Senaste Skivhögen #Påsken 2014

Afghan Whigs
Do the Beast
Album, 2014

Gallon Drunk
The Soul Of The Hour
Album, 2014

Stefan Sundström
Nu var det 2014
Album, 2014


Påsken rasar i Göteborg och jag firar med att beta av nåra plattor som fått rulla de här goda lediga dagarna tack vare att vi spikade upp Jeusus på ett plus för en längre tid sen.

Amerikanskt, brittiskt och svenskt på varsitt verk utan någon mer gemensam nämnare än att alla tre aktörerna kanske hade sina största dagar på 90-talet på på sina respektive scener.

Afghan Whigs startade upp sin bana i delstaten Ohio under det sena 80-talet och hamnade med sin garagerock ganska ofrivilligt in i Grunge-eran. De delade skivbolaget Sub Pop med band som Mudhoney och Nirvana så det var väl lätt hänt. Jag minns TV-intervjuer från den tiden då sångaren Greg Dulli med ett illa dold missbelåtenhet beskrev vad Grunge betydde för honom. Det var minnen från när han var liten och hjälpte sin mormor att städa och lille Greg fick uppgiften att städa badrummet. "Don't forget the grunge behind the toilet.." påtalade mormodern. Lite så där på kant med tillvaron har det alltid varit med de här killarna. och även om ursprunget och uttrycket var skitig rock'n roll så vävdes med tiden influenser in från Soul och modern R'n'b in i det hela.

Bandet har lagts ner och kommit tillbaka flera gånger under resans gång och bandmedlemmarna har pysslat med andra projekt men nu reformerar de sig i full styrka igen och lanseras sin första LP med nyskrivet material sedan 1998.

Afghan Whigs från ett backstage-område tidigare i år

Det låter lite som man kan tänka sig. Surt. Vasst. Lite elakt och något gubbrockigt mellan varven. Jag var inne på det i en recension av ett av sångarens andra band, Twilight Singers verk för några år sedan att om än att anslaget är stort och intressant så leviterar sällan låtarna till stora saker utan fastnar i intro-liknande goda avsatser utan att få blomma ut helt och hållet. Årets verk Do the Beast mullrar på rätt bra mellan varven och bits lite här och där men helt med i matchen kommer jag inte den här gången heller. Inledningen med Parked Outside och Matamoros är lovande och singeln Algiers är en skönt sötsur historia med innerlig sång och vass sologitarr men sedan mojnar det något.
Man vaknar till lite i finstämda Can Rova som otippat går över i ett oväntat dans-dunk efter en stund. De här greppen som Afghan Whigs tar med att blanda ganska konventionell alternativ rock med helt andra grejer är det som gör det här intressant. Och Dullis krumbuktiska röst då. Okej igen, men inte så mycket mer.

Gallon Drunk är ett sånt där band jag har haft på min kolla-upp-lista i sådär 18 år men inte riktigt fått till en lyssning på ett helt album i sträck förrän nu. Jag minns en konsert jag hamnade på. Kompaniet i Göteborg runt '96 kanske det var. Ditlockad med premisserna "Ungefär som Nick Cave" etc. Jag minns det som en ångande och lysande kväll trots att jag inte hört en ton innan av bandet. Det var mycket riktigt åt Nick Cave-hållet. Ruffigt, smutsigt och med en stötig orgel med i kompet som satte spår men av någon anledning kom jag aldrig vidare att lyssna mer än på några spridda MP3'er längre fram i tiden. Därför kul att ta tag i senaste skivan som kom för någon månad sen, The Soul of the Hour. Det börjar mycket bra. Inledande nio minuter långa Before the Fire är en härligt semi-instrumental mörk pianohistoria som rumlar fram som i en otäck brittisk skräckfilm. De tjocka pianoackorden får sällskap av distinkta trummor, djup bas och en sorgsen orgel som väser och fräser. Sådär en fem och en halv minut in i stycket ramlar en skottskadad elgitarr in och strax därpå en rockröst i linje med som när Iggy lät som trasigast i mitten av 70-talet. Lite aggressivt blås fulländar bilden. Det är sensationellt bra.

