Berntsson: The Cure - Live i Göteborg 2016

The Cure

Support: The Twilight Sad

Konsert, Scandinavium, Göteborg, 12 oktober 2016

Så var det dags igen. Som jag var inne på i mitt förra inlägg så var det dags att få träffa ikonerna i The Cure igen. Femte gången gillt. På hemmaplan i Göteborg. En sketen onsdag. Men vilken onsdag det skulle komma att bli.

Jag valsar ner till isladan Scandinavium i den bistra oktoberkvällen. Tar en titt på scenen och tar en promenad runt själva inner-arenan. Jag är ute i väldigt god tid. Det är ett fåtal individer på plats på parkett som klänger på kravallstaketet eller som satt sig på sina jackor och dricker blaskig folköl i plastglas. Jag hittar en starkt inmurad bar strax utanför ingången till innandömet av arenan. Tänker att ett glas rödvin skulle kunna hinnas med men det ser så otrevligt ut. Folk sitter inspärrade i en liten glasbur omgärdade av mängder med taggade vakter som ser ut och bara vänta på att nån skall snubbla på ett skosnöre så att de kan kasta ut dem. Jag tittar på rätt ful Cure-merchandise och tar mig en blaskig folköl för femtio kronor i korvkiosken istället. Sen går jag ner och tar mig en bra plats framför scenen. Tar mig en plats till vänster mot scenen i riktningen där Bowies gamla gitarrist Reeves Gabrels kommer och stå senare på kvällen. Tänker att det blir lugnare där än till höger där basisten Simon Gallup kommer att husera. Eller i mitten där Robert Smith själv tar plats. Det kommer att visa sig vara ett bra val.

Jag sippar blaskig folköl som påminner om öl och tittar på folkmassan som böjar fylla på framför scenen. Cure-flickorna och -pojkarna har blivit påtagligt äldre noterar jag. Mycket märkligt. Jag minns de förr som unga och oförstörda, arbetslösa med vaga konstnärliga drömmar. Nu ser de flesta ut som seniora socionomer, framgångsrika art directors eller hysteriskt leende konsulter. Hur gick det här till? Här och där en del yngre också, En del unga vuxna i sällskap med en förälder i min egen ålder. Folk är glada. Nästan för glada. Jag sänker plastmuggen i en skräpkorg alldeles lagom till förbandet The Twilight Sad ramlar ut på scenen.

The Twilight Sad värmde upp arenan

Att vara förband är alltid otacksamt. De flesta undrar vad det där är för jeppar som tar upp viktig scentid. De är liksom alltid i vägen. Skulle de vara för bra är inte det bra heller. Jag har lyssnat in mig på bandet sedan något år sedan sedan det blev klart att de skulle få värma upp under den stundande turnén med det mer kända bandet. På skiva låter det inte så oävet. Inget revolutionerade men schysst modern standard-post-punk med skotsk accent i sången. Live funkar det dock inte riktigt. Jag blir förvånad över att det är såpass otight som det är och att sångaren sjunger så falskt. De har ju ändå hängt med på turnén under hela den nordamerikanska delen som hållit på i flera månader. Sångaren James Alexander Graham som påminner om en blandning av Ian Curtis och ett borttappat barn på en stormarknad är dock hysteriskt glad och tacksam i mellansnacken. Publiken är varm och applåderar artigt snällt men utan större åthävor. Sju låtar får bandet spela och det tar sig något efter ett tag som de kopplar in mer elektricitet men det var nog inte deras största kväll direkt. I Could Give You All That You Don’t Want från senaste albumet från 2014 sitter skapligt.

Så fort bandet ramlat av scenen rusar ett 10-tal skojfriska roadies in och börjar bygga om tillvaron där uppe. Förbandet har fått använda en smal remsa närmast scenkanten där de tryckt in sina grejer inklusive ett litet trumset som bredvid huvudbandets trumset ser ut som ett på låtsas. Roadiesarna som delat upp scenens område i små zoner jobbar mycket effektivt och har strax hunnit bygga allt färdigt inklusive att tejpa låtlistor i golvet med tjock tejp och ställa fram dryck på strategiska ställen. I mitten framför trummorna ställs tre halvliter stora glas med apelsinjuice fram. Mörkret lägger sig en stund och sedan hörs ambienta ljud i högtalarna på modest volym samtidigt som ljusriggarna tänds sakta upp. Rökmaskinerna går på maxfart, det har redan under förbandet vart rökigare på scen än på en hemmafest hemma hos mig men nu uppnås effekter typ Lützen. Så blir det fart på publiken när skuggor rör sig i röken och så står de där. Smith hälsar kort på oss och hänger på sig sin gitarr. Det är igång.

