Masthuggsgunget 2019

Masthuggsgunget 2019

OCEAN
Hannah Tolf
MANX
Simon Alexander
FunkMachines ft. M-Rocks World
Simon Ljungman

Minifestival uppe på Masthuggsberget, Göteborg, 25 maj 2019


Det är ett lotteri att gå på en minifestival på ett berg i Göteborg i slutet av maj månad. Lika väl som det kan vara vindstilla och högsommar kan det lätt vara en mer Murmansk stämning och då är man extra utsatt just uppe på ett berg. Det här hindrar inte gruppen bakom fenomenet Masthuggsgunget att år efter år arrangera den här trevliga tillställningen.

Årets upplaga är kanske inte riktigt i Murmansk-klass men en väl en bit upp på Kola-halvön får man säga. Det blåser något väldigt och hotfulla gråtunga moln virvlar förbi dramatiskt ovanför festplatsen.

Vi klarar oss dock från regnet och med en kortare paus under kvällen med tillflykt till en närliggande bar med centralvärme och Irish Coffee så klarar vi av hela kvällen. Eller ja, några akter har redan hunnit spela när vi dyker upp lagom till att OCEAN drar igång.

Det är väldigt humant upplagt. Man tar med sig det man vill hälla i sig. Det finns mat att ta till från tre olika food-trucks som parkerat sig lite här och där. Det är inget inträde men man kan vara med på en insamling till ett gott syfte om man vill. Årets utvalda välgörenhet går till Rosenlundsgruppen och till prostituerade kvinnor i utsatt läge och liv. Moderna unga människor använder sånt där swish-swosh men jag föredrar att lägga en sedel i en tunna framme vid scenen i stället.

Först ut som vi ser det är bandet OCEAN som jag aldrig hört tidigare. De spelar en sorts bekymrad folk-psykedelia inte jättelångt från så som Stockholmarna i The Amazing får till det ibland. Trots blåsten har ljudteknikerna fått till ett fantastiskt gott ut-ljud. Riktigt imponerande. Var man än sitter på klippor och bänkar och gräsplättar hör man högt, bra och tydligt från scenen. Bandet är också bra det är bara sångerskan som inte riktigt hittar in i rätt ton under kvällen. Lite otur med dagsformen kanske bara, det kommer nog att ordna upp sig med tiden.

Det hade nog varit proppfullt här vid helt god väderlek men det är en bra mängd människor som dykt upp. En viss rotation i publiken blir det dock för de för optimistiskt lättklädda.

Sen dyker Hannah Tolf upp. Även hon helt obekant för mig sedan innan. Hon har med sig en mindre ensemble som kompar upp med keyboards, trummor och bas. Hannah sjunger och har även en del för sig med en liten maskin framför sig. Det skall även bankas på små klockor och annat. Hannah har ingen dålig dag med rösten utan hittar rätt på en gång. Svårdefinierad men spännande musik får man säga. Ibland bitvis i faggorna av det som Anna Von Hausswolff håller på med för att ge en någosånär liknelse.

Nästa programpunkt är MANX som jag faktiskt lyckats lyssna på innan konsertkvällen. Om det är ett band eller projekt runt sångerskan Maria Nyström är lite oklart men i mitten står hon iallafall och tar ton och även hon har en liten maskin framför sig som det tas olika grepp på av och till. Kompet här består av en digital trummis, mer keyboards och en elbas. Polarn Leif undrar vid det här laget var de sex-strängade gynnarna tagit vägen men de kommer fram hos andra akter sedan. Musikaliskt låter det modernt och fett och ganska märkligt. Tankarna går till Björk på äventyr och något nytt amerikanskt som jag inte har någon koll på alls.

De kör korta effektiva set artisterna så man hinner aldrig tröttna innan något nytt visar sig på scenen. Det är överhuvudtaget en skön stämning uppe på berget med den goda utsikten åt alla håll. Mot väster och havet bakom scenen, Hisingen åt ett håll, den imponerande Masthuggskyrkan åt ett annat och resten av staden strax bakom oss. Det är så synd att det bara hade behövts ett par grader till för att bli totalt bra.

Som bilden ovan visar så har vi alla fall en god motvind så att vi slipper få lugg i ögonen.

Vi ser en kortare stund på Simon Alexander som låter som en fullgod singer-songwriter men här blir vi tvungna att ta ett break på närliggande baren Bamba för värmande dryck och inomhusklimat en stund.

Vi hinner lagom tillbaka till att Emrik drar igång sin Funk-show. Här ser vi honom först skrämma upp publiken genom att vandra ut i den och hälsa alla välkomna. Emrik har man ju följt sedan gamla klassiska StoneFunkers på 80-talet och vidare in den första vilda halvan av 90-talet. Jag minns tydligt en kväll på en svartklubb nere vid Amerikahuset då Emrik gjorde entré genom att välta bordet jag satt vid - på mig. Så kunde det gå till då. Jag minns också en massa rätt hysteriska spelningar på en rad ställen.  Det skall erkännas att jag inte var helt såld på den funken som presenterades då. Den var lite för digital för min smak och kunde ibland komma nära den förhatliga eurodiscon som hade stort omfång på den tiden. Det här vi hör ikväll är dock något helt annat. Det är biologisk tung roots-funk, eller ja, nåt sånt. Det här låter mycket roligare iallafall än hur det lät på skiva förr.

Den nu bistra kvällstemperaturen bekommer varken Emrik eller band utan det ångas på rejält. Emrik kommenterar att så länge han håller sig i rörelse så funkar det.  Så han yr runt. Hinner med gamla dängor från förr och ett fint litet brandtal mot SD och fascister i allmänhet inför EU-valet som äger rum dagen efter. Ett kompakt men bra svängigt set. Riktigt schysst band.

Kul också att trots kylan så uppstår ett dansgolv på gräsplätten närmast scenen och vild midsommarliknade dans tar sin fart ganska med en gång.

Sista akt blir Simon Ljungman. Simon är mest känd för att spela yxa närmast Håkan Hellström på scen och mitt i bilden i bandet i På Spåret på SVT.  Han har nöjt sig med att ta med sig en trummis. Simons egna låtar är dock lite för klena för att ta sig fram på egen hand även om sång och gitarr- och trumspel är kompetent. Den varma krogen lockar med sin värme och sina frestelser igen så vi ser några låtar och tar oss neråt mot Andra Långgatan efter det men vilken fin kväll ändå. Sånt gott initiativ av kompisgruppen som flyttade ut en återkommande fest de hade i ett vardagsrum när den blev för stor som nu förnöjer hundratals glada en sådan här kväll.

Jag filmade en kort sväng när Hannah Tolf körde sitt klara set. Filmen dubbas av mina vänner Jyrki och Leif som har en diskussion i bakgrunden om något helt annat men en viss bild hur Hannah låter får man också.

Ulf Lundell & Rammstein

Ulf Lundell
Tranorna Kommer, Album 2019

Rammstein
Rammstein, Album 2019


Två tunga skivsläpp i månaden maj. Inte så mycket gemensamt mellan dessa kanske, eller?

Ständigt produktive Ulf Lundell kommer här med ytterligare en platta. Studioinspelad skiva nummer tjugoåtta eller tjugonio beroende på hur man ser på det. Låtarna på den här skivan är dock inte nya. Ulf har valt ut de sju bästa sångerna från förra årets session Skisser och här gett de full ljudbild.

När man lyssnade på Skisser så förstod man att det var en sorts rudimentära demos snarare än just färdiga akustiska tagningar. Ulf har ju släppt en och annat rent akustiskt genom åren också vid sidan av mer storslagna produktioner med mycket folk inblandat men här kunde man redan från början höra att det här var som att få göra ett studiebesök i processen som leder fram till ett normalt musikalbum. Man kunde liksom redan då höra på låtarna att "Här skall Hammondorgeln in..",  "Här är ett fint tomrum för Janne Bark att fylla med ett elgitarrsolo.." etc.

Vad som blev så tydligt på Skisser var texterna och de är ju kvar här men mycket ljud har lagts till och det låter inte dumt alls.

Det låter riktigt gott men i delar också rejält bekant. Inledande titelspåret Tranorna Kommer låter som en sammanslagen hybrid av många många gamla låtar.  Det känns som att man vet vad man får. Stilig fiol ramar in fint, som hos Dylan i slutet på 70-talet. Textmässigt om väderleken, krämporna och kvalitén på kaffet i koppen.

I Ett som är Säkert blir det lite mer spännande. Här dras det på i pub-rock-formen med Farfisa i kanterna och ord om nazister och annat pack som dykt upp igen på gatorna. Bra tryck.

Definitivt Religion anländer sedan och här har vi det starkaste spåret rent musikaliskt på årets alster. Vi går ner i en fin rock-blues med rökigt piano i hörnet och jazziga trummor och slug bas. Utropstecknet är dock elgitarren här som jag misstänker är Bark även om info saknas på omslag och i konvolut och i texthäfte. Gitarren hälsar på i inspirationen hos Jimmy Page i Led Zeppelins Since I've Been Loving You och längre fram i valfritt stycke med Pink Floyd från 70-talet när David Gilmour solade loss en stund. Textmässigt om att både Islam och Kristendom är ett farligt trams.

Klockorna sedan låter återigen lite standard-Lundell, en såndär halvtempolåt där meningarna är precis lite för långa för att passa in helt. Finstämt dock.

Sanning är ett Udda tal låter ljudmässigt som bra gammal Lundell även om rösten avslöjar att året inte är 1980 längre.Inget fel på rösten dock. Det är bra drag i pipan fortfarande. Det är bara att rösten får en annan ton med åren. Textmässigt mycket om livet nere Blekinge, Skåne, Österlen och hur folk lever där men ett tu tre är vi i Köpenhamn mitt i en nazi-demonstration igen. Jag tycker mycket om när Ulf tar upp det samtida och om kampen mot högerdräggen runt oss.

Färgat glas avslutar och den är lite inne på samma spår som Klockorna innan. Man får många ord per fras men man får också den underbara reaktionen på Bob Dylans vinst av nobelpriset;

När Dylan fick priset, drack jag mej full
Ringde efter en taxi, drumlade in
på pizzerians golv
Blev utkörd direkt med mitt enmanskalas

Även om man med rätta kan tycka att det är mycket gnäll i senare Lundells prosa så är det ett så innehållsrikt gnäll och ofta ett roligt och intressant gnäll. Det är aldrig tråkigt med Ulf. Rent musikaliskt är det inte det största som hänt och då jämför jag bakåt mot till exempel lysande Rent Förbannat som kom för några år sedan (2012) snarare än med skivor som kom för fyrtio år sedan. Det blir inte rättvist mot Ulf eller tiden självt att jämföra på annat sätt.

Väldigt roligt dock att det låter så här pass bra som det gör nu och man blir starkt sporrad för konsert i sommar. "Sista turnén" igen förstås. Där ses vi.


Den andra skivan jag ger mig på i den här rundan är comebacken med tyska Rammstein som inte gjort något nytt på hela tio år.  Jag skall villigt erkänna att jag tappade bort bandet redan i mitten på 00-talet och när det började komma låtar som hette Pussy och liknande gick de bort helt. Det blev för tramsigt helt enkelt. Från början var det dock en annan historia. Jag upptäckte bandet i mitten av 90-talet då de fick möjlighet att delta på soundtracket till David Lynch knasiga film Lost Highway med två låtar inklusive den självbetitlade låten Rammstein som de senare skulle använda som paradnummer när sångaren Till Lindeman satt eld på sig själv live på konserter.

Bandet som lånade friskt både från svårkulturella fenomen som det slovenska bandet Laibach såväl som från då populära svenska Clawfinger blev ju raskt enormt populära. Även i länder där man normalt inte alls pratar eller förstår tyska som Till sjunger låtarna på.

Clawfinger vet jag inte var de tog vägen och Laibach befinner sig fortfarande ute i de alternativa utmarkerna. Rammstein har dock inga problem att sälja 80.000 biljetter till en en konsert på en  olympisk stadion som jämförelse. Men som sagt, tyst med nytt material i tio år tills nu och jag får säga att inför första lyssningen var förväntningarna inte direkt höga. 

Vad roligt då att skivan faktiskt bitvis är riktigt riktigt bra. Jag blir uppriktigt positivt förvånad över vad som hänt med bandet sedan sist.

Även under de goda åren kunde Rammsteins musik präglas av en viss klumpighet. För att parafrasera vad jag brukar säga om Metallica, "Smidigt som ett kylskåp". Här på årets självbetitlade skiva infinner sig ofta ett rent sväng som jag inte riktigt känner igen från förr men som gör låtarna mycket gott även om den bekanta tyngden är kvar.

En viss problematik noteras ofta lätt också när det skall gapas på stark stats-tyska till ett march-metal-komp med vad det innebär av associationer till andra tyskar som gapade i radion på 40-talet, försökte utrota hela folk och ställde till det i största allmänhet. Det blir en nazist-elefant i rummet hur man än vänder på det ur ett perspektiv utanför det germanska livsrummet. Så befriande då att bandet i text gör hål på ballongen och förvandlar vad som skulle kunna bli förfestvisor för Sverigedemokrater till allmän rock där alla är välkomna.

Det börjar med ett episkt stycke som heter Deutschland rätt och slätt. En skönt brutal öppnare som bjuder på en hårdrocksrefräng vi inte sett dess like sen sedan AC/DC's Thunderstruck. typ. Det monumentala stycket förevisar textrader om dubbelheten i att vara tysk. Om förbannelser och välsignelser och omöjligheten att älska sitt land när det är ett tyskt land. Det här är en viktig grej de gör här, Rammstein.

De fortsätter på det här sättet på en annan låt längre fram, Ausländer (Utlänning) Det skall väl sägas att det inte är poesi i klass med Hermann Hesse det här men det är ändå ett väldigt gott gry och och välmenande. Gott så.

I övriga låtar är bandet mer allmänna och konventionella i sina textmässiga hållningar och sysselsätter sig mest med den hårdföra tyska kärleken eller annat av mer klassisk rock'n'roll-karaktär.

I Zeig Dich lånas det en hel del från klassiska stycket Carmina Burana samt amerikanska System of a Down. En tung låt som jag man dock känner sig ganska klar med efter ett tag.

Några spår är lite mindre än de andra. Sex är en fin blinkning mot Marilyn Manson som de delat scen med förr men det blir för likt den gubben. Was ich Liebe går lite på tomgång som en indie-cover på sig själva, I Weit Weg närmar sig bandet vad jag vet för första gången den mer progressiva rocken och det går sådär och Tattoo är lite en dag på jobbet även om huvudriffet har volymen av ett stålverk.

Riktigt bra däremot är den oväntat dansanta singeln Radio där tydliga nickar mot fränderna i Kraftwerk uppdagas. En riktig banger som unga människor sa förr. Mest spektakulärt blir det dock i Puppe. Den här sånginsatsen får vi nog lägga till toppen vad det gäller musik från det här årtusendet.  Just wait for it. Det kommer i refrängen. Jag läser ur kommentarsfälten på låtens sida på Last.fm. Hårdföra snubbar som vart lite tveksamma till de andra låtarna på skivan bryter ner sig själva till låten och lämnar kortfattade kommentarer efter sig som "Ok Till, You Won.." Det är en i sanning stark vokal insats som inte lämnar någon oberörd.

Två godbitar till har vi kvar. Balladen Diamant som slår an till den gamla låten Seemann från 1994 och avslutande Hallomann som kanske är den starkaste melodin på hela skivan. Det är mycket på en gång här. Pumpande driven Massive Attack-bas, ett tema från ett gammalt italienskt soundtrack i fonden och grymt snyggt gitarr och trumspel högt mixat ovanpå. Mot slutet brister det hela ut i ett kort Tool-crescendo. Ja, det här är mitt Jam. Satans snyggt.

Så två skivor kanske en bit ifrån varandra men med sina beröringspunkter ändå och framförallt goda livstecken på två karriärer som inte är slut än.

Pugh Rogefeldt i Göteborg 2019

Pugh Rogefeldt med band
Konsert, Musikens Hus, Göteborg, 3 maj 2019

Vi skulle ju sett Pugh redan förra året då han tyvärr tvingades avbryta av sjukdomsskäl men nu i helgen togs nya tag och det blir en riktigt fin revansch för förra årets inställda arrangemang.

Den 72-årige Västerås-sonen firar 50 år som artist i år. Man skulle kunna tänka sig att entusiasmen hos artisten själv skulle ha mojnat lite vid det här laget men det här en Pugh i en fantastiskt fin form och vi får en riktigt härlig kväll.

Musikens hus är utsålt och den något ålderstigna publiken har helt klart försett sig med förfriskningar i den lätt tillgängliga baren inne i konsertsalen. Det är ett härligt sus och dus innan det ens börjat.

Och som det börjar. Pugh med band äntrar scenen och drar på med Grävmaskinen som första stycke i en suggestiv och tät version. Låten som är en kärleksförklaring till grävskopan Marion med alla sina kluriga textrader. Publiken är med på noterna direkt.

Grävmaskin, skakar av ljud, luktar av olja 

Grävmaskin, skakar av ljud, luktar av olja

Marion, väntar på mej, väntar på dagen

Marion, väntar på mej, väntar på dagen

Pugh har med sig ett rejält band. Han har ju spelat mycket i trio-form de senaste åren men nu har bandet växt ut till en kvartett med Pugh inräknad. Bakom trummorna hittar vi Mikael Lyander. På vild ståbas ibland spelad på tvären har vi Hasse Tholin och de två gitarristerna utgörs av Kasper Kvist och Pughs bror Ingemar "Iro" Rogefeldt. Det här ger Pugh möjligheter att inte behöva spela gitarr hela tiden som han måste göra i trio-formen då det bara är han som trakterar gura i det läget. Så han kan helt fokusera på sången i flera låtar. Lite ovant ser det ut för honom gitarrlös med armarna i turistläge längs med kroppen när han inte viftar, pekar eller leker örn mellan varven. Sången är dock sensationellt stark och inga hyss han hittat på tidigare i karriären sångmässigt är omöjliga att återskapa för Pugh.

Vi får i princip bara gamla klassiska hits. När Pugh pratar om att de skall lira en relativt "ny" låt så kan vi hamna på 80-talet typ. Lite nyare stycken hittar in i setet också från albumen Maraton (1999) och Vinn Hjärta Vinn (2008) men mest är det från perioden 1969-75 och publiken sjunger oftast med starkt i textraderna i Sången om Bo, Här kommer Natten eller Bolla och Rulla för att nämna några av Pughs många fina hits. 

Jag måste också ge en eloge för det precis lagom återhållna men informativa mellansnacket som Pugh står för. Det blir aldrig långdraget även om vi får en lång historia berättad för oss om en speciell turné Pugh gjorde med Bernt Staf i Norrlands inland i början på 70-talet till exempel. Vi får också en hel del fjäsk för att det är så trevligt att spela i Göteborg och att publiken är så bra här. Det här säger han naturligtvis överallt men både Pugh och hans bandkamrater verkar uppriktigt glada över publikresponsen. När nån låt spelats klart reflekterar Pugh över att det lät såpass bra från deras kant att det borde spelats in. 

Efter halva setet får vi en väl tilltagen paus och hinner justera vätskebalansen och gå ut och känna på den nu lite råare luften på Djurgårdsgatan utanför innan det är lagom dags att ta del av fortsättningen av konserten som fortsätter i samma goda anda. Vi får en fin tagning på Vår Kommunale Man som Pugh spelat in två gånger i karriären och som 90-talsvarianten fick stöd av ingen mindre än Thåström på sång. Låten skrevs från början av Woody Guthrie som då kallade den Vigilante Man. Låten har även tidigare tolkats fint av bandet Nazareth. 

I finalen får vi en episk tagning på Små Lätta Moln som framförallt damerna i publiken går bananas på och sedan följs det av en urtät Hog Farm som får alla farbröder att skrika i ren hänförelse. Just på den här känns det extra ovant att inte se Pugh gå loss på en gitarr men broder Rogefeldt och kollegan Kvist tillhandahåller all gitarr som krävs för ett lyckat resultat på den här dängan. Inledningen i låten är som att höra ett Rolling Stones-riff på högerkanten strax slå följe med ett AC/DC-riff på andra kanten. Underbart. 

Jag gjorde ett par filmande insatser som redovisas nedan men lånar även min polare Johnnys klipp på just Hog Farm.