Nick Cave på Cirkus 2019

Nick Cave
Konsert, Cirkus, Stockholm, 31 maj 2019 
"Conversations with Nick Cave"

Han är generös med besöken på våra breddgrader Nick Cave. Det här är tredje gången på relativt kort tid som han besöker vårt land. Globen i oktober 2017, i Dalhalla i juni 2018 och nu i maj på ärevördiga Cirkus i Stockholm. Man har inget val, man måste se allt man kan.

Jag var inne på det redan efter globen-konserten att det här är en artist i sitt livs starkaste form och då har vi ändå ett antal decennier av god form och kvalité tillryggalagda bakom oss i Nicks sällskap.

Den här kvällen är dock lite annorlunda upplagd än de två tidigare konserterna. Nick har lämnat sitt kompband The Bad Seeds och kör en världsturné solo på egen hand. Det är Nick och en flygel och två mikrofoner.

Konceptet är en utveckling av Nicks projekt The Red Hand Files. En möjlighet för intresserade att kommunicera direkt med Nick själv i frågeform. Folk skriver in frågor till Nick som han sedan svarar på och sedan skickar ut svaren i en klassisk e-post-lista. Man kan även se frågor och svar på websidan enligt länken ovan. Folk har frågat om vad Nicks låtar och om många helt andra saker. Om Gud och Djävulen, Elvis och det mesta i runt livet och döden. Tunga diskussioner i utgångspunkt från det sorgliga dödsfallet med Nicks son för några år sedan till saker av mer lättsam karaktär.

Kvällen fungerar som så att Nick spelar några låtar och sedan får folk ur publiken ställa sina frågor. Arenan är utrustad med ett antal funktionärer med glowsticks och så får den som ställer frågan ställa sig upp och prata samtidigt markerad med ett rött sken bredvid sig.

Nick ber snällt om att vi inte skall fotografera de som ställer frågor så jag tar det lite lugnare med fotandet och filmandet än normalt men jag tar lite bilder på Nick själv även om förutsättningarna för det inte är så optimala en bit upp på läktaren på den annars härliga arenan Cirkus i Stockholm. Ett ställe som byggt för en artist som Cave.

Det blir lite av ett lotteri med frågorna. I och med att det inte är scriptat eller regisserat alls blir allt på uppstuds och en del frågor blir mer av spontana utrop av beundran. Förvånansvärt många frågor är liknande varandra från skapande människor som har funderingar kring processer och arbetssätt. Sorg efter avlidna familjemedlemmar bearbetas och förhållandet droger och kreativitet avhandlas. Nick verkar uppriktigt intresserad av alla som frågor och ställer mycket motfrågor vilket faktiskt gör det till diskussioner ibland och inte bara frågor och svar.  Folk i publiken visar sig komma från hela världen och runt om från vårt land. Belgare, fransmän, engelsmän och förvånansvärt många australiensare har hittat hit. Någon från rötter från Brasilien och även svenskar förstås. En snubbe från Boden berättar om sin uppväxt som Goth-raggare som åker runt i en bil och äter godis som fredagsnöje får Nick att utbrista att han tycker att han trodde att han ibland uppfattas som deprimerande men att det här är värre. Så där håller det på. Allvar blandat med varma skratt. Det är riktigt roligt mellan varven. Roligast kanske när en svensk ställer frågan om Nicks fru Susie Bick fortfarande möblerar om rummen hemma hela tiden fortfarande (Nick skrev låten The Sorrowful Wife om detta) och Nick frågar om frågeställaren har samma problem, och det har han. Nick berättar då att frugan inte bara möblerar om, hon har nu även börjat bygga om rummens funktion så när Nick somnar i ett sovrum kan han vakna upp i ett TV-rum. Mediterar du? frågar Nick svensken. Det hjälper, säger han vidare och river ner skratt från publiken. Sen spelar han låten i en grym version.

Låtarna är dock den stora behållningen. Enbart Nick med en flygel kan låta lite torrt men så han kramar musten ur sina låtar. Många stycken byggs om helt och får helt andra former än i den normala bandformen. Det är inte bara att han spelar av dem, de får nya kläder och skepnader. De drar iväg åt helt andra håll ibland. West country girl låter nu som något av  Bertolt Brecht. Helt ombyggd. Higgs Boson Blues som är ett sånt rock-monster till låt annars är det här också men helt annorlunda. Fantastisk version. Papa won’t leave you, Henry går knappt alls att känna igen i melodin men orden avslöjar den här festivalspelningsrökaren och det låter underbart. The Ship Song som oftast går rakt in i benen på åhöraren gör den än mer här i det avskalade formatet.

På fråga om inspiration från andra musiker och poeter kommer vi in på Leonard Cohen som Nick pratar varmt om och fortfarande saknar mycket. Sedan spelar han en brutal version på Cohens Avalanche, en låt som Nick gjorde en tolkning redan på skivan From Her to Eternity 1984.

Vi får en cover till. Lite otippat en T. Rex-låt från tidigt 70-tal, Cosmic Dancer. En låt som även David Bowie & Morrisey tolkade i duett på en turné de gjorde tillsammans 1995 som dock fick ett snöpligt slut då de blev osams efter den första spelningen.  Låten känns nog bekant för många svenskar också då Håkan Hellström "lånade" de första orden och tog med de på sin Jag var bara inte gjord för dessa dar. "I was dancing when I Was Twelve /Jag dansade när jag var tolv.."

Konserten och pratstunden knyts ihop fint med en stark tagning på People ain't no Good.  Det har gått tre timmar - känns som en kvart. Värmen från spelningen och rent fysiskt i lokalen sitter i under hela promenaden vi tar tillsammans över Djurgården i småråa försommarkvällen vidare in mot centrala Stockholm. Det sitter i långt längre.

Det var som sagt inte helt optimalt att fota och filma men några sekvenser får man ju fånga i allafall.
Nedan några snuttar från Papa Won't Leave you, Henry och Cosmic Dancer. Man hör lite iallafall hur det lät.

Masthuggsgunget 2019

Masthuggsgunget 2019

OCEAN
Hannah Tolf
MANX
Simon Alexander
FunkMachines ft. M-Rocks World
Simon Ljungman

Minifestival uppe på Masthuggsberget, Göteborg, 25 maj 2019


Det är ett lotteri att gå på en minifestival på ett berg i Göteborg i slutet av maj månad. Lika väl som det kan vara vindstilla och högsommar kan det lätt vara en mer Murmansk stämning och då är man extra utsatt just uppe på ett berg. Det här hindrar inte gruppen bakom fenomenet Masthuggsgunget att år efter år arrangera den här trevliga tillställningen.

Årets upplaga är kanske inte riktigt i Murmansk-klass men en väl en bit upp på Kola-halvön får man säga. Det blåser något väldigt och hotfulla gråtunga moln virvlar förbi dramatiskt ovanför festplatsen.

Vi klarar oss dock från regnet och med en kortare paus under kvällen med tillflykt till en närliggande bar med centralvärme och Irish Coffee så klarar vi av hela kvällen. Eller ja, några akter har redan hunnit spela när vi dyker upp lagom till att OCEAN drar igång.

Det är väldigt humant upplagt. Man tar med sig det man vill hälla i sig. Det finns mat att ta till från tre olika food-trucks som parkerat sig lite här och där. Det är inget inträde men man kan vara med på en insamling till ett gott syfte om man vill. Årets utvalda välgörenhet går till Rosenlundsgruppen och till prostituerade kvinnor i utsatt läge och liv. Moderna unga människor använder sånt där swish-swosh men jag föredrar att lägga en sedel i en tunna framme vid scenen i stället.

Först ut som vi ser det är bandet OCEAN som jag aldrig hört tidigare. De spelar en sorts bekymrad folk-psykedelia inte jättelångt från så som Stockholmarna i The Amazing får till det ibland. Trots blåsten har ljudteknikerna fått till ett fantastiskt gott ut-ljud. Riktigt imponerande. Var man än sitter på klippor och bänkar och gräsplättar hör man högt, bra och tydligt från scenen. Bandet är också bra det är bara sångerskan som inte riktigt hittar in i rätt ton under kvällen. Lite otur med dagsformen kanske bara, det kommer nog att ordna upp sig med tiden.

Det hade nog varit proppfullt här vid helt god väderlek men det är en bra mängd människor som dykt upp. En viss rotation i publiken blir det dock för de för optimistiskt lättklädda.

Sen dyker Hannah Tolf upp. Även hon helt obekant för mig sedan innan. Hon har med sig en mindre ensemble som kompar upp med keyboards, trummor och bas. Hannah sjunger och har även en del för sig med en liten maskin framför sig. Det skall även bankas på små klockor och annat. Hannah har ingen dålig dag med rösten utan hittar rätt på en gång. Svårdefinierad men spännande musik får man säga. Ibland bitvis i faggorna av det som Anna Von Hausswolff håller på med för att ge en någosånär liknelse.

Nästa programpunkt är MANX som jag faktiskt lyckats lyssna på innan konsertkvällen. Om det är ett band eller projekt runt sångerskan Maria Nyström är lite oklart men i mitten står hon iallafall och tar ton och även hon har en liten maskin framför sig som det tas olika grepp på av och till. Kompet här består av en digital trummis, mer keyboards och en elbas. Polarn Leif undrar vid det här laget var de sex-strängade gynnarna tagit vägen men de kommer fram hos andra akter sedan. Musikaliskt låter det modernt och fett och ganska märkligt. Tankarna går till Björk på äventyr och något nytt amerikanskt som jag inte har någon koll på alls.

De kör korta effektiva set artisterna så man hinner aldrig tröttna innan något nytt visar sig på scenen. Det är överhuvudtaget en skön stämning uppe på berget med den goda utsikten åt alla håll. Mot väster och havet bakom scenen, Hisingen åt ett håll, den imponerande Masthuggskyrkan åt ett annat och resten av staden strax bakom oss. Det är så synd att det bara hade behövts ett par grader till för att bli totalt bra.

Som bilden ovan visar så har vi alla fall en god motvind så att vi slipper få lugg i ögonen.

Vi ser en kortare stund på Simon Alexander som låter som en fullgod singer-songwriter men här blir vi tvungna att ta ett break på närliggande baren Bamba för värmande dryck och inomhusklimat en stund.

Vi hinner lagom tillbaka till att Emrik drar igång sin Funk-show. Här ser vi honom först skrämma upp publiken genom att vandra ut i den och hälsa alla välkomna. Emrik har man ju följt sedan gamla klassiska StoneFunkers på 80-talet och vidare in den första vilda halvan av 90-talet. Jag minns tydligt en kväll på en svartklubb nere vid Amerikahuset då Emrik gjorde entré genom att välta bordet jag satt vid - på mig. Så kunde det gå till då. Jag minns också en massa rätt hysteriska spelningar på en rad ställen.  Det skall erkännas att jag inte var helt såld på den funken som presenterades då. Den var lite för digital för min smak och kunde ibland komma nära den förhatliga eurodiscon som hade stort omfång på den tiden. Det här vi hör ikväll är dock något helt annat. Det är biologisk tung roots-funk, eller ja, nåt sånt. Det här låter mycket roligare iallafall än hur det lät på skiva förr.

Den nu bistra kvällstemperaturen bekommer varken Emrik eller band utan det ångas på rejält. Emrik kommenterar att så länge han håller sig i rörelse så funkar det.  Så han yr runt. Hinner med gamla dängor från förr och ett fint litet brandtal mot SD och fascister i allmänhet inför EU-valet som äger rum dagen efter. Ett kompakt men bra svängigt set. Riktigt schysst band.

