The Soundtrack of our Lives
Throw it to the Universe
Album, 2012
Vi hörde diskussionerna redan förra året och nu står faktumet klart. Soundtrack of our Lives levererar i år sin sista platta och lägger ner bandet.
TSOOL är mer än ett vanligt band för mig. Det är ett band som jag följt från starten 1994 och innan dess från monumentala Union Carbide Productions som förlagan hette. Jag minns hur jag såg en konsertaffisch på musikens hus i Göteborg för någon spelning innan TSOOL hade släppt någon platta där det informerades om bandets existens. Jag sörjde fortfarande Union Carbides nedläggning och ställde mig lite frågande till det nya långa krångliga bandnamnet, men det kom att bli uppstarten till ett ömsint förhållande till ett band jag följt år efter år fram tills nu. Jag kanske har sett dem live sex-sju gånger? Jag vet inte så noga, men de har alltid levererat och innehaft en position som en ren institution inom svensk rockmusik längs med hela resan.
Då Union Carbide tog sjumilakliv mellan sina fyra plattor i utveckling har TSOOL gjort precis tvärtom. De har stått och grävt där de stått. Inget svenskt band har någonsin lyckats ägna sig åt så djup arkeologi i rock och samtidigt vara så relevanta som Soundtrack. För det är ju vad det handlar om, ren arkeologi, förädling av svunna tiders ljud. Det har förvisso grävts i olika tidåldrar och genres, men sällan i nåt som döljs av jord efter 1975 om man säger så. I början fanns arvet från Union Carbide närvarande med lätta inslag av The Stooges, Led Zeppelin, The Rolling Stones och The Kinks, efterhand breddades ljudbilden med inspiration eller skall vi säga fristående idébildningar från till exempel Love, The Doors och tysk Krautrock.
Kvalitén på de sex albumen TSOOL lanserat inklusive den sista har varit imponerande hög. Nog för att jag har anlag för en mild lokalpatriotism och ofta hyllat lokala artister men Soundtrack har alltid spelat i en division för sig själva i förhållande det övriga utbudet. Klichén "Extremt hög lägstanivå" är i sanning applicerbar på bandet.
Så det är med visst vemod man tar sig an avskedet i form av Throw it to the Universe men man försätts i ett visst lugn då skivan visar sig vara ett värdigt hej då från megabandet.
En era är över
Skivan skall ju enligt bandets egen utsago innehålla dels helt nyskrivet material och dels gamla idéer som aldrig kommit på pränt innan. Det märks då skivan är monumental i sitt utförande och produktion men även innehåller tydliga blinkningar till olika tidigare faser i bandets karriär. Historien knyts ihop, hela vägen tillbaka till debutalbumet Welcome to the Infant Freebase från 1996.
Jag tycker löjligt mycket om det här. Jag försöker lyssna kritiskt för att avge en hyggligt professionell rapport om ljuden jag hör, men det är meningslöst. Jag brottas ner fullständigt och transporteras i tid och rum till längst fram i publiken på en arena av något slag i Göteborgstrakten där jag står drucken och glad och skrålar och nickar med i ljuden från scenen som Soundtrack invaderat. Jag minns alla andra goda stunder med TSOOL i högtalarna runt om, alla fester, alla ensamkvällar, alla sittningar på caféer och barer. I sanning ett soundtrack för ett liv. Det visade sig inte vara ett så dumt namn på bandet ändå.
Inledande titelspåret Throw it to the Universe leker friskt med Firmament Vacation från debutplattan där Ebbot sjunger om bandet självt igen. Utan att upprepa sig för mycket, men ändå tillräckligt för att minnesbankarna skall börja arbeta för högvarv och för att mungiporna stadigt dras upp mot öronen som lyckliga får bearbeta materialet.
Anslaget är överlag sansat och ganska vemodigt. Även om jag dyrkar tokrocken som Soundtrack levererat tidigare till exempel i Galaxy Gramophone är det kanske trots allt de där sorgsna små bitarna som bitit sig fast mest genom åren, och sista plattan är proppfull av just dem.
Av och till rockas det dock till. Where's the Rock? bjuder på enorma mattor akustisk gitarr i symbios med mexikanskt blås och rent av proggig elgitarr. Bas, trummor och klaviatur spelas såklart också i världsklass. Här finns inga svaga punkter. Helvete vad bra det är.
Om första halvan av skivan är fantastisk så är den andra halvan ännu bättre. Passagen med de tre låtarna If Nothing Lasts Forever, Solar Circus och What's your Story? kan vara den starkaste sträcka musik bandet någonsin presterat på skiva. Ebbot sjunger bättre än någonsin, körsången sitter som ett lass tegel man får över sig, gitarrerna är så skira och vassa om vartannat och ringlar in lyssnaren fullständigt och låtarna är starka rätt över. Möjligen att sista spåret Shine On inte riktigt når höjden som övriga låtar gör, men den kommer nog också att sätta sig. Det tog mig två år innan jag helt tog till mig det avslutande spåret The Passover från förra albumet Communion, så jag har goda förhoppningar om att detta kommer att ordna upp sig.
För att återkomma till trion låtar jag var inne på i stycket innan. Solar Circus bjuder friskt på Ebbot i bariton-läge som man inte hör på alla låtar. En låt som jämförelse helt sopar mattan med alla spåren på Mark Lanegans senaste verk, och då är ju inte det någon dålig platta direkt. What's your Story låter i versen märkligt lik Stefan Sundströms Vavadejasa från 2009 men vadå, man kan låna från sämre låtar. Jag ser det som en ren hyllning till originalet. Och sen då Nothing Last Forever, detta monster till låt, som alla låtar Soundtrack gjort under sin karriär i en. Jag är fullständigt nere för räkning. Överkörd.
Så tack, Soundtrack of our Lives för all musik, jag säger det som man aldrig får säga det, men jag säger det ändå, "Tack som fan".