Gallon Drunk 2014

Tyvärr blir det aldrig lika bra igen under återstoden på skivan. Inte dåligt för den sakens skull men det blir lite väl vingligt det hela. Bandet har gett sig den på att skruva till sina bitar så långt från det lättsamma och lättillgängliga och inget fel i det. Musik som har något nytt att tillföra måste få ta sina egna stigar ut från allfarvägarna. Det är ju alltid där det nya intressanta uppstår men Gallon Drunk trasslar till det för sig tycker jag. Här och där uppstår hårt skruvad primal-blues som Jon Spencer med sitt Blues Explosion ägnat en hel karriär åt att utforska och ibland är det ödesmättat och brutalt som orkestern Swans brukar få till det, men Gallon Drunk har inte riktigt det vansinnet i sig för att komma undan med de här utflykterna som de nämnda konstellationerna har. Med tanke på det jag hört av bandet sedan innan blir jag lite förvånad att det där stenhårda svänget som verkade vara bandets signum nu är i princip helt borta. Mycket låter som extatisk garage-kraut utan att låta tillräckligt bra som ett epitet utlovar. Titelspåret The Soul of the Hour är dock en vacker visa med vassa kanter och den där Iggy-sången jag var inne på tidigare och Dust in the Light låter som något Nick Cave skulle kunna inkluderat på ett senare verk. The Speed of Fear bjuder äntligen på lite sväng också med ett riktigt gott trumslagande och gott klös på strängarna. Mer av den varan hade inte skadat.


Ständigt produktive Stefan Sundström är nu enligt egen utsago tillbaka med sin femtielfte skiva. Takten i utgivningen har aldrig minskat kvalitén och det har vart nästan förvånande att en artist som kört så hårt så länge fortfarande är så relevant och av och till får ur sig låtar som helt matchar gamla storverk. Förhandssnacket handlade mycket om en politisk skiva, valår och allt men som i tidigare verk så vävs det mesta texterna in i ett mer poetiskt uttryck vilket jag kan tycka är lite synd. Det mesta är så ytligt och platt nu för tiden så lite ren plakat-politik hade bara känts fräscht nu, 2014.

Som i en låt som inte togs med på nya skivan som släpptes ut på egen hand härom veckan:



Han har ändå ringat in sig mot sin publik med mer rent raka åsikter om tillvaron och politiken än vad de flesta andra rocktrubadurer har gjort och gör. (Lundell undantagen som kommit igång ordentligt de senaste åren om vad han tycker om saker och ting) Nåja, det är en mindre anmärkning. Stefan har bytt ut huvudstommen av sitt band på senaste skivan och har vart i Göteborg och spelat in med Franska Trion. Ett gött gäng som är helt med på noterna i de finstämda styckena men det blir ingen rock alls faktiskt. Det här blir ganska lugnt rakt över som i tagningen av De Feta Åren är Förbi som Stefan skrev för en skiva med Dundertåget för några år sedan. Här arrangeras låten med proggsyntar som ett i ett score av Ulf Dageby en kort bit in på 80-talet.

Stefan Sundström med Franska Trion infällda

Jag skall erkänna att jag tyckte bättre om förra skivan Under Radarn där låtarna hade lite mer tyngd men en gäng spår håller god form här också. Bäst blir det i Grön Grön Grön, Malena (som jag i och för sig tycker är en ganska rak stöld av Bob Dylans Is Your Love in Vain?) och den långa Ägarn där texten får god tid på sig att veckla ut sig på ett nödvändigt sätt. Som i gamla 1900 får vi en fin historielektion här med en viktig text som ändå framförs på ett skönt sätt.  Gött mos.