tisdag 27 november 2018

Max Lorentz gjorde och gör Bowie igen


Max Lorentz
Kiss You In The Rain: Max Lorentz sings David Bowie (Album, 2008)
Shiningstar (Album, 2018)

Det här med att göra coverversioner på känt folks musik är rätt besvärligt som det är.
Att göra coverversioner på David Bowies musik är dessutom helt jävla omöjligt. Ändå försöker folk oavbrutet. Visst har det gjorts enstaka fungerande saker som Bauhaus tagning på Ziggy Stardust eller Tori Amos After All och Nirvanas The Man Who Sold The World och allt vad det kan vara. Få artister och band har dock försökt sig på att göra hela plattor med Bowie-tributer. 

Max Lorentz är nu uppe i två skivsläpp i albumformatet i ämnet David Bowie

Redan 2008 kom första plattan. Kiss You In The Rain. Max tolkade då ett spår vardera från varje LP Bowie släppte i spannet 1967-1980. Jag hade svårt att få tag i skivan som direkt fångade mitt intresse när jag hörde talas om den men jag bet på att hitta den i någon affär. Några år senare drevs jag till att ladda hem en halvkriminell plug-in till den dåvarande web-browsern Mozilla så jag kunde rippa ner några spår från dåvarande storsajten Myspace.  En fem-sex av låtarna fick jag hem i modest ljudkvalité i mp3 och de har spelats gott många varv sedan dess. Senare försök att få tag i själva skivan var fruktlösa. Senast hade jag en beställning liggandes hos Bengans i ett halvår innan de hörde av sig och gav upp själva. Inte ens att förskottsbetala för skivan hjälpte för att få fram ett ex så jag la ner det. Skivan fanns på Spotiy sedan en tid men jag avskyr att premiärlyssna på spår streamat. Det är okej att lyssna där sen till exempelvis i lurar på spårvagnsresor men första lyssningen vill man göra på riktigt.

Nu i år då det blev tal om en ny skiva, tio år efter den första lyckades jag i samband med köp av Shiningstar även till slut få hem den första alstret och att lyssna nu på de spår jag inte hört innan blev ju nytt på samma sätt som låtarna från den nya skivan är.



Max Lorentz var för mig mest känd som snubben som spelade hammondorgel med Lars Demian en gång i tiden och som programledare för något bortglömt nöjesprogram i SVT där jag framför allt minns en gladlynt intervju med Iggy Pop som Max gjorde i cafeterian på nåt glassigt köpcenter i Stockholmstrakten. Han har dock hunnit med en hel del mer än så visar det sig. Med start i det klassiska punkbandet Bitch Boys och senare genom en rad andra band med olika inriktning. Han har även hunnit med att producera skivor med Mikael Rickfors, Roffe Wikström, Kim Larsen och Janne Loffe Karlsson. Tone Norum lyckades han både producera och gifta sig med även om just det projektet avslutades några år senare. Innan de här Bowie-skivorna har Max även gjort fyra skivor med eget material. Numera spelas det orgel i band som heter saker som Kaipa da Capo och Mårran.  Just Janne Loffe Karlsson höll han just på att spela in nytt material med i sättningen orgel-trummor när Loffe så sorgligt dog för några år sedan. Tanken är att delar av detta släpps på skiva under 2019. Enligt Wikipedia inkluderar sessionerna tolkningar av Stravinskys Våroffer.

Mycket av det här ovan har jag ingen vidare koll på utan får återkomma till vid tillfälle och låt mig istället fortsätta fokusera på Bowie-skivorna.

Den första skivan har jag som jag var inne på redan hört en handfull spår på.  Den inledande första delen av Station to Station, titelspåret från albumet med samma namn hade jag lyckats få ner men inte den på Max album avslutande delen. Den delen av låten som i original hamnar i disco-funk-läge med fet skrik-refräng. Det känns dock bekant och roligt att äntligen få höra hela kakan så att säga.

Max har arrangerat mycket av den första skivan i ett sorts lätt-berusad-cirkus-orkester-mode. Det är alltså inte någon rak rocksättning utan snarare cabaré-jazz som för tankarna till Tom Waits och andra sådana cirkusartister. Låtarna är dock olika tossigt bearbetade. Mest härligt knasigt blir det i All the Madmen. Lätt apart Blues/Jazzpiano bråkar med obstinat ståbas och sången faller in från alla möjliga håll. 

Även om Max inte riktigt har pipan som andra svenskar som tolkar Bowie har, Jag tänker på Di Leva som kör sin show runt om i landet nu och Weeping Willows-Magnus Carlson som ofta drar en Bowie-sång i olika sammanhang, så är Max insats mycket innerligare och produktionen mycket mer kreativ och detaljerad. Där Di Leva på äldre dar tyvärr landar i något slags Schlagerfestival-pop och Magnus ibland hamnar i formen "En-dag-på-jobbet" så brinner det till mer när Max tolkar låtarna.

Blackout hade jag sedan innan också. En smått enorm version på en av mina stora favoritlåtar med Mr B. Här sjunger Max mycket tydligare än David själv och i den relativt sparsamma instrumenteringen hör jag rader i texten jag egentligen aldrig själv uppmärksammat tidigare.

Stycken jag inte hört tidigare lägger sig fint tillsammans med de jag känner igen. Drive-in-Saturday börjar som en kroginspelning med Cornelis Wreesvijk från 60-talet men styrs upp i med skirt effektivt piano och blir som en helt ny låt även om alla ackord ligger rätt.

Quicksand är också helt otroligt fin. Baserad mest på piano med en struttig Bob Dylan-orgel på kanten, senare kommer en jazz-saxofon och säger hej också. Det är så mycket värme i det här så man blir rörd.

Vackrast dock på skivan fortfarande är den enkla men självklara versionen av Be My Wife. En akustisk gitarr i andan av José Gonzales endast ackompanjerad av brus och ekon biter fortfarande lika gott. I sin enkelhet kanske den bästa Bowie-cover som någonsin gjorts.

Årets skiva tar vid där den förra slutade. Den första innehöll då en låt från varje vanligt album som Bowie gjorde mellan 1967-1980 och den andra då på samma sätt fast då en låt från varje vanligt album mellan 1983-2016 (inklusive de två Tin Machine-plattorna)

På pappret ser det här såklart svagare ut. Bowies 70-tal är odiskutabelt den starkaste fasen i en karriär som världen någonsin skådat, räknat både på idag både levande eller döda artister och grupper. Efter 1980 är Bowies output mer splittrad och spräcklig. Här finns förstås mängder av guld men man får sålla en del för att hitta det. Skivorna är inte heller överlag så starka som förr. Någon skiva är till och med rent usel (Never Let Me Down) Detta till trots hittar Max en intressant samling låtar att tolka och som på förra skivan är de inte heller här alltid de mest självklara valen från respektive skiva som lyfts fram.

Jag får erkänna att låtar som Shopping for Girls (Från Tin Machines andra album) eller Lucy Can't Dance (från Black Tie, White Noise) inte sitter som en smäck i frontalminnet som låtarna från den första skivan gjorde. Det låter ändå väldigt bra. I Förhållande till den första skivan låter den nyare något nyktrare och mer ordningsamt producerad. Några riktigt feta spår hittar vi även här.

Absolute Beginners byggs om till en vacker vals. I ett arrangemang inte alls otänkbart att tänka sig att Bowie själv i samråd med sin hovpianist Mike Garson skulle kunna göra som en variant på det vanliga utförandet.

Thursday's Child plockas också ner i tempo och omringas av starkt pianospel och här körar Max snyggt mot sin egen solo-sång. I sådana här nedmonterade versioner hör man verkligen hur ohyggligt stark Bowie är som låtskrivare. Det så storslagna melodier. Man kan göra lite vad fan som helst med de men de överlever ändå.

