Petter Ljungberg tillbaka - Dubbelt upp

Petter Ljungberg och Jan Lilja
Got No Worries Now
Album, 2017

Petter Ljungberg
Sveiselogo
EP, 2017

Jag fick möjlighet att recensera Petter Ljungbergs första skiva redan 2012 och får nu tillfälle att återkomma till artisten igen lagom till att det släpps två nya verk på samma gång.

Som tidigare läsare kommer ihåg fick jag brottas med debutplattan ganska ordentligt för att komma överens med den och det är lite på samma sätt nu. Petters musik må ha utvecklats men är fortfarande ganska bångstyrig och vill helst inte sitta fint nu heller. Det är toner och ljud som kräver sin tid att ta sig in i. En sorts anti-musik till den som normalt presenteras på streamande kanaler som inte vågar utmana lyssnarens tålamod i mer än en halvminut i skräck för oförståelse från den otålige tänkte lyssnaren.  Jag slås igen som förra gången jag recenserade Petter av liknelsen från förr i världen när man på begränsad budget chansade och köpte någon platta på vinst och förlust och det visade sig att den inte fungerade vid de första försöken. Man försökte igen, man hade ju betalt massa pengar för den. Man lyssnade till det satte sig eller tills man var säker på att det aldrig skulle göra det.

Nu är inte Petters musik anno 2017 så svår men det är fortfarande en vinglig cykeltur i bitvis obekväm terräng där det inte är helt lätt att hålla styret rakt alla gånger.

Vi erbjuds i höst två verk som jag var inne på inledningsvis. En fullängdsskiva inspelad i studio vid Telefonplan i Stockholm och en EP inspelad mer rått i hemma-miljö. Det är finns dock återkommande teman och strukturer som binder ihop de bägge skivorna. Låtar som återkommer i olika skepnader, humör eller fortsättningar efter varandra oberoende vilken skiva. Det blir ett drömskt tillstånd mellan demo och remix. Det flyter liksom ihop.

På den längre skivan Got No Worries Now medverkar och producerar som på debutskivan Jan Lilja medans Sveiselogo är helt och hållet Petter själv med maskiner och instrument.

Got No Worries Now börjar yrsligt dystert med Fight Together. En tung öppning. Tonen känns igen från debutplattan. Det är avigt och lite besvärligt och melodin ramlar fram på sitt egna speciella sätt. Ringlade gitarr som ramar in orden som ibland sjungs lite utanför kanterna. Det där ringlandet på strängarna får mig att tänka på det märkliga enmansbandet The Durutti Column som hade en storhetstid modell mindre i skarven 70/80-talet men det är ändå mest egensinnigt.

Redan på spår två hamnar vi någon helt annanstans. Här knyts ord och musik ihop i mer traditionell form. Med baktakt och mer synkroniserade instrument hamnar här Petter mer i läget bitter Elvis Costello. Vandalize It har ett fint surt gung. Jag har lätt att till mig Ska av den lite mer melankoliska sorten.

In a new Shape vänder blad till andra landskap. Nu är det mer blek amerikansk akustisk eftertänksam pop på tapeten. Hela anslaget andas innerligt band på kallt berg om natten i Kalifornien på 60-talet likaväl som långt senare epigoner under helt andra decennier i alternativa miljöer helst. Vi är inte på 7-11 kan man säga.

Muscles bjuder på fin elgitarr med tassande programmerade rytmer till. Petter sjunger som inifrån mikrofonen. Jag gör genomgående goda försök att sätta mig in i texterna utan att direkt lyckas. Jag hör fragment om uppgörelser med sig själv, släkt och vänner, alkohol mm men det mesta flyter in i tonerna för mig och det kanske blir bäst så. Gone to War (And Silence Is Killing) släpper in en hel del luft i produktionen vilket gör gott till. Det mest episka spåret hittills på skivan och efter stund släpps nästan ett gitarr-solo fram, men bara nästan. Welding Rails som tycks ta upp arbetssituationen för svetsare för tankarna till brittisk dansmusik från 90-talet. Trots ganska konventionell instrumentering hamnar jag i stämningen The Orb eller Underworld som kunde få fram stämningsmättade saker en gång i tiden åt det här hållet.

Sedan avrundas skivan med mer avancerade övningar. People of the North är egentligen ett enda långt bluddrigt ackord stämt i dålig stämning. Skulle passa fint i en SVT-producerad Horror-serie i någon central scen men svår för mig att uppskatta för sig själv i högtalare.

Avslutande Tattoo Too 2 ger lyssnaren monoton sång om mental tatuering ackompanjerat av klockspel och gitarr växelvis inställd med effekten tandläkarborr eller rymdskepp.

EP:n Sveiselogo hänger som jag var inne på tidigare ihop ganska friskt med LP:n. Trots att den är hemmainspelad låter den inte så vilt demoaktig som jag hade väntat mig efter att ha fått förhållandet förklarat för mig. Daydreamers bjuder på rikligt med analog keyboard av märket Casio men ebbar ändå ut i ett landskap av vad som låter som vanliga tjocka och smala strängar. Det låter hur som helst som något man aldrig hört förut. I Vandalism skall det vandaliseras igen och här snålas det inte med diskant på den här sorts versionen av låten från den andra skivan. Lo-Fi de luxe kan man säga. Även New Shape vänder ut på begreppen som från tidigare men då det på första skivan lät som från kall hippie låter det här mer som post-punk. Stycket fungerar dock bra på bägge sätten.  Det hela avslutas med mer mörkt surr i People of the North 2.  Även här rätt mastigt att ta sig igenom men sådär 6:50 in i den här över nio minuter långa tagningen belönas lyssnaren med en symfonisk de-tour som låter som gammal Science Fiction. Den dyker upp i den första kortare versionen också men här faller den liksom mer på plats.

Så sammanfattningsvis. Det har gjorts enklare skivor i år att ta till sig än dessa men inte mycket annat som skapar obehag, nyfikenhet och speciell stämning som Got No Worries Now och Sveiselogo gör.

Skivorna släpptes just eller om det var igår och du hittar de som Streamat eller digitalt här:

Got No Worries Now | Spotify | iTunes |
Sveiselogo | Spotify | iTunes |

Utanför Old Point Bar

Thåström
Utanför Old Point Bar
Singel, 2017

Oj att man kunde bli så glad för en ny singel med ärke-rockstjärnan Thåström!
Men så tar också nya Utanför Old Point Bar en del nygamla och rent av nya steg också.

Dels är tempot lite högre än vad vi har vant oss vid från de senare årens släpp. Del pratar sig Pimme igenom låten likt Party från Imperiets  Tiggarens Tal från 1988 och dels är basen filtrerad genom samma filter som Revolting Cocks och PJ Harvey använde under tidigt 90-tal. Det gör inte eller ont att texten om betraktelserna av lågbudgetbarerna i New Orleans och analysen av utsikten mot motorvägen i Houston låter löjligt mycket berusad Ulf Lundell, nä det gör inte ont alls.

Lysande spelat av Hellberg, Ossler, Ivarsson, Hernestam och Nilzén också. Blybra.

Oj, vad jag vill höra resten av den nya skivan nu.
Fan, Fan, Fan, den skulle vart här.

Blackstar ★

David Bowie
Blackstar
Album, 2016

Ett år kan börja sämre om man säger så. Ett nytt album med David Bowie. Yep.

Man har ju fått vänja sig vid att Bowie finns igen efter att han kom tillbaka efter sin långa frånvaro 2013 då han så oväntat släppte ny skiva och visade att den här sagan inte alls var slut än. Sen dess har han hunnit med och släppa en EP, några singlar och vara med och sätta upp en musikal.

Nu lagom till födelsedagen igår släpptes så nya skivan Blackstar eller ★ rätt och slätt.

Innan albumsläppet har vi fått höra två singlar, titelspåret och Lazarus och dessa är inkluderade på det nya verket också.  Vidare finns två stycken med som släppts tidigare fast som här är med i omarbetade versioner. Det gäller 'Tis A Pity She Was A Whore och Sue (Or In A Season Of Crime) som släppts på singlar och samlingsalbum härom året. Utöver detta är det blott tre helt nya låtar.

Det är en kompakt och härligt märklig skiva. Riktigt så avantgardistiskt som på första singeln, titelspåret som skivan inleds med, är det dock inte fortsättningsvis på albumet.

De omarbetade styckena vinner mycket på sin re-make. 'Tis...  som från början var en ganska lökig lägenhets-demo i instrumentalform där Bowie härjade runt på daterade keyboards är här utbyggd med sång och text och mer fullskalig instrumentering. Vi bjuds på rikligt med tut i luren och sång med inställningen spjuver. Trummorna bankas taktfast både mitt på och på kanten. Hela tiden. Låten blir någonting helt annat än den var från början.

Den andra omgjorde låten, Sue... har inte byggts om fullt lika mycket men här har svårjazz-ambitionerna från originalet växlats ner något till förmån för klassisk drum'n'bass och en elgitarr som tilldelats mycket lite diskant får spela en viktig roll. Bowie sjunger i sin egna härliga nya värld.

Lazarus kom ju ut på singel lagom till jul och det är en härlig moloken pärla till låt. Bowie lyckas blanda ihop ekon från sin Berlin-tid, vilsna ljud från både det eleganta tidiga 70-talet och från mitt i det mer förvirrande 80-talet. Ändå låter det modernt och ändå inte. Det är som hela skivan i sig, framlänges, baklänges och här och nu. Dessutom är saxofon-kontot våldsamt övertrasserat. Det är saxofon överallt. Inte så mycket spelad av David själv utan oftast av Donny McCaslin så det står härliga till. Vem kommer undan med så här mycket saxofon anno 2016? David Bowie gör det.

Girls Love Me för tankarna något till 90-tals-skivan 1. Outside i sin distinkta kyla. Elektronik och jazz i samma paket. Utomjordiska trummor.

Where the Fuck did Monday go?

Textmässigt är det som vanligt helt obegripligt.  Det går väl att ana reflektioner över åldrande, döden, rymden, förväntningar på resultat i artistskap etc. men sina vana trogen är meningarna uppklippta i sina egna små planetsystem och läses sällan ut speciellt rakt av någon lyssnare. Alla får göra sina egna tolkningar.

Dollar Days har mer formen som en konventionell rocklåt och här får saxofonen samsas i slutdelen med klassisk elgitarr som pekar rakt upp i världsrymden igen.

Avslutade I Can't Give Everything har också lite mer klassiskt drag över sig. Det ledsna munspelet ekar förstås från klassiska A New Career in a New Town från 1977.  I övrigt med tjocka mattor keyboards och nästan dansanta rytmer. Sången sitter som den skall.

Så ja eller nä. Det är fortfarande inte en par med med de klassiska verken från förr men det är fan så roligt. Att han fortfarande letar, utforskar, grejar och pysslar med hela grejen istället för att bara coola ner sig och spela säkert. Så gör en riktig rockstjärna. Det finns bara en sådan kvar. Han heter David Bowie.

Skivhögen #September 2014

U2
Songs of Innocence
Album, 2014

Goat
Commune
Album, 2014

Robert Plant
Lullaby and... The Ceaseless Roar
Album, 2014

Det har blivit dags att ta itu med musiken igen och jag betar idag av en trio musikalbum som inte har så mer gemensamt att de kom ut tidigare nu i september.

Irländarna i U2 blev först med att direktsläppa ett album ut på 500 miljoner mobiltelefoner utan att telefonernas ägare hade bett om det. Istället för att genom appar och musiktjänster erbjuda nedladdning av albumet kunde innehavarna av en telefon av märket iPhone hitta en skiva på sin telefon utan mer ansträngning än att slå på den. Debatten kring skivan har mest handlat om röster från människor som generellt inte gillar U2 och hur man går till väga för att avinstallera skivan, inte så mycket om hur skivan faktiskt låter. Själv är jag en person av modellen Android så jag har fått införskaffa skivan på annat sätt och fokuserar fortsättningsvis mer på själva musiken än formatet den lanserats i. Även om det här inte är Dublin-kvartettens största stund så är det ändå en ny skiva rätt och slätt.

U2 är ett av många band som har en stor svans med följare som alltid menar på att det var bättre förr. Det spelar inte så stor roll vad ett sådant här band hittar på under 2010-talet, det var ändå bättre 1981 eller 1987 eller någon annan gång. Det är bestämt och givet på förhand. Jag hade själv mina mina mest givande stunder med bandets musik runt 1984-88 sådär men det tar inte från att jag blivit fortsatt imponerad av efterföljande skivsläpp. Så långt fram som till de tre senaste skivorna innan nu färska Songs of Innocence kom ut visade på oväntad kvalité av och till och jag har fascinerats över hur ett band orkar hålla på i den formen så länge. Det är lite som ett rockbandens The Simpsons som kan fortsätta överraska år efter år.  Trots lång Arena-status, mångmiljardärsskap, slitningar inom bandet, andra intressen och så vidare så låter detta fortfarande helt okej. Min gissning är att det handlar om någon sorts irländskt medvetet så väl som omedvetet ansvar mot musikkulturen som sådan.

Årets albumsläpp är dock inte lika starkt som All that you can't leave behind (2000), How to dismantle an atomic bomb (2004) eller No Line on the Horizon (2009) och jag skall bena ut varför.

Hej vi heter U2. Vi har tagit oss in på din telefon

Låtarna är inte här. Det här är ingen katastrofsamling melodier men någonting fattas. En del tidiga analyser inför skivsläppet som exempelvis i SVD pekade ut producenten Danger Mouse som en problemyta, att försök skulle göras att närma sig EDM (överklass-house) i ljudet men det tycker jag inte alls. Bert Karlsson skulle kunna ha producerat sönder det här om det var så men det skulle ändå funka, om låtarna höll. Så stark är U2-modellen, trots allt.

Det dröjer en bra bit in på plattan innan någon ögonhöjande händer. Det gör det på spår 6, Volcano som då dock är det spår som mest bearbetar de tidigaste rötterna i bandets historia om än på ett 2014-sätt. Den klassiska melodin finns här och här ligger dessutom sång, gitarr, bas och trummor på ett sånt sätt så att både fötterna och hjärtat vaknar i lyssnaren. Det här lite mer käckt brutala uttrycket lyser dock med sin frånvaro på de flesta andra spåren. Något som identifierats som styrkan i låtmaterial på senare alster har annars varit de mer lågmälda melankoliska balladerna och vi får en sådan allra sist på årets skiva, The Troubles, med stöd i sång av svenska Lykke Li men det blir varken hackat eller malet riktigt. Det låter som en ovanligt trött B-sida. Jämför exempelvis på de två stora balladerna på förra skivan. Det är en milsvid skillnad.

Lite otippat framstår Depeche Mode-arrade Sleep like a baby tonight som det bästa spåret i slutändan. Här hör vi också The Edge mest inspirerade elgitarr i några Blå Himlen Blues-stötar med jämna mellanrum i stycket. Så om än en hygglig platta utan direkta magplask men med väldigt få och låga toppar. Så-så.


Svenska Goat överraskade en hel musikvärld med sin konsekventa world-psych när de drämde till med debutalbumet World Music för två är sedan. Nu är de tillbaka med uppföljaren Commune och den låter ungefär likadant.

Goat har gjort sig i ordning för en kväll på byn

Vi hör åter igen psykedelisk musik med spår från Afrika och Asien, mässande kvinnoröster, samplade förvirrade tal, rullande bas, knäpp på konstiga stränginstrument och lättsam schamanism.  Det låter faktiskt väldigt mycket som förra gången. En parafras är som likheterna mellan The Doors självbetitlade debutalbum och efterföljaren Strange Days. I det fallet handlade det om några månader mellan skivinspelningarna och inte två fulla år som i Goats fall. Men två år har inte samma längd längre som förr. Goat har vart ute på så extensiva turnéer under den här tiden att de inte hunnit med att utvecklas helt enkelt. Det låter fortfarande härligt med allt fuzz och alla hyss som skall hittas på i låtarna. Det bankas på små trummor och bjällrar och har sig så det står härliga till. Ljudbilden är det inget fel på däremot är det lite svårt att hitta några spår av mer melodisk pop som faktiskt gömde sig under allt lull på förra skivan. Zappa-gitarren på The Light Within är dock svår att ignorera och Goatslaves för ihop trådarna mellan Kraut, New Wave och Västafrikansk rock av den mer hysteriska sorten på ett alldeles finfint sätt. Inte dumt, även om debuten är något vassare.


Robert Plant vägrar fortfarande ståndaktigt att återförena sin gamla orkester Led Zeppelin trots att ca 1,5 miljarder fans visat önskemål om detta. Istället kastar han sig itu med olika soloprojekt som nya skivan Lullaby and... The Ceaseless Roar. Det är ju inte riktigt samma sak men man får ge honom att gör det som roar honom för stunden, Robert.  Solokarriären är ju vid det här laget längre än den samlade tiden i LedZep och har gett oss 10 album mot de tidigare bandets sammanlagda produktion om nio album så man får ju se hans vidare karriären som det som han håller på med nu helt enkelt och sedan hoppas på något framtida avsteg till som när det gamla bandet återförenades för en kväll 2007.

Robert Plant spillevinkar sig vidare

Förra soloplattan Band of Joy förvånade ganska mycket med att låta piggt alternativ på många spår, fräscha covers och en skön tyngd helt enkelt. Årets verk är lösare i formerna och svårare att komma in på livet. Det envisas med en del samplade rytmer som känns onödiga samtidigt som rösten är kvar och sköter sig med en del fina gitarrer i kanterna ibland. Det är mycket Cous-Cous och Nordafrika på tapeten och det har alltid funkat bra med Plant men det låter lite tröttare den här gången. Många av låtarna kommer liksom aldrig igång riktigt, de får mer formen som intron till varandra. Fransmannen Rodolphe Burger har var inne på samma sak tidigare med helspelade såväl som samplade arabiska instrument och jag tycker att han har lyckats bättre än Plant själv (Lyssna gärna på hans platta No Sport för jämförelse), i alla fall som det låter på den här skivan. Förutom det arabiska så vänds det ut på ett och annat keltiskt också om än i sorten av lite turistbyråtillrättalagt. Det händer dock grejer mellan spåren. Turn it up låter som ett samarbete med säsongslediga musiker från Tom Waits kompband och A Stolen Kiss är en oväntat rak pianoballad med ekon från 80-talet. Bäst blir det i lätt tripphoppiga Up On The Hollow Hill (Understanding Arthur) som låter lite som förbi bäst före-datum (hade låtit vajjert 1997) men som ändå funkar fint här och nu också. Extra god elgitarr bjuds här med.

Skivhögen #September 2013

Ministry
From Beer to Eternity
Album, 2013

Nine Inch Nails
Hesitation Marks
Album, 2013

Mark Lanegan
Imitations
Album, 2013

Hösten är här med allt vad det innebär i skivsläpp. September har börjat mycket amerikanskt för min del och en trio album har spelats flitigt under månaden. Två som har vissa beröringspunkter med varandra och ett som valsar åt ett eget håll.

Rock-faunan på andra sidan Atlanten är såklart mångfacetterad med olika arter och klasser. Allt går inte att kategorisera som bluesrock direkt. För sådär tjugo år sedan lyste två orkestrar som starkast i den då uppkommande genren industrirock och just som händelse har just dessa två släppt nya alster just i detta september vi genomlever nu. 

Först ut är Ministry som jag recenserade så sent som förra året som här attackerar oss igen för allra sista gången. Jag var redan förra året inne på att få band slutat så många gånger på så kort tid som Ministry men den här gången kan det vara mer seriöst då den viktige gitarristen Mike Scaccia gick ur tiden i vintras under tiden av inspelningen av det senaste albumet. Han drabbades endast 47 år gammal av en hjärtattack under en spelning med sitt andra band Rigor Mortis och återfann aldrig medvetandet. Knäckt av förlusten samlade sig ändå bandledaren Al Jourgensen och slutförde skivan som faktiskt mest drivits fram av Scaccia då Jourgensen egentligen inte var helt intresserad av att göra en skiva till. Därför är det inte så konstigt att skivan framstår som dels ett minnesmärke både över Scaccia och Ministry som band.

Micke Scaccia 14 Juni 1965 – 23 December 2012

Som jag var inne på i den tidigare recensionen av Relapse förra året så är Ministry ett band som vart ute på en särdeles resa genom elektro-pop, hård rock, sludge, metal och skruvad psykedelia genom åren. Mitt betyg på den skivan framstår i efterhand som ganska generöst och det kan väl ha att göra med att Al Jourgensen är en sån rolig spjuver på olika sätt att det är svårt att bara såga rätt av. Men samtidigt var faktiskt en del av de låtarna rätt larviga, både i innehåll i text och musikaliskt utförande.

Årets skiva From Beer to Eternity är också lite knasig i överkant på flera håll men är ändå sammantaget mer intressant. Framförallt är denna skivan mer dynamisk. Vi får prov på olika kännemärken från bandets karriär genom åren utan att det låter allt för lättsam retro.

De välbekanta samplingarna från TV-program, samt ljudupptagningar från politiker, religiösa knäppskallar samt från reklamfilmer flödar i styckena. Vi hör mer ren elektronik och postpunksväng än vi hört på evigheter från bandet. I Lesson Unlearned låter det rent av dansant med bakgrundssångerskor och allt. Det hade man inte trott att man skulle få höra igen. Än mer förvånande är dub-äventyret Thanx but No Thanx där Jourgensens kärlek till dub som Linton Kwesi Johnson genomför den yttras. Det har vi knappt hört alls innan mer än på obskyra remix-album. Här utgörs texten helt av en dikt av William Burroughs som läses av en halvgalen krigsveteran som kallar sig Sgt Major.

Efter detta brister bandet ut i en psykedelisk närmast progressiv historia, Change of Luck som rent av låter som Hawkwind eller Tool i sina bästa stunder. Här har vi plattans bästa stund. En fem minuter in i stycket efterföljs de orientaliska tongångarna av välbekanta metalriff och bekant growl men detta låter faktiskt allt annat än larvigt. En ovanligt stark refräng dyker upp sent omsider också. Tunga grejer. Jag fick någon sorts feeling och satte ihop en video med musiken där jag tog levande bilder från den svenska klassikern Svarta Palmkronor som jag tyckte passade med musiken av någon anledning. Den officiella videon till singeln PermaWar var för tramsig (låten är dock helt okej) Om man vill kan man bese videon här (Ja, jag lyckades stava fel till Janeiro i vinjetten, men jag orkar inte ändra det nu)

  

Har man någon gång under resans gång intresserat sig för Ministry tycker jag allt att man skall ge From Beer to Eternity en chans. Det är inte de bästa som de gjort, men man har en rätt skruvad resa framför sig och iallafall fyra riktigt schyssta låtar att se fram emot.


Nine Inch Nails som då också var del i den rockindustriella revolutionen runt 1990 jobbade också hårt med avslut för några år sedan. På vad de då kallade den allra sista turnén hade man till och med dristat sig till att ha tillverkat en gravsten med födelsedatum och dödsdatum ingraverat på stenen som man släpade med sig på scen runt världen. Efter det sysslade Trent Reznor som på många sätt är själva motorn i bandet med andra saker. Han gjorde exempelvis musiken till filmerna Social Network och The Girl With the Dragon Tattoo. Han han även bilda ett band med sin fru vid mikrofonen som dock inte gick fungerade så där jättebra. How To Destroy Angels släppte en platta som lät lite NIN light kan man säga. 

Så därför att det var lite förvånande att nyheten kom om en ny platta och en vild världsturné som pågår än i detta nu. 

Nine Inch Nails vänder upp och ner på SydKorea tidigare i somras

Det har vart en del strul med årets skiva Hesitation Marks. Det har väl alltid varit strul med skivorna innan också, då mest p.g.a.. av drog- och alkoholrelaterade problem men nu har det handlat mer om konstnärliga skiljaktigheter. Musiker som planerats in att medverka på skivan har kommit och gått. Adrian Belew, mest känd för gitarrspel med David Bowie var en av de som ramlade av längs med färden. Det funkade inte helt enkelt. Därav kanske att skivan i slutändan blev såpass rent elektronisk som den är i stora passager.

Det görs en hel del passningar till mästerverket The Downward Spiral från 1994. En del bubblande otäcka ljud och skeva basgångar dyker upp som påminner om den pärlan till skiva men det blir aldrig så klassiskt som det blev då. Det är inte direkt dåligt men tiden har liksom sprungit ifrån grejen och låtarna är inte så starka som de än gång var. Det var mer desperat på den gamla goda vilda tiden. det här är över lag för kontrollerat och innanför ramarna. Visst finns det stunder. In Two bankar på rätt bra med ett fint mellanspel på mitten med lugn bas och enerverande blås-i-flaska-ljud som förr kompletterat med en bukett hårt distade gitarrer mot slutet. Find My Way är en ganska elegant ombyggnad av Massive Attacks Teardrop. Snyggt men lite idéfattigt ändå. Datapelsaktiga Copy of A har något också om är på rätt humör. Leta gärna upp någon live-session på Youtube på den från sommarens spelningar. Bandet börjar oftast med den och lånar friskt från Talking Heads konsertfilm Stop Making Sense. Fast istället för att bygga scenen under hela konserten är NIN klara under en låts tid. En snygg vinkning dock ändå.

Annars låter det mesta andra rätt blekt. Inget fullt betyg. Stora A i ordning är inget plus här.

Mark Lanegan ger oss imitationer

Mark Lanegan har inget särskilt att göra med de två andra alstren i  månadens skörd. Amerikan är han dock och känd från sitt gamla band Screaming Trees som gjorde ett fint avtryck i genren Grunge när det begav sig på 90-talet. Sedan lång tid tillbaka gör han soloskivor när han då inte samarbetar med andra artister. Jag har vart inne på det tidigare men han är verkligen en amerikansk motsvarighet till vår egne Freddie Wadling på det sättet att han dykt upp i alla möjliga sammanhang i oväntade samarbeten över genre-gränserna.

Temat på årets skiva är gamla låtar som hans föräldrar gillade och tvingade honom att lyssna på när han var en liten pöjk på 60-talet. Sedan har han fyllt på med några nyare verk i samma anda. Vi hör Mark ta sig an låtar skrivna av folk som Neil Sedaka, Kurt Weill och John Cale.

Det är en coolt lugn och genomtänkt skiva. Som gjord för parmiddag för åldrande hipsters. Inget brakar iväg som skrämmer ruccolasalladen eller den utvalda IPA-ölen på matbordet.

Som Freddie Wadling som jag jämförde med gör även Mark en avskalad Bondfilmsmusikstolkning, You Only live Twice, känd med Nancy Sinatra när det begav sig som flyter fint in i efterföljande Pretty Colours som Nancys pappa Frank framförde vid ungefär samma tid.

Mellan de nu runt femtio år gamla styckena smits nyare grejer in som Nick Caves Brompton Oratory och kompisen Greg Dullis Deepest Shade. De låtarna skäms dock inte för sig i sammanhanget och det hela hänger ihop i en fin helhet.

Det hela avrundas med två franska spår också för säkerhets skull. Mark tar sig an Elégie Funèbre på originalspråk ungefär lika bra som Iggy Pop gjort på sina franskklingande skivor. Min gamla franskafröken hade delat ut kvarsittning direkt för den prestationen. Autumn Leaves ( Eller Les feuilles mortes som den också heter) sjungs dock på engelska språket.

Bäst blir det lite otippat i Solitaire, ett ohyggligt svulstigt stycke som gjordes bekant av Andy Williams i forntiden. Här funkar Lanegans omväxlande finstämda och raspiga baryton som bäst.

En riktig höstplatta.

Senaste Skivhögen

Makthaverskan
Makthaverskan II
Album, 2013

Iggy & The Stooges
Ready To Die
Album, 2013

Hjärtattack
Perfect Day på Repeat 
Album/Mini-album, 2013

Sällskapet
Nowy Port
Album, 2013


Man kan inte påstå att jag är direkt först på bollen på de här plattorna. Skivorna har fått gotta tills sig under den kalla våren som plötsligt blev så varm. Bloggen har fått lida. Dagjobbet har fått ta tribut i tid och först nu blir det skrivet, men iallafall.

Delar av Makthaverskan i en tidig sättning

Först ut är Makthaverskan. Det unga bandet som presenterades som Indie-rockens räddning när de släppte sitt självbetitlade debutalbum 2009. Jag missade det mesta men nåddes ändå av den i små kretsar modesta hiten Vi var Människor Från Början, en rätt fantastisk låt som lyckades med konststycket att låta mer autentisk depraverad post-punk än någonting som gjorts sedan 1983 och med spektakulär dåtidstypisk kvinnlig sång ofta i banor mellan skönsång och rena ångestskrik.

Tidigare i år, i mars släpptes uppföljaren, II, och ungefär sen dess har skivan med tillhörande release-papper tittat förebrående på mig ifrån överst på en hög o-recenserat. Nu är det dags att ta tag i det hela.

II må innehålla några flirtar med mer regelrätt pop men i stora drag är det samma postpunks-indie som tidigare. Spetsiga instrument och vass sång som man lätt skär sig på, Pulserande bas, gitarr som inte snålar med diskanten, ettriga trummor och den där sången som skär in sig i huden.  Rent arrangemangsmässigt låter det här och där som många har sagt tidigare som Broder Daniel. Samma indie-allvar och hårda betraktelser av en uppväxt i en sur stad vid havet där det oftast regnar. Jag hittar även ett släktskap med Uppsala-bandet Diskoteket som jag recenserade en spelning med för något år sedan. Det är den där känslan helt utan ironi. Oförställt allvar. Den där känslan som 80-talets ofta väldigt pretentiösa band i den alternativa fåran presenterade. Blodigt allvar. Monokroma skivomslag i svart och vitt. Allvarliga ord i ålderdomliga typsnitt. Butter vinyl. Det känns som att det är först nu de senaste åren som den känslan har lyckats återskapas igen efter decennier av slack, ironi och trams.

Det blir lite grötigt efter ett tag som det ofta blir i de här sammanhangen men det blänker till gott i No Mercy med sin starka text och refräng inramad av ringlande gitarr och övrigt följsamt ackompanjemang.  Eller som i The Cure-osande Asleep med patenterad stark basgång och vilt tassande trummor. Something More bjuder på knaprig gitarr som vänner av The XX lätt tar till sig och här finns även strukturer som påminner om The Sugarcubes i sina första stapplande steg.

Det är dystert, vasst, skramligt och vackert om vart annat helt enkelt. 

Iggy Pop och James Williamson i aktion

Iggy & The Stooges kom tillbaka på skiva i år. För att först reda ut det här med Stooges. Det är alltså den andra återkomsten av Iggys gamla band.

Den första upplagan gjorde två skivor under namnet The Stooges. The Stooges 1969 och Fun House 1970 och den andra gjorde en skiva, Raw Power 1973 under namnet Iggy & The Stooges. Det som skiljer upplagorna av banden är kapellmästar-gitarristen. I Stooges styrdes de sex elsträngarna upp av Ron Asheton och i Iggy & The Stooges sköts den uppgiften av James Williamson. Två gitarrister på sammanlagt tre skivor för väldigt länge sen alltså. Sedan för att ytterligare förvirra historien släpptes ett album som var tänkt att bli Iggy & The Stooges andra verk (Eller Stooges fjärde om man väljer att se det på det sättet). Den kom sedermera ut under bandformationen Iggy Pop & James Williamson, hette Kill City men finns även utgiven i ett otal bootleg-format under andra namn. Williamson producerade även och spelade gitarr på Iggys underskattade soloplatta New Values 1979.

Den första varianten, The Stooges återkom till världen med en turné 2003 och ett album, The Weirdness 2007 Då med Ron Asheton i gitarrspetsen som sedan så olyckligt avled 2009, alldeles för tidigt och saknad av en stor publik. Den andra varianten gitarrledd av James Williamson drog igång och turnera härom året och i år nås vi alltså av den upplagans återkomstplatta, Ready to Die.

Rörigt va?

Man skulle kunna strunta i allt ovanstående och bara kalla allt för The Stooges men det gör man inte för det här är viktiga grejer.

Iggy och hans Stooges må inte ha gjort en så där enormt stor låtskatt genom åren men få band kan stoltsera med att ha ställt till rockhistorien på det sättet som de gjort. Utan att själva få allt för stor del av uppmärksamheten har de påverkat all vettig tung musik som i huvud taget har gjorts sedan 1969 och de fortsätter än idag att påverka unga nykläckta själar som bildar band och ger sig hän.

Bara för att manifestera mitt eget intresse i saken skulle jag kunna informera om att om jag skulle tvingas spalta upp de tio viktigaste albumen i rockhistorien så skulle med största sannolikhet en dryg tredjedel upptas av The Stooges, Fun House och Raw Power. Lite beroende på dagsform, men ändå, antagligen så.

Den första uppståndelsen i albumform, The Weirdness från 2007 var dessvärre en sorglig historia. Trots de goda nyheterna av en återbördad Ron Asheton, hans bror Scott Asheton bakom trummorna, inhopparen Mike Watt på bas (han ersatte Dave Alexander som dog redan 1975 och för att fortsätta det på den överdrivet faktabaserade linjen i den här recensionen ersattes av Ron på bas just på Raw Power) och Steve Mackay på saxofon, trots detta så blev skivan gåtfullt usel. Dåliga låtar i trötta tagningar avspeglade inte alls den frenesi som gubbarna fått ihop live på sin comeback-turné.

Därför går man ju ut lite mer försiktigt i sina förväntningar inför den andra attacken i form av årets Ready to Die. Men det här fungerar faktiskt mycket bättre.

Okej. Det här är lite som David Bowies comeback från tidigare i år. Det är inte lika bra som de gamla klassikerna, men det är inte dåligt det måste sägas.

Det börjar grumligt med Burn och Sex & Money som låter umbärligt men i tredje spåret börjar det hända saker. Job är en härlig variant på gammalt känt tema i ny form. Iggys sång hamnar äntligen i rätt läge också. Gun fortsätter på samma tema. Gitarren ligger som ett jas-plan som vet vad det håller på med och mungiporna går stadigt upp på mig genom driven boogie-vers och solon. Det finaste solot hittar vi annars i titelspåret Ready to Die. det är en fröjd att få höra lite längd på Williamsons krumbukter igen. Dirty Deal fungerar fint också.

Annars är det lite som det skall vara. Tufft och fånigt om vart annat. Genomtänkta riff blandas med text om brudar med stora bröst. Härlig saxofon i sitt eget universum blandas ibland med lite för lättköpta riff. Men ändå. Det är i stora delar alldeles härligt.

Hjärtattack vid ett framförande på Henriksberg tidigare i år

Göteborgska Hjärtattack släppte tidigare i år sitt verk Perfect Day på Repeat. En sexspårs skiva med tre nya låtar och tre gamla som remastrats och släppts ut igen.

De nya låtarna börjar med Tänk inte bara på dig själv, en stompig fartfylld historia om att inte bara tänka på sig själv eller att ändå tänka på sig själv beroende på hur man ser det. Här tas också albumtiteln in i texten och får mer förklaring. Man avser i en textrad en tillvaro där Lou Reeds sommarlätta Perfect Day spelas om och igen i bakgrunden i en bekymmerslös tillvaro.

I Ung och bortskämd retar bandet upp sig på unga vuxna som bor hemma och inte tar ansvar för sig själva. Sånt här handlar gubbpunk av idag om. Låten innehåller också otippat ett vilda western-inspererat mellanspel. Oväntat och kul med stark körsång i refrängen.

Den tredje nya låten är en svensk översättning av Do Anything You Wanna do, Eddie Eddie And The Hotrods gamla örhänge som i Hjärtattacks händer blir Gör det som Du vill Göra Nu. Den sitter riktigt gott på svenska också. 

Resten av skivan består av nymastrade versioner av Båstad Blues II, Fas 3 och Moralpanik. De här låtarna recenserade jag redan förra året då de släpptes på EP:n Hjärtattack, se här. 

De nya låtarna är lite mer rakt på än de gamla tre som tog ut svängarna lite mer. Broderades ut mer helt enkelt. Jag är inte helt överens med produktionen på det nya som låter lite burkigare än hur det lät på den förra skivan. Men skoj är det och svängigt.

Och som jag vart inne på innan så finns det ett Stockholmskt Hjärtattack också. De har också hjärtat till vänster. De kan man ta reda på mer om här om det är så att man råkat googla vilse.

Sällskapet består av tre Mr Walker som väntar på sin mjölk

Sällskapet är bandet där Joakim Thåström släpper fram medmusikanterna Pelle Ossler och Niklas Hellberg också och de delar en vision i mer bandmässig form. Den första självbetitlade plattan kom 2007 och var helt helt klart ett av det årets bästa släpp. Den skivan och året Nowy Port har många beröringspunkter men där den föregående var smått magisk är årets verk inte det riktigt.

Vi hör än en gång fragmentarisk musik i en noga arrangerad central- och östeuropeisk ljud- och textvärld. Stommar till låtar byggs med dieselmotorer från oljetankers och dåligt väder i tyska och polska hamnar. Det är murrigt och dåligt väder hela tiden och cineastiskt svart-vitt. Gnisslande elgitarr virvlar in från kanten som en hamnkran i en höststorm. Körsång ligger som sjungen av akterseglade sjömän halvvägs in i dvala under en blöt filt i mörkret på kajen. 

Stycket E40 bjuder på mer rent avantgarde än minimalistisk mörk rockmusik. Det dunkar och väsnas mest. Som på förra skivan är en del instrumentalt. Anna von Hausswolff är inne på något spår och mumlar som ett inlåst flyktingbarn i en container och ett tu tre dyker Bruno K Öijer upp och pratar sig igenom Var och en av oss på ett särdeles jobbigt sätt.

Det saknas starka stunder som jag hittade på den förra skivan. Det finns ingen monumental instrumental sak som Ravic eller något gästspel så starkt som Nina Ramsbys. Resan till en mörk kontinent söder om Sverige är helt iordningställd och som gjord som filmmusik till en tung historia i hamnmiljö men enbart som skiva fungerar det inte riktigt den här gången.

Två klassiska Thåström-alster ingår, Såg dom komma och Rött Liguriskt Vin. Här är han rätt nära stilen på sina senaste solo-album. det är inte dåligt, men det för likt det han precis gjort, lite för många gånger.

Lite komiskt är det att Sällskapet på sin sparsmakade Facebooksida bjuder på en länk till Wikipedias post om E40.  En europaväg som börjar Calais i Frankrike, passerar i tur och ordning Belgien, Tyskland, Polen, Ukraina, Ryssland, Kazakstan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan och slutar i Ridder i nordöstra Kazakstan. Lite som skivan alltså. Lite vilse och med träff utanför tavlan så att säga.

