Ikväll står ett visst band på Globens scen i Stockholm. På onsdag i nästa vecka står samma band på Scandinaviums scen i Göteborg. Det är ett av mina absoluta favoritband och jag kan knappt bärga mig igen innan jag går in i islada på onsdag kväll.
Må så vara att jag alltid vurmat för och tjatat om David Bowie, Iggy Pop, Lou Reed, Neil Young, Nick Cave, Led Zeppelin och Black Sabbath men vid sidan av de giganterna finns det ingen större musikalisk upplevelse att finna på scen eller skiva som The Cure.
Jag kom i kontakt med bandet för första gången 1982. Jag var tolv år och förstod ingenting först. Jag hade aldrig hört något liknande. (Det var mycket man aldrig hade hört tidigare när man var tolv år men det här skulle komma att fastna). Det var märklig musik. Trakterande av bas och gitarr på ett sätt som var helt nytt. Skumma klick-ljud i takt och bitter sång. Jag blev tvungen att höra de flera gånger om på radion innan det bara sjönk in och satt där. Sen dess har jag aldrig släppt bandet.
1987 åkte jag upp till Stockholm och såg The Cure första gången live på Johanneshovs Isstadion. De var ute på sin turné till plattan Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Det var sagolikt. I raden framför mig på parkett dansade en konstigt klädd man, han hade rutiga byxor och nån sorts joker-skjorta till det. Det visade sig vara Di Leva som hade lika roligt som jag. Bandet växlade mellan tungt gitarr-groove, skir pop och episka beteenden på scen. Det var så stort. Så fett. Och ändå så annorlunda allting annat.
Gitarrer med effekter inställda alldeles lagom mellan taggtråd och jangle. Simon Gallups enorma basgångar. Milda syntsjok som varma vattenfall hällt på allting. Distinkta trummor. En totalupplevelse. Efter konserten gick vi ut och tog lite luft. Alla ville åka med samma pendeltåg in till stan. Vi tog en promenad runt arenan istället och hittade av en slump artist-ingången. Då vi fick höra att bandet strax skulle komma ut där väntade vi en stund och strax därpå kom det ut en samling milt nyktra engelsmän med hår åt alla håll på väg mot sin turnébuss som stod strax bredvid. Boris Williams och Laurence "Lol" Tolhurst hade skojat till det och satt på sig samma överrock och viftade omkring som ett extra onyktert penntroll med två huvuden och fyra armar. Jag fick en kort pratstund med sångaren Robert Smith då jag yttrande mitt skarpa "Nice Concert" som mitt bidrag till dialogen. Lätt starstruck. Någon i sällskapet fick åtminstone ur sig att bjuda bandet på efterfest just som de skulle gå på sin buss och Robert klev av i steget och tackade och förklarade att de skulle åka buss i natten till Tyskland till nästa konsert och tyvärr inte kunde medverka. Det var minne för livet och autograf med hem. En tös i sällskapet som hade mycket rudimentära kunskaper i ämnet The Cure fick sina autografer skrivna på baksidan av sitt busskort. Alla skulle få.
1989 var jag tillbaka på Johanneshov igen. Det fanns en alldeles färdigbyggd glob alldeles bredvid nu men bandet tog återigen isladan i besittning. Nu byggde showen mycket på den senaste skivan Disintegration som var ett steg i en annan riktning. Det skramliga fick stryka på foten för det mer välspelade. Mycket lät Pink Floyd snarare än Post-Punk. Dessutom hade Europa-turnén kickat igång med Stockholm som första station bara tre dagar att senaste plattan hade släppts så det var svårt att helt lyssna in sig. Ljudet och ljuset var dock fenomenalt. Fortfarande lika imponerad över hur de lyckades spela och få fram den komplexa ljudbilden från skivan lika bra live. Di Leva var i publiken på parkett igen. Den här gången såg han inte lika glad ut dock.
Året efter, 1990 åkte jag till Roskilde rockfestival för första gången. Största artisten på festivalen var Bob Dylan som hade fått den bästa tiden klockan 20 på lördagen på stora scenen. Detta skulle dock innebära att The Cure som hade tiden innan eller efter skulle missa en av Englands matcher i Fotbolls-VM på TV så de frågade Bob om de kunde byta tid och han gick otippat med på det och bytte tid så att Cure kunde se fotbollen i lugn och ro. Sedan körde de ett Greatest Hits-set som på pappret var formidabelt men svårt för mig att i efterhand avgöra hur bra det var då jag piggat upp mig lite väl mycket med de uppiggande medel som bjöds på området. Jag minns att de körde udda nummer som Dressed Up bland hitsen iallafall.
Det kom att dröja till 2008 tills jag såg bandet igen. Än en gång på Johanneshov i Stockholm och här var jag tillräckligt redig i huvudet så jag kunde ta till mig hela konserten. Det var helt lysande som vanligt. Nu på onsdag blir det alltså femte gången gillt och jag är lika peppad som vid varje tidigare gång.
Jag har lite svårt att peka på vad som är så bra med de här bandet egentligen. De har aldrig vart tyngst eller mest spektakulära. Sjungit tuffast eller renast. Numera hittar man ett penntroll i mitten på sång och gitarr som med tiden blivit ganska korpulent och han har tappat bort de flesta originalmedlemmarna från förr. De har inte släppt en ny skiva på åtta år och de senaste två innan dess var i stora drag Sådär. Och det här är ändå det största som händer på en scen det här året, eller decenniet.
Om jag fick välja så får de gärna börja med The Kiss på onsdag som de gjorde 1987 men de får göra vad fan de vill. Insläppet börjar 18:15 på Scandinavium och efter 19 drar skottska förbandet Twilight Sad igång (som är väl värda en titt på också)
Här några live-klipp från genom åren som de gärna får återskapa i nästa vecka igen.
Först som sagt The Kiss, ursprungligen från 1987, här i en tagning från 2002
Skulle de välja att öppna med den här funkar det också. Plainsong, från 1989, även här i version från 2002
Andra spår som måste spelas. Push från 1985, här i 1986 års version
Två låtar som går att spela i ett svep, M och Play for Today, bägge från Seventeen Seconds från 1980 och här från en underbar fransk konsert 2005. Hoppas att fotbollskörerna på den andra låten sitter som det skall.
Jag hör också det här gamla örhänget från 1987 i 1995 års version
Det finns så många låtar, skall inte rabbla alla. De måste dock göra A Forest från 1980, Inte så här mysigt akustisk som i klippet nedan från 2001 utan riktigt elektrisk i minst 10 minuter med minst tre saftiga gitarrsolo-attacker från Smith själv. En bra kväll gör de det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar