Ministry
From Beer to Eternity
Album, 2013
Nine Inch Nails
Hesitation Marks
Album, 2013
Mark Lanegan
Imitations
Album, 2013
Hösten är här med allt vad det innebär i skivsläpp. September har börjat mycket amerikanskt för min del och en trio album har spelats flitigt under månaden. Två som har vissa beröringspunkter med varandra och ett som valsar åt ett eget håll.
Rock-faunan på andra sidan Atlanten är såklart mångfacetterad med olika arter och klasser. Allt går inte att kategorisera som bluesrock direkt. För sådär tjugo år sedan lyste två orkestrar som starkast i den då uppkommande genren industrirock och just som händelse har just dessa två släppt nya alster just i detta september vi genomlever nu.
Först ut är Ministry som jag recenserade så sent som förra året som här attackerar oss igen för allra sista gången. Jag var redan förra året inne på att få band slutat så många gånger på så kort tid som Ministry men den här gången kan det vara mer seriöst då den viktige gitarristen Mike Scaccia gick ur tiden i vintras under tiden av inspelningen av det senaste albumet. Han drabbades endast 47 år gammal av en hjärtattack under en spelning med sitt andra band Rigor Mortis och återfann aldrig medvetandet. Knäckt av förlusten samlade sig ändå bandledaren Al Jourgensen och slutförde skivan som faktiskt mest drivits fram av Scaccia då Jourgensen egentligen inte var helt intresserad av att göra en skiva till. Därför är det inte så konstigt att skivan framstår som dels ett minnesmärke både över Scaccia och Ministry som band.
 |
| Micke Scaccia 14 Juni 1965 – 23 December 2012 |
Som jag var inne på i den tidigare recensionen av Relapse förra året så är Ministry ett band som vart ute på en särdeles resa genom elektro-pop, hård rock, sludge, metal och skruvad psykedelia genom åren. Mitt betyg på den skivan framstår i efterhand som ganska generöst och det kan väl ha att göra med att Al Jourgensen är en sån rolig spjuver på olika sätt att det är svårt att bara såga rätt av. Men samtidigt var faktiskt en del av de låtarna rätt larviga, både i innehåll i text och musikaliskt utförande.
Årets skiva From Beer to Eternity är också lite knasig i överkant på flera håll men är ändå sammantaget mer intressant. Framförallt är denna skivan mer dynamisk. Vi får prov på olika kännemärken från bandets karriär genom åren utan att det låter allt för lättsam retro.
De välbekanta samplingarna från TV-program, samt ljudupptagningar från politiker, religiösa knäppskallar samt från reklamfilmer flödar i styckena. Vi hör mer ren elektronik och postpunksväng än vi hört på evigheter från bandet. I Lesson Unlearned låter det rent av dansant med bakgrundssångerskor och allt. Det hade man inte trott att man skulle få höra igen. Än mer förvånande är dub-äventyret Thanx but No Thanx där Jourgensens kärlek till dub som Linton Kwesi Johnson genomför den yttras. Det har vi knappt hört alls innan mer än på obskyra remix-album. Här utgörs texten helt av en dikt av William Burroughs som läses av en halvgalen krigsveteran som kallar sig Sgt Major.
Efter detta brister bandet ut i en psykedelisk närmast progressiv historia, Change of Luck som rent av låter som Hawkwind eller Tool i sina bästa stunder. Här har vi plattans bästa stund. En fem minuter in i stycket efterföljs de orientaliska tongångarna av välbekanta metalriff och bekant growl men detta låter faktiskt allt annat än larvigt. En ovanligt stark refräng dyker upp sent omsider också. Tunga grejer. Jag fick någon sorts feeling och satte ihop en video med musiken där jag tog levande bilder från den svenska klassikern Svarta Palmkronor som jag tyckte passade med musiken av någon anledning. Den officiella videon till singeln PermaWar var för tramsig (låten är dock helt okej) Om man vill kan man bese videon här (Ja, jag lyckades stava fel till Janeiro i vinjetten, men jag orkar inte ändra det nu)
Har man någon gång under resans gång intresserat sig för Ministry tycker jag allt att man skall ge From Beer to Eternity en chans. Det är inte de bästa som de gjort, men man har en rätt skruvad resa framför sig och iallafall fyra riktigt schyssta låtar att se fram emot.
Nine Inch Nails som då också var del i den rockindustriella revolutionen runt 1990 jobbade också hårt med avslut för några år sedan. På vad de då kallade den allra sista turnén hade man till och med dristat sig till att ha tillverkat en gravsten med födelsedatum och dödsdatum ingraverat på stenen som man släpade med sig på scen runt världen. Efter det sysslade Trent Reznor som på många sätt är själva motorn i bandet med andra saker. Han gjorde exempelvis musiken till filmerna Social Network och The Girl With the Dragon Tattoo. Han han även bilda ett band med sin fru vid mikrofonen som dock inte gick fungerade så där jättebra. How To Destroy Angels släppte en platta som lät lite NIN light kan man säga.
Så därför att det var lite förvånande att nyheten kom om en ny platta och en vild världsturné som pågår än i detta nu.
 |
| Nine Inch Nails vänder upp och ner på SydKorea tidigare i somras |
Det har vart en del strul med årets skiva Hesitation Marks. Det har väl alltid varit strul med skivorna innan också, då mest p.g.a.. av drog- och alkoholrelaterade problem men nu har det handlat mer om konstnärliga skiljaktigheter. Musiker som planerats in att medverka på skivan har kommit och gått. Adrian Belew, mest känd för gitarrspel med David Bowie var en av de som ramlade av längs med färden. Det funkade inte helt enkelt. Därav kanske att skivan i slutändan blev såpass rent elektronisk som den är i stora passager.
Det görs en hel del passningar till mästerverket The Downward Spiral från 1994. En del bubblande otäcka ljud och skeva basgångar dyker upp som påminner om den pärlan till skiva men det blir aldrig så klassiskt som det blev då. Det är inte direkt dåligt men tiden har liksom sprungit ifrån grejen och låtarna är inte så starka som de än gång var. Det var mer desperat på den gamla goda vilda tiden. det här är över lag för kontrollerat och innanför ramarna. Visst finns det stunder. In Two bankar på rätt bra med ett fint mellanspel på mitten med lugn bas och enerverande blås-i-flaska-ljud som förr kompletterat med en bukett hårt distade gitarrer mot slutet. Find My Way är en ganska elegant ombyggnad av Massive Attacks Teardrop. Snyggt men lite idéfattigt ändå. Datapelsaktiga Copy of A har något också om är på rätt humör. Leta gärna upp någon live-session på Youtube på den från sommarens spelningar. Bandet börjar oftast med den och lånar friskt från Talking Heads konsertfilm Stop Making Sense. Fast istället för att bygga scenen under hela konserten är NIN klara under en låts tid. En snygg vinkning dock ändå.
Annars låter det mesta andra rätt blekt. Inget fullt betyg. Stora A i ordning är inget plus här.
 |
| Mark Lanegan ger oss imitationer |
Temat på årets skiva är gamla låtar som hans föräldrar gillade och tvingade honom att lyssna på när han var en liten pöjk på 60-talet. Sedan har han fyllt på med några nyare verk i samma anda. Vi hör Mark ta sig an låtar skrivna av folk som Neil Sedaka, Kurt Weill och John Cale.
Det är en coolt lugn och genomtänkt skiva. Som gjord för parmiddag för åldrande hipsters. Inget brakar iväg som skrämmer ruccolasalladen eller den utvalda IPA-ölen på matbordet.
Mellan de nu runt femtio år gamla styckena smits nyare grejer in som Nick Caves Brompton Oratory och kompisen Greg Dullis Deepest Shade. De låtarna skäms dock inte för sig i sammanhanget och det hela hänger ihop i en fin helhet.
Det hela avrundas med två franska spår också för säkerhets skull. Mark tar sig an Elégie Funèbre på originalspråk ungefär lika bra som Iggy Pop gjort på sina franskklingande skivor. Min gamla franskafröken hade delat ut kvarsittning direkt för den prestationen. Autumn Leaves ( Eller Les feuilles mortes som den också heter) sjungs dock på engelska språket.
Bäst blir det lite otippat i Solitaire, ett ohyggligt svulstigt stycke som gjordes bekant av Andy Williams i forntiden. Här funkar Lanegans omväxlande finstämda och raspiga baryton som bäst.
En riktig höstplatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar