Skogsgläntans Visfestival 2019

Skogsgläntans Visfestival, Grimmered, Göteborg, 29 juni 2019

Krånne, Anna Lindberg, Monkey Union, Johnny Johnny, Emilia Glugg, Strandvägen och Dan Viktor

Lite sjukdom och hårt arbete i gott samarbete har hindrat mig tidigare men här är rapporten från årets upplaga av den trevliga festivalen Skogsgläntans Visfestival.

När sommaren liksom tar sig sin start är det dags att ta sig till det lummiga Grimmered i västra Göteborg till en skön villaträdgård nära kanten till den vilda skogen där festivalen har sitt hem.
Cathiz Sandström Ulinder med man, syster, barn och kaniner står som värdar som vanligt

I år har vi riktig fason på vädret och trädgården är full av glada festivalbesökare. Vi får en fantastisk kväll i solnedgången med god musik, skratt och gamäng.

Först ut är Krånne med sin vapendragare Sebastian Sandberg på sedvanligt följsam bas. De kör ett gott somrigt set som bland annat inkluderar den nya låten Sista Sommaren. Lite otacksamt att starta det hela kanske men det är som sagt bra tryck i publiken redan från början även om mer och mer folk ansluter längs med kvällen

Stora delar av Alienationsklubben är här och hejar på. Kända från tidigare arrangemang som Cathiz roddat ihop. Ikväll spelar de dock mest öl och vin och en och annan drink.

Vi får inte bara visa och rock'n roll. Anna Lindberg ger oss poesin också i ett intensivt set som drar ner skratt och applåder.

Det här är en ganska fri festival. Såpass fri att även helt fria artister bjuds upp på scenen. Här är en glad Fri-scen-farbror som rörde sig smidigt mellan Taube och gamla Rally-klassiker.

Kaninerna i hörnet hälsade välkomna också. Lite skeptiska men morötterna smakade i kvällen såg det ut som.

Gott om folk överallt och det fanns även en trevlig bar skött av flinka barn och en elegant rökavdelning i ett annat hörn av fest platsen.

Det här var nån snubbe som Cathiz hittat ute på öarna och tagit in till stan så han fick uppträda på festivalen. Darrigt med finstämt blev det.

Här ser vi Cathiz själv i samspråk med rockstjärnan Tom som åkt ända från Jönköping för eventet.

Ett annat Fri Scen-band som dock brukar vara med här. Ikväll kallade de sig "Bob Dylan"

Emilia Glugg är sen ut på scen med starkt komp av sig själv. Grymt fin spelning. Ljudet är för övrigt som vanligt exemplariskt mixat.

Barnen sköter sig inte bara i baren de är även tidvis och arbetar på scenen också. Här ser vi ett barn som gör en stark version på Jag vet en dejlig rosa. Gott barnarbete får man säga.

Sedan dyker Ap-männen i Monkey Union upp och kör ett semi-akustiskt set.  Man saknar lite elektricitet i det här men det ångar ändå på bra och publiken börjar bli rejält på bettet nu.

Det nya konceptet Johnny, Johnny får väl ses som det mest samtida ikväll och rätt långt från begreppet visa men det svänger på bra och det byts friskt instrument fram och tillbaka.

Mörkret kommer och med de bandet Strandvägen med Isak Edh i spetsen. Nu blir det mer brutalt och mer åt rock¨n roll. Rock på svenska i rak utveckling från Imperiet och framåt ungefär. Det låter härligt.

Strandvägen får sällskap av Annelie Johansson som är kärnan i Johnny, Johnny som vi såg tidigare. Nu spelar hon keyboards och körsjunger och skakar på saker.

Avslutar gör Dan Viktor i ett tight solo-set. Publiken har tunnats ut något och det skall erkännas att den starka solen tidigare och de goda dryckerna som barnen i baren serverade något tar ut sin rätt. Hur som helst så låter det jag hör mycket bra.

En riktigt stark version blev det av visfestivalen i absolut bästa tänkbara väder.  Stort tack till Cathiz med medarrangörer och kom ihåg, varje sista lördag i juni, då syns vi i Grimmered. Det är där det händer då.

Avrundar med en samlingsvideo på några av artisterna som uppträdde under kvällen. Formatet är som det är då filmerna baseras på de live-sändningar mot Facebook jag gjorde under kvällen.

Kärleksrevolutionen - Årets musikfestival i Frihamnen (2018)

Kärleksrevolutionen - Årets musikfestival i Frihamnen
Musikfestival, Götenborg, 7 april 2018

Det har blivit dags att gå på festival igen i den lite mer kärleksmysiga formen som är iordningställd av samma gäng som gav oss Skogsgläntans Musikfestival i november förra året.

Den här gången går festligheterna av stapeln i en lokal normalt avsedd för israelisk kampsport (Krav Maga) i Frihamnen på Hisingen. Om man skall vara petig är vi nog snarare på Ringön inte långt ifrån Blå Stjärnan men det spelar inte så stor roll. Vi är på Hisingen hur som helst, i ett område fyllt med småskalig industri som snart nog är borta från kartan om planerna på Göteborgs tillväxt följs. Tanken är att här snart uppförs rejäla bostads- och kontorskomplex som skall knyta ihop Göteborgs City till ett.  Än så länge är det dock småindustriellt och mest tom asfalt och refuger här. Känslan att gå av hållplatsen Frihamnen är lite som att stiga av ett tåg i en extra tråkig del av Skövde ungefär.

Inne i och utanför kampsportlokalen är det desto trevligare. Vid ingången puttrar det ur grytor ur olika foodtrucks och barn (och senare milt nyktra äldre) förlustar sig i en hoppborg. Det finns Segways att åka runt och skrämma folk med.  På insidan har musiken redan satts igång.

Jag kommer lite sent och missar tyvärr uppträdena med Alexander Strandell, William Olsson/Svensson, Anna Wild och Black Larsson. Hinner dock med ganska mycket av Philip Fritz set och framåt.

Philip Fritz har med sin vapendragare Olof på elektrisk gitarr och får även hjälp av en glad rastafarier på bongos ibland. Philip spelar som vanligt starkt och  mycket hamn- och älvinlopps-relaterat från sin senaste skiva. Ikväll drar det lite mer åt det flamsigare hållet där de introducerande snacken om de hårda åren på varven och på Volvo valsar iväg långt men samtidigt görs själva låtarna innerligt och tajt. Vi får även en improviserad blues om själva festivalen framförd för oss. Gott mos.

Efter Philip äntrar Jenny Almsenius scenen. Först själv bara med en elgitarr och ett stort fint självförtroende och senare även med han den glade bongo-rastafarin och även Anna Wild som bidrar med kompletterande sång, gitarr och munspel. Låtarna handlar mycket om kärleken som inte var så bra förr och den som är bra nu. Det är är rätt stillsamt men med mycket stark sång och gott humör.

Efter Jenny tar rockbandet Palace över. Jag sa lite på skoj att de låter som att de är fullt redo att bli omnämnda i Expressen fredag 1995 och det kanske låter lite hårt men det var ett tag sen man hörde något så stilistiskt hårt inom 90-talets ramar som det här.

Det är inte direkt dåligt och faktiskt ganska imponerande när man får höra att det är deras första spelning men det sitter väldigt fast i en ganska trött del av det där 90-talet. Sångaren har dessutom en del Bono-manér med sig som man inte hör så ofta nu för tiden. Om fem år låter de säkert som Coldplay.

Strax efter Palace är det Alienationsklubbens tur och de är raskt igång. Som det brukar bli på såna här festivaler är programmet försenat och publiken tillåts ingen rast. Klubben har denna kväll tur med ljudmixningen som är oceaner bättre än sist. Nu hör vi till exempel Jan Renqvists bas med bas i ljudet som det skall låta. Också roligt att höra nye medlemmen Jonas Haglund (värvad från Göteborgska Hjärtattack) och hans bidrag på gitarr och sång. Han lägger in en hel del nyheter i ljudbilden som wah-wah och såna saker. Gott.

Det är inte en enorm publik på plats under kvällen men de som är där är det gott gry i. En bit in i Alienationsklubbens set uppstår spridd dans framför scenen. Det man möjligen kan sakna sedan sist är rökmaskinen som gjorde upplevelsen mer skönt förvirrad och kaotisk men ljus och ljud är på topp i kväll som det är. Schysst.

Sist ut på scen är ap-rockarna Monkey Union som inleder sitt set som en scen ur Apornas planet. De har apmasker på sig som dock åker av efter nån låt eller två. Apunionen spelar regelrätt gladlynt power-pop/rock och de har också det fina ljudet med sig. Det låter lite som i trakterna av Caesars eller The Hives om än inte så taggat i melodierna. Inte dåligt alls men en bit kvar till storhet. Vid det här laget har publiken fått i sig många småburkar Norrland Export eller plastmuggar vin så vi har en fin euforisk feeling framme vid scenen. Gott så.

Det är roligt att gå på festival och det här var verkligen välordnat med aktiviteter utomhus och väl organiserad bar inomhus. Jag hittade även en konstutställning man kunde engagerat sig lite mer i men det var mycket att göra hela tiden. Ibland var man tvungen att gå ut och titta på folk som körde Segway i vårnatten hellre än bra eller bara känna på den bryska Hisingsluften. Roligt så, och stort tack till arrangörer och band!