David Bowie i Extra-upplaga

David Bowie 
The Next Day Extra
EP, 2013


Knappt har beskedet om Lou Reeds frånfälle hunnit sjunka in i medvetandet när David Bowie plötsligt visar nya livstecken.
Livet är Liv och Livet är Död.

Låt oss börja reda ut formatfrågan. Tidigare i februari i år släppte David Bowie sitt efterlängtade comeback-album, The Next Day, det första på tio år.  Ett fantastiskt gott album, antagligen årets album alla kategorier om än inte helt i klass med de mest spännande musikaliska expeditionerna på 70-talet, men väl så gott så.

Nu just som novembermörkret helt börjat omfamna och kväva oss släpper Bowie skivan igen i lite olika nya de luxe-varianter. Det finns dels en trippel-album-utgåva, dels ett dubbel-album och sen finns det en digital EP att titta närmare på. Trippelskiveupplagan innehåller dels den vanliga skivan, en skiva med nyskrivet, remixer och b-sidor samt en DVD med videos till de låtar som blivit singlar från den ursprungliga skivan. Dubbelskivan innebär samma som trippeln minus DVD:n och den digitala EP:n innebär just skivan där det nya gömmer sig och det är den jag väljer att lägga under lupp mest i dagens artikel.

Det har hörts en del gnäll om skivsläppet. Att det luktar cash in och profit men sanningen är ju den att köparen kan välja helt vad den vill köpa genom de olika alternativen som ges. Dessutom lyssnar ju de flesta surskallarna gratis genom Spotify ändå så gnället är delvis obefogat.

Det är dessutom inte någon helt ny idé det här med att återsläppa skivor inom samma år i nya varianter och utföranden. The Cure gjorde det 1987 med sitt dubbelalbum Kiss Me Kiss Me Kiss Me som släpptes som trippel lagom till julhandeln det året till exempel.

Man kan tycka att det är lite tramsigt, att det hade räckt att släppa de nya låtarna och några remixer och sen låta det vara bra med det. Eller så kan man skita i att fundera vidare på det och konstatera att man står inför en avlyssning av en bunt nya David Bowie-låtar. En vecka kan börja sämre om man säger så.

Det som är helt nytt är Atomica, The Informer, Like a Rocket Man och Born in a UFO. Vidare har vi även God Bless The Girl (som fanns med på den japanska utgåvan av originalskivan), samt remixer på Love is Lost och I'll rather be High. Ovanstående utgör den digitala EP:n. Bonuskivan i fysisk form innehåller även de gamla bonuspåren Plan, I'll take you There och So She som alltså var med på de luxe-skivan som släpptes i februari. Är alla med så långt?

De nya låtarna spretar och drar som de andra låtarna födda till världen 2013. Ingenting är speciellt direkt eller skamlöst publikfriande. Men det är typisk Bowie-musik. Lite avigt och introvert och storslaget på samma gång. Referenserna från den egna såväl som andras karriärer filtreras ner till en kopp mocca som är svårslagen om man jämför med typ all samtida musik i övrigt. Det låter modernt och ändå inte. Det målas både innanför linjerna och en bit utanför. Det är ur och i takt med tiden på samma gång.

I inledande Atomica leker Bowie med publikens förväntningar i den laddade textraden "Let's take this Show on the Road".  Oavsett om upphovsmannen bara jiddrar med sin publik som inget hellre vill att ikonen skall ut på turné-vägarna eller om han har något helt annan mening spelar ingen roll. Det biter. Lite 1980-bas sipprar fram i klassisk pop/rock med  småstygg gitarr. The Informer slår an sådär som ett spår från klassiska Scary Monsters med kul sång sjungen i lager mot varandra. Bowie sjunger såklart alla lagren. Skiften och byten av harmonier och takter sker så där märkligt som de bara gör. Det tar sin tid att ta sig in i det. Man måste jobba med musiken igen. Inget jävla färdiglagat. Det bjuds upp på en brottningsmatch med lyssnaren, man krävs på en motprestation.

Born in a UFO trasslar sig längst bort i rockhistorien och erbjuder otyglad elgitarr från ett yrvaket tidigt 70-tal, någon form av Bruce Springsteen-hyllning och innerlig sång. Det är smått underbart.

Bowie har nåt för sig med Vouge i Tyskland

Like a Rocket Man har inget att göra med Elton Johns plagiat på Space Oddity från 1972. Det hade vart roligt och höra en oprovocerad misshandel av den. Istället får vi en sjösjuk popdänga jag inte riktigt kommer igenom. Lite som migrän på de sju haven trots ett gott tempo och fint skruvande på de sex-strängade. God Bless the Girl är mer finstämd med dansant akustisk gitarr och glatt i moll med stark refräng. Härligt piano också.

Två låtar remixas, John Murphy från insomnade LCD Soundsystem drar ut Love is Lost i över 10 minuter där rytmen bygger mycket på om-samplade da capo-applåder. Det låter lite som hästhovar på den engelska överklass-landsbygden. Vid de första genomlyssningarna låter det lätt hysteriskt och omständligt. De där hovarna klapprar frenetiskt och vill aldrig lägga av men sedan händer något. Man kommer till ro och sveps med i en haltade meditativ skruvad resa som faktiskt för tankarna till en uppdaterad version av All The Madmen från 1970 på ett inte helt oävet sätt. Efter sådär sex minuter stegras upplevelsen och planar ut i mer regelrätt new wave-house med några toner från Ashes to Ashes inklistrade. Den tar sig helt enkelt, men först efter en 10-12 avlyssningar.

I'll rather be High levereras i en venetiansk version. Det innebär inslag av cembalo i kompet men i övrigt väldigt små justeringar. 

En ny EP med David Bowie. Livet kanske kan återgå till livet igen.

Love is Lost (Hello Steve Reich Mix By James Murphy For The DFA) som den fulla titeln heter har förärats med en ny video. (en förkortad variant dock, den här är bara på strax över fyra minuter) Det leks med dockor. David Bowie-dockor.