Fåret Shaun har växt upp - och han har issues

Illustration av vikten av planering och ett strukturerat arbetssätt

Det har vart lite klent med upplägg det senaste. Alldeles för klent. Men snart stundar den efterlängtade semestern och tiden för det andra. Livet.

Jag har förväntningar att hinna ikapp lite med plattorna, tankarna och kanske rent av de "historiska förväntningarna".

Den som lever får se.

Var är Major Tom?

William Shatner
Seeking Major Tom
Album, 2011

Temaskivan Seeking Major Tom har funnits ute ett par veckor nu och du har säkert hört någon snutt redan från någon spelevink som delat eller e-postat dig en länk men jag känner att skivan behöver analyseras ytterligare då det är en rejäl kaka proppfull med kända låtar spelade av en galet storskalig gruppering kända artister som alla hjälper legenden William Shatner att prata sig igenom klassikerna.

Shatner är ju naturligtvis mest känd som skådespelare. Odödliggjord genom TV-serien Star Trek naturligtvis men också i långfilmer och andra TV-serier som inte alltid handlat om äventyr i rymden. Under senare år fick han plats i prime time TV som stor stjärna i Boston Legal och man hade ju kunnat tro när han slapp vara programledare för tv-program som rekonstruerade flygplansolyckor som han tvingades göra när karriären nådde lägre höjder att han skulle fortsätta på den breda motorvägen, men då tog William än en gång upp sin andra ådra här i världen, sin musik, eller ja, sin version av musik.

William skivdebuterade redan 1968 med skivan The Transformed Man och lade här grunden till sitt musikaliska artistskap. Istället för som brukligt är sjunga låtar så pratade Shatner sig igenom dem, reciterade dem. Med stort allvar och med en helt egen uppfunnen stil använde sig Shatner av säregna betoningar, utomjordiska konstpauser och växlingar i intensitet som gör vilken lyssnare som helst yrslig. Världen hade aldrig hört något liknande. Framförallt versionen av Bob Dylans Tambourine Man skapade förvirring, glädje, ilska och andra stora känslor hos den överraskade publiken.

Efter Transformed Man följde några liveskivor och en skiva tillsammans med sin medskådespelare från Star Trek, Leonard Nimoy, innan han fullständigt golvade världen med sin famösa insats på The Sci-Fi Awards show 1978



William Shatner var konferencier på sience fiction-galan men hann även med att göra en brutal version på Elton Johns Rocket Man och även om låten aldrig gavs ut på skiva då har den levt vidare och blivit en modern klassiker på Youtube och andra sociala kanaler.

2004 Chockade Shatner en hel värld genom att släppa en ny skiva som han inledde med en tung coverversion av indiebandet Pulps enorma hit Common People. Han passade även på med att spela in en gring gubbe-duell med Henry Rollins och nagla några riktigt finstämda nummer som inte alls lät kitsch utan faktiskt riktig god musikkultur. Mycket tack vare Ben Folds som la de musikaliska grunderna. Men trots allt, utan den säregna rösten hade det på sin höjd blivit en halvmysig platta. Has Been är helt klart värd att kollas upp för den som har missat den

Nu i oktober 2011 åker Shatner ut i rymden igen. Tillsammans med producenten Adam Hamilton hittade männen ett samband mellan en rad gamla klassiska låtar och snickrade ihop ett album som har så mycket gästartister på sig att jag helt enkelt får beta av hela plattan låt för låt för er. Stommen utgörs av David Bowies klassiska Space Oddity och sångens rollfigur Major Tom som försvinner ut i rymden. För att hårdhänt knyta ihop historien till en helhet avslutas varje låt på skivan med ett utdrag ur just Space Oddity utöver den fullskaliga version som infinner sig på spår två. (Lite längre fram på skivan repriseras kort även andra av låtarna igen vilket skapar lite musikal-feeling över projektet)

To bodly go where many men gone before, men not quite this way...

Major Tom (Coming Home) [feat. Nick Valensi]
Skivan öppnas med den västtyska pop-sensationen Peter Schillings stora hit från 1982 som är en fristående fortsättning från Bowies Space Oddity. Först utgiven på tyska, något år senare på engelska och då en modest hit även i USA. Enorma framgångar fick dock låten i andra anglofila länder som Kanada och Sydafrika. Nick Valensi, mest känd för att bända strängar i poporkestern The Strokes hälsar på och förgyller en annars ganska syntpoppigt inramad Shatner

Space Oddity (feat. Ritchie Blackmore & Candice Night)
Motorn till skivan, Den episka rymdsagan som Bowie först släppte 1967, sedan igen 1969 och ytterligare en gång till 1972 har väl i ärlighetens namn egentligen tolkats bättre många gånger förut, men Shatner får till en rörande ton som lyfter fram den sorgsna texten. Helt otippat läggs gurorna och bakgrundssång av Ritchie Blackmore (Mest känd från Deep Purple) och hans fruga Candice Night. Lite vid sidan av spelar Alan Parson keyboards

In a Little While (feat. Lyle Lovett)
U2's låt från ganska långt fram i karriären får en fin inramning av Lyle Lovetts väna röst. Shatner låter som en Bono som tar sig på ännu större allvar än vanligt upphöjt till 10. det låter ganska härligt

Space Cowboy (feat. Brad Paisley & Steve Miller)
Nu blir det rörigt. Space Cowboy är på sätt och viss Steve Millers gamla klassiska The Joker, men ändå inte. Låt oss skylla på en viss Homer Simpson som trasslade till det här redan på 90-talet. Mainstreamcountryartisten Brad Paisley bidrar med gitarr och sång vid sidan av Steve Miller själv.

Space Truckin' (feat. Ian Paice & Johnny Winter)
Mera Deep Purple, fast nu utan Blackmore. Ian Paice försvarar här färgerna i den lätt osannolika konstellationen tillsammans med Johnny Winter. Riktigt sköna akustiska gitarrer och sydamerikansk touch på den här tagningen. Shatner låter som Jim Morrissons farfar som fått hänga med på en Doors-låt 1968.

Rocket Man (feat. Steve Hillage)
Äntligen på skiva efter trettiotre år vilse i eterrymden. Versionen från 1978 är mer dynamisk och rakt i ansiktet men den nya versionen är inte dum den heller. Steve Hillage känd från flumbandet Gong deltar i en orgie av bubbliga elpianon och en mjuk 70-talsaktig produktion.
I'm a Rock-It Man.... En av plattans höjdpunkter. Och just det ja. Elton John skrev förstås originalet, men den är ju inte alls kul egentligen, ett billigt försök att casha in på rymdtrenden satt av andra viktigare artister.

She Blinded Me With Science (feat. Bootsy Collins & Patrick Moraz)
Tomas Dolby skrev en knasig låt 1982. Den blir inte mindre knasig i händerna på Shatner, funk-pellejönsen Bootsy Collins och pianisten Patrick Moraz, den senare mest känd från den progressiva gruppen Yes. Skivans svängigaste spår.

Walking On the Moon (feat. Toots Hibbert)
1979 ägde The Police världen med låtar som den här. Med hjälp av reggaelegendaren Toots Hibbert, känd från Toots & the Maytals tillverkas ganska puttrigt radioskval i årets version.

