torsdag 27 juni 2013

Iggy & The Stooges på Liseberg



















Iggy & The Stooges
Konsert, Liseberg
26 juni 2013

Iggy & The Stooges. På Liseberg. Det är så fel att det blir rätt. Förvirrade turister och barnfamiljer som är ute och åker karusell får höra brutal och uppriktig musik. Låtar som Raw Power, Beyond the Law och Open up and Bleed istället för Lotta Engberg. Det är verkligen inte mer än rätt.

Det är ett lite anpassat set för nöjespark. Volymen är för låg och Iggy är verkligen gammal nu, men ändå. Han orkar fortfarande mer än de flesta som är trettio år yngre. Det kan ibland kännas som lite på rutin. Giget på Liseberg i grådaskig svensk kallsommar är väl inte det hetaste för bandet på turnén men ändå, men ändå. Det är ju Iggy. Och James Williamsson som än en gång excellererar på sin el-gitarr och Steve Mackay som skiftar mellan sin rökiga saxofon, träblock och envetet piano. Resten av bandet som nu består av Mike Watt på bas och en okänd förmåga på trummor gör allt som behövs för att stötta upp de andra.

Favoritballaden Open Up and Bleed sitter gott och andra höjdpunkter är Joanna, ovanliga klassikern Cock in my Pocket, den suggestiva Penetration och Search And Destroy förstås

Ett avsteg från Stooges-katalogen görs, Iggys solo-hit The Passenger dyker lite oväntat upp men gör sig så bra den med.

Roligast är det famösa introt där Iggy ligger på scenen och öser komplimanger över en flicka som står långt framme vid scenen. Med sin softaste baryton-röst förklarar han med mjuk röst hur vacker hon är. "such a Lovely girl, so pretty... För att sedan abrupt ändra rösten till djävulusisk och skrika "..but Your Pretty Face is going to Hell!!!!.." och ëposet med samma namn drar igång med samma tyngd som den gjorde redan 1973.

Vi får låtar från den senaste plattan insprängda här och där i set-listen, och de låter väl ok, men det är det gamla som drar upp mungiporna mest förstås.


Kompisar från Förr



















Strax innan det drar igång. Förväntan ligger i luften. Öl ur plastglas dricks stilla. Regnet håller sig i molnen. Publiken är lätt överårig och som Iggy själv lite luggsliten. Det är mest riktiga fans framför scenen. Buttra män ler och det hoppas en del längst fram. En del av det unga gardet kör kvällen i bar överkropp som kvällens huvudperson själv. Det är tungt, vasst och trivsamt på samma gång




















Iggy lever. Han gör verkligen det. Han pratar dock lite oroväckande mycket om döden i sina mellansnack trots den livsglädje som spritter ur den slitna kroppen.















Hjälte lite vid sidan av. James Williamson spelar alla gitarrpartier som hörs på scen. Hysteriska intron, solon och krumbukter. Han spelar Ron Ashetons partier från de första plattorna lika obehindrat som sina egna från ungdomen. En riktig gitarrhjälte.

söndag 23 juni 2013

Midsommar i Lysekil 2013

Monsunen är med oss

En liten stund håller det upp

Då ligger havet blankt

Och klipporna lyser röda

söndag 16 juni 2013

Black Sabbath på riktigt igen

















Black Sabbath
13
Album, 2013

Jag får villigt erkänna att jag inte hade några större förväntningar på klassikerbandet Black Sabbaths återkomst i den reguljära formen från storhetssåren 1969-78. Den reguljära formen med undantag av positionen trummor då vi nu finner Brad Wilk bakom slagverken. ( känd från Rage Against the Machine bland annat) Klassikertrummisen Bill Ward var först med i bilden i återkomsten men vart missnöjd med det ekonomiska arrangemanget och har därför utgått ur uppställningen.

Nä, Sabbath gick ju vilse redan 1980 när de tappat bort en då svårt alkoholiserad Ozzy Osbourne och ersatte honom med Dio och andra halvfigurer som sångare i olika tappningar av bandet, den ena sorgligare än den andra.

På 90-talet återförenades originalen för att spela live och vid ett tillfälle släpptes en live-skiva med två nyskrivna låtar som bonus men det lät sådär, ärligt talat.

Så det är så fantastiskt roligt att årets skiva i stora drag så fullständigt överraskar genom att låta så gedigen, tung och grym och väl genomarbetad.

Gitarristen Tony Iommi lägger elaka välbekanta riff och solon som i fornstora dar, Geezer Butler vräker på med sin skördetröska till bas och får precis det utrymmet i ljudbilden som hans spel kräver och Ozzy som clownat sig så i närmare trettio år får till sången på ett minst sagt överraskande bra sätt.


tv. Sabbath ca 1969-70. th. Sabbth 2013









Låtarna som ofta drar iväg bortåt sju-åtta minuter är dock av lite olika fantastisk karaktär, jag hör inte något spår som är något direkt magplask men de är olika höga toppar i en god bergskedja av sånger får man säga.

Skivan börjar som bandets skivkarriär självt med en variant på det klassiska stycket Black Sabbath från 1969. Demoniska ackord, frilagda trummor, rullande bas och Ozzys mässande. Vi pratar stark igenkänningskänsla från det mest klassiska av gammel-Sabbath. Stycket är End of the Beginning och under sina styva åtta minuter hinner det gås upp och ner i tempo på klassikt manér, Iommi får in en 2-3 goda solon av hög klass och Ozzy får in en sångmässigt John Lennon-liknande passage mot slutet också. Här är en rätt hård arrangerad video som släpptes i anslutning till att bandet medverkade i ett avsnitt av den amerikanska TV-serien CSI tidigare i vår. Det må vara semi-live, statister till publik etc, men Ozzys glädje går inte att ta fel på. När han här en fem minuter in i monsterlåten börjar veva igång studiopubliken förstår man att det är precis HÄR han skall vara, i det här bandet, i den här musiken, i det här ljudet, i det här upplägget. Det är en sån fröjd att se och höra på.



Många spår spelas i andan som i introduktionslåten.  Age of Resaon låter som Sabbath lite längre fram på 70-talet med lite lätta progressiva stämningar och ett mer rent klassiskt hårdrocksgitarrsolo. i Zeitgeist vänds det ut på klassikern Planet Caravan med trummorna ersatta av lätt bankande på gitarrkropp och den där ljuva sommarpsykedeliska stämningen som gjordes så fint för så där fyrtio år sedan sist.

Allt låter dock inte helt lika mycket 70-tal. Här och där lånar Sabbath tillbaka från yngre kollegor som i sin tur lånat bra mycket från Sabbath själva från början. Singel-spåret God is Dead? andas lite Alice in Chains och en skvätt från Ozzys 80-tal sipprar fram på några spår till även om själva formen aldrig ändras helt.

Även om plattan är kalas är den lite väl allvarligt gjord. Man kan sakna de där utflippade grejerna som fanns med på de tidiga verken som gjorde skivorna så dynamiska. Utöver att tillsammans med Led Zeppelin uppfunnit den riffbaserade hårdrocken var bandet i sin glans dagar väldigt glada i att prova nya saker och inspelningstekniker. Man drog sig inte för att släpa in moog-syntar och mellotroner, akustiska märkliga hyss och att dra Ozzys sång genom gitarrpedaler och liknande. På den här skivan hittar vi med undantag från några korta intro-delar till sångerna inte några sådana idéer. Man tycks ha vart fullt upptagna att göra en tung god platta rätt och slätt.

Vidare finns det inte något annat som förekommer  av och till på de gamla klassikerna och det är svänget. Gamla låtar som War Pigs eller Supernaut går ju rent av att dansa till om man så vill trots sina sedvanligt tunga texter. Nä det här är musik att stilla eller våldsamt headbanga, hoppa upp och ner eller bara vifta med armarna till och det räcker rätt gott det.

Bäst blir det i Damaged Soul där allt faller på plats. Som jag utbrast vid första genomlyssningen. "Den bästa Doom-bluesen sen Jesus gick i kortbyxor" Det är något rent sagolikt bra helt enkelt. Här är bryggan tillbaks till 1970 lika stark som asagudarnas Bifrost till Asgård. Ett munspel slår efter en stund följe med Butlers och Iommis strängbändande och verkligt ljuv musik uppstår. Munspelet är ackrediterat till Ozzy men enligt en vild diskussion i olika samtalsgrupper om Sabbath på nätet skall det till största delen spelas av en extern kraft. Det spelar inte så stor roll, det låter så bra ändå och Ozzy har ingenting att skämmas för sångmässigt på det här verket.

Skivan finns i en deluxe-variant som dubbel-CD där skiva två innehåller tre låtar till, två av dem, Peace of Mind och Pariah är helt en par med låtarna på skiva No 1.

Riktigt bra jobbat gubbar!