I I'm Deranged hittar Max delvis tillbaka till sitt Cirkus-orkester-perspektiv från förr och pianohändernas ägare har bjudits på en klunk starkt igen. Det låter dock fruktansvärt bra när det rasslar runt bland tangenterna och en rak café-gitarr håller takten vid sidan av. Efter en stund utvecklas sällskap av bas i baktakt och röster ansluter i sången. Sen ansluter en saxofon på ett våldsamt Tom Waits-humör och en fantastisk tolkning är fullgjord.

Starkast på årets skiva är dock den allvarsamma versionen av Loving The Alien. Stycket som först presenterades på albumet Tonight 1984. Då i tidstypiska sönderproducerade kläder. (Jag erkänner dock villigt att jag håller min tolvtummare på singeln i gatefold från den tiden mycket nära hjärtat). Bowie tog själv tag i låten och gjorde ett mer passande arrangemang som han presenterade på sin sista turné 2003 och Max version bygger mer på den senare versionen. Det är storslaget hur som helst och här hör vi den mest imponerande sånginsatsen också.

Bägge skivorna är värda all uppmärksamhet de kan få. Det finns en detaljrikedom och lekfullhet som man sällan hör på skivor nu för tiden. Speciellt för det extreme Bowie-fanet finns här massor av påskägg i form av ljud och fraser som inte alltid hamnar där de fanns från början. Små textsjok kan dyka upp i fel låtar så att säga och små små detaljer tillförs här och där som bara den som lyssnat sönder sig på den här rymdmannen kan uppfatta och uppskatta. Och som jag gör det.


torsdag 15 november 2018

Madrugada lever och kommer till Sverige



Goda nyheter för vänner av det norska bandet Madrugada. Bandet som som så sorgligt avslutades efter att gitarristen Robert Burås avled i en heroinöverdos 2007 har väckts upp av de kvarlevande och turnerar i år och kommer till Sverige i mars!

18 mars på Pustervik och kvällen innan på Berns i Stockholm.

De kommer att spela mycket från sin första platta Industrial Silence från 1999 som alltså fyller 20 år nästa år men man kan ju alltid hoppas på lite andra alster också. Som extranummer kan man ana att vi får den här brottar-hiten från 2003, Majesty som jag vid upprepade tillfällen utnämnt till 2000-talets bästa låt så här långt.

Här i en tagning med sångaren Sivert Höyem från en soloshow inspelad vid Akropolis i Aten 2016.

Missa inte Norges egna variant på The Bad Seeds.
Biljetterna släpps imorrn,


fredag 9 november 2018

Sånger för November



Fuck You November
Playlist, november, 2018


Jag tog mig an idén att göra en playlist med låtar på temat November.
Låtar om månaden vi fnattar omkring i just nu såhär mellan höst och ingenting. Det visade sig vara lite knepigt i jämförelse med att göra en lista på den bild- och tonsköna månaden September, eller för att inte tala om julmusikshelvetet under nästa månad men just November har inte skapat sådär enorma mängder musik för att manifestera sig självt. Jag hade några favoriter. Hade några till på känn och tog resten på måfå. Det blev en lista på 30 låtar som spretar rätt vilt.

Motsträvigheten mot månaden November i sig märker man av ganska direkt i det första spåret, Tom Waits "November"

No shadow
No stars
No moon
No cars

November

It only believes
In a pile of dead leaves
And a moon
That's the color of bone

No prayers for November
To linger longer
Stick your spoon in the wall
We'll slaughter them all

November has tied me
To an old dead tree
Get word to April
To rescue me

November's cold chain
Made of wet boots and rain
And shiny black ravens
On chimney smoke lanes

November seems odd
You're my firing squad

November

With my hair slicked back
With carrion shellac
With the blood from a pheasant
And the bone from a hare

Tied to the branches
Of a roebuck stag
Left to wave in the timber
Like a buck shot flag

Go away you rainsnout
Go away blow your brains out

November