Spirit In the Sky (feat. Peter Frampton)
Singeln sålde 2 miljoner ex 1969 när det stod Norman Greenbaum på den. En osannolik världshit som både var tok-religiös i texten men ändå innehållande närmast Jimi Hendrix-liknande gitarrprestationer. Shatner tar sig an låten som en kvart-i-tre-full Johnny Cash, men låten når ändå inte riktigt upp i himlen

Bohemian Rhapsody (feat. John Wetton)
Här ger sig Shatner ut på djupast tänkbara vatten, eller mest svårmanövrerade del av rymden. Att ge sig på Queens rock-opera Bohemian Rhapsody är ju närmast att betrakta som ett kamikaze-uppdrag. John Wetton känd från gruppen Asia hjälper Shatner till ett storslaget misslyckande

Silver Machine (feat. Wayne Kramer & Carmine Appice)
Man får verkligen ge det till Shatner, han har fått till en helvetes gästlista på sin skiva och valt låtar av en blandad art. Brittiska spacerockbandet Hawkwinds klassiska Silver Machine får sig en avhyvling med hjälp av Mc5-mannen Wayne Kramer och Carmine Appice, trummis från de ännu tyngre Vanilla Fudge när det begav sig. William Shatner sjunger en sång som Lemmy sjöng från början. Det är episkt

Mrs. Major Tom (feat. Sheryl Crow)
Nu släpper Shatner mikrofonen och släpper fram Sheryl Crow till att sjunga sången skriven av bandet K.I.A som har vänt på perspektivet och berättar hur tillvaron är sett från frun till Major Tom. Hur hon har det helt enkelt. Det blir lite sliskigt. Men Shatner trivs, Han är ett stort fan av Crow och ser henne alltid live om hon spelar inom en radie av 50 miles från där han råkar befinna sig för tillfället.

Empty Glass (feat. Michael Schenker)
Det här är en av de få låtarna jag inte har någon relation till sedan tidigare. Kanadensiska The Tea Party släppte låten 2004. Det bandet har på senare tid haft ett sjå med att freda rätten till sitt namn mot en grupp fanatiska galningar på högerkanten, men har i rena ilskan återförenats och satt sig till motvärn. Låten är riktigt bra och helt osannolikt spelar Michael Schenker gitarr på den. Schenker gjorde sig känd som medlem i tyska hårdrocksorkestrar som UFO och Scorpions förr i världen.

Lost In the Stars (feat. Ernie Watts)
Här blir vi allvarliga igen i sången som gjordes känd av Frank Sinatra. Ernie Watts känd saxofonist som lagt tut i luren på konserter och skivor med The Rolling Stones och Frank Zappa ger låten en lätt erotisk ton.

Learning to Fly (feat. Edgar Froese)
Pink Floyd har ju varit ute och flögit förr. 1987 lärde de sig att flyga igen och här arrangeras sången om i samarbete med astral-tysken Edgar Froese som annars turnerar jorden runt med sin syntetiska new age-grupp Tangerine Dream. Så-så.

Mr. Spaceman (feat. Dave Davies)
The Byrds skrev den närmast gulliga rymdmanshistorien 1966 och nu tar Shater hjälp av ett annat 60talsnamn, Dave Davies från The Kinks för att få styrsel på sången igen. Det går lite sådär. Den här hade varit roligare att göra om mer rejält, metal eller syntpop typ.

Twilight Zone (feat. Warren Haynes)
Här rycker skivan upp sig igen rejält. En av plattans höjdpunkter levereras i form en ny upptagning av Golden Earrings Twilight Zone från 1982. Shatners vokala insats låter som ett bisarrt utspel Shatners rollfigur Denny Crane kunde få ur sig i ett extra inspirerat avsnitt av Boston Legal. Arrangemanget andas power-pop och sväng, Warren Haynes, känd från Allman Brothers Band lägger kön gura på det hela.

Struggle
Skivans enda nyskrivna sång med text av Shatner själv. Ödesmättat, överdrivet och over the top förstås, vi är ju trots allt ute i rymden. Enda sången utan kändisgästspel. Det blir lite U2-parodi över det hela.. Lyssna, Tänk Bono och le.

