Peter Davidsons Dazzle Woods

Peter Davidson
Dazzle Woods
Album, 2014

Multiartisten Peter Davidson presenterade för någon vecka sedan sitt nya fullängdsalbum Dazzle Woods. Davidson som även verkar som skulptör och konstnär har inte legat på latsidan direkt vad det gäller den musikaliska grenen av sitt konstnärskap. Utgivningstakten ligger stadigt i tempo i storleksordningen en handfull album om året. Senast jag skrev själv om Peter var i februari förra året i form av konstellationen  Beehive Plains och deras singel Metric Landmarks/Planet Caravan där Peter bidrog med en tredjedel av den trions insatser på den skivan. Årets första verk Dazzle Woods är dock en total soloprestation av Peter där han låter oss ta del av sin musik genom möten mellan elektronik och klassiska ovästerländska instrument som Santoor, handtrummor och Melodica bland annat. Väl representerat är även stora inslag av bandlös bas som ger skivan en väldigt speciell touch.

Mycket av det som Davidson spelat innan har varit starkt meditativt och atmosfäriskt och det är detta också men vi är ändå inne på vad som jag uppfattar som ett nytt spår.

Skivan är alltigenom instrumental och svävande men med mer kontakt med klassiska melodimönster än vad jag tycker mig ha hört innan. Den bandlösa basen för tankebanorna bitvis i riktning med vad det engelska artrockbandet Japans bassist Mick Karn hade för sig under sin karriär och man kan även få förnimmelser av Talking Heads mest suggestiva stunder men i mötet med det asiatiska, afrikanska och karibiska framstår ändå en egen linje.

Stycken med ordet dub i slutet av sin titel indikerar det karibiska inslaget där just melodican tydligt markerar sinnesstämningen trots ett sparsamt användande. Ett av dem, Blueberry Train Dub  valsar milt fram i en varmkall blandning som i möte mellan frusna tyska elektronikpionjärer och mer varmblodiga  reggae-maskinister och musiker.

Det är en rolig skiva som leker mycket med tid och rum, platser och världsdelar och inte alls i fas med de senaste tjugo årens musikaliska utveckling men ändå på väg åt sitt eget håll.

Den där bandlösa basen som man inte hör så ofta nuförtiden gör mycket gott i det hela. Även om elektroniken ligger i mjuka lager händer alltid något när den möter det mer organiska och en reaktion sker i inneröronen.

Skivan finns utgiven på Bandcamp och man kan ta sig dit här och ta del av hur man löser en lös låt eller hela skivan till en modest peng.  Man kan också klicka sig fram nedan.

Mer om Peter och även hans konst hittar vi på hans hemsida.

Frida Selander inleder skivåret

Frida Selander
Possible You
Singel, 2014

Januarimånaden har precis hunnit bli kall när jag nås av ett hej från Frida Selander som berättar att hon släppt ut en ny låt på grönbete. Ett föl utsläppt i snön i form av en pigg webbsingel.

Det låter starkt och sympatiskt som vanligt. Milt brittiskt i andan av Lloyd Cole/The The som jag vart inne på i tankar kring tidigare verk. Textmässigt tar vi dock del av det inre norrländska barnet som leker cowboy och lyssnar och stapplande tar ut tjocka ackord ur Nirvanas repertoar under ett svunnet 90-tal.

Grunge had reached the coast of Holmsund

En försmak på ett kommande album. Gott

Singeln finns på Spotify och säkert med på fysisk skiva sedan senare i år

HEMSIDA | FACEBOOKEN

Gott Nytt År!

Gott Nytt År!

Minst en av nyårsdanserna i kväll bör tillägnas Lou Reed som vi tappade bort tidigare i år. Här är är ett lämpligt val.







Nästa år blir allting bättre va?

Lundells Trunk

 

Ulf Lundell

Trunk
Album, 2013

Om du inte vet var du skall gå... Gå på tvärs..

Orden är Ulf Lundells från stycket Gå på tvärs från färska nya skivan Trunk. En väl introducerande rad till mannens rocklyrik får man säga. När Proggen tog tag i landet som starkast på 70-talet och leden till stödgalorna var täta och uttrycken för solidaritet och kamp var starkt då valde Ulf att ta in Agneta Fältskog som sångpartner på en låt. Han kunde lika gärna tagit med Augusto Pinochet som duettpartner på Snön Faller och Vi med Den 1978, så på tvärs kunde han uppfattas då och förra året var det otippat Ulf som lyfte den rockpolitiska vänsterfacklan i text och ord och startade upp kampen på allvar mot högern på sin massiva dubbel-CD Rent Förbannat. Detta i en tid då ingen pratar om solidaritet och fler och fler överväger att lägga sin röst i nästkommande val på alternativet Järnrörsdemokraterna. På tvärs igen. Alltid på tvärs.

Trunk startar igång i avstamp från den förbannade plattan från förra året med Vi är inte Arbetslösa som ifrågasätter vår bild av de som står utanför arbetsmarknaden. När hörde du någon etablerad artist ta upp det ämnet senast? Av någon från de välbärgades provinser?

Anslaget är hysteriskt 80-tal. Från början kan man tro att det är en okänd baksida på Kär och Galen som lagt sig på skivtallriken men det är nytt från mäster Lundell och det är riktigt piggt och stussigt inledningsvis. De första två spåren, den första om de arbetslösa och efterföljande När Vi var Kungar har ett uttryck som ett skrålande Eldkvarn i högform för många år sedan kompletterat med rikligt med saxofon, detta nuförtiden nästan helt borttappade instrument. En gång i tiden skulle det vara med tut i luren nästan jämt när den breda rocken skulle spelas. Man har nästan saknat den. Nästan.

Det går Som Smort gör ett dopp i den lite skitigare sjön Ulf doppat sig i med jämna mellanrum och framförallt på 90-talet när hovgitarristen Janne Bark upptäckte Neil Young på allvar. Melodin är så där kantig och vit som bara Ulf kan få till den. Sen växlas det ner och det blir episkt med tändare i luften för de som fortfarande röker. Alla andra viftar med sina smarta telefoner. Som en fyr i natten är väldigt klassisk Lundell. Med frilagd sång mot nakna trummor på mitten, som gjort för en halvpackad medelårig publik att sjunga med och få tjoa lite så att de fastnar på en framtida live-upptagning på youtube

Ulf kan än

 Efter den minst sagt trygga inledningen finns det gott om utrymme att ta ut svängarna och det görs direkt i den mer suggestiva Poker i Karabien. Det ruggigt samspelta bandet ramar in Ulfs ord på ett stiligt sätt. En lite kackig casio-digital keyboardslinga förstör inte intrycket och Barken får lägga lite yl mot hammonden som äntrar arrangemanget en bit in. Sen blir det om möjligt ännu mer 80-tal.

L-bows & Kash låter så fantastiskt David Bowie/Rolling Stones sådär 1983-85 så det finns ingen hejd. Rena rama tidsmaskinsmusiken och svängigt, verkligen.

Efter dansen ljuder välbekanta avslappnade toner från pianot när Ulf och bandet leker med inledningen till sin gamla låt  I Kvinnors ögon från 1982. Det här är dock 63 i November där vi hör reflekterande över svunna år, svunna damer och svunna flaskor som druckits. Hoppet är dock närvarande i den nuvarande damen vid sidan som lovat att stanna.

63 i november
solen på väg ner
Långa skuggor
allt är stilla

Sommaren kom och gick
borta i en blink 
Som en syn- och
hörselvilla

Jag sköt luften full av hål
på min vilda fux 
Som Brazil Jack
i cirkustälten

Jag svingade min lasso
lät min svarta hund löpa fritt
Jag var den ultimata
actionhjälten

63 i november
solen på väg ner
Långa skuggor
långa dagar
allt är stilla

63 i november
månen är på väg upp
Djupa blåa skuggor
under träden

Fladdermöss och nattfjärilar
runt lamporna
Fåren går i ljungen
långt där ute på heden

Man måste tro på något
ha en uppgift
Betyda nåt för nån
eller några

Men ikväll känner jag mig
mycket äldre
Och jag vet inte hur jag ska kunna
tända en ny låga

63 i november
månen är på väg upp
Djupa blåa skuggor på gräset
under träden

63 i november
jag stannar här sa hon
Jag tar hand om dig
när du blir gammal

Det är sånt man säger
och menar det också kanske
När man har en dröm ihop
som man försöker famna

Vem som helst kan
vinna världen
Att ge upp den
är nånting helt annat

Vem som helst
kan flyga högt och långt
Men det är sen
när man har landat

Jag sa du har alla dagar kvar
som jag hade en gång
Jag var så slösaktigt
rik då

Jag sprätte bort mina år
som om jag hade hur många som helst
Jag var en vild ung man
som höll hov med min publik då

63 i november
jag stannar här sa hon
Det är sånt man säger när man har en dröm ihop
som man försöker famna

63 i november
månen på väg ner
Långa skuggor
långa dagar
Allt är stilla

Sju minuter och tjugo sekunder som får tiden att stå still. Oj vad han kan än den här farbrorn.

Efter dansen och den stora balladen får vi två rökare till. Först På Tvärs som jag var inne på inledningsvis. Lek med klassiska Deep Purple-riff och den där märkliga casio-synten skall vara med igen av någon anledning. Den drunknar dock bitvis i muskel-ackorden och sen hamnar vi i Fritt Fall. Plattans kanske tyngsta stund. Feta tjocka ackord och pulserande bas och trummor och en rockvarg vid mikrofonen.

Nästa dag är hon tillbaka, hon måste ha mer
Ska du till helvetet? Det är därborta, en trappa ner

Sjunger Ulf i en bit som bland annat tar upp vardagen för en prostituerad 13-årig heroinist.  Det är oväntat och sanslöst bra. Så oväntat TUNGT. Men det blir ännu bättre.

Vi självsadister som ibland trivs bäst mellan flaskan och högtalaren som spelar sånger som Bartender eller När duellen är över,  vi får en själv-ömkar-psalm till att lägga till samlingen.

Kom hem igen. Det är liksom hemma bara att läsa titeln. Men det går bra att trycka på play också. Mer suggestiv Ulf, lätt psykedeliskt inramad. Ensam, rädd och uttråkad på en samma gång. Något för nattradion att spela oavbrutet tills radiomasterna brunnit ner. Inget för förfesten direkt utan för den där eftertänksamma stunden på egen tu hand.

Förfesten ackompanjeras bättre av den semi-instrumentala El Perro. Speciellt om du planerar en förfest med lika delar Tacos och starksprit. Knasigt och mexikanskt groovy.

Sen avrundas paketet med Jag Vill Ha Fest och först här hör vi den klassiska akustiska gitarren i fokus när ännu en klassisk Lundell-melodi drar igång. Han vill ha fest och så vill han sparka på CD-växlaren. CD-växlaren? Det är bara Ulf som kommer undan med att sjunga om den nu precis som han kommer undan med att låta som Stones '84 eller att tycka synd om sig själv i sitt självvalda utanförskap trots att han är så älskad av så många. Undrar om han anar hur många hem som adventsstökar med hans nya skiva som sällskap just nu? Hur många hörlurar och högtalare som glöder runt om i konungariket just i detta nu och hur bra det går med den här Trunk-skivan.

Det finns en känsla som liknar den på David Bowies comeback The Next Day från tidigare i år. Återblickar, lek med det gamla. Kraft. Äldre man kan fortfarande, Så in i helvete.

Från Post-Rock till Huligan-Indie

Hunt
Holograms
Konsert, Stora Scenen, Pustervik, Göteborg, 131122

Jag hamnar på konsert igen. Skoj.

Efter lite lämplig uppvärmning på sunkkrog på andra Långgatan äntrar vi Pustervik på fredagskvällen och kommer precis lagom till att Göteborgska Hunt äntrar scenen.  De spelar klassisk post-rock med inslag av 80-tals-ångest. Svepande och episkt delvis i samma skola som Mogwai men med skirande kvinnlig sång. Det låter dels som gamla bekanta för 25 år sedan som den där peaken av just post-rock som tornade upp sig en bit in på 2000-talet. Alltihopa är ackompanjerat av ett bildband med ledsna människor i trasiga hus med många instagramfilter pålagda. Vi slås av hur välljudande och professionellt det låter och ser ut. Jag har aldrig hört Hunt förut men det gör inget, man faller in i grejen med en gång.

Det är ganska bra med publik på plats men inte så stora folkstormar att det inte går att ta sig ner till strax framför scenen för att ta sig en närmare titt.

Det blir långa låtar som det är frågan om i den här genren som på något sätt korsar indie-rock med en mer nästan symfonisk ådra. Ofta belönas med befriande crescendon mot slutet av varje stycke

Hunt verkar ha en lös banduppställning med medlemmar som kommer och går men det märks inte av utan det låter helgjutet och totalt det hela. Efter sista låten kändes det nödvändigt att gå till merchandisebordet där bandet gladlynt sålde den nya färska skivan Dark Come Sooner och det är en bra platta som låter god  i samma anda som det lät på spelningen.

Efter Hunt och en lagom lång paus skiftas stämningen när det blir Farstabandet Holograms tur att visa upp sig. De har också vissa avstamp i det lätt ångestfyllda och melankoliska från svunna tider men med en mer uppkäftig attityd. Vi hör dels hela basgångar från Joy Division och analoga syntslingor som stulna från The Cures album Faith men framförallt hör vi slingor av förbannande gitarrslingor med mycket diskant så som Broder Daniel spelade dem. Ibland hör vi rent av hela låtar och riff som de gjorts innan men här presenteras de i mer huligan-liknande miljö. Sången skriks konstant, ungefär som det skriks utanför puben på väg till derby på den närliggande arenan med ett cirkum av 8 pints i magen i ett gråmulet England. Det är punk, det är svårt att kalla det något annat och det är ilsket. Stämningen i lokalen ändras markant och strax bildas en en moshpit mitt framför scenen där ungdomarna dansar på varandra som om det inte fanns någon morgondag.

På klassiskt manér uppstår bråk med vakterna när någon lätt för ivrig konsertbesökare kastas ut och scenen som uppstår vävs in i föreställningen på ett nästan regisserat sätt.

Det blir lite entonigt efter ett tag men det har ändå någonting, det här arga och kantiga. Det är svårt att höra vad de sjunger om eller vad de vill egentligen men det biter, det får man säga. MEd lite mer struktur och dynamik kan det nog gå långt. Holograms är redan ute och turnerar i världen och USA så det är väl redan på väg.

Som vanligt kul att gå¨på konsert och också kul att kolla på de där grejerna man inte alls kollat upp innan. Att ta del av nytt i real-tid med dagens fina ljud- och ljuskvalité som Pustervik erbjuder.

Hunt verkar inte ha någon aktuell hemsida men man kan lyssna på ett spår på skivbolagets sida och kanske hitta mer info på någon annan flik där.

Holograms har en Facebooksida.

Skräck-Countryn i helgen

Dirty Old Bastards
The Don Darlings
The Coffinshakers

Halloween bash/konsert, Götahof, Göteborg 131108

Jag var ju och upplevde kultur i helgen. Tre band och nåt sorts sent Halloween-tema. Inte ett sånt där jobbigt Disney-Halloween-tema utan någonting mer mot ragger/hipster-Halloween typ.

Eller så mycket hipster-feeling vet jag inte om det finns över den här grejen längre, det kanske rent av är svennigt nu, vad vet jag.

Hur som helst så levererar tre band musik med lek med generationerna. Först ut i trappen till Götahofs lätt gotiska lokaler bjöd Dirty Old Bastards på musik med ståbas och tvättbräda bland annat.

Snygg inramning får man säga även om man hastade på in i lokalen och jag aldrig riktigt greppade vad bandet spelade riktigt. Det såg trevligt ut iallafall, som förr i världen på festerna i Vasastaden, Linné eller Haga i Göteborg.

Polarn Tony tyckte på förhand att det lät som studentspex men jag tyckte det lät lite starkare vid en närmare granskning. 

Sen inne på stora scenen var The Don Darlings först ut på scen. De såg ut som en samling kraftigt berusade bilmekaniker långt ifrån sitt garage. De fick till en fin bensinmacksblues från svunna tider. Publiken såg ungefär likadan ut förutom töserna som blandade friskt från 40- och 50-talet och pinup- och filmstjärneideal och andra attribut. Minst 75% täckning av huden av tatueringar är dock ett minimikrav i den här samvaron. För alla inblandade.

Sen var det dags för The Coffinshakers som har en sångare märkligt nära Johnny Cash i tonen. Det är en Cash i en vampyrfilm från 50-talet i och för sig med lite styggare musikalisk inramning med både twang och darr i gitarr och ståbås till. Jag tyckte att sångarn var lite väl nermixad och gick och småpratade lite med ljudteknikern som var sympatiskt placerad på golvet bland publiken. Han meddelade att "Det har brunnit i alla topparna" men i och med att jag inte behärskar ljudteknikerska så har jag ingen aning vad han pratade om. Roligt var det iallafall.  På lite närmare håll var det lättare att urskilja sången hur som helst och även om det var utsålt så var det en behaglig nivå på trängseln närmast framför scenen där ansatser till styrdans av mer ironisk art var det vildaste som hände.

De här gynnarna har väl inte gjort någon ny skiva sedan 2007 och jag vet inte hur het den här scenen är längre (De är enligt uppgifter stora i Finland dock) men det blir en riktigt skön kväll med en glad och tacksam publik som bär fram bandet till en god prestation trots den småsurt coola imagen.

Här har jag hamnat lite på kanten. Alldeles intill en köksdörr som personal från köket ville använda hela tiden men de hade en väldigt förstående inställning trots att man var alldeles i vägen.

Kul kväll helt enkelt och banden har några riktigt tjusiga låtar som de spelade ordentligt denna kväll. ta en titt på Facebook och Spotify och Youtube och sådant där så finns de överallt för de som vill känna vidare på grejen

David Bowie i Extra-upplaga

David Bowie 
The Next Day Extra
EP, 2013


Knappt har beskedet om Lou Reeds frånfälle hunnit sjunka in i medvetandet när David Bowie plötsligt visar nya livstecken.
Livet är Liv och Livet är Död.

Låt oss börja reda ut formatfrågan. Tidigare i februari i år släppte David Bowie sitt efterlängtade comeback-album, The Next Day, det första på tio år.  Ett fantastiskt gott album, antagligen årets album alla kategorier om än inte helt i klass med de mest spännande musikaliska expeditionerna på 70-talet, men väl så gott så.

Nu just som novembermörkret helt börjat omfamna och kväva oss släpper Bowie skivan igen i lite olika nya de luxe-varianter. Det finns dels en trippel-album-utgåva, dels ett dubbel-album och sen finns det en digital EP att titta närmare på. Trippelskiveupplagan innehåller dels den vanliga skivan, en skiva med nyskrivet, remixer och b-sidor samt en DVD med videos till de låtar som blivit singlar från den ursprungliga skivan. Dubbelskivan innebär samma som trippeln minus DVD:n och den digitala EP:n innebär just skivan där det nya gömmer sig och det är den jag väljer att lägga under lupp mest i dagens artikel.

Det har hörts en del gnäll om skivsläppet. Att det luktar cash in och profit men sanningen är ju den att köparen kan välja helt vad den vill köpa genom de olika alternativen som ges. Dessutom lyssnar ju de flesta surskallarna gratis genom Spotify ändå så gnället är delvis obefogat.

Det är dessutom inte någon helt ny idé det här med att återsläppa skivor inom samma år i nya varianter och utföranden. The Cure gjorde det 1987 med sitt dubbelalbum Kiss Me Kiss Me Kiss Me som släpptes som trippel lagom till julhandeln det året till exempel.

Man kan tycka att det är lite tramsigt, att det hade räckt att släppa de nya låtarna och några remixer och sen låta det vara bra med det. Eller så kan man skita i att fundera vidare på det och konstatera att man står inför en avlyssning av en bunt nya David Bowie-låtar. En vecka kan börja sämre om man säger så.

Det som är helt nytt är Atomica, The Informer, Like a Rocket Man och Born in a UFO. Vidare har vi även God Bless The Girl (som fanns med på den japanska utgåvan av originalskivan), samt remixer på Love is Lost och I'll rather be High. Ovanstående utgör den digitala EP:n. Bonuskivan i fysisk form innehåller även de gamla bonuspåren Plan, I'll take you There och So She som alltså var med på de luxe-skivan som släpptes i februari. Är alla med så långt?

De nya låtarna spretar och drar som de andra låtarna födda till världen 2013. Ingenting är speciellt direkt eller skamlöst publikfriande. Men det är typisk Bowie-musik. Lite avigt och introvert och storslaget på samma gång. Referenserna från den egna såväl som andras karriärer filtreras ner till en kopp mocca som är svårslagen om man jämför med typ all samtida musik i övrigt. Det låter modernt och ändå inte. Det målas både innanför linjerna och en bit utanför. Det är ur och i takt med tiden på samma gång.

I inledande Atomica leker Bowie med publikens förväntningar i den laddade textraden "Let's take this Show on the Road".  Oavsett om upphovsmannen bara jiddrar med sin publik som inget hellre vill att ikonen skall ut på turné-vägarna eller om han har något helt annan mening spelar ingen roll. Det biter. Lite 1980-bas sipprar fram i klassisk pop/rock med  småstygg gitarr. The Informer slår an sådär som ett spår från klassiska Scary Monsters med kul sång sjungen i lager mot varandra. Bowie sjunger såklart alla lagren. Skiften och byten av harmonier och takter sker så där märkligt som de bara gör. Det tar sin tid att ta sig in i det. Man måste jobba med musiken igen. Inget jävla färdiglagat. Det bjuds upp på en brottningsmatch med lyssnaren, man krävs på en motprestation.

Born in a UFO trasslar sig längst bort i rockhistorien och erbjuder otyglad elgitarr från ett yrvaket tidigt 70-tal, någon form av Bruce Springsteen-hyllning och innerlig sång. Det är smått underbart.

Bowie har nåt för sig med Vouge i Tyskland

Like a Rocket Man har inget att göra med Elton Johns plagiat på Space Oddity från 1972. Det hade vart roligt och höra en oprovocerad misshandel av den. Istället får vi en sjösjuk popdänga jag inte riktigt kommer igenom. Lite som migrän på de sju haven trots ett gott tempo och fint skruvande på de sex-strängade. God Bless the Girl är mer finstämd med dansant akustisk gitarr och glatt i moll med stark refräng. Härligt piano också.

Två låtar remixas, John Murphy från insomnade LCD Soundsystem drar ut Love is Lost i över 10 minuter där rytmen bygger mycket på om-samplade da capo-applåder. Det låter lite som hästhovar på den engelska överklass-landsbygden. Vid de första genomlyssningarna låter det lätt hysteriskt och omständligt. De där hovarna klapprar frenetiskt och vill aldrig lägga av men sedan händer något. Man kommer till ro och sveps med i en haltade meditativ skruvad resa som faktiskt för tankarna till en uppdaterad version av All The Madmen från 1970 på ett inte helt oävet sätt. Efter sådär sex minuter stegras upplevelsen och planar ut i mer regelrätt new wave-house med några toner från Ashes to Ashes inklistrade. Den tar sig helt enkelt, men först efter en 10-12 avlyssningar.

I'll rather be High levereras i en venetiansk version. Det innebär inslag av cembalo i kompet men i övrigt väldigt små justeringar. 

En ny EP med David Bowie. Livet kanske kan återgå till livet igen.

Love is Lost (Hello Steve Reich Mix By James Murphy For The DFA) som den fulla titeln heter har förärats med en ny video. (en förkortad variant dock, den här är bara på strax över fyra minuter) Det leks med dockor. David Bowie-dockor.