Från Post-Rock till Huligan-Indie

Hunt
Holograms
Konsert, Stora Scenen, Pustervik, Göteborg, 131122

Jag hamnar på konsert igen. Skoj.

Efter lite lämplig uppvärmning på sunkkrog på andra Långgatan äntrar vi Pustervik på fredagskvällen och kommer precis lagom till att Göteborgska Hunt äntrar scenen.  De spelar klassisk post-rock med inslag av 80-tals-ångest. Svepande och episkt delvis i samma skola som Mogwai men med skirande kvinnlig sång. Det låter dels som gamla bekanta för 25 år sedan som den där peaken av just post-rock som tornade upp sig en bit in på 2000-talet. Alltihopa är ackompanjerat av ett bildband med ledsna människor i trasiga hus med många instagramfilter pålagda. Vi slås av hur välljudande och professionellt det låter och ser ut. Jag har aldrig hört Hunt förut men det gör inget, man faller in i grejen med en gång.

Det är ganska bra med publik på plats men inte så stora folkstormar att det inte går att ta sig ner till strax framför scenen för att ta sig en närmare titt.

Det blir långa låtar som det är frågan om i den här genren som på något sätt korsar indie-rock med en mer nästan symfonisk ådra. Ofta belönas med befriande crescendon mot slutet av varje stycke

Hunt verkar ha en lös banduppställning med medlemmar som kommer och går men det märks inte av utan det låter helgjutet och totalt det hela. Efter sista låten kändes det nödvändigt att gå till merchandisebordet där bandet gladlynt sålde den nya färska skivan Dark Come Sooner och det är en bra platta som låter god  i samma anda som det lät på spelningen.

Efter Hunt och en lagom lång paus skiftas stämningen när det blir Farstabandet Holograms tur att visa upp sig. De har också vissa avstamp i det lätt ångestfyllda och melankoliska från svunna tider men med en mer uppkäftig attityd. Vi hör dels hela basgångar från Joy Division och analoga syntslingor som stulna från The Cures album Faith men framförallt hör vi slingor av förbannande gitarrslingor med mycket diskant så som Broder Daniel spelade dem. Ibland hör vi rent av hela låtar och riff som de gjorts innan men här presenteras de i mer huligan-liknande miljö. Sången skriks konstant, ungefär som det skriks utanför puben på väg till derby på den närliggande arenan med ett cirkum av 8 pints i magen i ett gråmulet England. Det är punk, det är svårt att kalla det något annat och det är ilsket. Stämningen i lokalen ändras markant och strax bildas en en moshpit mitt framför scenen där ungdomarna dansar på varandra som om det inte fanns någon morgondag.

På klassiskt manér uppstår bråk med vakterna när någon lätt för ivrig konsertbesökare kastas ut och scenen som uppstår vävs in i föreställningen på ett nästan regisserat sätt.

Det blir lite entonigt efter ett tag men det har ändå någonting, det här arga och kantiga. Det är svårt att höra vad de sjunger om eller vad de vill egentligen men det biter, det får man säga. MEd lite mer struktur och dynamik kan det nog gå långt. Holograms är redan ute och turnerar i världen och USA så det är väl redan på väg.

Som vanligt kul att gå¨på konsert och också kul att kolla på de där grejerna man inte alls kollat upp innan. Att ta del av nytt i real-tid med dagens fina ljud- och ljuskvalité som Pustervik erbjuder.

Hunt verkar inte ha någon aktuell hemsida men man kan lyssna på ett spår på skivbolagets sida och kanske hitta mer info på någon annan flik där.

Holograms har en Facebooksida.