Iron Man (feat. Zakk Wylde & Mike Inez)
Varför Black Sabbaths Iron Man är med här kan man fundera på en stund. Eller så kan man fascineras över ljudet av en 80 år gammal William Shatner som skriker ikapp med Zakk Wyldes gitarr och fundera på om man själv är ett fragment av så rolig i framtiden som den här mannen är. Mike Inez, bassist i Alice in Chains bygger bas till fundamentet

Planet Earth (feat. Steve Howe)
Skivan slutar lite som den börjar, med ren och skär 80tals-pop- Duran Durans Planet Earth skruvas upp rejält och blir rena dansgolvsklassikern i sin nya kostym klädd med hjälp av Steve Howe känd liksom Patrick Moraz från den brittiska gruppen Yes

Jovisst, det här är inte ett skivsläpp i Tom Waits kaliber om man jämför med recensionen innan. Men vadå, man behöver lite trams ibland också. Och William Shatners trams är så befriande i sitt märkliga allvar och här och var låter det faktiskt riktigt bra också.

Vad folk än säger om plattan så har ingen gjort något liknande innan och inte med den mängden meriterade artister och musikanter heller. 80 jordsnurr Shatner. 20 låtar rockhistoria och rätt ut i rymden.

Man kan ha det tråkigare.

Skivan finns ute i affärerna där du handlar grammofonskivor eller på Spotify eller överallt

De 10 bästa av Carry On-filmerna

Jag har ägnat delar av för- och själva sommaren med att återbekanta mig med den episka långfilmsserien Carry On.

Carry On kom i inte mindre än tjugonio upplagor mellan 1958 och 1978 och jag har här nöjet att inkomma med min egen topp10-lista på mina personliga favoriter.

Carry On är ju vad det är. Det är gubbsjukt, fånigt, omodernt, upprepande, vitsande och helt ur fas med vilken tid som helst och så är det alldeles underbart när det är som bäst. De första årens filmer är en smula teatraliska och mer klassiskt farsartade för min smak, men när sextiotalet började ana nästa decennium bortom kröken och ett par år in i dessa nya tidevarv skapades fantastisk underhållning. Så frukta inte, ta dig an det här universumet du också. Det här är alldeles för roligt för att få försvinna i tidens glömska.


#1 Carry On Doctor, 1967

Ett flertal av Carry On-filmerna kom att utspelas i sjukhusmiljö men ingen blev så monumentalt lyckad som Carry On Doctor. Humor handlar inte bara om poänger utan väldigt mycket om timing och tempo. I den här filmen nås Tati-liknande egenskaper i det sjösjuka tempot. Filmens stjärna Sid James (som för övrigt deltog i 19 Carry On-filmer) hade just haft en hjärtattack och tog det lite lugnare än i andra fall. Han spelar alla sina scener från sjuksängen men är detta till trots ändå filmens ledstjärna. Mycket stabila insatser över hela skådespelarensambeln över lag. I hård konkurrens med flera andra filmer i serien, men i slutändan den största upplevelsen

#2 Carry On Abroad, 1972

Engelsmännens egna variant på Sällskapsresan. Våra vänner tar sig till den för engelsmän så skrämmande kontinenten och hela vägen till Medelhavet till semesterorten Els Bels.
Här semestrar de på ett hotell som inte riktigt är färdigbyggt, men väl håller på att bli det medan de är där. Romantiska förvecklingar utvecklas och avvecklas, Vi tar del av naturkastrofer, sightseeing, solsting och mild fylla i ett mycket gott tempo.
Färgstark film, en nybyggd hotellbar 1972 såg ut som en bar skall göra.


#3 Carry On Camping, 1969

Antagligen den mest kommersiellt framgångsrika filmen i serien och av engelsmännen själva mest ihågkommen för att Barbara Windsor gymnastiserar så hårt att behån flyger av och landar i ansiktet på Kenneth Williams i rollen som flickskolelärare. Men filmen arbetar på många fler plan än så. Här är inte en död stund. Det är ett evigt rantande efter flickorna i tältet bredvid och ett annat par har fått nattgästen från helvetet i sitt tält. Roligt rakt över.