The Cure. Robert Smith (t.h.) och Reeves Gabrels (t.v.)

SHAKE DOG SHAKE

Man har ju funderat på hur det skall börja. Rapporter från spelningarna i Helsingfors, Stockholm och Oslo har vittnat om antingen Plainsong eller Open. Vi får det tunga och goda inledningspåret från The Top från 1984, Shake Dog Shake. Det går lika bra. Den rasslar gott även om arenaljudet låter oväntat illa. Som att ljud i mixen fattas. Märkligt att man inte kan ställa in saker rätt från början. Det hela kommer att ordna upp sig efter ett par låtar men i första låten låter till exempel trummorna som någon som slår ihop grytlock. Humöret är det dock inget fel på. Smith är på ett lysande humör och Gallup är strax igång att undersöka hela scenområdet med sin sladdlösa bas. Gabrels tar det lite lugnare och spelar mest var han står. Han kommer längre fram att få hålla reda på var den promenerande basisten tar vägen, framför allt i förhållande till sin egen gitarrsladd.

FASCINATION STREET

De kastar om helt från tidigare konserter och drar på en klassisk rocklåt till. Ut-ljudet är inte helt stabiliserat än men det låter ändå magiskt. Gallup spelar storartad bas. Sångaren Smith må ha gått upp en del i vikt och har inte längre någon frisyr som någon vill härma längre men sången är där fortfarande. Fantastiskt stark och som den skall låta. Gitarrspelet är härligt flinkt också. Keyboardisten Roger O'Donell som jag inte ser så bra, han håller sig längst bort på scenen från min utgångspunkt får lite mer att göra på det här stycket från klassiska Disintegration från 1989.

A STRANGE DAY

Som tredje spår dunkar bandet på en stor favoritlåt till mig. Det klassiska episka monstret till låt från den suggestiva plattan Pornography från 1982. Det låter stort och fantastiskt och det är så förbannat roligt att vara så nära scenen och se det här hända just här. Min enda invändning är att låten i original innehåller multipla stämmor gitarr som Smith spelade bägge två på skivan. Lite i solodelarna som Thin Lizzy brukade göra. Nu när de har en så kompetent gitarrist som Gabrels med sig så kunde han bjudas in så att de kunde genomföra vad som hörs på albumet men han hålls kvar på mer undanskymd kompgitarr här. Det är lite synd. Annars låter det bara härligt.

A NIGHT LIKE THIS

Bandet fortsätter blanda friskt och här kommer otippat en klassisk sak från Head on the Door från 1985. En fantastisk poplåt som ändå innehåller de där bittra kanterna. Här får Gabrels lägga solot som spelades på saxofon på skivan från början. Publiken sjunger med fint i de bittra orden "The Most Gorgoulsy Stupid Thing I Ever Cut in the World.." som en stark vers slutar

THE WALK

Vi tar oss till 1983 och singel-hiten som är av mer dansant karaktär. Det låter faktiskt mycket fetare nu med fullt band än den gjorde då i mer minimalistisk tappning

THE BABY SCREAMS

Tillbaka till Head on The Door och tempot går upp, De patenterade klick-ljuden är med och drivet sitter gott. Folk runt mig verkar nästan förvånande att det är så bra som det är. Dans uppstår i publikhavet och även uppåt läktarna närmast. Vart man vänder sig ser man fånleende eller skrattande människor. För att vara anklagande för att vara ett så deppigt band gör de folk väldigt glada får man säga.

SLEEP WHEN I'M DEAD

En med mått mätt ny låt dyker upp i setet,. Från senaste skivan 4:13 Dream från 2008. Låter så mycket The Cure som det bara kan men är inte riktigt i linjen i kvalitén med de äldre styckena.

PUSH

Och så tillbaka till 1985 igen. En av de stora stora favoriterna för mig. Lite orolig för den här har jag vart då de experimenterat på senare år live med denna. Lite som David Bowie gjorde med sin Rebel Rebel på senare år live så har de mixtrat med introt. Släppt det tunga avstampet i trummorna och haft andra hyss för sig. Nu spelar de den på riktigt igen. Här hade jag hört Smiths gitarr mer uppskruvad men det är ett marginellt önskemål. På det stora hela låter allt som det ska. Underbart.

IN BETWEEN DAYS

De tar en låt till från samma platta. (De kommer till slut att ha spelat fem låtar från Head On the Door innan de är klara, mer än från någon annan) Den här har de tidigare haft problem med live och de har inte riktigt fått till bettet som låten har men nu har det ordnat upp sig och den sitter som ett spett. Smith spelar härlig akustisk gitarr med en stor stjärna på sig.

FRIDAY I'M IN LOVE

Den här låten från 1992 års Wish hade jag tidigare rätt svårt för. Det lät alldeles för lättsmält tyckte jag. Plattan i övrigt var mycket starkare men jag har blivit sams med låten efter mycket om och men. Budskapet om vilken dag som man lever mest på gör väl sitt till antar jag också. Hela bandet briljerar musikaliskt.

BOYS DON'T CRY

Äldsta låten ikväll hela vägen från 1978-79 och den brukar komma mycket senare, rent av avsluta spelningar. De spelar sången lite långsammare än man är van vid men stort jubel i publiken längs med hela stycket.

PICTURES OF YOU

Vi tar oss tillbaka till 1989 igen och bandet har gjort bättre tagningar av den här men den sitter ändå gott. Får svårt att avgöra om Smith spelar högt stämd femsträngad bas som han brukar i den här eller kör på gitarren. Hans olika yxor som han växlar med ser väldigt lika ut. Gabrels olika instrument ser mer unika ut när han byter ut de mellan låtarna.

HIGH

Det spelas mer från Wish från 1992. Den här har jag alltid föredragit i maxi-singel-versionen men den funkar bra i sju tums version också. En lite bortglömd pärla faktiskt, Projektionerna bakom bandet som hittills visat mörkare suggestiva mönster eller mörka stjärnhimlar är nu utbytta mot en klarblå himmel med fluffiga moln.

LOVESONG

Bandets största hit. Låg rent av 2:a på amerikanska hitlistan 1989. En klar favorit för många. Smith och Gabrels delar upp det intrikata gitarrarbetet fint mellan sig. Publiken sjunger med för full hals.

JUST LIKE HEAVEN

Den här pop-pärlan från Kiss Me Kiss Me Kiss Me från 1987 påminner lite om In Between Days i sättet men den här har de alltid satt bra live. Likaså i kväll, Det var ju en stor hit det här med och det parkett-dansas friskt igen.

FROM THE EDGE OF THE DEEP GREEN SEA

Ett monster till låt live och på skiva. En underbar resa. Med det Stooges-liknande pianot och en sjuhelvetes uppbyggnad i låt-strukturen. Ett stycke man aldrig tröttnar på.

WANT

Lite otippat en låt från en av bandets mest utskällda skivor, Wild Mood Swings från 1996. Skivan har några sorgliga spår men annat är faktiskt riktigt bra som den här. Här lägger O'Donell mer traditionell orgel vilket inte är så vanligt i Cure-låtar men det låter fett och bra.

ALT.END

Kanske konsertens enda tveksamma stund. Låten från det lite trötta albumet The Cure från 2004 kunde ha bytts ut mot något annat. Det är ingen hopplös låt men det finns så mycket annat bättre.

ONE HUNDRED YEARS

Om det lät lite håglöst i spåret innan så är vi helt back on track nu. Nu får vi tyngden och allvaret och de fräsande gitarrerna. "It Doesn't Matter If We All Die" som första raden går och det blir inte lättsammare efter det. Stort.

GIVE ME IT

Men om den föregående låten lät tung så är det ingenting mot vad som kommer nu. Låten är ju en bitsk kakafoni på albumet The Top redan 1984 men jag har aldrig hört någonting liknande med The Cure tidigare. Det är så inni-helvete tungt. Det är hårdare än Metal av vilken sort som helst. Man får jämföra med Swans med tillgång till ett stålverk för att ens komma i närheten. Och ljudet är nu sagolikt bra. Ljusriggarna åker berg och dal-bana med inställningen Full Epilepsi. Det är konsertens största stund och något jag aldrig kommer att glömma.

AT NIGHT

Bandet har tagit en kort paus och spelar fyra låtar på raken från klassiska plattan Seventeen Seconds från 1980. Bas-ljudet är enormt. Allt sugs in i mullrande bas. De andra instrumenten täcker upp basregister de med. En låt med ett skevt tempo som låter bättre än någonsin.

Låten Smith skrev till frugan Mary även om de inte hunnit gifta sig då. Det gjorde de först 1987.

En butter pop-låt som vuxit till en större tillvaro med åren. Har ett fint gitarrsolo som jag tycker spelas lite för lågt ikväll. Har hört andra senare tagningar då det fått ta över mer. Fångade en bit av slutet i låten i klippet längst ner i inlägget.

PLAY FOR TODAY

Låten som inte var en så stor hit från början men som blivit det senare. För några år sedan började folk sjunga fotbollskörer till keyboardslingan i versen och publiken i Scandinavium gör ett försök men det blir inte riktigt samma tryck som i Syd-Amerika eller Frankrike. Låten i sig sitter dock fint.

