokala politikerna där. Bästa spår: The Orange Monkey.

Årets Cool Jazz

Kent Sidvall - Victory For The Cool Jazz

Först hittade vi Kent Sidvall i den fantastiska SVT-dokumentären Vägen Till Vansinnet. Sen fick Kent göra en skiva också. Den innehåller den bästa Cool Jazz du kan tänka dig. Kent betar av klassiker som Autumn Leaves, My Funny Valentine, Little Wing och gör två versioner på Olle Ljungströms Kaffe och en cigarett. Både på svenska och engelska. Värdigt.

Årets Serge Gainsbourg-hyllning

Mick Harvey - Delirium Tremens

Mick Harvey har ägnat mycket tid till att tolka och översätta den legendariske franske artisten Serge Gainsbourg till det engelska språket. Det här var hans tredje skiva i ämnet som kom ut i november i år. Det kan ha kommit en till, den sista fjärde plattan i sviten är på gång, kan redan ha kommit, har inte koll i skrivande stund. På den här hur som helst bet det starkast när Mick gav sig på min favoritlåt A Violent Poison (That's What Love Is) (Un Poison Violent, C'est Ca L'amour).

Årets Svenska Ungdom

Hurula - Vapen till dom hopplösa

Den förra plattan Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För är lite starkare låtmässigt än årets alster men det är ett fasligt gott gry på den här också. Det river fortfarande gott i kombinationen The Jesus & Mary Chain - Magnum Bonum - Broder Daniel-landet liksom.
En jämn skiva men det hugger finast i Undergången med Dig och Excorsist.

Årets Norskt 1

Sivert Høyem - Lioness

Pålitlige Sivert Høyem gör en sällan besviken i sin stadiga skivutgivning. Årets alster är lite mer finlemmat och pianobaserat men mycket starkt bitvis. Bäst låter det i Sleepwalking Man och i den stadiga duetten My Thieving Heart (med Marie Munroe).

Årets Man-Kan-Dansa-Till

bob hund - Dödliga Klassiker

Fantastiskt starka bob hund ger sig inte. De har ju sedan de kom tillbaka igen 2009 gett ut en stadig bunt album och EP-skivor. Det nya på skiva är lite lugnare och mer eftertänksamt även om texterna biter som aldrig förr. Legendariskt röj blir det dock på RockaBilligt som bara är att lägga till klassikerna rätt av.

Årets Hej då Kompis 3

Leonard Cohen - You Want it Darker

Leonard Cohen är ju den av de som föll i år som trots allt kom upp i en ansenlig ålder men det gör inte den sista skivan han fick ur sig mindre relevant eller sorglig för det. Ett enda långt vackert farväl till oss.

Årets Hytta-Med-Nävarna-Till

New Model Army - Winter

Brittiska New Model Army tog ett steg tillbaka i år och hittade tillbaka till festival-rock-med-flaggor-och-dans-och-skrik-och-klättra-på-varandra och allt det där. Burn The Castle är som gjord för den där festivalkänslan. Annars bet den lågmälda uppgörelsen med känslorna runt flyktingsituationen i Die Trying bäst.

Årets Norskt 2

Okkultokrati - Raspberry Dawn

Mycket av det jag lyssnat på i år i nya skivor är trots allt med gamla gubbar och band. Det här bryter väldigt ny mark för mig. Halvvägs mellan ren dödsmetall och rymdrock med rikligt med analoga syntar huserar norska Okkultokrati. Vi hör growl, krautrock-idéer och något helt nytt om vart annat. Texterna tycks helt baseras på alla konspirationsteorier som finns över huvud taget. Bästa spåret: Occular Violence.

Årets Fetaste

Massive Attack - Ritual Spirit

Massive Attack släppte ut en EP på fyra låtar tidigare i år och det är en rejäl Maxi-Singel som helt förtjänar att tas upp i den här albumrapporteringen. Alla låtarna låter som vanligt som en brysk kväll på klubb i Bristols hamn. Allra störst blev det i avslutande Take It There. En låt med de mest brutalt behandlade Beatles-harmonierna på gitarr och piano som man kan tänka sig. Massive slog också två flugor i en smäll och gjorde årets bästa rock-video. Se den här.