#4 Carry On Loving, 1970

I den här episoden driver Sid Bliss (Sid James) och Sophie Plummett (Hattie Jacques) en äktenskapsbyrå. De har dock inte lyckats gifta sig själva efter alla år och Sid har fullt upp med att försöka ragga på andra brudar. Äktenskapsbyrån är mycket sofistikerad och använder sig av 1970 års modernaste datateknologi, eller något som påminner om det i alla fall. Det är snygga fronter och bandmaskiner, men databearbetningen sker i slutändan högst manuellt.
Allting går naturligtvis åt pepparn och slutscenerna förbrukar imponerande mängder av tårta på klassiskt manér.

#5 Carry On Girls, 1973

Den sömniga hålan Fircombe på den engelska sydkusten har problem. Man lyckas inte locka några turister. Det regnar alltid och finns inga attraktioner men då slås kommunalrådet Sid Fiddler (Sid James) av idén att anordna en skönhetstävling för att få lite ljus på tillvaron.
I staden finns naturligtvis en grupp kvinnosakskvinnor som bestämmer sig för att sabotera tillställningen. De börjar med att elda upp sina underkläder som man gjorde på den här tiden vilket föranleder assistans av manliga brandmän för att inte klubblokalen skall brinna ner helt. Efterhand tar sig dock aktiviteterna och skönhetsmissarna får anledning att både klia sig och nysa okontrollerat. Kvinnosakskvinnorna leds av mormor i Absolutely Fabulous (June Whitfield)

#6 Carry on Behind, 1975

Campingresan 1969 gick så bra så sex år senare gör man en till. Den här upplagan når inte riktigt samma höjder som föregångaren men är riktigt rolig av och till. Nu bor man inte bara i tält utan även i husvagnar och dessutom företas en arkeologisk utgrävning på campingplatsen ledd av Professor Roland Krump (Kenneth Williams) och hans ryska heta assistent. Campingägaren själv, Major Leep (Kenneth Connor) är mest ute efter att ragga på andras fruar och råkar av misstag hyra in en strippa till helgkvällens kabaret. Kenneth Connor kan förresten kännas igen som Monsieur Alfonse i tv-serien 'Allo 'Allo


#7 Carry On Matron, 1972

Nu är vi tillbaka i sjukhusmiljön igen. Sid Carter (Sid James) har tillsammans med sina kumpaner en djävulsk plan som går ut på att göra inbrott på sjukhuset och stjäla p-piller för att sedan sälja dessa i länder där sådana inte är tillåtna. Samtidigt på sjukhuset skall en del barn födas som tar en väldig tid på sig vilket leder till att de äkta männen mer eller mindre lever i väntrummet. Romanser spirar och utvecklas, ibland utan att alla inblandade parter förstår detta. En Doktor förstår ingenting, en annan klättrar på tak och drar av kläder på en sjuksköterska samtidigt som han skrämmer en annan. Full fart.


8# Carry On At Your Convenience, 1971

Det här är den mest kontroversiella av alla Carry On-filmer och också den som drog in minst pengar. Anledningen är inte dåliga vitsar, gubbighet och halvnakna brudar i parti och minut utan det faktum att filmen tar stark politisk ställning mot fackföreningar. Ett mycket konstigt ideologiskt val kan tyckas då man kan tänka sig att huvuddelen av den tänkta publiken tillhörde arbetarklass och således var starkt förankrade i fackföreningsrörelsen (Vi snackar om 1971 här). Filmen är hursomhelst ändå riktigt rolig den politiska ståndpunkten till trots. Det är också roligt att se hjälten Geoffrey Hughes i rollen som arbetaren Willie. Hughes är vi ju annars vana att se som Onslow i Keeping up Appearances/Skenet bedrar


#9 Carry On Cleo, 1964

Jag var tidigare inne på att jag inte gick loss fullt lika mycket på de tidigaste Carry On-äventyren, men den här platsar helt klart på listan. Här hittar vi det välbekanta gänget i historisk miljö i en historia löst baserad på kärleksaffären mellan Mark Antony (Sid James) och Cleopatra (Amanda Barrie) Även den samtida miljön på de brittiska öarna tas upp där man enligt Carry Ons evolutionslära just uppfunnit hjulet (fyrkantigt, men ändå) samt bor i grottor och lattjar runt som schimpanser ungefär. Ordlekarna är mer subtila på den här tiden (1964), så det gäller att hänga med, men kul är det

#10 Carry On Up The Khyber, 1968

Även här har vi förflyttat oss i tiden, den här gången till det koloniala 1800-talet och scenen är Indien/Pakistan/Afghanistan-ungefärliga länder. I själva verket förflyttade sig Carry On-inspelningarna sig längre bort än i någon annan film. Utomhusscenerna är rent av inspelade i Wales (!) Det är en lite ojämnare historia än de flesta filmerna nämnda ovan, men av och till är det lika bra som vanligt och scenen där den koloniala aristokratin fullföljer sin middag med ackompanjerade orkester under en fullskalig attack från de lokala fienderna med artilleri och allt är en klassisk scen i filmhistorien som sådan

Tysk-Göteborgsk lågbudget-action

En kognitiv terapeut förklarar för kommissarien hur en Stena-båt fungerar

Jag har för första gången fått bekanta mig med den i Tyskland mycket populära Polisfilmsserien "Tatort Kiel". På Svenska kallad "Brottsplats Kiel" och det var en underbar upplevelse

Polisserien är en TV-serie med långfilmslånga avslutande avsnitt som har turnerat runt med inspelningsplatser i olika platser i Tyskland och även Österrike. Utöver Kiel har filmer spelats in i Bremen, Stuttgart, Münster, Hamburg, Berlin, Wien och inte att förglömma i Duisburg men även ett tiotal orter till. Sen 1970 har det här spektaklet hållit på, och jag har just upptäckt det.

I filmen som jag såg idag, "Man Über bord" (den 639:e filmen enligt IMDB) så utspelas historien i Kiel, Göteborg och på färjan där imellan. Det var den vanliga historien om mordet på en bigamistisk sjökapten som så att säga jobbade i bägge ändarna på på Kiel-färjan och sen skulle man räkna ut om det var den tyska eller svenska frun som kastat maken i sjön. För att krydda storyn hade man slängt in Peter Haber som alkoholiserad sjökapten som har blivit av med sin tjänst efter att ha krockat med en Yacht i östersjön och nu har en vag roll som hjälp-kapten på Stena-färjan och får på ett intrikat sätt misstankarna riktade mot sig eftersom han gömmer Vodka i kaffe-termosar och beter sig allmänt mystiskt åt. Han slänger sig med en fantastiskt rolig tyska, endast överträffad av mellanbrodern i Pistvakt som mest håller sig under däck och pratar ännu värre skoltyska i walkie-talkie av och till. I land i Göteborg finns Eva Fröling som fraktar runt den tyska varianten av Åsa-Nisse som skall föreställa Poliskommissarie, och många resor på leden i majorna ut till Saltholmen fram och tillbaka blir det, Carl Johans kyrka syns i varje scen hela tiden dock. Kommissarien har den sköna ovanan att hälsa på icke tysktalande med frasen "Hej då" och han är mycket förtjust i en drink som heter "Far åt Helvete".
Det är inte en död stund alltså

Allting påminner starkt om den Österrikisk-tyska produktionen Kommissarie Rex som jag saknat något väldigt sedan den försvann ur de svenska TV-rutorna, fast utan Kommissarie Rex då. Jag vill ha mer, mycket mer. Finns eländet på DVD? Ge mig!