Kul också att trots kylan så uppstår ett dansgolv på gräsplätten närmast scenen och vild midsommarliknade dans tar sin fart ganska med en gång.

Sista akt blir Simon Ljungman. Simon är mest känd för att spela yxa närmast Håkan Hellström på scen och mitt i bilden i bandet i På Spåret på SVT.  Han har nöjt sig med att ta med sig en trummis. Simons egna låtar är dock lite för klena för att ta sig fram på egen hand även om sång och gitarr- och trumspel är kompetent. Den varma krogen lockar med sin värme och sina frestelser igen så vi ser några låtar och tar oss neråt mot Andra Långgatan efter det men vilken fin kväll ändå. Sånt gott initiativ av kompisgruppen som flyttade ut en återkommande fest de hade i ett vardagsrum när den blev för stor som nu förnöjer hundratals glada en sådan här kväll.

Jag filmade en kort sväng när Hannah Tolf körde sitt klara set. Filmen dubbas av mina vänner Jyrki och Leif som har en diskussion i bakgrunden om något helt annat men en viss bild hur Hannah låter får man också.

Pugh Rogefeldt i Göteborg 2019

Pugh Rogefeldt med band
Konsert, Musikens Hus, Göteborg, 3 maj 2019

Vi skulle ju sett Pugh redan förra året då han tyvärr tvingades avbryta av sjukdomsskäl men nu i helgen togs nya tag och det blir en riktigt fin revansch för förra årets inställda arrangemang.

Den 72-årige Västerås-sonen firar 50 år som artist i år. Man skulle kunna tänka sig att entusiasmen hos artisten själv skulle ha mojnat lite vid det här laget men det här en Pugh i en fantastiskt fin form och vi får en riktigt härlig kväll.

Musikens hus är utsålt och den något ålderstigna publiken har helt klart försett sig med förfriskningar i den lätt tillgängliga baren inne i konsertsalen. Det är ett härligt sus och dus innan det ens börjat.

Och som det börjar. Pugh med band äntrar scenen och drar på med Grävmaskinen som första stycke i en suggestiv och tät version. Låten som är en kärleksförklaring till grävskopan Marion med alla sina kluriga textrader. Publiken är med på noterna direkt.

Grävmaskin, skakar av ljud, luktar av olja 

Grävmaskin, skakar av ljud, luktar av olja

Marion, väntar på mej, väntar på dagen

Marion, väntar på mej, väntar på dagen

Pugh har med sig ett rejält band. Han har ju spelat mycket i trio-form de senaste åren men nu har bandet växt ut till en kvartett med Pugh inräknad. Bakom trummorna hittar vi Mikael Lyander. På vild ståbas ibland spelad på tvären har vi Hasse Tholin och de två gitarristerna utgörs av Kasper Kvist och Pughs bror Ingemar "Iro" Rogefeldt. Det här ger Pugh möjligheter att inte behöva spela gitarr hela tiden som han måste göra i trio-formen då det bara är han som trakterar gura i det läget. Så han kan helt fokusera på sången i flera låtar. Lite ovant ser det ut för honom gitarrlös med armarna i turistläge längs med kroppen när han inte viftar, pekar eller leker örn mellan varven. Sången är dock sensationellt stark och inga hyss han hittat på tidigare i karriären sångmässigt är omöjliga att återskapa för Pugh.

Vi får i princip bara gamla klassiska hits. När Pugh pratar om att de skall lira en relativt "ny" låt så kan vi hamna på 80-talet typ. Lite nyare stycken hittar in i setet också från albumen Maraton (1999) och Vinn Hjärta Vinn (2008) men mest är det från perioden 1969-75 och publiken sjunger oftast med starkt i textraderna i Sången om Bo, Här kommer Natten eller Bolla och Rulla för att nämna några av Pughs många fina hits. 

Jag måste också ge en eloge för det precis lagom återhållna men informativa mellansnacket som Pugh står för. Det blir aldrig långdraget även om vi får en lång historia berättad för oss om en speciell turné Pugh gjorde med Bernt Staf i Norrlands inland i början på 70-talet till exempel. Vi får också en hel del fjäsk för att det är så trevligt att spela i Göteborg och att publiken är så bra här. Det här säger han naturligtvis överallt men både Pugh och hans bandkamrater verkar uppriktigt glada över publikresponsen. När nån låt spelats klart reflekterar Pugh över att det lät såpass bra från deras kant att det borde spelats in. 

Efter halva setet får vi en väl tilltagen paus och hinner justera vätskebalansen och gå ut och känna på den nu lite råare luften på Djurgårdsgatan utanför innan det är lagom dags att ta del av fortsättningen av konserten som fortsätter i samma goda anda. Vi får en fin tagning på Vår Kommunale Man som Pugh spelat in två gånger i karriären och som 90-talsvarianten fick stöd av ingen mindre än Thåström på sång. Låten skrevs från början av Woody Guthrie som då kallade den Vigilante Man. Låten har även tidigare tolkats fint av bandet Nazareth. 

I finalen får vi en episk tagning på Små Lätta Moln som framförallt damerna i publiken går bananas på och sedan följs det av en urtät Hog Farm som får alla farbröder att skrika i ren hänförelse. Just på den här känns det extra ovant att inte se Pugh gå loss på en gitarr men broder Rogefeldt och kollegan Kvist tillhandahåller all gitarr som krävs för ett lyckat resultat på den här dängan. Inledningen i låten är som att höra ett Rolling Stones-riff på högerkanten strax slå följe med ett AC/DC-riff på andra kanten. Underbart. 

Jag gjorde ett par filmande insatser som redovisas nedan men lånar även min polare Johnnys klipp på just Hog Farm.

En helkväll på Skansen Kronan - Dan Viktor, Philip Fritz och Orkan

Dan Viktor
Philip Fritz & Republiken
Orkan
Konsert, Skansen Kronan, Göteborg, 26 april 2019

Vi fick konsert i triss i historisk miljö av den rätta stenen i helgen som gick.

På minst sagt anrika anläggningen Skansen Kronan i centrala Göteborg närmare bestämt. Fortifikationen som började anläggas redan på det glada 1680-talet och som stod klar 1700 jämt.

Bara att titta på själva fästningen är en begivenhet i sig men den här fredagen med en välsorterad bar med alert personal och tre band på scen är det en än mer av en fullträff.

Skansen löste sin uppgift på sin tid i att hålla dansken borta som var ett stort problem då. Nu tar man sig upp för samma trånga trappor som knektar och artillerister en gång gång gjorde men nu i lugnare syften. Skansen är publik för såna här sköna arrangemang som i kväll

Först ut på scen är unga bandet Orkan som är en helt ny bekantskap för mig. Sin ungdom till trots har de fastnat helt i musikscenen från det tidiga 70-talet med allt vad det innebär av ljudbild och politisk grundsyn.

En samling damer på gitarr, saxofon, bas och trummor och en herre på gitarr som enligt uppgifter flytt glesbygden i Borås för att söka lyckan i Metropolen Göteborg. Det har gått så bra att turnerar friskt av och till runt om i landet och i central-Europa.

Det har skapats en fin scen inklämda mellan autentiska kanoner som glömts kvar från tiden man sköt prick på danskar med dem. Orkan pendlar fint mellan gamla influenser. Inget en dag yngre än 1973.

Efter den milt sagt proggiga stunden med Orkan inklusive text med tidstypiska rädslor för polisen presenterad är det dags för nästa akt. Det är Philip Fritz, ikväll förstärkt med kompbandet Republiken.

Jag har som sagt bara sett Philip i trubadurformen innan med honom själv och en akustisk gitarr. Den här kvällen får han spela ut registret mot mer regelrätt rock även om en och annan ballad släpps fram också.

Det låter mycket bra och som vanligt landar intrycken halvvägs mellan en väldigt ung Thåström och en pigg Håkan Hellström. I några av de mer elektriska stycken noteras också ett tonspråk inte eoner ifrån hur en Winnerbäck lät live för 10-15 år sedan men han har ändå sin egna grej. Lika Göteborgsk som Albert & Herbert fast han inte är härifrån från början (men det var ju faktiskt inte "Albert" heller om man skall vara noga)

Philip sjunger som vanligt om kranar, hamninlopp och olycklig kärlek. Det låter gott med ett bra bett i setet.

Det blir väldigt varmt i lokalen denna ovanligt somriga april-kväll så det är bra att man i den runda lokalen aldrig befinner sig långt från den trevliga baren.

Sedan är det dags för Dan Viktor. Kvällens mest meriterade artist. Orkan och Philip har släppt varsin LP på vinyl och allt med Dan har hunnit med en hel bunt sedan debuten 1999.  Han har även tolkat Johan Johansson och producerat skiva med Ewert Ljusberg för att nämna annat. Han är också involverad i den klassiska skivstudion Nacksving i Göteborg där mycket av allt det vi hör ikväll har fått spelas in på skiva tidigare.

Dan som numera huserar i Hälsingland har för kvällen tagit med sig två musikanter därifrån. Det är två lurviga äldre herrar varav den ena pendlar mellan bas, gnugg på gitarr i knät och ko-klocka. Den andra har parkerat sig bakom ett trumset extrautrustat med allehanda rör och andra tingestar som det ibland skapas extra teatraliska ljud på.

Det låter inte så vis-aktigt som man skulle kunna tro. Temat för den nya skivan är musiksättningar av Nils Ferlin-poesi. Det blir riktigt demoniskt mellan varven.

Dan spelar akustik gitarr inkopplad i en hel del eko-pedaler så det låter väldigt speciellt. I en låt hörs plötsligt en keyboard-slinga som jag får svårt att förstå var den kommer från först men det visar sig att de involverat ljudteknikern att agera fjärde musikant som lirar mini-synth med en hand samtidigt som han rattar ljudbord med den andra. Något jag aldrig sett på en konsert innan får jag säga.

Förutom Studion Nacksving och några kulturföreningar så är en stor anledning till att sådana här kulturella arrangemang kommer till skott den här damen, Cathiz Sandström Ulinder. En riktig filantrop på det lokalmusikaliska planet. Ständigt med nya roliga projekt på gång. Stort tack till dig Cathiz för allt du hittar på för att stödja det vacklande kulturlivet i staden!

Det är en härlig och svettig kväll uppe på Skansen Kronan och mellan banden går vi ut och tittar på Haga och Linnéstaden som glittrar nedanför kullen. När vi lite för jovialiskt tar med oss ölen ut i rena farten blir vi injagade av artiga och trevliga bartenders som rycker in som ordningsvakter. Så var det säkert runt år 1700 också. "Man får inte ta med sig öl ut från borgen..."

Mer av det här igen. Snart. Hemskt gärna.

Påsken 2019 i backspegeln

Påsken sedd lite från framtiden några dagar senare.
(Jag har vart trött och sen började blogger i sig att mucka med mig och ville inte lägga upp bilder som det var tänkt)

Nytt försök då.

Inleder Långfredagen med en promenad mot den kommunala skogarna

Kollar till älgarna i deras egna Guantanamo

De verkar lite chill ändå

De grupperar sig komiskt iallafall

Maten är söt i smaken i skogen

Senare mot kvällen blir det utflykt i övärlden

Jag lämnar fastlandet och civil kultur som opera bakom mig

Lämnar även det organiserade småbåtslivet vid land

Snart är verkligheten bara en siluett

Så här ser det ut på ön Hisingen

Helt Freaky!

Jag umgås med urinnevånare och spelar brädspel från 80-talet

Påskaftonen inleds med samkväm med såna här

Och sen hänger jag vidare med såna här

Vi har hamnat på Crippas ölcafé 

Och ser PA Ericsons rock-cabaret. Bra grejer. Glad Påsk.