Beehive Plains - Från Bisång till Sabbath

Beehive Plains

Metric Landmarks/Planet Caravan

Singel, 2013 (AD Inexplorata)

Det mesta av det jag brukar recensera här på bloggen går oftast att hårdra i uttrycket som någon form av rock. Visst har det slunkit med lite jazz och ljudkollage-baserade verk men det mesta är faktiskt ackord och vers & refräng-baserad populärmusik av det traditionella slaget. 

Idag tar jag tar jag mig dock en lyssning på lite mer transcendental experimentell elektronisk musik. En värld jag inte är särskilt bevandrad i ärligt talat. Nog för att den mer vidsynta populärmusiken låtit sig lämna den konventionella låtstrukturen genom musikhistorien mellan varven, men lite som att ge sig ut på djupt vatten känns det allt som.

Jag gör det lätt för mig och ger mig i kast med en ny singel med Göteborgsbandet Beehive Plains. Singeln innehåller två låtar varav den ena är en omarbetad gammal klassiker jag är bekant med sedan tidigare i sitt originalutförande.

Beehive Plains består av Peter Davidson, Olle Niklasson och Karl Gasleben. Tre herrar kända från en rad olika konstellationer både som ledande i spetsen för eller som gästartister. Vid sidan av egna band som Davidsons Weltwagen och Gaslebens Twice A Man har de och Niklasson en sammanslagen erfarenhet av bidrag på verk av Blue for Two, Union Carbide Productions och Anna Själv Tredje för att nämna några.

Det första av de två spåren på den nya singeln är betitlat Metric Landmarks och tar med lyssnaren ut på en resa i tid och rum och ljud. Det är lite svårt att avgöra vem som gör vad i bandet men man får ta del av ett möte mellan elektronik och filtrerade blåsinstrument. Ett stadigt beat av indisk modell håller tempot i faunan av ljud som presenteras. Det sorgsna ibland närmast mellan östern-klingande blåset skapar en fin kontrast till den elektroniska fonden av en mängd slingor som slingrar sig in i varandra och får lätt tankarna att vandra till minnen av gamla dystopiska science fiction-rullar såväl som till elektronisk musik av modernare snitt.

 

Beehive Plains är i farten

Det andra spåret är en version av Black Sabbaths gamla hippe-requiem Planet Caravan som de släppte redan 1970 på sitt klassiska album Paranoid. Originalet var kanske det mest psykedeliska verket som bandet över huvud taget gjorde under sin karriär. Sångaren Ozzy Osbourne sjöng in sin sång genom en för sin tid revolutionerande ljudteknik, en så kallad Lesliehögtalare som fram tills dess mest använts i hammondorglar och det bidrog till det gåtfulla ljudet som sången tillsammans med de för bandet här ovanligt tassande instrumenten skapade. Beehive Plains hyllar i sin tagning den gamla pionjärandan i originalinspelningen genom att utveckla stycket vidare. Sången är tolkad av ett manipulerat blåsinstrument som ödsligt och i fragment leder spåren av melodin över de syntetiska övriga ljuden. Här och där fladdrar det till i en mer jazzig inriktning. Rockräv som jag är hade jag kunnat tänka mig höra några manipulerade strängar med i kompotten också men faktum är att det låter bra som det gör. Sprött och ganska minimalistiskt och mycket stämningssättande. 

Singeln går att köpa antingen på ITUNES eller AMAZON till en billig peng. På bägge dessa sidor kan man även klicka sig vidare och få tag på fullängdsskivan Tape som kom ut förra året.

Ytterligare fördjupning kan göras på bandets HEMSIDA där man till exempel kan ta del av en remarkabel historia om hur Beehive Plains kom till, varför de heter som de gör samt titta på videos. Här länkas till sånger från förra året. Årets låtar kan man se väl genomarbetade videos på som ytterligare förhöjer stämning och sinnelag på Youtube, se här:  METRIC LANDMARKS | PLANET CARAVAN

Ministry studsar tillbaka

Ministry
Relapse
Album, 2012

Al Jourgensen född med en kubansk far, norsk mor och sedermera uppfostrad av en dansk styvfar växte upp i Chicago och utvecklade tidigt en diversifierad musiksmak. Det kan vara en förklaring till att det band vid namn Ministry som Al ständigt varit en central punkt i sedan 1981 ständigt befunnit sig i utveckling och rört sig från den ena extrema utgångspunkten till den andra. Eller så är anledningen att Al är galen helt enkelt.

Hur som helst så är bandet tillbaka med en comeback-platta, igen. Det har gjorts några gånger förut. Få band har gjort så monumentala avslut som Ministry gjorde så sent som senast 2007-2010, en period på flera år som ägnades åt avslutsturnéer, avslutningsalbum, samlingsalbum, dvd:er och gud vet vad. Men innan man ens greppat hela skalan av produkter och tjänster som erbjöds som ett "Hej då" så släpper bandet helt plötsligt helt nytt material som om inget hade hänt.

Ministry började sina dagar som ett elektroniskt new wave-band närapå i new romantic-fållan. Men redan på andra skivan Twitch från 1986 börjades vägen stakas ut någon helt annanstans.

Bandet började bygga komplexa och brutala musikstycken med tyngdpunkt i sampling av industriella ljud kombinerade med stygga elgitarrer. Även om uttrycket var väldigt rock' n' roll var sättet att producera och arrangera musiken mer i stil med den samtida dansmusiken som hördes på diskotek och skvalande ur radioapparater. Till brygden lades ofta högljudda inklippta tal från gamla instruktions- och informationsfilmer från äldre tid eller från samtida politiker och andra mediala personligheter.

1991 erhöll bandet sin största framgång i form av hit-singeln Jesus Built My Hotrod som blev en golvfyllare på alternativa dansgolv världen över. Jag har själv kvar ett minne i form av ett jack i handflatan från en kväll på en klubb i Göteborg då jag fick för mig att dansa i närheten av ett ståbord fullt med ölsejdlar till denna episka hit-låt. Den efterföljande plattan Psalm 69 sålde riktigt bra och gav Ministry en stor publik världen över. Här lades också grunden för det rabiata hatet mot George Bush och hans son George W Bush som kom att hålla i sig i texterna på en rad skivor som släpptes efteråt.

Textmässigt attackerade Al och hans Ministry det mesta republikanska regeringar kunde hitta på. Stark kritik mot bägge Gulf-krigen, hanteringen av den amerikanska gränsen mot Mexico och de förenta staternas jakt på all olja i världen varvades med historier av mer konspiratorisk karaktär eller rätt och slätt om droger. Här pratar vi inte om några sublima omskrivningar, Ministry presenterade ofta vad de tyckte om sakernas tillstånd helt enkelt.

Musikaliskt utvecklades bandet med åren mer mot renodlad hårdrock och rent av metal mellan varven, om än med inslagen av de samplade talen och en och annan knasig cover som på 1995 års Filth Pig där man gav sig på en Bob Dylan-klassiker. Just Filth Pig är nog min favoritskiva med bandet. En dynamisk platta där bandet vågade spela långsamt och blytungt också. En skiva som dock präglades av bandmedlemmarnas svåra drogproblem vid den tidpunkten.

Fler skivor följde och medlemmarna i bandet kom och gick med undantag av fyren Al i mitten som höll ihop bygget. Samtidigt som han hade Ministry att tänka på omsatte han även idéer i andra projekt som Revolting Cocks, Lard och Buck Satan för att nämna några, så skivutgivningen har alltid varit stor och flödande.

2007 inleddes som sagt nerläggandet av Ministry som stod klart 2010 och nu två år senare är de alltså tillbaka igen, vare sig vi vill det eller inte.

Al Jorgensen väljer sina charter-resemål med omsorg

Årets skiva Relapse som kom i förra veckan är alltså det första albumet med helt nyskriven musik utgiven under president Barack Obamas regeringstid och sålunda saknas helt den traditionella kritiken mot den sittande regeringen. Al gick ut offentligt och stödde Obama under hans kampanj 2008 och väljer nu alltså helt andra måltavlor för sitt ogillande. Inledande Ghouldiggers med långt och surt intro gör upp med gnidna ex-managers, bittra ex-flickvänner och även sekreterare till gnidna ex-managers. I den inledande svadan konstaterar Al att förolyckade musikkollegor som Jim Morrison, Jimi Hendrix, Kurt Cobain, Janis Joplin och Amy Winehouse har det bättre ställt som döda än stackars Al som måste fortsätta ta fajten mot idioterna. Det är lite rörande och ohyggligt fånigt på samma gång.

Musikaliskt bjuds vi på närmast speed metal-liknande tirader med så hastiga dubbeltrampande trummor att de låter som kulsprutor. Vi känner igen uttrycket främst från Rio Grande Blood från 2006 men nu 2012 låter det lite mildare och mer uppblandat med konventionell melodiös rockmusik.

Ambitioner att ta musiken till andra platser än just till omslagsbilden till Kerrang! hörs ibland som i inledningen till Freefall. En lite sorglig och ödslig ljudbild som gott hade fått utveckla sig till ett eget spår innan det som nu strax blir mer Slayer än Slayer självt liksom.

Ibland går det helt vilse. Kleptocrazy varvar ett snyggt styggt riff med ett riktigt eländigt refräng-korus. Det låter som när Def Leppard anländer till helvetet ungefär.

Politiska händelser av mer modern art tas upp i 99 percenters. Här refereras till Occupy-rörelsen och dess slogan We are the 99%. Helt i linje med Als politiska övertygelse, han har ofta propagerat för fördelarna med en progressiv beskattning. Låten i sig låter också lite mer som förr, eller 1995 iallafall med fungerande refräng och mer rock än thrash i bagaget.

Titelspåret Relapse låter egentligen som flera andra låtar på skivan med den stora skillnaden att den faktiskt låter bra. Tankarna går till en version av The Sisters of Mercys Vision Thing på steroider eller som soundtracket till den första upplagan av dataspelet Command & Conquer där ett gäng studiomusiker härmade Ministry anno 1992 allt vad de orkade.

I likhet med flera av de senare årens mer metal-orienterade verk blir det lite väl mättande till slut med all speed och det ettriga tempot. En och annan industri-blues i mer modest tempo hade framhävt de intensiva partierna än mer och tillfört välbehövlig dynamik till skivan. Ändå är skivan bättre än jag hade föreställt mig om än att man får sälla rätt hårt för att få ut en handfull godkända bitar ur kakan.

Mot slutet på skivan händer lite oväntade grejer. Dels hör vi antagligen den enda Thrash/Speed-hymnen någonsin som helt fokuserar på nyttan av att rösta i allmänna val, Git Up Get Up N'Vote. Säga vad man vill om Al Jourgensen, men han har flera goda avsikter i sitt artistskap i all röran. I Bloodlust lyckas bandet med konsttycket att både låta som sig själva för 25 år sedan och som Pantera. Avslutningsvis bjuds vi på en remix av titelspåret Relapse som låter som om Tyskarna från Lund gjort den. Nä, man har inte tråkigt med Ministry, det måste man medge. Men hoppet om en klassiker i Jorgensens händer får väntas med att tändas. Jag tror klassikern kommer när idén att göra en riktig industri-countryplatta kommer om skall vi säga, 10 år från nu?

Ministry besöker Sverige i sommar. Den 6 juli besöker de Getwayfestivalen i Gävle. Bara tanken på att de kommer att dra undan mattan för Manowar och Yngwie Malmsteen och allt annat skräp som spelar där göder tanken på att åka dit. Trots att nya plattan är sådär.

Celloskräck

Linnea Olsson
Ah!
Album, 2012

Som rubriken antyder så lämnar jag för en stund de sedvanliga ljuden alstrade av huvudsakligen gitarrer eller klaviaturer och ger mig i kast med en ny skiva som kretsar kring det gamla klassiska instrumentet Cello.

Bakom cellon hittar vi Linnea Olsson som tidigare gjort sig ett namn som medmusikant till artister som Ane Brun, Frida Hyvönen och Nina Kinert. Linnea som spelat 1600-talsinstrumentet cello sedan sjuårsåldern började för några år sedan samla ihop egna trådar och tankar mittemellan den tränade klassiska musiken och fri improvisation vilket nu i vår resulterar i debutplattan Ah!

Det handlar helt och hållet om cello och sång. Här finns inget kompband som fyller i och fyller ut. Istället hörs lager på lager av svepande och plockande tag på stråkinstrumentet sida vid sida med drömska sångpartier med engelskspråkig text.

Cellon har sitt egna speciella stämningssättande ljud. Självklar i en stråkkvartett men också känd som extra krydda inom både rockmusik och jazz. Det brummar och brinner, kvider och berör. Mycket känns vunnet bara i själva tonen men självklart behövs det någon som kan spela på det ganska otympliga stycket instrument också, och det kan Linnea.

Inledande instrumentala The Ocean sätter stämningen direkt med rullande stråkhyss som illustrerar ett rullande och lite vilset hav en dag då inte luften står stilla.

På de andra spåren sjunger Linnea också, som jag var inne på tidigare.

Linnea har tagit sig till Stranden med sin cello. Dagen har tydligen 1700-talstema

Sången är ren och klar och slår ibland kullerbyttor med flera stämmor samtidigt i drömska och närapå diffusa passager om än att sången inte låter lika speciell som trakterandet av cellon. Linnea sjunger i samma liga som en handfull andra sångerskor antingen från Sverige eller Storbritannien men utan att helt överraska lyssnaren. Musiken däremot står helt i en klass för sig och går inte att likna vid något annat släppt på en fullängds-CD tidigare.

I låtar som All 4 You eller It's Ok drivs arrangemangen in i en intressant minimalism som för tankarna till så skilda källor som Kraftwerk eller Laurie Andersson utan att det låter pretentiöst eller jobbigt avant-garde för den sakens skull. I huvud taget är skivan trots ett visst svårmod och med gott om moll en lättillgänglig skiva som sätter sin alldeles egna speciella karaktär på en tidig söndagsförmiddag hemma hos vem som helst

Några spår poppas till också, men det är det där drömska, lite repetitiva som är det riktigt intressanta med skivan tycker jag. Textmässigt entoniga Summer låter som filmen-i-filmen om mannen som lever ett år i en sjö ur Ägget är löst ser ut. M-hm, den liknelsen var mer pretentiös än något du hittar på Ah!, men låt dig inte skrämmas av det.

Mer om Linnea och provlyssna på låtar etc. kan man ta del av på hennes hemsida.

Och har du vägarna förbi Piteå (23/3) eller Göteborg (24/3) kan du se henne live också

Petter Ljungbergs Vilda Djur

Petter Ljungberg
Wild Animals
Album, 2011

Helsingborgs-ättade numera Stockholms-stationerade Petter Ljungberg släppte i december sitt debutalbum Wild Angels som han gett ut på egna bolaget Go Gently Recordings.

Det visar sig vara ett mycket intressant och omtumlande skivsläpp.

Låtarna är över lag inspelade tillsammans med Jan Lilja som också bidrar med insatser på instrument av olika slag vid sidan av Pelle Andersson (keyboards) och Steven Cuzner (trummor)

Petter startade sin musikaliska bana i bandet Pigeon Kill som var starkt inspirerade av amerikanska band som Sonic Youth och Fugazi. Arvet från denna tid kan fortfarande höras på Petters soloplatta om än att det nu är i form mer som lakonisk slacker-songwriter snarare än hardcore eller bestialisk gitarr-indie-rock.

Jag skriver slacker-songwriter då det här inte handlar om någon standardiserad singer-songwriter som det går tretton på dussinet av i andra artisters form. Det här är musik som kräver sina genomlyssningar innan det sätter sig, men när det väl gör det är det mödan värt.

Det är modigt att inleda en skiva med något så avigt och spetsigt som Some Girls som vi hör först på Wild Animals. Det var länge sedan jag hörde något samtida som var så publikt frånvänt och obekymrat ickekommersiellt. Det är delvis som en flashback tillbaka till en svartklubb från slutet av 80-talet där ett band harvar på scen helt utan bry sig om vad publiken tycker eller vad musiken skall leda medlemmarna till, musik helt på sina egna villkor utan någon tanke på lättköpt framgång, och devis är det musik som frammanar ett direkt obehag där framför allt sångens förmåga att hamna i helt oregelbundna banor med resten av instrumenteringen skapar en lätt yrsel och ett stilla illamående vid genomlyssningen.

Så tungt blir det inte igen på skivan där många andra låtar är av närmast lättsam karaktär i jämförelse med inledningen, men en viss gnagande oro gör sig ständigt påmind i låtarna.

Även om musiken rumlar sig fram i klassisk pop/rock-form är det är det populärmusik med rostiga kanter. Här finns inga skyddsräcken och avfilade kanter, även i sina mest akustiska stunder bjuder Petter på fara och färde. Det skaver och svider, glöder och brister om vart annat.

Intrycken haglar över lyssnaren ofta inom loppet av sekunder i samma stycke. Å ena sidan kan det låta präktigt hemmabyggt i Lo-Fi-traditionen för att strax efter låta professionellt och dyrt. Utan att låta direkt stulet känns det desperata uttrycket igen från dekadenta amerikaner som Greg Dulli. Crescendot i episka 200 hade kunnat figurera i en låt med såväl Afghan Whigs eller Twilight Singers med Just Greg Dulli i fronten.

Låten Gold rullar fram som perfekt till en obehaglig scen i en svår independent-rulle. Här hör vi också fina insatser på piano som tillför mycket gott till anrättningen.

There's a new Petter in Town. Han vill inte rulla med oss

Ju längre vi kommer in på skivan ju starkare blir materialet rent låtmässigt. Den andra halvan av skivan innehåller den ena låtpärlan efter den andra utan att skivan känns uppdelad för den sakens skull. En låt som There Will med sin ljudbild av stads-country á la bandet Pavement skulle kunnat gästats av extremt aktuella First Aid Kit och komma väl undan med det. Vad jag menar med det är att även om skivan är bokstavligt talat vass i kanterna gömmer sig här också goda klassiska låtar inunder den lite bistert skeva produktionen.

Näst sist i låtlistan hittar jag mitt favoritspår, I Don't Know Anything. En episk ballad på min ära. Sång och lite yrslig men välspelad elgitarr samt ackompanjemang i form av prassel. Ibland behövs det inte mer.

Så sammantaget är Wild Animals en god skiva att umgås med nu i sällskap med vintern och dess grepp. En inte så välkammad skiva. En skiva som gör motstånd, en skiva som gör lite ont.

På Petters Myspace kan den som vill lyssna på några spår från nya skivan göra det eller komma i kontakt med honom. Gör det.

Galet i Membranet

Agnes Mercedes
Melodic Fairytales
Album, 2011

Inför den här recensionen talade min redaktör om för mig att jag skulle få någonting att bita i och där får jag ge honom rätt. Agnes Mercedes skiva Melodic Fairytales som släpps i maj månad är inte direkt någon lättsmält konventionell popskiva av traditionellt snitt. Det här är mer frågan om ljudkonst.

Agnes, som inte är stationerad någon särskild stans inspirerades i ung ålder av föräldrar som satt hemma och redigerade ljudband och klippte bort missljud som Agnes i sin tur tog hand om och lekte med. I gymnasiet upptäckte hon cirkusvärlden och efter det har hon mest umgåtts med människor som bott i kojor och träd vid sidan av den mer bekväma civilisationen. I vuxen ålder har hon bland annat arbetat som ljudillustratör till Sveriges Radios utsändning Underlandet samt konstruerat ljudspår till utställningar i diverse konsthallar. Hon har även en rad ljudspårsuppdrag beställda till kommande dokumentärer i Svenska Filminstitutets regi.

Melodic Fairytales inleds med stycket Tsunami Drip. Här kastas man in i känslan av att gå omkring i en korridor i ett hus fullt av replokaler fyllda av musiker, artister och band som på sitt håll håller på med olika musikaliska utsvävningar. Ur de olika lokalerna sipprar ljud ut som inte hör ihop med varandra och bildar en gemensam ljudmassa. Några sjunger upp, några andra klinkar förstrött på ett piano, någon flyttar möbler, någon kokar kaffe på ett bullrigt sätt, någon skruvar på am-bandet på en gammal radio och andra bankar på saker i största allmänhet.

Men det finns ju ingen korridor med dussintals inblandade musiker bakom stängda dörrar, det är Agnes som skruvat ihop alltihopa på egen hand.

Tsunami Drip går omärkligt in i nästa stycke kallat Tistel Tromb som sedan följs av stycken med namn som till exempel Molom, Kiinocco eller Vilvih, men tittar man inte på CD-spelaren eller datorn märker man inte att man anlänt till ett nytt spår, det rullar på som det gjort från den första stunden. I väldigt korta stycken närmar sig ljuden något som liknar en melodi, men lika fort som känslan dyker upp avbryts den av mer dissonans och aparta ljud. Just i Molom ligger ett rullande piano underst i mixen som skulle kunna fått eget utrymme till något skulle kunna påminna om en sång, men pianoharmonierna blir snart obarmhärtigt uppblandade med sång och plink och plonk och tissel och tassel och visslingar från en annan dimension (eller från andra rum bredvid)

Det finns åtskilligt med sång på skivan, men dessvärre inte på något vedertaget språk, utan på ett språk Agnes hittat på själv. Lyssnar man noga hittar man dock några fraser på vårt lands tungomål, men de vokala insatserna följer sina egna banor helt utan kontakt med övrig instrumentering.

Efter ett par genomlyssningar blir det svårt för mig att avgöra vad man får ut av att lyssna på det här. Som en del i en föreställning, som ljudillustrationer till film, eller som underliggande ljud i ett radioprogram med någon som berättar en historia ovanpå, javisst, men för sig själv ensamt ur högtalare leder skivan snarast fram till migrän, oro och förvirring.

Man kan lätt tänka sig ljud från den här skivan ackompanjera en filmscen innehållande en flicka som förlorat förståndet inspärrad i ett torn på ett gammalt gods eller varför inte precis tvärtom, en filmscen av en helt vardaglig miljö av människor som går på gator i en vanlig stad, men där musiken förändrar stämningen radikalt och konsumenten drastiskt förändrar sitt perspektiv på situationen den ser framför sig.

Man kan vidare tänka sig en föreställning bestående av dans, pantomim, dockteater eller vad som helst för att få ut en poäng av ljuden som strömmar ur den här skivan, men stående för sig självt blir det i alla fall för mig obegripligt mesta delen av tiden.

Det här är inte lite knasig eller skruvad musik, det är inte heller bitvis atonalt eller dissonant som när vanliga musiker som säg Björk, eller det progressiva bandet King Crimson eller Frank Zappa eller diverse frijazz-musiker släpper den populärmusikaliska sargen. Det här musik helt utan rytmer, takter och någon form av regelverk. De allra mest lösa stunderna i gemenskap med valfritt tyskt Krautrockband från 70-talet framstår ändå som värsta popdängan i jämförelse med Agnes Mercedes.

Är du upphandlare av bizarra ljud till din kommande multimediaproduktion då kan skivan vara intressant för dig genom att låta dig ta del av Agnes ljudproduktionskunskaper, som ett ljudmässigt CV, för i rätt sammanhang kan nog ljudet från det här albumet tillföra precis vad som behövs för att tydliggöra ett visst tillstånd, men vad någon annan skulle kunna få ut av det här är för mig en gåta.