Nytt med Sofia Härdig och Elin Ruth

Sofia Härdig
The Norm of the Locked Room
Album, 2012 (Margit Music)

Elin Ruth
Queen of Queens & The Last Man Standing
Album, 2012 (Divers Avenue Music)

Sofia Härdig har stationerat sig i  Malmö. För att den staden "är så nära man kan komma Berlin i Sverige, både geografiskt och i stämning.."

Bara genom att läsa det citatet från en artikel i Metro från i våras kan man ana vad som väntar lyssnaren som just stoppat i skivan och tryckt på play. Det kommer med stor sannolikhet inte att låta melodifestival det här.

Nä, som Sofia berättar i ett med skivan  medföljande brev så skall det låta förfallet och trasigt, nedmonterat och uppbyggt igen och digitalt manipulerat och organiskt skevt om vart annat.

Och det gör det också. Sofia låter ljud och sång filtreras som genom ett kaffefilter gjort av smutsig stålull. Varje instrument, varje sångpålägg och varje blipp och blopp har färgats grått och filats ner i en trubbig mix som sträcker sig hela skivan igenom. Det är dystert, ängsligt och lite oroväckande. Ungefär som en vanlig sen oktoberförmiddag en dag när man genomlever en promenad genom femhundra nyanser av just grått, grått, grått.

Sofia sjunger i ångestfyllda slingor som läggs mot varandra. Dämpade skrik varvas med repetitivt mässande och joller. Jag försöker hitta Sofia i det här, men jag hör bara PJ Harvey. Jag hör den brittiska 90-tals-ikonen vända ut och in på olika passager av sin karriär och sina olika röstlägen. Jag hör taggig rot-blues och indie-hippie-toner, jag hör lekar med leksakspianon och murriga loopar. Vad jag inte hör är engelskans starka låtar dock. Melodimässigt är Sofias melodier ganska klena. men det är väldigt konsekvent utfört, det får man ge det.

Sofia Härdig med medmusikanter i farten på lokal

På The Norm of the Locked Room deltar även Johan Essing, känd från Bob Hund och Per Svensson, känd från projektet The Kingdom of Evol som jag även recenserade tidigare i år. Vad som är kvar efter deras insatser är lite svårt att avgöra eftersom det är så efterproducerat, men i fonden av ljud vid sidan av Sofias sång hör vi magsura gitarrer och uppstämda basar som lyfter materialet en bra bit. Hur man stämt basen i From a Distance skulle nog kräva en avhandling på egen hand dock. Något så skevt har jag inte hört på skiva på länge. Känslan av att lyssna på en bootleg med Joy Division från en kväll då det mesta gick överstyr kan ses som en jämförelse, men är ändå inte nog.

På ett spår släpps PJ Harvey som norm för sången och nu låter det som Patti Smith istället. I just The Norm hör vi klassisk beatnik-poesi fraseras som den gjordes i New York 1978. Det är ett gott avbrott på en annars ganska obehaglig och väldigt grå skiva.

Skivan släpps den 5 december.
Mer info om Sofia. HEMSIDAN | FACEBOOK


Elin Ruth (tidigare Elin Sigvardsson) har inte nöjt sig med att flytta till Malmö, hon lät flyttlasset gå hela vägen över Atlanten till New York där hon numera residerar. Det här är Elins femte fullängdsskiva och jag måste erkänna att jag inte helt hängt med helt i svängarna sedan hon slog igenom stort med sin Lars Winnerbäck-producerade debut 2003 men jag funderar inte mer på det och ger mig i kast med årets platta Queen of Queens & The Last Man Standing istället.

Elin är sedan tidigare mest känd för väldigt rak gitarr-och-sång-musik i singer/songwriter-traditionen och det är ju fortfarande hennes bas. Ledsen kvinna med gitarr, typ. Men redan ett par spår in på nya skivan skönjs nya landskap. Den amerikanska omgivningen gör sig påmind och inte då det moderna pulserande New York utan snarare hörs influenser från längre inifrån den nordamerikanska kontinenten i någon långsammare mer småskalig ort dessutom tidsmässigt arrangerat som för en handfull decennier sedan.

Elin Ruth leker med decennierna som flytt

När det inte låter lägereld i Klippiga Bergen besöker vi den klassiska diner'n  med transistorn på hyllan som skräller Patsy Cline på modest volym, ungefär. Av och till känns det som att sitta vid disken och dricka kaffe och äta pannkakor med lönnsirap för sedan förflyttas till någon bondgård där det stilla jammas på uteverandan i gungstolarna.

Elin sjunger självsäkert men ändå lågmält. Ibland krockar de gamla klassiska tongångarna med trubadurfasoner av mer modern art. I Kathi påminner hon om Lisa Loeb i uttrycket och gitarrknäppen. På andra spår är det hela vägen tillbaka till 50- och 60-talet igen. Vid sidan av Elin hör vi fina tillägg som en Woody Allen-films-liknande klarinett i Oh My, Do I Long for You! och på andra håll sprött piano och tassande banjo. Vi hör också försiktig körsång som sådan den gjordes för inspelningar i radio innan TV slagit igenom. Inspelningar som vi mest hör när vi ser på film paradoxalt nog nu för tiden.

Skivan avrundas med en ren uppvisning i country-blues-sång i ett stycke som helt skiljer sig från det övriga upplägget. I There will come a Day skapas mycket luft i kompet som endast består av lite akustiskt och elektriskt riffande och stämningsljud. Här visar Elin att hon kan ta i lite i sången också och fylla igen alla tomrum i ljudbilden. Den grejen hade jag gärna hört mer av.

Så inget man skrämmer grannarna med direkt, men helt okej för den som vill återförena sig med minnet av en roadtrip i mellanvästern som man aldrig varit på.

Skivan släpps den 14 november
Mer info om Elin. HEMSIDAN | FACEBOOK

Ulf Lundell Rent Förbannat

Ulf Lundell

Rent Förbannat

Album, 2012 (Rockhead/Capitol)

Ett dubbelalbum på tjugofyra låtar tar man inte in på kafferast direkt. Det kräver sin tid. Jag har under en veckas tid lyssnat på Ulf Lundells nya praktverk Rent Förbannat och och är nu redo att avlägga min röst.

Ikonen Lundells tjugosjunde album är väl värt den tid och kraft det tar att ta in det trots de tidevarv vi lever i då det mesta är lika flyktigt som ett reklaminslag på Spotify. Sin vana trogen levererar Lundell inte bara några låtar på en höft utan skapar i sedvanlig ordning ett dokument över vår era som den ter sig just nu. Han har ju alltid jobbat såhär, både på skiva och i bokform men då han förr om åren aktat sig för det rent politiska och snarare provocerat än hyllat vänsterrörelsen ställer han sig nu mitt i den och längst fram i främsta ledet. Han är dessutom förbannad.

Under 70-talet ställde sig Ulf en bit ifrån den då allmänrådande inställningen de flesta svenskspråkiga artister hade. Man hittade aldrig Ulf i några progressiva eller tydligt politiskt ställningstagande sammanhang. Ulf tittade mer vad som musikaliskt hände och hade hänt i USA och översatte det. Med stor framgång får man säga. Även om Ulf  kommersiellt sett nu för tiden är omsprungen av yngre och andra förmågor rister det ändå i musiklandet när han levererar en ny skiva, som ekon av forna tider när ett nytt steg av Ulf tydligt registrerades på geigermätare och kultursidor i dagspressen.

1993 kunde man ana en kursändring textmässigt i Lundells rock-prosa i och med sången Rött från skivan Måne över Haväng då ämnet var tillståndet i landet i stort snarare än tillståndet inne i Ulf. Ulf hittade ämne till sång utan vin, kvinnor eller Gud. 1996 togs än tydligare kurs med Folket bygger landet. En lite krokig resa senare är vi nu här, framme vid Rent Förbannat. En hel platta med samma fokus som de två nämnda tidigare låtarna. 

Ulf är heligt och rent förbannad

Allt jag ser omkring mej är rå girighet och vulgär kommersialism.
Människan hjälper människan för människans skull
så varför denna nakna egoism?

 Ur Gordon Gecko

Ulf är arg och uppgiven om vartannat. Råsopar mot statliga utförsäljningar, korrumperade tidningspampar och politiker varvas med utfall mot sociala medier och vad som visas på TV.  I ena stunden vill han leda oss i kamp för att i andra stunden ge upp och ifrågasätta om det är någon idé.

Jag kan inte andas här längre sjunger Ulf  kvävd av samhällsklimatet och tidens värderingar för att sedan prata mer klarspråk i stycken som Skiten Vinner eller 79%, den sistnämnda en uppgörelse med en politikers löneförhöjning som retat extra gallfeber på honom. Fenomenet överklassafari som började anordnas för något år sedan (Dagbussturer till Saltsjöbaden och liknande områden med inslag av konfrontationer med rikemansbarn som kastar ägg) avhandlas i Här kommer Pöbeln. Ulf delar ut verbala attacker mot en hel del. Även Socialdemokratin får en del kängor så även om skivan inte direkt är alliansen-vänlig så är det ingen rak pamflett för den nuvarande oppositionens räkning. Någon enstaka gång tas det paus från de stora frågorna och i titelspåret Rent Förbannat tar Ulf  upp besvikelsen med en bil han köpt som inte helt motsvarat hans förväntningar. Sången avslutas dock med en slägga mot riksdagsledamöter med förståelse för Pinochet, Thatcher och Ayn Rand.

Textmässigt är det mesta klockrent. Ord, åsikter och angrepp rinner som en frisk flod genom högtalare och med skivan medföljande texthäfte. Det som slår en är hur ensam Ulf är på den här banan nuförtiden. När tog du själv del av en skiva med texter som rent bokstavligt handlade om någonting? Ulfs generationskamrater och branschkollegor myser numera mest över en flaska vin eller minns hur det var förr. Man får gå till obskyr samtida punkmusik för att hitta ett liknande engagemang. Eller till brunhögerns rock förstås, men det är ju en helt annan historia, ett instrument i en politisk agenda på högerkanten. Ulf ingår mest bara i sig själv.

Musikaliskt är det inte lika glänsande tvärsöver även om skivan låter som den bästa Lundell har gjort på många år. Ur tjugofyra spår vaskar jag fram elva bra låtar och det är inte dåligt faktiskt. Bruce Springsteen-standard-upplägget som vi hörde på första singeln Är vi lyckliga nu? lyser med sin frånvaro på övriga spår på skivan. Gott så. Men Boogie-Woogie-rocken på De fyras gäng var inte ens rolig 1976. Desto bättre låter Arbete och Bostad. En mycket snyggt uppbyggd rocklåt som inleds tassande med akustisk gitarr och sedan får blomma ut på klassiskt manér med en patenterad Janne Bark på gitarrsolo i slutändan. Moln utan Minnen låter som många låtar Ulf gjort tidigare men det är en bra låt med härlig igenkänningsfaktor i hammondorgeln som dykt upp förr om åren och satt pricken över i. Reggae-fasonerna i 79% har skapat vis förvirring i kultursverige men faktum är att det inte alls låter så illa som man skulle kunna befara. Han lyckas mycket bättre än vad till exempel Stefan Sundström gjorde i Korinterbrevet för några år sedan. Det låter snarare ungefär som Dag Vag i sin glans dagar.

Vi får två covers i paketet också. Eldkvarns Fula Pojkar spelas av lite mest på skoj låter det som och Kurt Weills Sjörövar-Jennys sång låter ganska exakt som när Imperiet 1988 tolkade samme Weill, fast då låten Kanonsång. Lite apart och ur led med tiden på olika sätt.

Riktigt bra blir det i Gordon Gecko . Här hör vi en framåtrumlande skön låt med härligt driv i sin effektiva enkelhet. Efter den i låtordningen hittar vi den än mer monumentala FBL II. Den fristående fortsättningen på Folket bygger landet från 1996. Orkar du bara lyssna på en låt från den här skivan skall du lyssna på den här och du skall lyssna högt. Här faller allt på plats. Den åldrande Lundell får ordning på alla delar och snålar inte med saltet och svärtan. En stark historia i instrumentering, pratsång och melodi. Om några spår på skivan är lite jolmiga har man snart glömt det när man vräker på den här.

Sexti Miljarder på reklam varje år
Vad säger ni om det, min kära folkliga dam?
Lika mycket som skolan kostar för att göra små kuggar av barn
snart snärjda i kommersens garn

Ur FBL II