One More Time With Feeling - Skeleton Tree

Nick Cave & The Bad Seeds
One More Time With Feeling, film, 2016
Skeleton Tree, album, 2016

Det har gått några dagar och det har behövts för att samla sig och kunna skriva om de två verken som släpptes till världen i förra veckan.

Först kom filmen. One More Time With Feeling. På min födelsedag och allt och sen dagen efter på fredagen kom skivan. Skeleton Tree. De hänger ihop på ett sådant sätt att det blir omöjligt att resonera kring dem var och en för sig.

Det hela började med att Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds höll på att spela in en ny skiva. Inspelningarna dokumenterades för en ren spela-in-en-skiva-film. Medans detta görs händer det otänkbara. Nick Caves son omkommer i en olycka vid kusten i södra England där familjen Cave huserar sedan många år.  Allting tar en annan vändning.

Vad som skulle bli en cool pryl med gott ljud blev istället ögonblicksbilder från en sorgeprocess i form av en annan sorts film och en skiva.  Då de hunnit ganska långt i inspelningarna som det var är det svårt att spekulera i hur den skulle ha låtit annars om inte det otänkbara hade hänt men å andra sidan känns det meningslöst att spekulera i just det.  Det här vad som är nu. Man kan också spekulera i vad som är rätt att göra när den största sorgen står till. Gräva ner sig. Försvinna. Eller göra det man gör så gott man kan. Nick Cave väljer att fortsätta skriva, spela in. Göra det han kan. Som han säger en bit in i filmen när han diskuterar kring det. "This is what I do..."

Jag går på fina Bio Roy i Göteborg i den ljumma septemberkvällen. Jag har druckit kallt vitt vin och är varm. Jag har druckit vitt vin av inte någon annan anledning än att det brukar stå en öppnad flaska vitt vin och fyllt glas på pianot på scenen i Nick Caves rockvideor och liveklipp som jag sett fladdra förbi så många gånger i skärmljuset från datorn. Jag förstår vad filmen skall handla om men vet ändå inte riktigt vad jag skall förvänta mig. Dessutom är filmen i 3-D vilket är ett oväntat grepp. Jag får på mig tjocka glasögon som delas ut i vestibulen och svetten rinner snart under bågarna och gör ansiktet blött. Bio Roy visar ingen sliskig reklam innan filmen börjar. De visar en trailer för en spansk film av det mer seriösa slaget och ett anslag där de ber oss i publiken att lämna tillbaka glasögonen när filmen är slut. Sen börjar det.

Nick Cave har alltid haft en kapellmästare i sitt kompband. En lirare som får ihop det., Styr upp. Sätter skutan mot rätt mål så att säga. Från början i banden The Boys Next Door, The Birthday Party och under lång tid i The Bad Seeds var det Mick Harvey som hade den rollen. Numera sedan en del år är det Warren Ellis som tagit ansvaret.  Vi kunde se redan i förra filmen, 20,000 Days on Earth (2014) om Warren Ellis stora betydelse som som vingmannen, samtalspartnern och kapellmästaren i Nick Caves värld. Den filmen som var en milt dokumentär dokumentär, friserad och rejält tillrättalagd hade ju mer formen av en feel-good-rulle. One More Time With Feeling är något annat.

Vi får inte se någon rak historia om exakt vad som hände med unge Arthur, Caves son, eller någon vanlig historia från A till B utan tas från början i ett lugnt tempo in i en rad scener som behandlar tiden som gått. I fragment behandlas sinnesläget i sorgen, förvirringen och hur man beter sig som människa i de här lägena. I bland i fragment, ibland i lite längre passager. Då och då avbryts det hela av tagningar på låtarna från den kommande skivan ifrån studion i Brighton. I plågsamt vackert svart-vitt med 3-D-effekter som hur konstigt det än kan låta faktiskt fungerar.

Vi ser en skrynklig tagen Cave som i vissa scener glömmer bort sina pianopartier, tappar bort sin favoritpenna och har dålig koll på sin frisyr. Polaren Ellis är dock där hela tiden och stöttar upp. I andra scener har vi en mer stark ilsken Cave som spyr galla över hur den brittiska tabloidpressen behandlat dödsfallet och som tröstar sin fru Susie Bick och kvarvarande son Earl.