A FOREST

Jo, det är väl min favorit. Den största stunden och säkert spelad på varje konsert bandet gjort sedan 1980. Det låter bra, ingen fara på taket men jag har hört den i starkare versioner. I kväll är den bara fantastisk. Inte kvarts-lång som den blir ibland men de 2-3 sista minuterna med enbart Gallup på bas och Smith på solo-gitarr (ett nytt grepp) är det allra vackraste på hela kvällen. Ren magi. Janne Bark hade gått upp i brygga om han vart här.

LULLABY

Det blir en ny kort paus. De är inte borta i många minuter och nu får vi ett pass med lite blandat. Först brottarhitten Lullaby från 1989 och backdropen förvandlas till en stor spindelväv i vitt och svart. Smith accentuerar texten genom att flaxa med armarna under paus från gitarrspelet och göra extra spindel-lika grimaser.

BURN

Jag såg från början att en roadie hade förberett med en flöjt som hänger i Smiths mikrofonstativ och nu är det dags att tuta i den. Bandet spelar non-album-spåret Burn som fanns med på soundtracket till filmen Crow från 1994. Det är en riktigt bra låt som bandet sätter gott ikväll

NEVER ENOUGH

Den här var inte med på någon riktigt platta utan dök upp på deras remix-skiva Mixed Up 1990. Den släpptes även på singel och just tolvtums-mixen var sagolikt bra. De skojade till det och kallade mixen "Radio Mix" trots att den innehöll 2-3 gitarrsolon till som inte var med på den vanliga. Det här var den tidigare gitarristen Porl Thompsons stora stund där han fick leka Hendrix, Zeppelin och Cream för en stund. Den här kvällen vänder Reeves Gabrels fint ut de olika arketypiska gitarr-passagerna.

WRONG NUMBER

En tredje låt utan tillhörighet på en vanlig skiva. Dök upp på en Greatest Hits-skiva 1998 och som singel. Noterbart att här gjorde Gabrels ett tidigt gästspel. Han hade lärt känna Smith på David Bowies 50-års kalas som de bägge spelade på. Här får han för första och enda gången ikväll spela gitarr-delar som han själv vart med att hitta på. Gabrels blev ju fast medlem i The Cure först 2012 och senaste skivan kom ju ut 2008

THE LOVECATS

Sista pausen är gjord och i sista blocket plockar bandet fram de rena mest lättillgängliga låtarna. De där som alla gillar när de är fulla. Först ut Lovecats som de bygger om rejält. I original 1983 hade ju låten ett lätt-jazz-tänk med struttig ståbas och New Orleans-piano. Nu låter de mer som ett coverband på sig själva men Smith verkar ha fasligt roligt och det smittar av sig.

HOT HOT HOT!!!

Lite av en knaslåt från dubbel-LP'n Kiss Me Kiss Me Kiss Me från 1987 men ändå väldigt medryckande. The Cure goes Prince ungefär. Väcker skratt och glädje som vanligt. Publiken längst fram är fortfarande på fötterna. Förvånansvärt få har gett upp trots den långa speltiden. (då räknar jag inte de två flickebarnen som svimmade och fick bäras över kravallstaketet tidigare under kvällen)

THE CATERPILLAR

Det här är den enda låten jag inte tar vad det är med en gång. Jag tar den inte på första dutten så att säga. Smith spelar atonal fiol på sin elgitarr. Jag borde ha räknat ut det men hör först när han börjar sjunga att det är den märkligt skeva sången The Caterpillar. En sjösjuk låt från 1984 som är mycket populär fortfarande i många läger.

LET'S GO TO BED

Det här var min introduktion till bandet The Cure 1982 och även om jag kanske inte tycker att det är deras största stund idag så har jag fortfarande en väldigt weak spot för den. Den vinner också mycket på mer fullskalig instrumentering som denna kvällen. "Stay Alive But Stay The Same/It's just the same/A Stupid Game.." aj vad bra.

CLOSE TO ME

En fet hit-låt till. den här dök ju upp på Head on the Door 1985 och släpptes sen samma år på singel med mer riktigt blås på. Cure har ju inte med sig någon blås-sektion ikväll men O'Donell lyckas faktiskt få till det på tangenterna. Publiken sjunger med starkt.

WHY CAN'T I BE YOU?

Sista låten och det stussigaste vi hör ikväll. O'Donell får spela mer synt-trumpeter men de låter betydligt mer som autentiskt blås än det gjorde på 80-talet. Det hela blir som en futuristisk Soul-fest det specifikt 80-taliga i sig. och sen Tack och hej. Ja Tack verkligen. Må ni aldrig dö.

Lite fler bilder och en film jag redigerade ihop lite fort ikväll. Ljudet är svårt att få till med en telefon i en ishockey-lada men man får en bild på nåt sätt kanske.