Skivhögen Vårterminen 2012

bob hund 
Låter som Miljarder
Album, 2012 (släpptes i februari 2012)

The Hives
Lex Hives
Album, 2012 (släpptes i juni 2012)

Iggy Pop
Après
Album, 2012 (släpptes i maj 2012)

Neil Young
Americana
Album, 2012 (Släpptes i juni 2012)

Första dagen på semestern. Läge att beta av några skivor som blivit liggande. Inga nyheter alltså, men skivor som jag lyssnat av en hel del under våren och försommaren som är värda några ord.

Idel etablerade artister och band, två svenska, en amerikansk och en kanadensare

bob hund  här helt centrerade i kvadrat

 bob hund fick ur sig sin åttonde LP i ordningen tidigt i år och i det monumentala bruset missade jag helt den releasen när den ägde rum. bob hund har helt klart accelererat i tempo i albumutgivning och har nu sedan 2009 hamnat i en form som band i allmänhet hade när de släppte plattor på 70- och 80-talet. Inget fel i det så länge man kan presentera relevant material varje år. Eller att man hittar på nya infallsvinklar och uttryck från gång till gång. På Låter som Miljarder lyckas bob hund på en av de punkterna.

Produktionen och utförandet på det senaste albumet är det mest lättillgängliga och populärmusikaliska som bandet någonsin visat upp. Stora kliv har tagits från den lite snåriga indie som bandet tidigare konsekvent spelat. Nu hör vi straight pop och hamnar ibland rent av i utkanterna av disco. Undantag mot dessa ljudbilder noteras men det bestående intrycket är ändå att det låter mer radioslipat över lag än vad det brukar göra.

Inledande titelspåret och efterföljande fantastiskt betitlade Harduingetmankandansatill? svänger hårt och lätt på samma gång. På det andra spåret bränns egentligen allt krut av på en gång. Det är en fantastisk disco-dänga, en topp som aldrig nås igen på skivan. Texten appellerar gott till alla som i professionell eller amatörmässig form vänt plattor på lokal eller privat fest och frustrerat försökt göra alla församlade danssugna nöjda med underhållningen.

Sedan går det lite på auto-pilot tycker jag även om texterna håller den höga höjd som man är van vid. Det regnar och brinner låter spännande på pappret men är en ganska otäck historia som för tankarna till ett melodifestival-bidrag från 1989 eller så. Stanna Klocka Stanna vinner tillbaka förtroendet men låter som många andra låtar från tidigare i karriären. Nä riktigt roligt som vi hade på spår två har vi inte igen förrän i de sista skälvande spåren på albumet. Såå Nära, ett stycke uppbyggt som en  David Bowie anno 1980 med stänk av U2 och lite 80-tals-Di Leva låter härlig och i sista stycket Maskerade hittar vi stuff värt att återkomma till många gånger längre fram i tiden. Låten som programförklarar bandets  (och kanske framförallt sångaren Tomas Öbergs) behov av att maskera sig på scen och detta till toner helt elektroniskt processade. Även sång har tilldelats en väsentlig del elektronisk manipulering och resultatet är magiskt. Här hittar bob hund tillbaka till melankolin som är en viktig del i uttrycket.

The Hives har klätt upp sig och rockar runt om klockan och tillbaka igen

 The Hives är ett frustrerande band tycker jag. Samtidigt som bandet äger den mest kraftfulla scenutstrålning ett svenskt band haft till sitt förfogande på decennier har oftast låtmaterialet inte alls varit i nivå med övriga egenskaper. Synd på ett sånt showband som detta verkligen är. Hives rockar på som aldrig förr redan från start på nya albumet. Inledande Come On! i sin minimalistiska form är en strålande start. Sin vana trogen kombineras rå och rolig rock i en rak snitslad bana från Chuck Berry till punk via garagerock.  Singeln Go Right Ahead ångar på lika bra. Bandet utstrålar samma nästan lite provocerande goda självförtroende som vi tagit del av tidigare. I Want more bjuder på lite nya idéer. I något mer modest tempo spinner Hives en väv av AC/DC, Joan Jett och en gnutta Twisted Sister. Gott så.

Där förra plattan The Black and White Album kanske var lite för  experimentell för bandets bästa är det här en klar förbättring. Bortsett från några små krumbukter från mer modern pop gör bandet det som det vet att de kan, vanlig rak rockmusik. Efter den goda första delen av skivan sjunker låtkvalitén betänkligt men det gör egentligen inte så mycket. Man blir ändå på gott humör. Vi har redan hört Take Back the Toys då bandet här lånar extremt mycket från tidigare egna alster, men det är okej. Man kan ha det rejält mycket tråkigare i sommar än i sällskap med Lex Hives.

Bra blir det igen i soulrockgospeln Without the Money och punk-ångande If I had a Cent som får vilken rocker som helst att okontrollerat studsa upp och ner, och det är ju verkligen gott så.

Iggy Pop serverar en portion franska nerver till

 Tidigare läsare av bloggen vet att Iggy Pop värderas högt i rockhistorien hos undertecknad.  Det är väl bara Bowie som knäcker vad den här gubben hittat på tidigare både som soloartist och som del i de livsviktiga The Stooges som jag lätt trots liten skivskatt tycker är det bästa rockband världen någonsin sett dagens ljus för. Jag gillar Iggy helt enkelt.

Iggy har ju gjort sig känd som en galen utlevande artist på skiva och scen. Som i slag efter slag uppfann punken, postpunken och den mest råa rockmusiken som man kan föreställa sig. Därför väcker en sådan här skiva förvåning och oförstående hos en publik som är beredd att gå fullständigt nötter när han släpper en ny skiva, och så kommer det en till stora delar franskspråkig platta med gamla örhängen i lounge- och softa jazz-arrangemang istället.

Iggy har alltid haft det här i sig. Redan på turnéer runt 1979 dunkade han på med oväntade extranummer på annars helt famösa tillställningar. När punkarna ville skalla sig blodiga till till exempel I Got a Right fick de istället höra en stillsam Frank Sinatra-tolkning. Bootlegs från den här tiden erbjuder lyssnaren otroliga musikstunder och stor humor då Iggy fräser åt obstinata punkare att tänker spela en "slow song" hur mycket de än buar och har sig.

1999 gick Iggy in en studio med en etablerad jazz-trio och skapade skivan Avenue B som trots intentionerna ändå i slutändan inte blev den skiva det var tänkt att bli från början, men ett frö var dock sått som fick blomma ut helt 2009 på Preliminaires. Den skivan bjöd på Iggys första samlade försök på det franska språket även om några engelskspråkiga spår fick plats också och nu i år kom alltså fortsättningen i form av Après och här är vi nu.

Föregångaren var faktiskt en riktigt rolig skiva som tyvärr årets Aprés inte är. De har ju ett liknande tilltal och en rad gamla låtar får sig en avhyvling av gamle Iggy, men det som lät charmigt och rent av bra förra gången gör inte det nu. På skivan finns bidrag gjorda kända av giganter som Serge Gainsbourg och Edit Piaf som Iggy inte lyckas göra något vettigt med.

What is this thing called Love, en Cole Porter-historia fungerar bättre än det franska den här gången och det är nog här Iggy skulle lagt fokus. Eller angripit materialet på något annat sätt. The Beatles My Michelle låter bara hemsk. Här blir det svårt att vara ett troget fan, men samtidigt måste man beundra Iggys vilja att göra lite vad som faller honom in istället för att gå i ledband och göra det förväntade hela tiden.

Neil Young presenterar den amerikanska varianten på Nu skall Vi Sjunga

 Neil Young har lyckats med bedriften att långt fram i sin karriär göra riktigt bra skivor. Le Noise från 2010 är sagolikt bra. Sedan har ju också lanserat några sömnpiller om vart annat också som 2005 års Prairie Wind, men ändå, en ny skiva har alltid potential till att kunna vara hur bra som helst.

Att återförena det klassiska kompbandet Crazy Horse och otippat spela in en coverplatta lät som en kul idé och hade det tänkts till hade de kunnat musiksätta telefonkatalogen och komma undan med det närapå. Nu har Neil och bandet valt ut några av de mest vanligt förekommande traditionella amerikanska sångerna och satt ihop en märklig skiva. Det är lite som att Ulf Lundell skulle släppa en coverplatta med låtar av kalibern Vi gå över daggstänkta berg, typ.

Inledande Oh Susannah har ett tänk som utvecklar den gamla 1800-talslåten. Det här bidraget tillsammans med någon enstaka till hade hållit för att få följa med på någon vanlig skiva med egenskrivet material som en skön knaslåt på slutet eller så. Men elva låtar i rad blir för mycket. Neil spelar sin patenterade elgitarr utan att briljera och brisera som han brukar och han sjunger i god ton men det hjälper inte. Synd på rara ärtor så att säga.

Travel On  och High Flyin Bird och har inslag av känslan från klassiska album som Zuma eller Tonight's the Night . Här får man åtminstone lite skönt gitarrsolo-muller mellan verserna, muller som river så gott men på andra spår saknas det i stora drag. En modig skiva, men också en ganska tråkig skiva.

Nu blir det Bondage

Bondage Fairies
Bondage Fairies
Album, 2012

Stockholmsduon Bondage Fairies som numera växt till en kvartett släppte nyligen sitt tredje album som heter samma sak som bandet självt.