Nick och frugan Susie

 Tempot i hela filmen är modest. Kameran glider lugnt och stilla över replokalsgolvet eller hemma i villan hos familjen Cave. Ofta följer den med någon person in i nästa rum och stannar upp och ser vad som händer där. Mycket av filmen handlar om själva filmen. Allvarliga samtal fortsätter i rent praktiska spörsmål om hur scener skall tas egentligen och i en central scen pratar Cave om det obekväma med hela idén med regissören Andrew Dominik som snabbt replikerar att han är lika obekväm själv. Regissören är en god gammal vän till Cave så det blir aldrig tal om några steg för långt eller något av spekulativ karaktär. Det är smakfullt och förbannat snyggt filmat hela tiden. Nicks frisyr håller hela vägen. Linjen hålls. Som han uttrycker det i slutet av filmen, "Jag och Susie bestämde oss för att fortsätta vara lyckliga - som en hämnd.."

Warren Ellis har lagt tangenterna i knät

Har du tänkt att se den här filmen tänker jag inte berätta om den sista sången i filmen som går igång när eftertexterna kommer. Har man inte salt på kinderna efter att ha hört den är man en sten.

Efter att ha vinglat hem efter bion och lyckats arbeta en hel dag dagen efter kan jag äntligen ta mig till Bengans skivaffär och handla det nya albumet och ta mig hem och lyssna på det. Jag tas genast tillbaka till filmen från kvällen innan. Från första sekunden brus i inledande Jesus Alone till det avslutande titelspåret åtta stycken senare.

Den som känner till något om Nick Cave och hans musikaliska produktion vet att han aldrig dragit sig för det sorgsna förut. Eller det dramatiska och närmast pompösa. Döden har varit rikligt närvarande också men det här är ändå någonting annat. Det är en vacker och mild skiva. Inte psalm-aktigt som det blev när han tonade ner sig på Boatman's Call för en del år sedan. Det här är mer oroväckande, lite obehagligt och  stillsamt och för att få använda den väl använda rock-klyschan, mer naket.

 Warren Elis som från början hade en mer fast position på fiol i bandet tar stor plats i de ljud vi hör, ofta på analog synthesizer med rikligt med effektpedaler kopplade till. Det är mycket sparsamt med gitarr och bas det är bara trummor på några enstaka låtar. Rent musikaliskt går tankarna till en del av de soundtracks som Nick och Warren producerat på egen hand men även till de mer stillsamma sakerna de gjort de senaste åren som titelspåret på Push The Sky Away.  Det är ändå en klassisk Bad Seeds-skiva. Efter ett tag framträder små detaljer som man inte hör först som mild marimba och mjuk körsång i kanterna som bara kan komma från ett håll. Från de dåliga fröna.

I Distant Sky som väl skulle kunna spelas på en begravningsförrättning dyker den danska sopranen Else Torp upp och sjunger som en mild ängel från ovan. Hon ramas väldigt fint in här av storartad men sansad fiol. Annars är skivan en välgjuten helhet som fungerar rätt igenom. Här finns ingenting som flippar ut eller som inte passar in. En skiva att spela rakt av om och om igen. Allra starkast är det i kanterna. I ödesmättade inledande Jesus Alone och i avslutande titelspåret Skeleton Tree.  Allra sorgligast blir det i I Need You där rösten inte helt bär men ändå bär.

Som någon skrev i något kommentarsfält någonstans, det kan ha varit på last.fm eller något sådant. "Jag har ingen aning om vad man hör när man lyssnar på skivan om man inte sett filmen.." så hänger de hela ihop och skivan kommer för alltid att ta en tillbaka till de där rörliga bilderna. Det går säkert att bara lyssna på skivan och bli starkt berörd av den också så klart, men se filmen. Gör det. Det kanske inte är det roligaste tipset jag har att ge men det är ett tips.

And I called out, I called out
Right across the sea
I called out, I called out
That nothing is for free
And it's alright now
And it's alright now
And it's alright now