SommarVax 2013

Primal Scream
More Light
Album, 2013

Lloyd Cole
Standards
Album, 2013

Vad det gäller musiken den här sommaren har det handlat mycket om gammal skåpmat eller väl inarbetade vax från andra tidevarv. Mycket Rodriguez, Sundström och Lundell har det blivit. Bowie & de andra gamla gubbarna osv.

Men två hyggligt nya album har även bearbetats. Symptomatiskt är det förstås skivor med en artist och en grupp vars bäst före-datum gick ut för länge sedan. I alla fall om man skall lyssna på alla andra. Jag gör inte det. Jag lyssnar på skivorna istället.

Bobby Gillespie, frontman i Primal Scream i rampljuset

Det var ett tag sen Primal Scream var heta.  Det var väl tretton år sedan folk i allmänhet brydde sig och närmare tjugotvå år sedan det blev stora rubriker i musikpressen.

Visst, jag var där. I Hultsfred 1992 när albumet Screamadelica från året innan presenterades live i ett vansinnigt sväng mångt vildare än vad som själva skivan i sig någonsin blev även om det var en milstolpe i sig i genren rock möter klubbmusik. (jag fick till och med mig en flyer formad som loggan på det klassiska albumet som Bobby kastade ut från scenen) Jag var även där 1990 framför tv:n som visade MTV som gick att titta på på den tiden och tog del av den ursprungliga versionen av Come Together. Något av en inkörsport för mig för bandet som vid den tiden redan hade hunnit släppa två LP's. Jag fortsatte vara där när bröllopsdanserna ballade ur i gemensamt fylledans-skrål till Rocks från den milt sagt Rolling Stones-inspirerade plattan Give Out But Don't Give Up 1994. Jag var även där när PS hittade på ett nytt soundtrack till filmen Vanishing Point 1997 utan att den gamla kultfilmen hade bett om det och jag tyckte om det.

Sen var jag inte riktigt där längre.

Det kom så mycket annat emellan. Vi tappade kontakten, Primal Scream och jag. De fortsatte göra några plattor men jag var visst mest någon annanstans. Några lösa MP3 fladdrade förbi i farten. Kill all Hippies hade någonting, en kul basgång och någon låt mer, men det mesta andra jag hörde kändes förlorat redan från start. 2006 kom någon sorts nystart i och med plattan Riot City Blues. En ojämn historia dock. Fyra goda spår och sex riktigt usla. Två år senare kom kom Beautiful Future som lyckades med konsttycket med att vara helt usel från början till slut så förväntningarna på årets More Light (som jag dessutom först inte visste fanns förrän för någon månad sedan) var minst sagt milda.

Märkligt då att den nya skivan är den mest intressanta de gjort sedan 1997.

Det är en rejäl kaka. I de luxe-utförande 2 CD-skivor med sammanlagt nitton spår. Itunes egna de luxe-variant räknar in ytterligare två spår och de får jag ju naturligtvis ta reda på också, så tjugoen låtar på ett bräde, eller ja, ett spår är en remix av ett befintligt spår, men ändå.

Det som gör det till en sådan rejäl kaka är dock inte mängden och längden musik utan faktiskt vad som händer mellan start och stopp på varje spår. Det är en besvärlig skiva det här.

Även om Primal Scream ständigt har utvecklats och hittat nya roliga rum att leka i;  The Byrds-pop, olika faser ur The Rolling Stones karriär, techno, biljaktsmusik, spacerock, MC5-exesser. reggae/dub-hyss och så vidare så har de oftast grävt efter en musikalisk skatt i taget och per album.

Här däremot är de bokstavligen "All over the Place"

Ljud och referenser haglar över lyssnaren i stora sjok ofta i en och samma låt. Det trycks in science fiction-sväng, kraut-rock, keith-riff, house-blipp och en övertänd saxofon gärna på en och samma gång. det är besvärligt, svåröverskådligt och ganska härligt.

Första singeln It's alright, It's OK som leker retro anno 1992 är inte alls representativ för skivan Istället låter det mesta som en urballad husbåtsfest på en husbåt som kantrar framåt gryningen samtidigt som festdelegaterna har nått en crescendo drickandes absint och var och en spelandes olika inkompatibla instrument för varandra på hög volym. Ändå hänger det ihop på något sätt. Av och till tänds en psykedelisk stjärna som för tankarna till svenska Goat även om det här inte är så uttänkt på samma sätt.

Ju mer man lyssnar desto mer förvirrad blir man. Trådarna löser liksom inte upp sig. Plattan fortsätter ge och ge. Det känns helt logiskt att Robert Plant dyker upp och ylar lite på Elimination Blues. Han får inte ens leda sången. Han sjunger bakgrund och ylar. Varför inte? Inget är som det skall här ändå.

Allt är inte helt Hunky Dory på skivan även om det mesta är minst sagt intressant. Covern på Nick Cave & Grindermans Worm Tamer är rent ut sagt lam och Hit Void låter som att vakna av att någon slår en stekpanna i tinningen på en . Annars är det övriga bidragen mest skönt fascinerande och kryptiskt besvärliga.

Jobbigaste plattan på evigheter. Jag gillar det.

Lloyd Cole i sina kvarter i New York där han bott i mer än 20 år

Exil-britten Lloyd Cole kan jämföras med Primal Scream här ovan på det sättet att han sett sina sötebrödsdagar passera för förbi innan det ens fanns något internet. Eller ja, Primal drar väl fortfarande in lite stålar medan Lloyd å sin sida gått från topplistor och storskivbolag till att inte ha något skivbolag i ryggen alls. Det har dock aldrig varit något hinder för Lloyd som gett ut sina skivor ändå. Själv.

På 80-talet noterade Lloyd stora framgångar först med sitt kompband The Commotions och senare som ren soloartist. Som bäst gick det med soloplattan Don't get Weird on me Babe från 1991. Då fick man in en hel symfoniorkester på skivan. Nu för tiden får Lloyd samla in pengar direkt från sina fans i insamlingar på nätet innan han ens har börjat spela in. Tiderna förändras.

Men musiken förändras inte så mycket. De senaste skivorna har präglats av lågmäldhet, akustisk gitarr och ett närmande till den snällare varianten av countryn men signumet har alltid funnits kvar. Det lätt bittra men ändå upplyftande. Orden som flyger lätt över pappret.

På årets skiva Standards har dock elgitarren dammats av och kommit till heders igen. Den som tidigare är bekant med Lloyds värld känner lätt igen sig. Det puttrar på i gammal känd anda. Där Primal Scream förvirrar mig gör mig Lloyd trygg i ett vakum av somrig lätt melankolisk pop av fint märke. Det är stabilt och inte det minsta besvärligt. Lite lek med Television-gitarrer blir det i Opposites Day och ett modest utbrott av distorsion får ta plats i Blue like Mars men det är ändå inom väldigt ordnade former. Orden flyter på fint med. 

I'm drinking tea
Taking unpaid leave from my
Women's Studies, uh huh

Okej jag hittar inte riktigt höjderna på orden som i klassikern Why I love Country Music från 1985 eller om minnena av sängkammaraktiviteterna i Butterfly från 1991 men det är förbaskat trevligt rakt över. Lloyd lyckas väcka upp sina gamla takter utan att låta patetisk. Han hamnar lustigt nära Dylan i tonen i till exempel Period Piece men det känns helt logiskt.

Bäst blir det när det görs allra mest enkelt för sig i den släpande Myrtle and Rose. En låt som gjord att framföras som cover av en hjärtskärande Magnus Carlson från Weeping Willows när tillfälle ges. Kanske i en musikfråga i På Spåret redan i vinter?