Slutet med Black Sabbath

Black Sabbath
Konsert, Friends Arena, Solna, 9 juli 2016

Klassikerbandet Black Sabbath är ute på sin allra sista turné och det är givet att ta sig upp till Solna och ta ett sista farväl.

I februari nästa års avslutas turnén med en samling konserter i Birmingham där allting började en gång för länge sen, längre sedan än jag själv ens var påtänkt.

Det här är det riktiga Black Sabbath. Det genuina som först fanns från 1968-79 och sedan kom tillbaka igen i slutet av 90-talet och framåt igen. Perioden där i mellan är mer av ett trams-Sabbath som vi inte behöver fundera mer vidare på.

Det är mycket på en gång. Jag har aldrig sett Sabbath innan och det är mycket att bearbeta, på gott och ont. Set-listen är fantastisk. Inte ett ointressant spår. Bara klassiker. Ljudet är högt, högre än jag hört på en större konsert av det här formatet på många många år. Om än lite vasst och mer anpassat för modern hårdrock. Man skulle önska att de kunde lagt på ett passande 70-tals-filter över ljudbilden där den brutala men mjuka basen kom mer till sin rätt till exempel.

Vi ser Geezer Butler på bas, Tony Iommi på gitarr och spjuvern Ozzy Osbourne på sång. Original-trummisen Bill Ward kastade dock in handduken 2012 då han hade synpunkter på lönesättningen och är numera ersatt av den yngre förmågan Tommy Clufetos.  Det visar sig även att de har en snubbe lite på sidan som spelar orgel också.

Av någon anledning har man byggt detta till en mindre festival i formatet Monsters of Rock vilket innebär att även Bombus, Rival Sons och Volbeat spelar. Det känns onödigt då huvudakten säkerligen kunnat dra hit den här mängden människor på egen hand. (30.600 pers ungefär) Vi skippar förbanden och värmer upp på hotellrummet i Arenakomplexet istället och drar in i arenan lagom till att Volbeat åmar ur sig sitt sista.

Mörkret lägger sig, Ett sus går genom publiken och hår reser på sig i nackarna när scenljusen går på och tonerna slås an till det magnifika öppningsspåret Black Sabbath från 1969. Man slås av hur mycket gammal hårdrock idag låter rätt larvig men att det här fortfarande är demoniskt. Hur kan det inte ha låtit då för 47 år sedan för någon att höra det för första gången?

Basen är lite för låg som jag var inne på tidigare men Iommis gitarr låter precis som vi vill ha den. Ozzys sång däremot är lite all over the place. Det är inget fel på rösten alls, klangen är fortfarande där. Han är ju ingen Bob Dylan som kraxat bort sig genom åren men det är problematiskt för Ozzy med tonlägena helt klart. I vissa låtar kommer han in i helt egna tonarter som inte stämmer med de andra på scen för att sen låta helt ok på andra spår. Fram och tillbaka.

I Faires Wear Boots spelar Iommi och Geezer bort sig också inledningsvis. Det kan handla om taskig medhörning men detta är det enda trasslet för deras del. I övrigt sköter de sig exemplariskt och Instrumenten skär in i trumhinnorna på precis rätt sätt. Bäst blir det ofta när Geezer får styra upp starterna på låtarna som i War Pigs och ännu mer i N.I.B där han spelar sitt klassiska bas-intro. Den sistnämnda kan ha det bästa på hela konserten faktiskt. Snortajt.

Låtarna är valda med omsorg. Bara klassiker som sagt. Förutom tidigare nämnda verk hör vi After Forever, Into the Void, Snowblind, Behind the Wall of Sleep, Hand of Doom, Rat Salad (som då dock inkluderar ett evighetslångt trumsolo som sig bör), Iron man, Dirty Women, Children of the Grave och sist förstås Paranoid.  Kul att höra ett stycke som Dirty Women som är ett ganska sent bidrag i katalogen i Ozzy-Sabbath-historien och som bjuder på närmast progressiva fasoner innan den ebbar ut i en episk Beatles-fest. Det märks att publiken, främst de med Volbeat-t-shirts inte förstår någonting. Sabbath är mycket bredare musikaliskt än vad de fått kredd för. Synd bara att Ozzy sjunger extra illa på den här.

Det är bra fart på Ozzy annars. Han lommar omkring på scenen från ena sidan till den andra och förhör sig ofta om hur vi mår, att vi skall sjunga med högre, klappa mer i händerna och hoppa mer. Vi får även ett och annat I Love You och God bless you här och där.  En annan grej är den prydliga presentationen till varje låt. Ozzy redovisar tydligt vilket låt som kommer härnäst, som man gjorde förr. Tyngden till trots är det här ett klassiskt rockband från 60-talet i varje del.

Här ett kort klipp där Ozzy presenterar Snowblind och vad den handlade om.

Så visst, det grymma uppsättningen låtar till trots är inte det här den bästa konserten som gjorts eller en kväll Sabbath själva nog inte är helt nöjda med men det är ändå så förbannat roligt att se och höra detta. Vid sidan av Led Zeppelin har det aldrig funnits ett mer storartat hårdrocksband. Hade de hållit linjen de gjorde i tagningen på N.I.B hade det vart legendariskt, nu blir det bara skitkul.
Det här är Black Sabbath. 

What is this that stands before me?
Figure in black which points at me
Turn around quick, and start to run
Find out I'm the chosen one
Oh no
Big black shape with eyes of fire
Telling people their desire
Satan's sitting there, he's smiling
Watches those flames get higher and higher
Oh no, no, please God help me
Is it the end, my friend?
Satan's coming 'round the bend
people running 'cause they're scared
The people better go and beware
No, no, please, no

Black Sabbath på riktigt igen

Black Sabbath
13
Album, 2013

Jag får villigt erkänna att jag inte hade några större förväntningar på klassikerbandet Black Sabbaths återkomst i den reguljära formen från storhetssåren 1969-78. Den reguljära formen med undantag av positionen trummor då vi nu finner Brad Wilk bakom slagverken. ( känd från Rage Against the Machine bland annat) Klassikertrummisen Bill Ward var först med i bilden i återkomsten men vart missnöjd med det ekonomiska arrangemanget och har därför utgått ur uppställningen.

Nä, Sabbath gick ju vilse redan 1980 när de tappat bort en då svårt alkoholiserad Ozzy Osbourne och ersatte honom med Dio och andra halvfigurer som sångare i olika tappningar av bandet, den ena sorgligare än den andra.

På 90-talet återförenades originalen för att spela live och vid ett tillfälle släpptes en live-skiva med två nyskrivna låtar som bonus men det lät sådär, ärligt talat.

Så det är så fantastiskt roligt att årets skiva i stora drag så fullständigt överraskar genom att låta så gedigen, tung och grym och väl genomarbetad.

Gitarristen Tony Iommi lägger elaka välbekanta riff och solon som i fornstora dar, Geezer Butler vräker på med sin skördetröska till bas och får precis det utrymmet i ljudbilden som hans spel kräver och Ozzy som clownat sig så i närmare trettio år får till sången på ett minst sagt överraskande bra sätt.

tv. Sabbath ca 1969-70. th. Sabbth 2013

Låtarna som ofta drar iväg bortåt sju-åtta minuter är dock av lite olika fantastisk karaktär, jag hör inte något spår som är något direkt magplask men de är olika höga toppar i en god bergskedja av sånger får man säga.

Skivan börjar som bandets skivkarriär självt med en variant på det klassiska stycket Black Sabbath från 1969. Demoniska ackord, frilagda trummor, rullande bas och Ozzys mässande. Vi pratar stark igenkänningskänsla från det mest klassiska av gammel-Sabbath. Stycket är End of the Beginning och under sina styva åtta minuter hinner det gås upp och ner i tempo på klassikt manér, Iommi får in en 2-3 goda solon av hög klass och Ozzy får in en sångmässigt John Lennon-liknande passage mot slutet också. Här är en rätt hård arrangerad video som släpptes i anslutning till att bandet medverkade i ett avsnitt av den amerikanska TV-serien CSI tidigare i vår. Det må vara semi-live, statister till publik etc, men Ozzys glädje går inte att ta fel på. När han här en fem minuter in i monsterlåten börjar veva igång studiopubliken förstår man att det är precis HÄR han skall vara, i det här bandet, i den här musiken, i det här ljudet, i det här upplägget. Det är en sån fröjd att se och höra på.



Många spår spelas i andan som i introduktionslåten.  Age of Resaon låter som Sabbath lite längre fram på 70-talet med lite lätta progressiva stämningar och ett mer rent klassiskt hårdrocksgitarrsolo. i Zeitgeist vänds det ut på klassikern Planet Caravan med trummorna ersatta av lätt bankande på gitarrkropp och den där ljuva sommarpsykedeliska stämningen som gjordes så fint för så där fyrtio år sedan sist.

Allt låter dock inte helt lika mycket 70-tal. Här och där lånar Sabbath tillbaka från yngre kollegor som i sin tur lånat bra mycket från Sabbath själva från början. Singel-spåret God is Dead? andas lite Alice in Chains och en skvätt från Ozzys 80-tal sipprar fram på några spår till även om själva formen aldrig ändras helt.

Även om plattan är kalas är den lite väl allvarligt gjord. Man kan sakna de där utflippade grejerna som fanns med på de tidiga verken som gjorde skivorna så dynamiska. Utöver att tillsammans med Led Zeppelin uppfunnit den riffbaserade hårdrocken var bandet i sin glans dagar väldigt glada i att prova nya saker och inspelningstekniker. Man drog sig inte för att släpa in moog-syntar och mellotroner, akustiska märkliga hyss och att dra Ozzys sång genom gitarrpedaler och liknande. På den här skivan hittar vi med undantag från några korta intro-delar till sångerna inte några sådana idéer. Man tycks ha vart fullt upptagna att göra en tung god platta rätt och slätt.

Vidare finns det inte något annat som förekommer  av och till på de gamla klassikerna och det är svänget. Gamla låtar som War Pigs eller Supernaut går ju rent av att dansa till om man så vill trots sina sedvanligt tunga texter. Nä det här är musik att stilla eller våldsamt headbanga, hoppa upp och ner eller bara vifta med armarna till och det räcker rätt gott det.

Bäst blir det i Damaged Soul där allt faller på plats. Som jag utbrast vid första genomlyssningen. "Den bästa Doom-bluesen sen Jesus gick i kortbyxor" Det är något rent sagolikt bra helt enkelt. Här är bryggan tillbaks till 1970 lika stark som asagudarnas Bifrost till Asgård. Ett munspel slår efter en stund följe med Butlers och Iommis strängbändande och verkligt ljuv musik uppstår. Munspelet är ackrediterat till Ozzy men enligt en vild diskussion i olika samtalsgrupper om Sabbath på nätet skall det till största delen spelas av en extern kraft. Det spelar inte så stor roll, det låter så bra ändå och Ozzy har ingenting att skämmas för sångmässigt på det här verket.

Skivan finns i en deluxe-variant som dubbel-CD där skiva två innehåller tre låtar till, två av dem, Peace of Mind och Pariah är helt en par med låtarna på skiva No 1.

Riktigt bra jobbat gubbar!