Det lite gåtfulla bandet som gömmer sina ansikten bakom mopedhjälmar, förvridna hörlurar av den större modellen och andra attribut har av någon anledning etablerat sig som i stort namn i Öst-Europa. Särdeles stora framgångar har noterats i Ukraina och i moder Ryssland.

Med utgångspunkt ur obskyra genres som bitpop och electro-punk skapar bandet svängig popmusik i en alternativ fåra tidigare vanligen mest utforskade av konventionella gitarrband.

Jag har haft rätt svårt för den här ironiska nörd-scenen och inget jag hört har direkt imponerat tidigare, men nya skivan med Bondage Fairies innehåller något väsentligt som utgör en skillnad både mot bandets tidigare alster och liknande band över lag - Låtarna i sig är inte så tokiga.

Med ett lätt obscent namn och hemmagjorda masker är lyckan gjord

Musikaliskt hör vi en uppställning med trummaskin och tjocka analoga keyboard-ackord i förgrunden lätt saltad av elgitarr och bas och sedan har det fått koka med stora portioner av dataspelsnostalgi. Ständigt återkommande är inslagen av ljudklipp som för tankarna till det episka hemdatorspelet Gianna Sisters från det mest nördiga hörnet av 80-talet. Spelet kunde spelas på en C64 eller en liknande apparat. Till detta adderas sång, ungefär som den man hörde av bandet Broder Daniel eller efterliknande band från 90-talet.

Hade man bara haft ovanstående ingredienser hade man tröttnat rätt fort på det här men skivan överraskar som jag var inne på i inledningen tack vare låtarna i sig. I gott tempo och lite lagom berusat valsar sångerna fram sida vid sida med varandra. Till slut infinner sig någon sorts poäng. Även med utgångspunkt i ett retro-dataspelsriff kan klassisk pop skapas.

Det låter helt eget och ändå inte. Ibland låter det som halvvägs mellan The Caesars (Caesars Palace) och Melody Club och ibland trippar det iväg mot regionerna där belgiska Vive La Fête håller till men man har inte tråkigt. En viss risk att man får hål i tänderna av alla sockrade blipp och blopp förekommer dock i längden

I avslutande Star Signs får vi till och med lite tugga-tugga-gitarr i en episk discodänga som gjord för att få folk att skaka rumpa på hippaste discot i Kiev sådär runt 2 innan folk hunnit bli för tröga.

Närmast ger sig bandet ut på en centraleuropeisk turné så har du vägarna förbi Sulzbach-Rosenberg (19/4), Oberhausen (24/4) eller till exempel Offenbach (26/4) ja då har du möjlighet att utforska musiken i sitt rätta element.

Det funkar inte riktigt

Jamiroquai
Rock Dust Light Star
Album, 2010

Softfunkbandet Jamiroquai med sångaren som ofta har något knasigt på huvudet styr upp de mer välstädade dansgolven igen.
Bandet har sålt hela tjugofem miljoner skivor sedan starten 1992 och det har inte direkt någon annan artist eller grupp sålt som framkom ur sub-grupperingen Acid Jazz.

I början på 90-talet etablerades en liten scen på vissa av Londons klubbar där man jazzade loss till helt andra tongångar på dansgolven och längs bardiskarna än på de vanliga populära diskoteken.

Istället för repetitiv euro-disco eller något annat plastigt hängav sig Acid Jazz-folket åt instrumentala funkpop-excesser, antingen från obskyra vinylsinglar producerade inte en sekund efter typ 1975 eller från samtida band som plockade upp trådar från etablerade artister som Quincy Jones eller Lalo Schifrin inom väldigt begränsade tidsmässiga parametrar.

Jamiroquai gjorde inget större intryck på mig då, de stora stjärnorna på den här rätt kortlivade scenen hette saker som James Taylor Quartet, Mother Earth eller Corduroy och de stod för ett rätt härligt avbrott i det musikaliska frossandet jämte andra genres som Grunge, Britpop och Rap-Metal som var på modet samtidigt. Men då de andra musikslagen åtminstone fortfarande refereras till somnade Acid Jazz in i en djup koma och har inte vaknat till än i någon större mening. Jamiroquai å andra sidan växte ur småklubbskostymen och blev till ett koncept i sig självt. Redan 1993 fick man till en brak-hit med sången Too Young to Die som åtföljdes av en musikvideo där man fick se en klen ung vit man med en skållad bäver på huvudet på äventyr ute i öknen försedd med en sångröst av guld som inte stod långt efter självaste Stevie Wonder.
Musikvideon var mycket populär på TV-kanalen MTV som på den tiden var ett forum för ny musik av alla former. (TV-kanalen finns fortfarande, men har idag helt slutat agera forum för musik och ägnar sig mest åt program som handlar om folk som ramlar och slår sig)

Fler skivor följde och även växande framgångar. På skiva växlade det mellan djup funk och mer stillsamma övningar av klassiskt nattradiostuk. Lite gäspigt alltså. På scenen var det dock fullt ställ. Jag ramlade själv in i ett tält på Roskildefestivalen 1994 och knockades helt av ett furiöst dansparty på blanka eftermiddagen.

Av någon anledning hade det uråldriga instrumentet Didgeridoo blivit populärt och man kunde stöta på det på gator och torg spelandes på av berest ungdom påfallande ofta utstyrslad i dreadlocks. Det här instrumentet tog Jay Kay och hans kompanjoner in i sin sättning i sin funk-orkester och hur märkligt det lät så fungerade det. Den där eftermiddagen i Roskilde utvecklades till ett fullständigt vansinnigt organiskt rave där träröret befann sig i epicentrum.

När Jamiroquai sedan återkommit på skivdiskarna genom åren har jag lyssnat med förhoppningen att något av den där magin de skapade i Roskilde skulle infinna sig även på CD-skiva, men jag blev oftast besviken.
Istället för att fördjupa funken upptäckte de istället dess mer menlöse lillebror discon.
Det där roliga lite skitiga, organiska ersattes med välstädad om än bitvis dansant findiskoteksmusik.

De har snubblat rätt någon gång genom åren. Sången Black Capricorn Day från 1999 är mitt i prick och likaså Deeper Underground från samma skiva, Synkronized. Här får vi höra bandet allt annat än nattradiotrötta excellera i ett skönt inte helt nyduschat sväng.

Efter det följde några ganska anonyma plattor fram till den för månaden färska plattan Rock Dust Light Star.

Omslaget pryds av en medelåders klen vit man med en sprängd kalkon på huvudet och det kan man inte göra mycket åt. Det är tur att han fortfarande kan sjunga även om han inte utmanar blinda svarta superstjärnor på skönsång längre.

Bandet gjorde inför skivsläppet sak av att man slängt ut datorerna ur studion och börjat göra musik på riktigt igen och när vi inleder lyssningssejouren låter det inte så tokigt.
Första spåret, tillika titelspåret bjuder på först ett ljudanslag som låter som ett rullband som trasslat in sig och fortsätter sedan med mjukt elpiano och bubbelljud som låter som hämtade från Stelvio Ciprianis repertoar. (framför allt som från Stelvios soundtrack till bläckfiskskräckfilmen Tentacoli) Men redan på spår nummer två, White Knuckle Dance fumlar sig bandet in i hemsk reklamfilmsdisco och tankarna far iväg med Haribo-bussen.
Lika fort som man trasslar bort sig trasslar man fram sig igen och Smoke and Mirrors är en lite soulig pärla med gott blås i kanterna.
All Good in the Hood lyfter fram basens roll under Friskis & Svettis med champagne-aktiga förhållanden och i Hurtin' lyfter det på riktigt. Här låter de som Prince som spelar rock. Soft rock pratar vi här, men ändå. Och på det följer de upp med ett smörigt pekoral kallat Blue Skies.

Så där håller skivan på, det är lite fram och fint och lite bakåt och dåligt. Det är en välstädad produktion som väl kan spelas på vilket Starbucks i vilken stad som helst i världen utan att någon gäst skräms iväg. Det hade vart roligt att höra de flippa ut på åtminstone något spår och höra de ta lite risker, hitta en Didgeridoo för 10-talet eller överraska en lite. Varför inte utforska mer grövre funk och vräka på lite? eller svärta till det lite över lag. Som ett riktigt party fungerar.

Rock Dust Light Star släpps i tre versioner. En vanlig med 12 spår, en deluxe-variant som innehåller de vanliga 12 spåren + en skiva med 6 bonusspår (mest remixer och alternativa tagningar) samt i en japansk utgåva som är samma som deluxe-utgåvan + ytterligare ett spår med den talande titeln That's not the Funk I want

1979

Jag skall lira lite plattor på ett party tema 1979 om ett par veckor. Det gjordes en faslig massa dålig musik det året. En överblick över topplistorna vecka för vecka avslöjar det mest skrämmande utbud under detta år. Någon enstaka låt av kvalité visar sig i underkanten på top 20 - ibland, men för det mesta lager på lager av Boney M och grövre grejer.
Undrar om gästerna nöjer sig med "Oh la la Jag vill ha dig" , "Guns of Brixton" och "Fire in Cairo" på repeat?

Nä jag tror inte det. Det får bli djupdykning i den sk discons mest avlägsna hörn för att hitta något som inte är helt uttjatat, "Keep on Joggin' " med Göran Rydh är självskriven