Jönköping och där runt om

Vi tar en liten höstresa till staden vid Vätterns södra strand, Jönköping. Går på museer och utforskar flera naturreservat strax utanför.

Smålands Jerusalem är på ett blåsigt och ganska regnigt humör. Staden i sig ganska trött och skogen blek, ännu inte klädd i höstens färger riktigt men med sommar lämnad efter sig med blicken åt ett annat håll.

Vi klipper Tändsticksmuseet som i stora drag är ganska deprimerande. Folk jobbade 11 timmar om dygnet sex dagar i veckan och drabbades av hemska åkommor av allt fosfor man bearbetade. Först tappade de alla sina tänder och sedan löstes till och med käkbenen upp och ramlade ur munnarna på de stackars anställda. Som om inte det var nog blev de hunsade för att de jobbade för långsamt eller var fulla på jobbet och därmed fick sparken när det minst kunde ana det. Utställningen som man tar i en viss ordning avslutas med en monter där en tidningssida berättandes om Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 i detalj. Ändå lyser någon sorts stolthet igenom och någon lite otäck nyliberal agenda om friskt företagande och entreprenörskap vill göra sig gällande trots att allt verkar mest ha vart ett enda långt lidande för alla parter.

Länsmuseet är lite lättsammare. Vi är på jakt efter John Bauer men hittar först en rädd kanin som tar språnget i en separat med spräcklig utställning i ett eget rum.

John Bauers värld har man tryckt in i entréplanet i en utställning mycket riktad mot små människor, Såna som springer runt och skriker mest. Man ser sånt här ibland på museer fast oftast i något separat rum där småfolket får härja runt och klä sig i tidstypiska kläder och leka med bollar och så vidare. Här har man blandat ihop allting. Svårt att säga om barnen uppskattar föremålen från Bauers ateljé och de tyngre grejerna. Synd på fint tillfälle att visa en nationalskatt verkligen.

De kändaste målningarna som man sen hittar i museum-shopen på olika föremål finns dock inte här men en del troll har hittat hit och andra krumelurer från skogen från tiden för förra sekelskiftet.

Ett gott självporträtt på Bauer och hans hund finns dock här

Vi ägnar sedan en hel del tid ute i naturen. Först ut på myrarna i Dumme Mosse. Det är ett rejält naturreservat med märkligt väl tillvaratagna stigar och rastplatser.

Vi tar en halvmils länga och hittar fornlämningar och pärlande bäckar i kanterna på leden.

Skogen runt om är som sagt lite trött men ändå på ett kavat humör. Vädret har skrämt iväg de flesta andra besökare så delar av reservatet får man ha för sig själv.

Väldiga raksträckor uppenbarar sig med jämna mellanrum

Ute på myren som är som en sjö i sig skulle det finnas risk för att träffa på mindre Lom och Orre men eftersom det var lördag var alla inne i staden och roade sig istället.

Sen byter vi väderstreck och undersöker naturen i trakterna upp mot Gränna. I Smålands Toscana som de kallar det växer äppelodlingar vackert på sluttningarna ner mot Vättern. När vi är där är nästan inget öppet dock. Naturområdet Vista Kulle har helt och hållet för oss själva. På parkeringen stod bara en nystulen van i sin ensamhet.

På den första nivån av flyger ett stort flygfä ut från berget svävande med fransar i vingkanterna ut över dalgången mot sjön. Vi vill gärna tro att det var en örn.

Sen upp med telefonen som jag är blev inte bilden bättre än den ovan. Om man tittar strax till vänster om pinnen i mitten och zoomar in så ser man en siluett av monstret. Svär över att jag inte fick någon bättre bild

Vi hinner även med Brunstorps gård som faktiskt är öppet på en söndag och tittar på resterna av Varpa Skans som i sin tur byggdes på den gamla medeltidsborgen Rumlaborg. Här var visst ett visst tjohej sådär runt 1369. Nu är kaffe och kladdkaka det mest upphetsande här men det är fina omgivningar med en väldig massa olika äppleträd på parad i planteringarna.

Göteborgare som man är så envisas jag med att kalla det stora blåa platta som man ofta ser i förgrunden i den här trakten för havet men det är ju en sjö. En kall sjö som tog livet av John Bauer hösten 1918. Han färdades i ett skepp med felaktigt surrade symaskiner i lasten som fick farkosten att förlisa. Ingen ombord överlevde. Men vacker är den, sjön och nästan som ett litet hav.

Iggy Pop är Free

Iggy Pop
Free, Album, 2019

Förutom han David Bowie och möjligen Nick Cave har ingen enstaka artist någonsin gett mig så mycket nöje och stark musikalisk kultur som den här snubben, James Newell Osterberg Jr. gjort.

Mer känd under sitt artistnamn då, Iggy Pop.

Som att det inte skulle räcka med att ha frontat det mest monumentala rockband världen skådat, The Stooges, har gubben nu hunnit fram till sin artonde solo-platta (Lite beroende på hur man räknar)

En del konsumenter är lite avogt inställda till Iggys solokarriär. En del fastnar helt enbart i de sig klassiska albumen The Idiot och Lust For Life (Bägge från 1977) men gudars och satan vad de missar mycket i den spräckliga men oftast djupt intressanta fortsatta livsgärningen.

Förhandssnacket om nya skivan har skvallrat om jazziga saxofoner, digital teknik och dystra poem i tal-form  och bara det skrämmer lätt iväg en traditionell rocker åt ett helt annat håll. En mer insatt konnässör i ämnet Iggy förstår dock att allt är i sin ordning. Den som kan sin Iggy vet att det där feta garvet han besitter är direkt kopplat till ett becksvart mörker. De mest upplyftande stunderna länkar eufori och livslust med sorg och allvar på ett sällan skådat sätt.

Ta en låt som Iggy & The Stooges Gimme Danger från 1973. En låt som lätt kvalar in på en säg topp-tre-lista på det bästa som gjorts i låtväg. En låt som välter berg och dalar, väcker de halvdöda, får knogar att vitna och blod att bubbla. Djup glädje målad på en fond av sorg och eftertanke. Har man inte den känslan klar för sig kan man aldrig förstå Iggy riktigt.

Mönstereleven med bästa betyg i skolan som hamnade i sämre sällskap när han en bit upp i ålder ville spela trummor i ett band. Bildade världens bästa band byggt på dåliga droger och gott Fuzz.
Uppfann hårdrocken och punken i rena farten. Bytte trummorna mot platsen vid mikrofonen längst fram. Smörjde in sig i jordnötssmör på scenen och hackade sig blodig med tillhyggen bara för att få publiken att förstå att han menade allvar.

Likaväl som det där kluckande skrattet. Ingen kan skratta så gott som den som också vet hur mörkret ser ut inuti.

Det skall gott sägas att varenda ton Iggy tagit inte varit klockren. Några plattor är i högsta grad sådär men innerligheten i försöken är avundsvärd och oftast beundransvärd. Iggy har inte heller alltid haft full kontroll över det som släppts i hans namn som exempelvis hans kompis Bowie hade på sina skivor. Iggy har ofta släppt ansvar för arrangemang och musik till någon kapellmästare i bandet eller producent för tillfället. På Berlin-plattorna och Blah-Blah-Blah var det just Bowie, andra skivor har styrts upp av folk som James Williamson (New Values), Glen Matlock (Soldier), Ivan Kral (Party), Chris Stein (Zombie Birdhouse), Steve Jones (Instinct), Don Was (Brick by Brick), Eric Schermerhorn (American Caesar) eller Josh Homme (Post Pop Depression)

Med detta i åtanke är det inte så svårt att ta tag i årets nya skiva Free. Att Iggy mest fokuserat på orden och låtit några utvalda musiker styra upp ljuden är lite som det brukar vara. Att en del text levereras reciterad istället för sjungen väcker inte heller så stor förvåning. Vi hörde en hel del av detta redan på albumet Avenue B 1999. Ett jazz-projekt som havererade och blev lite allt möjligt på samma gång.

Mest kapellmästare på nya skivan är trumpetaren Leron Thomas och även gitarristen Sarah Lipstate som tar stor plats både i produktion och det som hörs i tonerna.

Vad hör vi då?

ja, i inledande titelspåret Free är associationen lätt till David Bowies svanesång Blackstar. Man hör samma typ av yrsliga blåsinstrument mot en vägg av blå teknik. Det är David Lynch och Dostojevskij, Popol Vuh och Chet Baker, allt i samma paket. På en och halv minut.

Det är en löjligt bra början.

Det blir inte sämre sen om än i något mer konventionell rockform i Loves Missing. Iggy sjunger mot minimalistiskt rullande bas, delikat New Wave-gitarr, noggranna trummor och med ringlande trumpeter i kanterna. Kanske plattans starkaste stund redan här.

Längre fram på skivan blir det lösare i kanterna. I Sonali hör vi ett trumljud inte heller det långt från något från Blackstar men Iggy hämtar också stämning från sitt gamla låtprojekt Risky med Ryuichi Sakamoto från 1987.

Jag inser när jag återkommande nämner Blackstar hur nekrologisk den här recensionen låter när Iggy i högsta grad fortfarande lever och jag får jobba lite med det i den fortsatta texten men beröringspunkten är ändå relevant och tonerna har likheter.

Allvaret bryts något i den ganska rätt och slätt fåniga James Bond. Den kanske mest tveksamma stunden på skivan men den tar sig något efter ett tag när bandet rullar på lite mer och blåset sätter in.

I Dirty Sanchez får vi ilska och en serie fula ord också. Det hör till. Iggy är inte obekväm med de runda orden. Det är ingen risk för nobelpris i litteratur här men orden rullar gott i call-and-response likt som i Success från 1977.  Själva texten är en redig sörja dock.

Glow in the Dark är en pärla också. I viss mån en remiss tillbaka till The Idiot men ändå märkligt modern. Härliga effekter lagda på elbas och trummor. Ödesmättad klaviatur och ett blås som gör sig bekvämt hemmastadd runt om.

Nästföljande stycket Page låter inte så tokig musikaliskt men här övertrasserar Iggy sitt vibrato-konto och låter lite som en parodi på sig själv. Lite synd. Texten har sin poäng.

Så är det dags för en sorts cover. Iggy tar itu med att recitera Lou Reeds dikt We are the People från 1970. Lou Reed är väl mest känd som textförfattare och framförare av sina texter i sång men i glappet mellan sitt gamla band The Velvet Underground och sin solokarriär skrev han en hel del text i ren diktform. Mycket av det har inte getts ut i tryckt form förrän långt senare. Iggy läser innerligt Lous rader och Leron Thomas kör total Tom Waits-trumpet i bakgrunden. Starkt.

We are the people without land. We are the people without tradition. We are the people who do not know how to die peacefully and at ease. We are the thoughts of sorrows. Endings of tomorrows. We are the wisps of rulers and the jokers of kings.

We are the people without right. We are the people who have known only lies and desperation. We are the people without a country, a voice or a mirror. We are the crystal gaze returned through the density and immensity of a berserk nation. We are the victims of the untold manifesto of the lack of depth of full and heavy emptiness.

We are the people without sorrow who have moved beyond national pride and indifference to a parody of instinct. We are the people who are desperate beyond emotion because it defies thought. We are the people who conceive our destruction and carry it out lawfully. We are the insects of someone else’s thought. A casualty of daytime, nighttime, space and god without race, nationality or religion. We are the people. The people. The people.

Iggy lånar en dikt till och läser Dylan Thomas Do Not Go Gentle into That Good Night och som musik ligger samma tema som i inledande stycket Free och det blir en spöklik effekt att höra de tonerna igen men nu med många fler ord. Dikten ursprungligen skriven 1947 och först utgiven i tryck 1952 har en speciell plats i många engelsktalande människors hjärtan. Dikten har också använts friskt i filmer och pjäser såväl som i konst och musik, alltifrån tyngre grejer som i ett klassiskt stycke av Igor Stravinsky till mer lättsamma som pekoralet Independence Day och i flera avsnitt av TV-serien Doctor Who.  Iggy får till en intressant spännvidd i sitt uttal här och även om den här tagningen också bara klockar in på en och halv minut hinns många känslor med.

Avslutas gör det med The Dawn. En dikt Iggy skrivit själv. Den binder ihop skivan på ett bra sätt.
Musiken är mer återhållen här för att lyfta fram orden.

Waiting for the dawn again
The darkness is like a challenger
To all my schemes and orders
And forced good nature
To just lay down is to give up
You gotta do something
Something

Because the dark is like a challenger

And he will point out the sore point
The wanting point
In my stage of the game
He'll point out memories
Basic, basic memories
The few moments that make life any fucking good
And he'll put those in my face
In the dark
If all else fails‚ it's good to smile in the dark
Love and sex are gonna occur to you
And neither one will solve the darkness

Kanske inte en skiva till kaffet för alla det här men förutom några mindre lyckade stunder på det stora hela en god stund med Iguanan får jag säga. Snyggt arrat och mixat och så roligt att han aldrig ger sig, Skivorna fortsätter komma. Jag är med dig in i kaklet Iggy.