tisdag 29 augusti 2017

Billy Bragg på Pustervik 2017


Billy Bragg
Konsert, Pustervik, Göteborg, 27 augusti 2017

Hårt turnerande Billy Bragg gör ett nedslag i hamnstaden Göteborg och självklart är vi där.
Han kallar det Solo men har en snubbe med sig på kompletterande gitarr och växelvis steel guitar.

Det är en smått kokande stämning i lokalen med en skön blandning popnördar, kulturtanter och strejkglada hamnarbetare en god stund innan Billy tar scenen.


Vi inleder dock med en uppsamling på Jerntorgets Brygghus där en del vitaminer intas först.

Sen knallar vi över Järntorget som i daglig skrift stavas med Ä till Pustervik på andra sidan.


Billy har ordnat med en lokal backdrop som vi hinner beundra innan spelningen drar igång.  Det är en fana från Hamnarbetarförbundet som befinner sig i en trasslig arbetsmarknadskonflikt i Göteborgs hamn sedan en tid tillbaka. Billy är alert på såna här grejer och kommer flera gånger under kvällen att återkomma till detta. Han berättar vid tillfälle rört om hur just hamnarbetarna här visade sympati med sina kollegor i Liverpools hamn när de hade sin stora konflikt på 90-talet. Det är inga yviga lätta gester. Billy ger konkreta exempel på vad som händer när man släpper in outbildad oorganiserad lättköpt personal att arbeta sida vid sida med sina mer erfarna kamrater i en sådan farlig miljö som en hamn. Hur säkerheten riskeras direkt vid en enda svag länk och vidare om andra risker när en rovgirig näring lämnar rimliga uppgörelser om lön och arbetstid för att tjäna in den sista kalla kronan i ett kortsiktigt vinsttänk.


Vi får förstås en massa musik också även om Billy gärna brer ut texten i långa tal mellan låtarna om miljön, flyktingkatastroferna i världen, Brexit och förstås om Trump. Han spelar flera Woody Guthrie-låtar och drar intressanta paralleller om hur man behandlade arbetslösa på 40-talet som sökte lyckan i Kalifornien (alltså interna flyktingar i USA) med vad som händer i lägren i utanför Calais i Frankrike till exempel.

Förutom det rent politiska så dignar Billys låtkatalog av kärlekslåtarna också och han blandar fint under kvällen med gammalt, smågammalt och alldeles nytt som han just släppt bara på Spotify (en låt i taget i månaden fram till jul är det tänkt att bli)

Vi får gamla klassiker som Sexuality, Levi Stubbs' Tears, Between the Wars och en fint taggad Accident Waiting to Happen där Billy så fint på egen märkliga cockney fräser "You're a dedicated swallower of fascism" i verserna precis som man vill ha det.

Det är som sagt en fin och varm stämning i lokalen fram tills att en grupp tjocknackade djupt berusade unga män tar sig fram i publikhavet och beter sig ganska störigt i största allmänhet.  Billy är genast på de och skäller ut de friskt från scenen, han har ögonen på de direkt. De visar sig dock inte vara några högerspöken som tagit sig in och skall bråka utan bara lite väl förfriskade hamnarbetare som ville fram och hälsa på Billy. Det ordnar sig och varje gång Billy nämner "Dockers" eller "The Union" under den resterande hörs högljudda bröl och skrik från gruppen i mitten.

Billy hinner även med att kommentera sina egna kunskaper på gitarr. Han berättar om sin son som under sin uppväxt trodde att hans pappa kunde spela allt som fanns i musik på gitarr och hur han sjönk i aktning när han fick backa på att visa sonen hur gitarrsolot i The Only Ones Another Girl, Another Planet gick till. "I'm not that kind of guitar player, son.." Han kunde dock reparera något av skadan när han förklarade att han kunde spela allt som Ramones någonsin gjort.




Mot slutet blir feelingen tätare och finaliseras i en majestätisk There is Power in a Union och så det ofrånkomliga extranumret New England där han släpper sången i långa stycken då publiken kan den lika bra och sätter refrängen på ett styvt sätt. Han slänger in den extra versen tillägnad Kirsty MacColl som han skrev till henne då hon fick en hit med den på egen hand något år efter att han släppt den själv och Kirsty dog ju så tragiskt i en badolycka redan år 2000. Här blir dock låten en fin hyllning till henne och en fin punkt på en stark kväll.

Jag fångade några få sekunder i video på fina Must I Paint You A Picture? som han deklarerade som en låt för "Softies" som även hårda "Lefties" kan lyssna på om det är så.



Inga kommentarer: