Tony Joe White (1943-2018)
Tony Joe White - Tony Joe White
Album, 1971
Nåddes i morse av nyheterna av att Tony Joe White lämnat planeten. Checkat ut. Letat upp andra träskmarker. Känner att det behöver skrivas några ord. Inte minst om en märklig karriär och livsresa och även ur perspektivet av en av de där STORA plattorna. En av de viktigaste för mig. Han må ha hunnit med att släppa tjugonio LP-skivor, varav jag ärligt talat bara hört en handfull av men jag har oftast fastnat mest just här med den här självbetitlade skivan från 1971.
För mig började det i ett väldigt sent 80-tal eller möjligen väldigt tidigt 90-tal. Vi satt en gäng i Antonios gamla lägenhet i Majorna, en gammal frisersalong, stolarna fanns kvar. Antonio hade ordnat ett mindre officiellt hyreskontrakt med toalett i svalen. Vi drack dåligt vitt vin som hette saker som Val-De-Loire och garvade åt skivsamlingen på plats. Anton skivor utgjordes av en skön blandning vax i spännvidden lokal punk till The Boppers. Just den här kvällen fiskade Anton upp den här plattan och placerade på skivtallriken och la på pick-upen. Jag tyckte det såg ut dom Elvis Presley på omslaget. Just Elvis får vi anledning att återkomma till i den här redogörelsen.
Jag vart "hooked" på en gång. Det kom ljud från skivan som jag aldrig hört innan. En massa hopblandade saker man hört tidigare men aldrig såhär ändå. Jag skulle senare lära mig att soundet definierades som träskrock eller träskblues och att princip ingen byggt regelverket så för dessa genrer som Tony. Efter någon vecka fick jag tag på mitt eget ex av LP'n. I gatefold, ett LP-fodral i styv papp möjligt att öppna för att ta del av mer bild på artisten. Vände man på det öppnade fodralet på högkant utgjordes hela ytan av en bild på Tony med ett barn i profil spejades mot horisonter utanför bild. Tony har fransjacka på sig och bär polisonger stora som ekorrar.
Tiderna kom och gick, jag gick från Manchestervågen genom Acid Jazz, Grunge, Synt-metall, Trip-hop och allt vad det kunde vara som dök upp bakom hörnen man passerade längs musikens allé men den här plattan kom alltid tillbaka. Nånstans. När allt sen blev Americana och urvattnad Indie stod skivan ändå pall och den biter fortfarande. Fungerade lika bra på CD som MP3 och nuförtiden även i det strömmande formatet.
Tony har som sagt gjort en hel del mer än den här skivan och i den här stunden av sorg kan det vara på sin plats att redogöra för det.
Historien börjar redan 1967 då Tony gick in i studio i Memphis, Tennessee och släppte sen sin första singel, Georgia Pines. Den följdes av några andra singlar som också floppade helt. I början av 1969 erhölls vissa framgångar i Frankrike med en annan singel, Soul Francisco som senare skulle komma att uppskattas av fler.
Framåt sommaren samma år vände plötsligt allt då singeln Polk Salad Annie flippade.
Låten klättrade upp på listorna ända till 8:e plats och Tonys karriär var igång på riktigt. Strax efter den populära singeln kom den första LP-skivan, Black and White. Man kunde ana vart det barkade. Dusty Springfield dök upp och lånade Willie and Laura Mae Jones till sin succé-skiva Dusty in Memphis. Sen dök Elvis upp. Han tog Polk Salad Annie och gjorde den mer eller mindre till en egen standard-låt. Han spelade den på i princip på varenda konsert långt in på 70-talet. De flesta tror nog än idag att låten var skriven till honom.
Tony hade 1-2 goda år med mer skivsuccéer och långa turnéer tillsammans med artister som Steppenwolf och Sly & The Family Stone i paket till exempel. De turnerade jorden runt och Tony besökte även Sverige flera gånger. Det finns fina Youtube-klipp för den som söker. Ett besök inspirerade till den klassiska låten Stockholm Blues där han beskriver en hård snöstorm såhär
I went all the way to Stockholm
Just to see what they were doing there
Yes I went all the way to Stockholm
To see what they were doing there
And if we hadn't flew out of that snowstorm
We'd be there to Janu-arr
Stockholm Blues, 1970
Här kan det vara på sin plats för den mindre vetande att förklara att Tony är uppvuxen i södra USA och har en mycket utpräglad dialekt från sin trakt. Tony växte upp i Oak Grove i Louisiana och han släppte aldrig sin starka dialekt. Han tog även med den i sin sång och i sina texter. Tony sjunger inte ordet "Thing" som de flesta andra amerikaner sjunger det. Han sjunger "Thaang" när han behöver detta ord i en text.
