Anna Ihlis Känslomässig Kull

Anna Ihlis 
Känslomässig Kull
Album, 2015

Jag återvänder till Anna Ihlis som ger ut ett nytt album längre fram i november. Det var i januari 2012 som jag tog mig en lyssning på hennes då nysläppta skiva Long before my Hair got Black som jag också recenserade, hennes andra av nu då sammanlagt tre album som kommit ut.

Det här är en lite mörkare historia med sorgsnare kanter än den förra skivan. Nu hör vi Anna sjunga på svenska också vilket gör sitt till där orden biter lite mer än de gör i mer gladlynt pop på det engelska språket. Förra skivan ledde till framgångar och turnéer som dessvärre gjorde att Ihlis tog slut och gick in i den berömda väggen. Årets skiva Känslomässig Kull är därför mycket av en redovisning av hur hon hittade tillbaka igen.

Musikaliskt har det utvecklats till ett klarare uttryck. Där det tidigare valsade lite mellan Laleh och Miss Li i uttrycket låter det nu mer eget och bredare och modernare. Maia Hirasawa lägger sång på ett stycke, Stilla I och jag tycker att hennes ande går igen på andra spår också som körsången i Dit Ingen når som för mig låter likt det Maia gjorde i soundtracket  till SVT's dramaserie Stormen som jag tyckte mycket om. Lågmält groove med effektiv percussion omfamnar låten. Lite mer studs hör vi även i Fred där Anna får till en av de starkare melodierna där refrängen luktar svagt av Talking Heads eller någon av deras adepter som Yeasayer.

Jag hoppar hage mellan högt och lågt
Mellan tack och förlåt

Från Tiga tyst

Texterna handlar mycket om reflektioner om att hitta hem och funderingar om varför det blev som det blev. Sången anpassas olika till de olika låtarna. Ibland mjukt och finstämt som i Det var aldrig Du och ibland annorlunda, närmast som en mer analog Robyn som i Hem.  Det fungerar bra. Det är bara i titelspåret Känslomässig Kull som det blir lite för mycket musikteater för min smak.

Musikaliskt är det en öppen och god produktion där Anna och Björn Sima står för det mesta av det som spelas även om del gästartister bjuds in på kompletterande stråkar, blås och andra instrument. Här och där skymtar försiktig elektronik i hörnen som aldrig tar över kakan som så lätt är hänt i andra fall.

Smakar Svårt heter ett stycke och jo, den är inte helt lätt att komma in i skivan men när man väl gör det så är det väl resan värt.  Avslutande delen av Stilla II som avslutar skivan stegrar sig dessutom i en piruett i stilen som David Bowie använde i sin klassiska Ashes To Ashes. Inte direkt stulet men i en liknande form. Inte illa alls Ihlis.

Skivan släpps den 27 november och mer om Anna Ihlis hittar du nedan.

FACEBOOK | HEMSIDA (verkar ha knakat sen sist, editerar om den kommer igång sen)

Innerlig Ihlis

Anna Ihlis
Long Before My Hair Got Black
Album, 2012

Jag inleder skivåret 2012 med en helt färsk platta signerad Dalarna-stationerade Anna Ihlis.

Anna levererar nu i januari sitt andra full-längdalbum som som likt tidigare I stay Awake... Good morning (2010) innehåller innerlig engelskspråkig pop/rock med Annas sång i första rummet.

Med tanke på att det handlar om en skiva som i så stor utsträckning kretsar kring det vokala är det befriande att sången inte är så rent sjungen utan utförd mer befriande mänskligt och snarare på ren vilja än i syfte att uppnå världsrekord i ren och rätt ton, som man tyvärr hör allt för ofta hos andra samtida kvinnliga artister

Därmed inte sagt att tonerna som hörs från ackompanjerande instrument helt försvinner, men det är först efter ett par genomlyssningar som det framgår vad som händer i låtarna bakom sången. Här gömmer sig ett kompetent kompband och gästartister som lugnt och metodiskt stöttar upp produktionen i ett genomgående ganska lågmält läge.

Vi hör en tidslös inspelning vad det tycks helt utan elektronik med konventionella toner skapade på strängar och tangenter osv. Ibland dyker det upp lite blås och stillsamt tut i luren i situationen, men aldrig så att det utmanar sång och melodi i sig.

Anna jobbar på att få till frisyren

Instrumenten spelas som sagt väl, men utan sångrösten hade det blivit lite lamt. Anna lyckas sjunga ömsom skört och ömsom mer skrikande rätt ut och det får låtarna att lyfta.

I There Will be Anger som dyker upp en bit in på skivan tar vi just del av sång som får rassla till det lite. När Anna vågar låta sin röst få bryta upp som den gör när man ylar. Vi hamnar sångmässigt i närheten av någonstans av en ung Bono i U2 under den tidiga karriären eller varför inte som Björk från hennes tid i bandet The Sugarcubes från det sena 80-talet.

Det här är ingen Indie-Rock som nämnda exempel innan och Anna har ett eget speciellt uttryck, men just förmågan att släppa sargen och sjunga ut utan tänka på konsekvenserna för lätt tankarna till andra tidevarv och genres. I den stompiga Hello fortsätter Anna pratskriksjunga fram budskapet om att ögonblicket är värt att fångas och i efterföljande Eyes och Ears bjuds vi på ett säreget sätt att uttala fraset "Fucking" som bidrar till låtens styrka.

Vissa låtar karakteriseras av ett tillstånd av någon form av glad-jazz även vi aldrig lämnar pop/rock-landet. Trombon och partyglad körsång gör sitt i The Talk, ett av de ösigare numren på albumet. Det är överlag en skiva som präglas av ett gott självförtroende och förmågan att gå sin egen väg oberoende av vad alla håller på med samtidigt. Det är rätt ovanligt idag och när det väl händer fungerar det oftast sämre än det som Anna presterar på Long Before My Hair Got Black.

En skön skiva, helt enkelt.

Anna syns i morgon bitti i Nyhetsmorgon på Tv4 (Går säkert att se på Tv4play eller liknande i efterhand sen) Fortsätter sedan med att spela på Debaser Slussen i Stockholm 17/1, Debaser i Malmö 18/1 och på parken i Göteborg 19/1.

Mer om Anna och mer av turnéschemat hittar du på hennes hemsida