Stefan Sundström är tillbaka

Stefan Sundström
Ingenting har hänt
album, 2009

Stefan Sundström är tillbaka med den första av två aviserade skivor, "Ingenting har hänt" så här säger han själv i det härliga pressutskicket:

"Jag slog mej i huvet förra hösten-cyklade omkull, jag var på väg hem till Miss Li, hon skulle ha fest. Tappade minnet och nästa grej jag minns är hur dom körde opp mej från operation,13 stygn. Så jag hamnade inte på nån fest, men jag fick en fin hjälm samt möjlighet att i lugn och ro beakta mitt liv. Detta resulterade i hör och häpna 38 låtar. Dom la jag i 2 högar, en lessen och en glad. Eftersom man alltid ska spara det roliga till sist spelade jag först in den lessna plattan, det är den ni nu får. Men den är vacker. Mycket beroende på mitt samarbete med producenten Sebastian Aronsson, jag var ute och fyndade och ramlade över honom. Han är ung och var barn när Kraftwerk och annan synthmusik behärskade luftrummer och detta har format honom, samt även denna skiva. Jag har ju alltid hatat sånt där, men när fan blir gammal blir han som bekant religiös. Ni som nu säjer Åh vad han sjunger bra, inte visste jag att Sundström kunde sjunga, så säjer jag bara ta er i arslet, det har jag alltid kunnat."

Så här är alltså först den ledsna skivan och oj!
Jag har tyckt väldigt bra om de senaste alsterna Sundström fått ur sig även om mycket av det som finns på dem inte gått på knock riktigt som gamla klassiker som "Teddybjörnen", "Fånmåne" eller "Vitabergspredikan" till exempel, ändå har jag hittat personliga hit-spår som "Haren" och "Låt dom gå". Resterande material är ju inte direkt dåligt även om mycket hamnar strax över "bra".

Den här plattan är en annan femma dock, det är som en hel platta full med teddybjörnar och fånmånar. Jag har stora förhoppningar på nästa platta också, den är säkert full med gladlynt halvpackad vis-rock'n'roll, men denna första är nog Sundström i sitt esse ändå.

Framförallt sticker "Alla ska i jorden" ut. En helt otrolig sorglig underbar sång och inledande "Glöm din dröm" överraskar i sin entonighet med sina lätta små syntsjok som rasslar runt sången, inte helt olika sådana som Brian Eno introducerade på U2's "The Unforgettable Fire" 1984. Men det låter inte sjukligt retro eller 80-tal för det, det låter nu och här.

Inte för jag önskade att Stefan skulle cykla omkull och slå sig i huvudet, men med det onda kom uppenbarligen mycket gott.