Efter de goda åren 1969-70 kom det svårare. Tonys tredje regelrätta platta Tony Joe White (som i den något förvirrade kronologin efterföljde skivan Tony Joe från året innan) gick inte alls lika bra som de innan. Jag vecklar ut texten mer om skivan här längre fram men kan kort här konstatera att hans grej inte funkade så gott längre. Då de tidigare skivorna fick listplaceringar högt upp börjande nu placeringarnas valörer bli tresiffriga på listorna.
Det blev inte bättre. Skivor fortsatte komma på olika och mindre skivbolag men de slutade helt att ta sig in på topp 200. Man kan tänka sig att i ett 70-tal i språng med Glamrock och Disco bakom krönet så blev Tony akterseglad av sin tid helt enkelt. Det är dock synd att så många missade goda plattor som The Train I'm on (1972) eller Homemade Ice Cream (1973).
Till slut gav Tony upp helt. Mellan 1976 och 1980 kom det inte ut några skivor alls. Ryktet lär säga att han gav upp musicerandet helt ett tag och gick in i byggbranschen. En del royalties borde dock ha gått hans väg då Elvis lånade fler låtar och spelade in och framförde de live fram till hans död 1977.
Början på 80-talet såg trots allt några skivor och en comeback-turné 1981 som gick hyfsat men i övrigt var det rätt kört för den här karriären. Tony hade dock gjort sig en del bra vänner som skulle komma att stötta honom på ett fint sätt. Mark Knopfler och Eric Clapton som var fans drog i lite trådar och såg till att Tony kom in processen med att skriva låtar åt en ny skiva med Tina Turner.
När skivan släpptes var en låt skriven av Tony med på det slutgiltiga resultatet. Brak-hiten Steamy Windows. Plattan låg etta på listorna i England, Tyskland och Sverige och sålde i sex miljoner exemplar totalt. Tony var uppe i ringen igen.
Efter Tina Turner-skivan så lossnade det även för Tonys egna grejer. Även om arena-storleken aldrig kom till Tony så kunde han leva gott och spela in fler skivor och turnéra världen runt igen,
Bland hans senare skivor lyfter jag gärna fram Deep Cuts (2008) där Tony samarbetar med sin vid den här tiden nu vuxne son Jody White. Sonen hade inte alls gått i några träskrocksspår utan var mer inne på hiphop och feta beats. På något märkligt sätt får de det lite udda projektet att fungera. Till sonens beats och hyss lägger Tony några av sina mest grova och murriga riff någonsin faktiskt. En skiva värd att kolla på också.
Men tillbaka till 1971 då och den där andra skivan.
Innan Tony Joe White hade det kommit tre skivor som mejslat ut Tonys ljudbild. Inspirerad både av den klassiska sydstatsbluesen och den samtida hårdare popen kryssades det fint mellan alla idéer men det är på den här plattan som allt faller på plats i mitt tycke.
Vi tar det från början.
Plattan inleds med They Caught the Devil and Put Him in Jail in Eudora, Arkansas och som titeln ger är det en rejäl historia som nästlas upp. Djävulen själv har blivit infångad och avtjänar tid i häktet.
Tonys patenterade gitarrfigur presenterar sig. Snubblandes fram mellan riff och varmt plock. Det snålas inte med Wah-wah-pedalen heller. Inramat av stötigt soul-blås, ett lätt inavlat munspel och i bakgrunden rasslar en hammondorgel omkring. Trummorna ångar på stabilt som en ångkryssare på Mississippi. Följsam bas. När texten tar sig till raderna om när den uppretade djävulen drar sin svans mot stålrören i cellväggen så accentuerar Tony detta på gitarr så man helt förstås hur det slår gnistor inne i cellen rent bokstavligt. Ja, det är läge att säga att det är så in i helvete bra. Det är i högsta grad lämpligt. Jag skall inte avslöja helt hur det går men det förstår väl de flesta att det oftast är Satan som skrattar bäst sist.
Efter den furiösa inledningen tar Tony lite otippat ner tempot och även temperaturen i den magnifika pop-bluesen The Change. Här får hammondorgeln sällskap av ett nedrökt elpiano och plötsligt luktar det The Doors så det står härliga till. Vänner av skivan L.A. Woman borde gå bananas på det här. Texten avhandlar hobos som värmer sig vid en lägereld. Genom texterna så är låtarna som små dramatiska verk. Det är mycket storytelling som det kan vara i blues och inte så mycket prosa som det annars är i rock.
Tempot går sedan upp igen i My kind of Woman. Gitarren glöder. Huvudriffet ligger precis lagom emellan Jimi Hendrix och Sly Stone. Tony hamnar sällan i några enormt långa gitarrsolon men outrot bjuder på sällsamt fina uppvisningar i gitarr-teknik här. Textmässigt inte lika tung som mycket annat på skivan utan vi får en kärnfull beskrivning om hur Tony väljer sin kvinna helt enkelt.
Finstämt och med akustisk gitarr blir det i nästkommande spår The Daddy där Tony besjunger sin far och pappor i allmänhet. Det är en rörande text om en far som inte förstår men vill vara en del av sammanhanget. Texten tar oss till passager om oförståelse för långt hår på en pojk där Tony replikerar att det värmer öronen på vintern.
Riffglädjen återkommer i Black Panther Swamps där Jimi Hendrix-grejen blir ännu tydligare. Det svänger grymt. Här låter det inte bara träsk, texten avhandlar helt om hur det är där ute i den speciella vegetationen. Speciellt om man just rymt från lagens långa arm. Inte bara alligatorer och ormar att bry sig om alltså, Sheriffer med hundar som jagar en också.
Vissa av texterna är inte så förtvivlat långa om än att de alltid är väldigt beskrivande. Five Summers For Jimmy med utgångspunkt i det amerikanska inbördeskriget är dock något längre och skulle kunna gå att bygga en film på om man vill det. Efter ett tag slutar Tony sjunga och reciterar texten istället och orden trycks in i bröstet på lyssnaren. Det är mäktigt. Gitarrerna är akustiska igen och ett vanligt piano kapslar stiligt in verket. Ett tonspråk liknande Van Morrisons noteras.
Tillbaka till träsket igen. A Night in the Life of a Swamp Fox handlar dock om ett mer mentalt träsk. Om tillvaron på turné med giriga managers och jobbiga journalister som skall ha sin del av kakan. Här tar Tony rent av in en del av riffet till Hendrix Purple Haze i sin melodi om än väldigt subtilt. Han återvänder även till några rader från sin egna Polk Salad Annie. Det är löjligt tajt.
När man pratar om Träskrock så tänker nog de flesta på Creedence Clearwater Revival, bandet som var så mycket större än Tony Joe White och som även om de kom från Kalifornien satsade på sydstatsljudet. Det finns referenser som faller över bägge lägren och just i Traveling Bone låter det som mest likt. Men Tony har ett mer genuint tilltal och soul-blåset är extra snyggt här. Låten i sig avhandlar Tonys tid som lastbilschaufför innan musikkarriären tog fart och om det där att alltid vilja vara på väg.
Inget ont om Peter Lemarc men nästföljande stycket I Just Walked Away är för att göra en jämförelse den där låten som Lemarc försökt skriva i hela sitt liv och ännu inte lyckats med. Det är en otrolig ballad. Det är extra av allt och stråkar också. Låten har dessutom det udda formatet att börja mjukt och sluta vasst suggestivt när sådana här låtar oftast är uppbyggda tvärtom.
En cover får vi på skivan också. Så här dags är det dags att tolka Bob Dylan. Copper Kettle (The Pale Moonlight) får sig en omgång. Stycket avhandlar hur hembrännarna har det. De som håller till ute i skogen en bit från den övriga civilisationen och på lämpligt avstånd från myndigheter. Känslan är som att höra en gäng serierutor med Tjalle Tvärvigg i musikalisk form.
Sist får vi en stänkare till. Voodoo Village. Den här svänger så fett att jag med gott resultat nyttjade den som material till dansgolv under min splittrade tid som DJ på mindre nogräknade ställen runt Järntorget i Göteborg en gång i tiden. Snarare mer hård Soul än Blues eller Rock men en värdig avslutning på en av de Stora skivorna i populärhistorien som sådan. Tack för den, Tony Joe White.