Årets Smäll-På-Nosen

Viagra Boys - Consistency of Energy

Stockholmsbaserade Viagra Boys krängde också ur sen en EP på fyra låtar som får vara med här också. När man behöver Hulligan-Krautrock rakt i ansiktet spelar man bäst upp det här.

Årets Skön-Sång

Weeping Willows - Tomorrow Became Today

Liksom bob hund är Weeping Willows ruskigt pålitliga och släpper aldrig en onödig skiva.  Årets alster är inte riktigt samlad som skivorna innan men pendlar fint mellan det sentimentala och glatt dansanta. En fin Fet-Elvis-dans-parad fick de till i My Love is Not Blind.

Årets Julklapp

Nine Inch Nails - Not The Actual Events

Precis nu i julhelgen fick vi ett livstecken från Nine Inch Nails. Sicken julklapp! En mini-LP med ett väldigt otippat starkt och ilsket NIИ. Precis vad vi behövde. Starkt tvärsöver men mest värt att nämna är euforin i The Idea of You och den vansinniga produktionen på Burning Bright (Field on Fire).

Årets Öst-Göte

Lars Winnerbäck - Granit och Morän

Man får jobba lite med den här skivan. Den känns inte särskilt självklar vid de första genomlyssningarna och det lät mycket starkare på plats vid turné-avslutningen i Linköping i somras.
När man jobbat ett tag hittar man dock grejer som Khom Loy som dröjer sig kvar.

Årets Gammel-Indie

Pixies - Head Carrier

Pixies gjorde en sorts comeback härom året och släppte en skiva som i delar var ganska usel (Indie Cindy). Den här uppföljaren är många fall framåt. Det är ju inte riktigt det med där bettet som fanns 1988 om man säger så men det är en trivsam skiva. En liten låt som Plaster of Paris hittar alltid sin plats i tillvaron

Årets Hej då?

Kent - Då Som Nu För Alltid

2016 blev också året då rockbandet Kent packade ihop och tackade för sig. Nu är det inte mycket rock kvar på sista skivan (se mer utförlig analys från tidigare i år här.) men ändå. Hej då Kent. Jag tror att du är tillbaka om säg sju år med en känslomässig comeback-turné och ny skiva eller så gör du inte det. Den instrumentala låten som kom ut i avskedsvideon är det bästa Kent gjorde i år.

En Fredag utan Freddie Wadling

Liemannen har fullt upp i år. Man vänjer sig aldrig och ett tu tre så faller någon annan hjälte. De dör bokstavligt som flugor nu, hjältarna. 

Det kommer närmre dessutom. Freddie Wadling är ju den stora rösten från staden jag bott i hela satans livet. Han har ju vart med på ett hörn hela mitt halv- och helvuxna liv. Vi har dessutom träffats några gånger. 

Jag gick igenom ganska grundligt hur jag snubblade in i Wadlings värld när jag recenserade Blue for Twos comeback-platta 2012 så jag behöver ju inte dra hela den historien igen men kort så hittade jag Freddie i det klassiska radioprogrammet Lilla Bommen/Bommen som förgyllde söndagskvällarna under andra halvan av 80-talet och runt 1986 så öppnades helt nya världar musikaliskt förbi mainstream-träsket med alla sina alternativa yttringar för mig. Genom Blue For Two hittade jag till allt det andra; Cortex, Liket Lever, Lädernunnan och senare till grejer som Fläskkvartetten, Mobile Whorehouse och såklart Freddies solo-grejer. 

Han verkade aldrig må bra Freddie men gudars vilken musik han gav oss och vilken röst. I sitt läger helt ojämförbar med någon annan svensk. Från mildaste vackra till fulaste fräsande. Ingen sjunger blues som Freddie Wadling så att säga. 

Trots ständigt i något mentalt eller fysiskt sjukdomstillstånd så ångade Freddie på. Han såg klen ut redan för tjugo år sedan men fortsatte sjunga starkt trots degenereringen. De senaste 10 åren satt han mest med käpp i högt hugg och plirade. Men som det lät. 

Jag såg honom live ett par alldeles för få gånger. I Blue For Two i olika lokaler runt om i Göteborg. Alltid vass. Skärpan i sången var alltid slående även om han själv gav intrycket "förrymd" i sin uppenbarelse. Jag sprang även på honom själv i en del andra sammanhang. 

Någon gång där runt 1988-89 eller när det kan ha varit försökte jag och min dåtida kompis Glenn ta oss in på en medlemsfest på anrika lokalen Valvet på Första Långgatan i Göteborg. Det var en sån där fest de sålde starköl på och det var en väldigt strikt gästlista. Vi stod inte på den men Glenn hade en plan. Han hade spelat trummor i något sammanhang där veckan innan och planen gick ut på att vi skulle hämta någon fotpedal från trumsetet som hade blivit glömd. En stark plan verkligen. En godmodig vakt stod bastant med armarna i kors mitt i dörren och vek sig inte en tum. Det var ingen trängsel, alla bjudna gäster var redan inne på festen och det var bara Glenn och jag utanför som dividerade med vakten. Han tog det med ro och lyssnade tålmodigt på Glenns alla fantastiska argument om varför vi skulle komma in på festen men nekade glatt trots alla utläggningar. Efter en stund valsade en person ut i en liten hall som fanns just bakom vakten. En hall som ledde in till själva lokalen. Det var Freddie Wadling som slog sig ner på en pall. Rökte och tittade rakt ut i luften. I sin då sedvanliga randiga tröja och MC-jacka på sig. Efter en stund började han intressera sig för dialogen i dörren. För varje fantasirik anledning till varför vi skulle få komma in som Glenn hittade på så skrattade Freddie högt och ljudligt. Han skrattade gott. Efter ett tag gav vi upp och lommade vidare någon annanstans i Linnéstan och konstaterade att vi inte kom in - men vi blev iallafall utskrattade av Freddie Wadling. 

Några år senare hade jag anställning i disken på Systembolaget på Andra Långgatan (där Netto ligger nu) Det kom ofta in semi- och riktiga kändisar och handlade dryck. Ibland hälsade Freddie på oss. Jag kommer speciellt ihåg två tillfällen med som inträffade ungefär med en veckas mellanrum. Det första tillfället uppenbarade sig Freddie i en stor starkt urtvättad Musse Pigg-tröja, det kvarvarande håret på sidorna åt alla håll,  jätteglad och lindrigt nykter. Jag hämtade genast en flaska med hans favoritdryck på den tiden. En vecka senare var han tillbaka igen. Nu hade hade han rakat av sig allt hår och även sina ögonbryn och kom klädd i en dracula-cape med hög krage. Han var ilsken och nykter och fräste fram sin beställning. Jag serverade honom lika glatt hans dryck of choice. Vad han beställde? Ett helrör Brännvin Special. (artikelnr 139 i Systembolagets system)

Några år in på 00-talet fick jag tillfälle att byta några ord med legenden. Vi hade tagit oss till klassiska restaurangen Jord på Magasinsgatan (Eller om det var Klara, det låg i samma lokaler som Jord innan det flyttade hursomhelst) De hade byggt upp ett litet vardagsrum på scenen där utvalda personer fick ha som en liten hemmafest och lira plattor osv. Den här kvällen var det Freddie och jag tog tillfället i akt och slog mer ner i soffan och fick prata lite.

Freddie var på ett utmärkt humör. Han hade enligt tidningarna slutade dricka helt nu men den stunden jag hängde med honom hällde han i sig ovanligt många starkspritdrinkar för att vara en person som slutat dricka. Vi pratade om musiken som han valde att spela på grammofonen de ställt upp till honom i "vardagsrummet". Freddie gillade att prata om det och vräkte namn och referenser över mig. Det handlade mycket om Voodoo-blues av den mindre kända sorten ifrån och runt omkring New Orleans genom världshistorien. Jag kommer inte ihåg ett enda namn han pratade om. Vad jag kommer ihåg var att det var som att prata med en varelse i bomull.  Det här är nog den mjukaste människan jag träffat någonsin och det var så roligt att han var så lätt att ha att göra med. Hade han vart på det där ilskna dracula-sättet som jag nämnde tidigare kunde det nog ha satt sina tråkigare spår.  Av anledning kommer jag att tänka på Rod Stewarts historia om när han fick träffa sin idol fotbollsspelaren Henrik Larsson och konstaterade att det var den tråkigaste människa han träffat i hela sitt liv. Så fick inte jag det. Jag fick några minuter med en stor människa. och mjuk. 

Nu är han inte med oss längre. Mycket sorgligt. Men hans musik lever vidare. En höjdpunkt i karriären (bland många!) är baksidan på singeln Into The Dawn från 1988. Här tryckte Blue For Two in tre livspår från en avskalad konsert i Stockholm i februari samma år. Han gör sig så fantastiskt bra här. Uppbackad av duo-partnern Henryk Lipp på sagolikt piano. 6 minuter magi som alltid står sig.

Fet Kulturlördag - Record Store Day + Fina konserter

Skivrunda; Music Lovers Records, Dirty Records, Andra Långgatans Skivhandel, Bengans

The Kingdom of Evol
Konsert, Bengans, Majorna, Göteborg 18 april 2015

Mattias Hellberg
Konsert, privat galej, Kungstens Industriområde, Göteborg, 19 april 2015

Hisingen Island
Konsert, privat galej, Kungstens Industriområde, Göteborg, 19 april 2015


Fenomenet Record Store Day är här igen och över hela världen firas de stackars skivaffärer som fortfarande lever och har hälsan. Detta ger anledning till att ta upp traditionen med en skivaffärsrunda som man så ofta gjorde om lördagarna förr i världen. Det skulle i huvud taget komma att bli en dag och kväll och natt som förr i världen.

Jag inleder skivsafarin på Music Lovers Records som vuxit sig ur Auktionshallarna där de höll till förut och numera hittar på en gård till Kyrkogatan. Här lär jag mig att en Noice-singel som jag en gång i tiden gav en en-krona för begagnad nu i ungefär samma skick betingar ett pris på 250 pistoler. Den här marknaden är märklig.

Vidare till klassiska Dirty Records där jag förutom att fiska upp ett ex i fint skick av Nynningens För Full hals även får i mig en surdegsfralla, en riktigt sur grapefruktjuice och en stadig kopp starkt svart kaffe.

Jag vinglar vidare till Andra Långgatans skivhandel men känner att jag inte riktigt har kraften att bläddra i osorterade vinyler som i fornstora dagar. Det är dock väldigt roligt att se att grejen lever vidare med ungdomar i alla åldrar som frenetiskt går igenom alla lådor i jakt på sina heliga Graalar.

Allt är inte guld som glimmar i skivbackarna

 

 

En klassiker fångas in

Efter en kort paus går skivsafarin vidare till Bengans vid Stigbergstorget. den kanske mest välmående av alla de skivaffärer som funnits i Göteborg och här rullar det på som det alltid gjort även om som antagligen för Dirty Records också, att café-delen gör sitt för att stärka ekonomin för firmorna.

Här fiskar jag upp ett dagsfärskt ex av The Leather Nuns nya skiva som jag tänkte återkomma till i en en senare recension.  En stund senare är det dags för konsert inne i butiken och det är en riktig klassiker-uppställning på scenen. The Kingdom of Evol med Freddie Wadling i spetsen är för dagen förstärkta med Ebbot på positionen orgel.

Kingdom of Evol i full fart på Bengans

Det här skall ju höras på en svettig klubb vid midnatt egentligen och inte i en väl ljussatt affär mitt dagen men det är mycket gott gry i bandet. Freddie sätter sig på plats i mitten  och ömsom jollrar och driver iväg i darriga mellansnack (ett handlar om att han retat upp sig på Bob Dylans skiva med Sinatra-tolkningar) men sången sitter inledningsvis som ett spett.

Bandet inleder med min personliga favorit Circles från den andra skivan som kom i vintras och det låter riktigt snärtigt. Det är fint fuzz i gitarren, tung bas, exemplariska trummor, hallucinogen orgel och brutal sång.  Det fortsätter i samma anda och allt eftersom släpper Freddie sången mer och mer till förmån för gitarristen Per Svensson som får ta större ansvar på en del låtar sångmässigt.

Vi får även höra en klassisk Cortex-låt, Mind of Darkness som låter riktigt stygg fortfarande

Sen hem och landa något för vidare äventyr ut i natten och ett schysst kalas i Kungstens Industriområde. Det är Gary som fyller 50 och han ville inte ha något vanlig kalas. Han ville ha ett kalas som såg ut som svartklubbarna gjorde i skarven 1980/90-talet. Så han får det. 50 pix i dörren, burköl i näven över disk och några hundra glada klubbkonnässörer på plats. På scenen varvas poetry slam, acapella-hiphop och ett par högklassiga musikakter.

En stund efter midnatt går Mattias Hellberg på scenen och backar upp sig med en elgitarr. Kompisen Håkan Hellström står i publiken och hejar på. Det är en skön stämning. Mattias spelar utvalda stycken, grejer med Neil Young, Bob Marley bland annat och avrundar med fina favoriten Unlimited Sympathy som han körde med sitt gamla band Nymphet Noodlers i början av sin karriär.

Mattias Hellberg gör en stark spelning

Några timmar senare intar några för mig okända individer scenen. Det är  Hisingen Island som brakar loss i punkig garagerock av fint märke med sensationellt mycket eko på sången. Det låter alldeles förträffligt och precis rätt i det här läget. Kvällen fortsätter i euforisk dans till gammal indie och postpunk och det är verkligen en kväll utöver det vanliga.

Hisingen Island vräker på

Skiv-året 2014

Det har blivit dags att summera skiv-året 2014 och jag spaltar här upp de viktigaste stunderna på skiva som jag kommer ihåg just nu. En del är recenserat sedan tidigare, annat dyker upp först här nu.
Där det finns länkas det till enskilda goda spår i ljud eller video-form. Så utan inbördes rankning..

Årets Obelix-rock:

David Crosby - Croz

Den gamle spillevinken Crosby samlade ihop sig i år och fick ihop sin fjärde soloskiva. Crosby så välkänd annars genom The Byrds och alla varianterna på Crosby-Stills-Nash-Young som går att föreställa sig. Plattan är inte tokjämn men ett klart gott fall framåt från new age-hyssen på 80-talet.

Bästa spår: Set that Baggage Down. |  YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Protest-rock:

New Model Army - Between Wine and Blood

2014 blev året då jag allvar tog tag i fenomenet New Model Army och till och med kom iväg och såg de på konsert. I anslutning till turnén släppte de en halv-LP som jag trivts gott med under året.

Bästa spår: Happy to be Here. | SPOTIFY |

Årets Hårdrock:

Pet the Preacher - The Cave & The Sunlight

Utlurad som jag blev i somras till Styrsö till en märkligt arrangerad spelning på Pizzerian blev jag inte besviken när jag fick ta del av den finaste danska hårdrocksmetal som man kan tänka sig.

Bästa spår: Remains. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Soul-Grunge-Indie-Rock:

The Afghan Whigs - Do the Beast

2014 års återförening av den klassiska orkestern med Greg Dulli i spetsen gav oss en mäktig kaka. 

Bästa spår: Algiers. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Jönköping-Gubb-Punk-Rock:

Alienationsklubben - Alienationsklubben EP

Produktive Tony Hall är inblandad i två viktiga släpp i år. Här är det första med årsfärska Gubbpunksensationen Alienationsklubben. Tre jämnt goda låtar men väljer en då det finns en promotionvideo till den.

Bästa spår: Drömmar. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Hjärtattack:

Hjärtattack - The United States of Läppland

Här dyker Tony upp igen i här Göteborgsbaserade Hjärtattack som släppte ett gott alster i år också.
Bandet går från klarhet till klarhet och grottar här ner sig djupare i det sena 70-talets brittiska rockprovinser men även ekon från svenska förorter klingar in fint.

Bästa spår: Läppland. | SPOTIFY |

Årets Goth-Gospel:

Sivert Høyem - Endless Love

Bitvis tangerande det bästa han gjort, den gode Sivert. Öppnande titelspåret är en härligt rivig gothig sak och plattan innehåller mer klassisk nordnorsk bitter rock.

Bästa spår: Endless Love. | DAILY MOTION | SPOTIFY |

Årets Ångest-Fylle-Rock:

Gallon drunk - The Soul of the Hour

Jag är inte helt överens med hela plattan. Ibland blir det så primalt att ingenting blir kvar liksom. Men över nio minuter långa inledande Before the Fire är ren rockhistoria.

Bästa låt: Before the Fire. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Posör och Vivör:

Bryan Ferry - Avonmore

Jag sågade Bryans förra skiva, Olympia så hårt att jag nästan skäms. Men den var vanvettigt usel. Den här är bättre. Allt är fast positionerat i Bryan och Roxy Musics 80-tal snarare än det mer coola 70-talet, men det är stilfullt gjort.

Bästa låt: One Night Stand. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Skönsång:

First Aid Kit - Stay Gold

Antagligen det bäst säljande av det som jag valt ur som guldet ur årets skivskörd men det biter friskt ändå. Tyckte först att det lät lite för hårt producerat men ändrade mig raskt.

Bästa låt: Cedar Lane. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Tyska Sago-Avante-Garde-Knas:

The Ministry of Wolves - Republik Der Wölfe

Bröderna Grimms värld genom alternativrock, Långt ifrån Walt Disney om man säger så. Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten och Mick Harvey från Nick Caves Bad Seeds är hörnstolparna i projektet. Ibland totalt knas, ibland lysande. Aldrig tråkigt.

Bästa spår: Snow White. | SPOTIFY |

Årets mest Sinnesvidgande: 

Mogwai - Rave Tapes

En besvärlig platta som bråkar med en. Dels skir och vacker och dels som ren migrän. En resa är det hur som helst.

Bästa spår: Remurdered. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Morrissey:

Morrissey - World Peace Is None of Your Business

Mer förvirrande än någonsin och kanske inte helt 100 på alla rimmen längre men det funkar ändå inte helt oväntat.

Bästa spår: The Bullfighter Dies. | YOUTUBE |

Årets Cover:

Gonga - Black Sabbeth

Ibland vill man att en cover på världsbäst låt skall låta som den gör men med en lätt tvist. Det får vi här i Gongas tagning på Black Sabbaths Black Sabbath. Och vi får det med Beth Gibbons (Mest känd som vokalissa i Portishead) vid mikrofonen.

Bästa spår: Black Sabbeth. | YOUTUBE |

Årets 80-tals-ångest:

Diskoteket - Jag ser över Mitt Liv

Få yngre band får ihop det här med de mer depraverade delarna av 80-talets musikproduktioner. Oftast blir det för glättigt och utan det där bottenlösa allvaret som är direkt nödvändigt för att få till känslan som behövs för att göra grejen igen. Diskoteket fattar.

Bästa spår: Slit ut ditt Hjärta. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Schweizare:

Malia & Boris Blank - Convergence

Den ena halvan av Schweiziska duon Yello heter Dieter Meyer, Han sjunger. Den andra halvan heter Boris Blank. Han gör i princip allt det andra. Här gör han det med svala Malia vid mikrofonen istället. Soft. Snyggt, Faktiskt bättre än Yellos senare vax.

Bästa spår: Raising Venus. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Politiska:

Stefan Sundström - Nu var det 2014

Stefan gjorde oss inte besvikna i år heller. I år uppbackad av Franska trion. Lite lugnare, lite sorgsnare.

Bästa spår: Grön Grön Grön. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Gubb-Psykedelia-Boogie:

The Kingdom of Evol - Second coming of Pleasure & Pain

Andra släppet från The Kingdom of Evol med Freddie Wadling i spetsen och istället för att veckla ut vingarna mot något lätt-tillgängligt gräver bandet ner sig djupt i myllan av tung illasinnad klassisk Göteborgsrock. De gräver som Satan självt. Det glöder och fräser hur som helst. Liken lever. Union Carbide och Cortex dansar igen. Det här är årets skiva. De andra får ursäkta.

Bästa spår: Circles. Edit. Finns nu på | SPOTIFY |

Årets kontemplation:

Peter Davidson - Samsara

När du behöver rensa huvudet från mull och pop. Eller när du behöver musiken till en fiktiv film en produktiv dagdrömmardag. En fiktiv film som utspelas i en svårbestämd dystopisk miljö där huvudpersonen som spelas av Klaus Kinksi konstant jagas i futuristiska korridorer av sin antagonist spelad av Rutger Hauer beväpnad endast med en vässad bandlös bas.

Bästa spår: Starfish Cycle. | SOUNDCLOUD | BANDCAMP |

Årets finstämdaste:

Weeping Willows - The Time Has Come

När Weeping Willows är på humör är de frukansvärt långtråkiga och dötrista. och tråkiga och alldeles alldeles underbara. Ibland gör de sin allra bästa låt igen. I år kom den i form av titelspåret.

Bästa spår: The Time has Come. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets försmak:

The Amazing - Picture You

Jag avslutar med en platta som inte släpps förrän i februari nästa år men där vi kan höra titelspåret redan nu och det är 9 minuter och 27 sekunder som vi alla behöver.  Vet inget om resten om låtarna än men det här blir bra, det vet jag.

Bästa spår (so far). Picture You. | SOUNDCLOUD |