måndag 7 december 2015

Ulf Lundell - Sista varvet?


Ulf Lundell
Konsert, Konserthuset, Göteborg 6 december 2015

Det skall vara sista gången säger han igen. Sista turnén. Han säger det.

Han har sagt det förr, Ulf Lundell. Vi får väl se. Han verkar dock beslutsam den här gången

Vi går och ser honom iallafall igen. Sjätte gången för mig.
Klassiskt uppbackad på scen med Janne Bark på ledande gitarr och andra kända och okända vänner på andra instrument.

Konserten tar sin början en minut efter utsatt starttid. Som vanligt. Få artister har nånsin satt en ära att sätta starttider som Ulf.  Det börjar akustiskt. Sina senare års vana trogen i bistert tal om vädret, den aktuella årstiden, lokalen och staden han befinner sig i.  Mellan låtarna och ibland på låtarna pratar han om svunna tider. Mobiltelefoner i publiken, livet innan de fanns. Hur han och Nature tog sig an just konserthuset i Göteborg 1976. Historier från Gotland. Analyser av åhörarna som han ser på första bänk.  Det är ömsom uppfordrande och om livet som inte skall glömmas bort att levas och ömsom bistert och dystert. Det är Lundell helt enkelt.

Jag har försökt räkna ut vilka låtar man kan tänkas få höra på konserten i förväg genom att läsa om de tidigare konserterna på turnén men det är det blir en omöjlig uppgift. Ulf kastar in allt möjligt från karriären med viss tyngdpunkt på 80- och 90-talet. Den här kvällen får vi knappt några vanliga hits över huvud taget.


Konserthuset är slutsålt och lokalen är full. Publiken mer förväntansfull än full som den kanske var mer förr. Jag känner mig inte farbror i den här folksamlingen direkt även om en och annat yngre par eller några klasar grabbhalvor klockar in på 30 någonting här och där.

Då det inleds akustiskt och vi sitter i en konsertlokal avsedd för symfoniorkestrar hörs minsta prassel med en påse halstabletter. De enstaka snubbarna som av och till vill ta en diskussion på egen hand med Ulf hörs högt i rummet. Ulf går ibland i svaromål men oftare viftar han bort dem och går vidare i programmet. Han har hört nog av de flesta kan man tänka vid det här laget.

Trots den prisbelönta akustiken i lokalen och att det spelats på samma ställe kvällen innan är inte ljudet helt satt. Sången är för hög i förhållande till den akustiska gitarren och när bandet sedan ramlar in efter två låtar bjuds det friskt på diskant men inte så mycket bas. Det tar sig dock längs med kvällen.

Vi bjuds en hel del låtar som jag inte spelat sönder som Venus & Jupiter och Hungerdepartementet. En bit in brinner det till fint i Danielas Hus. Nu börjar fler dimensioner i musiken träda fram.
Janne Bark är satt lite på sparlåga men när han får excellera så hugger det gott.  Trummisen Andreas Dahlbäck däremot får dock glänsa mest hela tiden och som han gör det. Har aldrig sett honom göra ett lamt gig. Han ger trumskinnen ovett som om det inte fanns någon morgondag i varje låt.

Jag har återlyssnat en hel del på albumet Den Vassa Eggen nu i höst och även om låtarna är starka överlag är produktionen vedervärdig på många spår. Längre Inåt Landet för att ta ett exempel som kom fem år innan (1980) är mycket enklare att fortfarande ta till sig rent ljudtekniskt. En låt som dock fortfarande är helt gångbar från Den Vassa Eggen är dock Främmande stad som vi får höra den här kvällen i en lätt omarbetad men mycket fungerande version. Senare även mer kanske kända Rialto men dessvärre ingen Aldrig så ensam.


Det pratas mer mellan låtarna. Ulf drar ner mest skratt under kvällen i sin uppretade natur när han visar ovilja över att ständigt förknippas över att ha sitt ursprung i förorten Orminge. Han har inte alls sitt ursprung där menar han. Han växte ju upp innan Orminge byggdes. (Orminge med torg och allt uppfördes i stora drag i etapper 1964-81)

Det är inte jag som kommer från Orminge

...Orminge kom mer till mig..

..Jag kommer från Stockholm..

Det blir en lång och tät kväll bortåt tre timmar i vanlig ordning inklusive den långa Club Zebra-låten, en väldigt stark tagning på Jag saknar dig och låten där han sjunger att han ber och oss att gå ut och vara glada våra djävlar.

Som allra sista extranummer blåser Ulf otippat på Två Blåa Ögon och det går ett sus i publiken när den stillsamma pianolingan inleder sången. En dittills tyst snubbe några rader snett framför mig brister fullständigt ut i ett klassiskt Göteborgskt Oååååååååååhhh efter ett par sekunder när det upp för honom vilken låt som Ulf väljer att stänga kvällen med.  Jag förstår honom. Det är fruktansvärt starkt.

Jag fångade en skvätt av låten i en videosnutt som ni kan se nedan. Svårt med styrseln i det här läget dock.

Jag kan se att du hållit dej fri
Från allt som en dåre i sin egen dal
Men är inte friheten också en uniform?


Inga kommentarer: